Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu