Tänk om det inte blir bättre än så här?

I en scen i klassikern Livet från den ljusa sidan frågar sig Jack Nicholsons neurotiska karaktär bittert: "What if this is as good as it gets?" Kanske är det den frågan svenska folket borde börja ställa sig.

Sanningen är nämligen att svensk välfärd krisar. Ja, ni har hört det förut. När befann sig välfärden inte i kris? undrar någon. När var alla någonsin nöjda samtidigt med vården, skolan och omsorgen? frågar en annan. Det har väl alltid klagats över resursbrist. Så är det nog, och så kanske det ska vara i ett högskattesamhälle med världsfredsambitioner.

Vi har redan pratat om polisens kris. Låt oss titta ett ögonblick på vården. Ty när förlossningsvården lägger ned och ABF Sollefteå som en reaktion bjuder in till en studiecirkel i "bilförlossning" har det hänt något i det stolta folkhemmet. Något har, för att använda statsministerns ord, gått sönder.

Vi har även hört om hur mammor till följd av fullbelagda neonatalavdelningar i Uppsala tvingats flyga till Åbo för att föda. Och Danderyds sjukhus i Stockholm, som under senare tid haft uppemot en 125-procentig beläggning, har tappat nästan var femte sjuksköterska det senaste året. Kompetens sprids för vinden.

Dessa brister drabbar vanliga människor, men framför allt drabbas de som är i sitt livs mest utsatta situation. Kvinnor som ska föda för tidigt. Multisjuka som inte får den tillsyn de skulle behöva. Människor som lämnas i korridorer eftersom det är fullt överallt. Brist på vårdplatser, brist på erfaren personal och en aldrig sinande ström av nya patienter är vardag för de som arbetar i vården i dag. I synnerhet på akutmottagningarna.

Alla som känner någon som arbetar någonstans inom välfärdens vårdkomplex, oavsett om det är äldrevården, akutvården, psykiatrin eller på en vårdcentral, känner igen bilderna. Kaoset. Underbemanningen. Saker som glöms bort. Stöket. Patienter som inte får den kontakt de skulle behöva. När någon ringer sig sjuk börjar en desperat jakt på ersättare, men ofta slutar det med att personal på plats får jobba dubbla pass i stället.

Personalen gör ofta ett heroiskt arbete under mycket svåra förutsättningar. Men det finns gränser även för de bästa, och när den gränsen är nådd står vi inför en ännu svårare situation. Vem vill egentligen utbilda sig till undersköterska, sjuksköterska eller annan position inom vården när arbetsmiljön ser ut som beskrivet ovan?

Krisen inom vården kommer säkert bli föremål för många debatter fram till valet. Politikerna kommer buda över varandra i "satsningar", sprida populistiska slogans om "vinsttak", allt samtidigt som undersköterskor byter blöjor på patienter i sjukhuskorridorerna och psykiskt sjuka skrivs ut för att de är för svåra att hantera för den personal som finns till hands.

Den som har råd bör se till att ta privata vårdförsäkringar för sig och sina barn omedelbums. Att betala två gånger om är egentligen inte acceptabelt, men det finns få andra val eftersom en ljusning i vårdkrisen inte är i sikte.

Jag frågar mig ständigt varför politiker är så krisstyrda. Varför de saknar förmågan att förutspå händelser och arbeta preventivt. Varför de alltid agerar först när situationen blivit akut. Kanske har det med enkla incitament att göra.

Vårt demokratiska system belönar helt enkelt inte långsiktigt och preventivt arbete, ty vem tackar den som förhindrat en kris? En kris som förhindras har ju aldrig uppstått. Det är den som tar krafttag när krisen väl är ett faktum som får applåder och röster.

Jag kan helt ärligt och uppriktigt ge alla ett tips i dagens Sverige: bli inte sjuk.

Tidigare bloggat:
Ett välfärdsland i utförsbacke

Läs även:
I otakt