måndag 10 september 2012

Fokus på rättssäkerheten


Fallet Thomas Quick blev en värdig final för Hannes Råstams arbete som journalist. Man kan säga att flera av hans tidigare avslöjanden kokades ihop till den smakstarka stuvning som var Quickgranskningen.

Uppdrag Granskning fick ett brev från en pappa som sade sig vara oskyldigt dömd för grova sexövergrepp på sin dotter. Hannes Råstam var på väg att avfärda brevet som ännu ett i mängden, men beslöt sig för att ta en närmare titt på det som kom att kallas "fallet Ulf" (hela dokumentären finns på YouTube).

En stor rättsskandal rullades upp. Dottern hade hittat på alltihop, påverkad av groteska historier ur en bok och en drivande terapeut (som visade sig inte alls vara terapeut) med intresse för just sexövergrepp. Polisen hade undanhållit avgörande bevis som talade för den misstänkte. "Ulf", eller Bo Larsson som han egentligen heter, frikändes tillsammans med sin utpekade medgärningsman och fick ett stort skadestånd. Men något efterspel för de som undanhållit bevis för rätten blev det inte.

Hannes Råstam fick ett telefonsamtal som gällde de fler än 50 mordbränder som begicks i Falun på 1970-talet. Han började nysta i en historia som visade sig vara full av falska erkännanden (dokumentären finns på YouTube). Brotten var preskriberade och inget ansvar kunde utkrävas. Men en person tog nu anonymt på sig alla bränder som ett antal ungdomar dömts för. Råstam började intressera sig för fenomenet falska erkännanden, vilket blev som en omedveten brygga till den största granskningen av dem alla.

Huruvida Sture Bergwall är oskyldig eller ej är alls inte en ointressant fråga (även om det ständigt upprepas att domstolen inte ska bedöma om någon är skyldig eller ej utan endast vad som går att leda i bevis). Om Bergwall är oskyldig till åtta mord, vilket jag är övertygad om att han är, får det självfallet konsekvenser för vår syn på rättsväsendet. Det är en stor rättsskandal även med internationella mått.

Ändå har Robert Nordh rätt när han hävdar att debatten fått fel fokus. Tyvärr har fallet Quick nu förvandlats till en griniga gubbars kamp, med ett grottande i detaljer, i stället för en större diskussion om en krackelerad svensk rättssäkerhet. Ingen verkar på allvar vara intresserad av de större frågorna: Hur undviker vi att falska erkännanden leder till fällande domar? Hur ska polisen lyckas förhålla sig objektiv och öppen i stället för att enögt leta stöd för sin hypotes? Hur ska vi undvika att domstolen får sig serverad en starkt redigerad bild av händelseförloppet och därmed fattar ett beslut på felaktig grund?

Det är visserligen unikt att bli dömd och sedan friad för åtta mord. Men i fallet Quick finns beståndsdelar som känns igen från andra rättsfall, däribland fallet Ulf, där sådant som pekade mot den tilltalades skuld sorterades bort och där lögner och fantasier fick avgörande betydelse. Fallet är således för stort och viktigt för att bli skådeplats för några starka egons personliga vendettor och kamp om uppmärksamhet.

Nordh föreslår ett kunskapslyft hos svenska domstolar. Det är säkert en god idé. Ett sådant behövs sannolikt även inom polisen. Det var så pass mycket som gick fel under Quickutredningarna att vi behöver en bred och förutsättningslös diskussion om hur rättssamhället ska återvinna vårt förtroende igen. Just nu är det nämligen allvarligt skadat. Att bara vända blad garanterar egentligen bara en sak: Att det kommer att hända igen. Rätt som det är kan det faktiskt hända någon du känner och bryr dig om.

7 kommentarer:

  1. Ibland kan man få känslan att rättssäkerhet är om LG Person och några till får styra polisen och rättsväsendet från en TV studio.

    SvaraRadera
  2. Man ska förvisso inte vila på lagrarna men.....



    http://www.dn.se/nyheter/varlden/sverige-i-topp-for-rattssakerhet

    SvaraRadera
  3. Tänk om Quick erkände palmemordet. De hade haft uppbackning av alla ledande politiker och hela rättsapparaten. Mer skyldig än så kan man inte bli i Sverige.

    SvaraRadera
  4. Mycket väl skrivet Hans.

    Jag förstår inte hur någon kan argumentera emot. Detta borde ju ligga i precis allas intresse. Vem som helst kan ju annars bli dömd för vad som helst, om inte rättssäkerheten fungerar.

    SvaraRadera
  5. Micke verkar för en gångs skull ha en poäng. Hur höga är förväntningarna att man inte dömer oskyldiga? Vilka misstag är man villig att tolerera?

    Vad gäller Anonym, mitt intryck är att det inte drabbar vem som helst, snarare handlar det om socialt marginaliserade grupper men det är baserat på de fall som har fått störst genomslag.
    /B

    SvaraRadera
  6. När man diskuterar rättsröta och korruption i Sverige, bör man kanske också ha EU:s öppna gränser och den svenska centralmaktens ovilja att anpassa sig till en föränderlig omvärld i medvetandet. Vet inte om Hans Engnell kastat ett getöga på t.ex. det olösta fallet med hela lastbilslaster beslagtagen alkohol av tullen som sedan bara "försvunnit" vilket bl.a. Helsingborgs Dagblad rapporterade om, men sedan av någon anledning aldrig följt upp?
    http://hd.se/helsingborg/2004/06/30/2-5-ton-oel-paa-villovaegar/
    Frågan är kanske, som Engnell tycks föreslå, om den centralistiska folkhemsstaten bara behöver "fixas"?
    Eller bör vi ta till oss de europeiska panarkistiaka rättstraditionerna (vilka även fanns i Sverige innan det blev en samlad administrativ enhet under Gustav Vasa) som inte minst är starka i Schweiz, om att tillåta rättsinstitutioner konkurrera?

    SvaraRadera
  7. Jag vill påstå av egen erfarenhet att landets rättssäkerhet är satt ur spel sedan flera år tillbaka,

    http://hispaliv.blogspot.se/2012/09/debattartikel-i-paragraf.html

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.