Gapet mellan folket och makten

Folk runt om i världen tror allt mindre på sina politiker. Det är kontentan av Edelmans attitydstudier av människors tilltro till politiska institutioner.

Det finns ett gap mellan välutbildade och personer med lägre utbildning. Misstron mot auktoriteter som politiker och massmedia är större bland lågutbildade, även om skillnaden inte är stor i alla länder. Av de uppmätta länderna är gapet störst i USA, Frankrike, Brasilien, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige är skillnaderna mindre, men frågan är om det kommer förbli så.

I den brittiska EU-omröstningen var det tydliga inkomstskillnader bland dem som stödde stanna- respektive lämna-sidan.

Något håller på att hända. Folket tror i allt mindre grad på samhällseliten. I stället, menar Edelman, har människor numera en större tillit till människor i sin egen grupp och närhet:

Elites used to possess outsized influence and authority [...] but now they only have a monopoly on authority. Influence largely rests with the broader population. People trust their peers much more than they trust their political leaders or news organizations.

Är fallande förtroende för politiker en förklaring till ett fenomen som Donald Trump? Det är svårt att tro att det inte hänger ihop. Många amerikaner är så urless på det politiska etablissemangets snack och oförmåga att ta itu med växande samhällsproblem att de är beredda att välja nästan vem som helst som inte är som detta etablissemang.

Trump blir här ett begripligt val, ty även om han i likhet med Hillary Clinton är stenrik och vet väldigt lite om villkoren för USA:s fattigaste och mest utsatta, är han inte en del av den politiska adeln. Det räcker långt (fast jag hade önskat att en vettigare populist än Trump hade haft förmågan att dra nytta av detta politiska läge).

De fallande förtroendesiffrorna och gapet mellan väl- och lågutbildade är intressanta, och analyserna av dem är förstås relevanta även för Sverige, även om misstron mot politiker och myndigheter inte är lika avgrundsdjup här som i USA (där en undersökning härom året visade att åtta procent av amerikanerna hade förtroende för kongressen).

Det finns dock skäl att tro att etablissemangets förtroendesiffror kommer att sjunka även i Sverige framöver. När välfärdsstaten slutar leverera, när polisen ger upp hela bostadsområden, när ett skuggsamhälle växer fram i takt med att alltfler asylsökande får avslag men inte kan utvisas och när bostadsmarknaden utestänger hela grupper av människor, kommer vreden och frustrationen att växa.

Risken är att det i detta läge kommer dyka upp politiska alternativ som är betydligt mindre välborstade än Sverigedemokraterna.

"Procent av amerikaner som alltid eller oftast litar på sin regering". 

En viss skepsis mot den politiska makten är bara nyttig. Väljarna tjänar knappast på att köpa politikernas floskler och valfläsk utan att ifrågasätta, och endast om vi ifrågasätter och kritiserar har makthavarna ett incitament att utvecklas och bli bättre.

Vi får problem om medborgarna helt tappar förtroende för den styrande eliten - även om eliten förtjänar det. Men vem kan egentligen klandra dem som gör det? Varje valrörelse ser ungefär likadan ut, oavsett om det är i Sverige eller USA. Ingen, oavsett från vilket läger denne kommer, visar förmåga att lösa de riktigt stora frågorna på systemnivå. Det är inte ett dugg konstigt att vanliga väljare, efter att ha knutit handen i fickan i många år, känner för att dela ut en pungspark i vallokalen.

Önskan att ersätta den politiska klassen med något helt nytt och fräscht är begriplig. Jag kan själv sympatisera med den när jag ser dagens politiker slå knut på sig själva när de låtsas att den åsikt de hade i går inte gäller längre nu när de plötsligt har hittat en annan åsikt att möta väljarna och opinionsinstituten med.

Det politiska landskapet behöver förändras. Kanske måste de gamla eliterna, den politiska adeln, rensas ut via valurnan. Frågan är bara vad vi ska ha i stället.