Ett annat Sverige

För exakt ett år sedan ställde jag frågan om det finns något att fira på den svenska nationaldagen och funderade över varför så många svenskar inte firar den. Orsakerna till detta är inte så svåra att lista ut.

Den 6 juni är en påtvingad helgdag. Den har ingen särskilt viktig historisk betydelse för svenskar som 17 maj har för norrmän eller 4 juli har för amerikaner. Det faktum att Sverige höll sig utanför andra världskriget har högst verkliga effekter på svenskars syn på både nationaldagens betydelse och värdet av att fira Sverige som land.

I dag är det nämligen inte bara så att entusiasmen för den 6 juni är begränsad i folkdjupet. Den delen kan jag lätt förstå och även dela av ovan givna orsaker. Nej, i dag pågår från den identitetspolitiska och "antirasistiska" vänstern även ett intensivt krig mot allt som kallas "svenskt". Målet tycks vara att svenskar ska gå omkring med ett ständigt dåligt samvete. Om inte för något annat så för den svenska slavhandeln.

På ledarplats i Sveriges största kvällstidning publiceras numera texter som kräver att Sverige, som har det näst största flyktingmottagandet i hela EU och regelmässigt delar ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande, ska be om ursäkt för den långa handläggningstiden. Denna fullständigt rabiata inställning till vad andra människor är skyldiga dig speglar den perverterade synen av "allt åt alla" som nyvänstern driver.

Lyckligtvis finns det mer förnuftiga röster. Som utmärkte Adam Cwejman, vars föräldrar flydde till Sverige och kände det som normala människor borde känna - tacksamhet. Detta betyder inte att den som flyr för att starta ett nytt liv i ett annat land i all evighet ska förväntas bocka och buga med mössan i hand. Verkligen inte. Men tacksamhet torde vara en normal mänsklig känsla i början när man tas emot och ges skydd. Så icke för nyvänstern.

Nyvänsterns förfärande stora utrymme i svenska medier får mig att fundera över vad Sverige har blivit. De dominerar inom public service. De sopar i stort sett rent bland krönikörerna i landets större tidningar. Vänstervridningen av riksmedierna är ett välkänt problem, men det handlar numera inte bara om att klassiskt marxistiska analyser och kritik mot marknadsekonomin får stort utrymme utan snarare om ett åsiktsmonopol från den identitetspolitiska, "antirasistiska", intersektionalitetstroende och hbtq-anstuckna tokvänster som nog egentligen är en ganska begränsad skara människor men som genom sin mediala makt ger sken av att representera hela folket.

Om vi inte reagerar snart riskerar det också att bli så. Ty i dag slås ständigt nya rekord i absurditet. Det senaste tillskottet till samlingen är att Gotland inte kan försvaras på grund av rådande miljölagstiftning (månne förväntar sig våra politiker att Putins soldater ska rätta sig efter både strandskyddslagstiftning och bullerregler när de slår läger).

Vi måste visa att det finns ett visst mått av sunt förnuft kvar. Att alla dessa galenskaper inte är representativa för Sverige som land och svenskarna som folk. Att miljöpartism inte är definitionen av det svenska. Att välviljans politik nått vägs ände.

Detta måste även politiker inom borgerligheten visa. De har tassat alldeles för länge runt nyvänsterns frågor och givit upp försöken att vinna problemformuleringsprivilegiet. Steg för steg har därför förskjutningen på absurditetsskalan fortsatt.

Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land. Ett land som säger att du får komma hit om du kan bidra med något. Ett land som säger att de flesta kan bidra, och att rättigheter alltid innebär skyldigheter. Ett land som inte skäms för sina traditioner, som inte ber om ursäkt för sin existens och som rakryggat står upp för att den som sköter sig ska lämnas i fred.

Jag inser att det är ett annat Sverige än det vi ser i dag. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartism gone wild
Cyklopjournalisterna bor på Södermalm
Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Läs även:
PJ Anders Linder, Alice Teodorescu, Toklandet, Fnordspotting