Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

När buset vinner, förlorar du

Den 4 juni slogs en kvinna brutalt och besinningslöst ihjäl av en man som till och från varit hennes pojkvän. Mannen ringde själv till 112 och berättade vad han gjort, men kvinnans liv gick inte att rädda. Några dagar senare stängdes respiratorn av.

Fallet Lotta Rudholm har berört många starkt. Det går att ta avstånd från brott och ändå förstå motivet bakom dem. Så är det inte här. Om det är något jag har så fruktansvärt svårt att begripa intellektuellt är det våld i nära relationer. I synnerhet grovt våld. Hur man kan misshandla en person man säger sig tycka om eller rent av älska förblir obegripligt.

I detta fall förefaller det vara en aggressiv person som genom att proppa i sig både steroider och bensodiazepiner blivit fullkomligt hämningslös.

Rättegången i fallet har börjat. Åklagaren vill ha mannen dömd för mord. Han har mördat förr, men genom att offret den gången höll sig vid liv tills rättegången var avslutad blev domen endast grov misshandel. Och genom rättsväsendets generösa tvåtredjedelsprincip släpptes mannen ut i förtid och kunde därmed hinna mörda igen.

Jag har aldrig varit en förespråkare för drakoniska straff och en "kasta bort nyckeln"-retorik. Men jag ser att Sverige har problem med rättspolitiken. Klyftan mellan det allmänna rättsmedetandet i samhället och rättspolitikens verklighet måste alltid finnas där - annars hade vi haft dödsstraff och skampålar på torgen - men den får inte bli för vid. När personer som begått väldigt allvarliga våldsbrott släpps ut efter några år upplever vanliga hederliga invånare det som ett hån. För brottsoffer och deras anhöriga är det förstås ännu värre. De drabbas av ett dubbel kränkning när rättssamhället sviker.

Daltandet börjar redan när en minderårig person begår brott. Sverige har inga reguljära ungdomsfängelser, ansvaret ligger hos socialtjänsten. I de värsta fallen kan det bli fråga om så kallad ungdomsvård, det vill säga inlåsning på någon av landets SiS-institutioner. Problemet är att den som börjar sin kriminella bana i 13-årsåldern inte möts av några reella och kännbara konsekvenser förrän 18-årsdagen har inträtt. Även då tas hänsyn till gärningspersonens låga ålder.

När personen väl har blivit vuxen och kan dömas till fängelse tillämpas den så kallade tvåtredjedelsprincipen, som innebär att dömda rutinmässigt släpps ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Ansvaret för detta är inte Kriminalvårdens utan lagstiftarens.

Ett flertal skärpningar måste till för att svenska folket ska kunna behålla tron på rättsstaten. Det behövs tidigare markeringar mot brottslighet. Synen på återfallskriminalitet måste skärpas rejält. Och när dom ska falla måste samhällets väl och ve finnas med i bedömningen. Inte gärningsmannens.

Svensk polis klarade under fjolåret upp 14 procent av de anmälda brotten. För vissa brottskategorier är uppklarningsprocenten några futtiga procent. Men även när polisen faktiskt lyckas gripa rätt person och tillhandahålla bevisning som får denne dömd, klarar svenskt rättsväsende inte av att markera.

Notera att detta inte bara handlar om samhällets rätt att utkräva "hämnd". I ett fall som Lotta Rudholms är det faktiskt fråga om att skydda samhället mot en person som helt uppenbart är en vandrande livsfara för sin omgivning. Det misslyckades staten med.

När svenskt rättsväsende daltar med personer som utsätter andra för brott är det vanliga hederliga människor som är de stora förlorarna. Vad detta gör med samhället i förlängningen kan nog de flesta räkna ut.

Regeringen tror att det bara är kvinnor som drabbas av våld

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta språkbruk signalerar att våld i relationer alltid handlar om att män är förövare och kvinnor offer. Vi vet att det inte är så, men det passar utmärkt in i den förenklade feministiska tankeramen.

Alliansregeringen tillsatte den 20 februari 2014 en särskild utredare med uppdrag att föreslå en samlad strategi mot mäns våld mot kvinnor. Detta utifrån det av riksdagen antagna jämställdhetspolitiska målet att "mäns våld mot kvinnor ska upphöra". Åter igen: mäns våld. Kvinnor som offer.

Juno Bloms utredning är nu klar. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning får arbeta utifrån en så här förenklad bild av det som inom socialtjänsten mer rättvisande kallas våld i nära relationer (vilket alltså inbegriper båda könen och alla sorters parrelationer). I stället för att titta på allt våld i alla relationer, fokuseras alltså på en sorts våld som begås av män. Själva utgångspunkten för utredningen är tokig.

I utredningen talas om att täppa till kunskapsluckor. Faktum är att det aldrig har arbetats så mycket med just mäns våld mot kvinnor - samtidigt som annat våld i nära relationer i princip ignoreras. Det är således främst i de sistnämnda fallen som ökad kunskap behövs.

Men nu var alltså utredningens mål inte att titta på sådant utan endast fokusera på mäns våld. Män som förövare. Kvinnor som offer.

Längre än så har vi tydligen inte kommit i Sverige år 2015.

Rapporten finns som PDF här.

Det som inte går att förstå

Vissa saker är väldigt svåra att förstå både logiskt och emotionellt. Som hur någon kan misshandla sin partner, den person man älskar och valt att dela sitt liv med.

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta begrepp har två problem. Dels signalerar det att män som grupp slår bara för att de är män, dels exkluderar det allt annat våld (kvinnor som slår män men också våld i samkönade relationer).

Jag föredrar i stället "våld i nära relationer". Det exkluderar ingen men pekar inte heller ut en specifik grupp som av naturen våldsbenägen.

Mycket kan sägas om våld som sker i nära relationer. Det vi vet är att fler män drabbas än vad den ensidiga medierapporteringen ger sken av. Vi vet också att våldet varierar beroende på om det är mannen eller kvinnan som slår. Mäns våld är grövre, vilket har biologiska orsaker. Män är större och starkare.

I termen våld i nära relationer ingår inte bara fysiskt våld utan också psykiskt och ekonomiskt. Det finns många olika sätt på vilka man kan begå övergrepp mot sin fru, make eller sambo. Det fysiska våldet är månne det mest uppenbara, men personer som fråntas makten över sin ekonomi (och därmed förlorar självständighet i sina liv) eller knäcks psykiskt utsätts för ett lika stort övergrepp som den som får ta emot slag.

Det är naturligtvis bra att regeringen uppmärksammar våld i nära relationer. Men perspektivet får inte bli enkom kvinnligt. Det pratas ofta om brist på kvinnojourer, men sällan hör jag någon nämna behovet av mansjourer. I vissa stadsdelar i Stockholm har mansmottagningar har upprättats - för män som slår. Män som behöver fly med barnen - och sådana finns faktiskt - har ingenstans att vända sig eller placeras i skyddade lägenheter avsedda för kvinnor.

Tips:
Lyssna gärna på Tendens program med titeln "Hatar män kvinnor?" - särskilt del 3/6 där Petra Östergren ifrågasätter om män som slår verkligen hatar kvinnor, och tillägger att det starkaste hatet hon upplevt kommit från kvinnor.