Partiet som tappade masken

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt "rädda sig den som kan" genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden.

Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd. Detta var inte särskilt förvånande givet det urusla stöd hon visat sig ha även i det egna partiet. Följden är att en manshatare lämnar platsen som kvinnligt språkrör. Men det betyder alltså även att Fridolin, en politisk broiler som inte har något annat att falla tillbaka på än just politiken, stannar kvar. Både som språkrör och utbildningsminister.

Många ifrågasätter varför Åsa Romson, som förutom ett antal språkliga grodor egentligen inte har gjort något fel, tvingas ut medan Fridolin, som varit synnerligen insyltad i Kaplan-affären och dessutom gjort bort sig i Khan-affären, får fortsatt förtroende.

Det står helt klart att Romson inte var rätt person på rätt plats. Men några formella fel i sitt arbete som minister har hon inte begått. Tvärtom hävdar uppgiftslämnare att det är snarare Romson och inte Fridolin som faktiskt får något gjort i sitt departement. Om hon vill kan hon lämna politiken för ett riktigt arbete inom skol- och forskarvärlden.

Nu har Stefan Löfven fått en utmärkt förevändning att göra en större regeringsombildning. Socialdemokraterna kommer förmodligen lägga beslag på bostadsministerposten medan Miljöpartiet får en ny miljöminister och biståndsminister. Det återstår att se om han även väljer att avskaffa några meningslösa ministrar.

Det har varit några intressanta veckor för alla som sett fram emot att få se självgoda miljöpartister kämpa i lite motvind. Den akuta krisen är månne över när kongressen stänger portarna på söndag, men partiet har mycket arbete kvar att göra för att lyckas bygga trovärdighet igen. I miljöfrågor. I integritetsfrågor. I frågor som rör demokratiska värderingar. Det arbetet kommer knappast vara avslutat vid nästa val.

Ty de senaste veckorna har det miljöpartistiska skynket lyfts och masken fallit. En sak har då blivit väldigt tydlig för alla och envar: MP är ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder. Ett av de språkrör som ska leda partiet framåt förkroppsligar denna makthunger.

Om två år får väljarna ta ställning till om detta är ett parti de vill ge fortsatt makt.

Läs även:
Fnordspotting