Därför ger jag aldrig till tiggare

Jag ger aldrig till tiggare. Det finns tillfällen då jag tvingas rättfärdiga detta inför andra då det anses oempatiskt. I själva verket har empati inget med saken att göra.

Nu tänker du kanske att det är rumänska romer som avses. Men det behöver det inte vara, även om de dominerar mediedebatten och enligt organisationen Crossroads i Stockholm utgjorde en fjärdedel av alla utländska besökare i organisationens lokaler under 2013. De är långt ifrån ensamma om att tigga.

Det florerar många rykten om vilka de romska tiggarna är och varför de tigger. Trots påståenden om organiserad människohandel har ingen lyckats styrka dessa. Det vi vet är att tiggare klär ned sig och fejkar fysiska skador för att väcka sympati (detta har tiggande romer själva berättat för DN:s journalister). Men de tycks inte vara utsatta för människohandel.

Enligt Crossroads vill många av tiggarna ha ett jobb i Sverige. Men de har inte förstått att enklare jobb inte är enkla att få här, att de måste kunna svenska och helst ha en utbildning och körkort för att ha en chans. Detta kommer som en chock för dem.

Jag är av den gammalmodiga uppfattningen att människor ska göra sitt bästa för att försörja sig själva utan att ligga andra till last. Ingen kan allt men alla kan något. Vissa behöver stöd för att komma dit. Att bara sitta med handen i vädret är visserligen ett sätt att få in pengar, och de passerande ger ju faktiskt frivilligt, men det väcker ingen respekt från mig. Den som åtminstone står med ett dragspel gör åtminstone något för att motivera mig att ge en slant.

Alternativet är prostitution, har DN berättat efter att ha besökt byarna i Rumänien. Det är underförstått att det sistnämnda är värre än det förra, att sexhandel är det sämsta valet av alla. För mig väcker det snarare respekt eftersom det betyder att person gör en aktiv handling att försörja sig i stället för att sitta med handen i vädret och be andra att lösa situationen. Respektlösheten mot sexsäljare fortsätter att vara stark i DN.

Det finns svenska tiggare också. Ofta tigger de till bostad och mat. Detta är faktiskt mer provocerande eftersom de har rätt till bådadera om de bara vänder sig till Stockholms socialtjänst - vilket inte alla verkar veta. Ett användbart svar när en person, inte sällan med missbruksproblem (jo, vissa av oss känner igen dem), frågar efter några kronor till härbärge över natten är att be vederbörande att vända sig till sin stadsdelsförvaltning. Stockholm har tak över huvud-garanti.

Är det fel att vilja hjälpa andra människor i en väldigt utsatt situation? Naturligtvis inte. Var och en måste avgöra om de vill ge pengar - men kanske framför allt tänka över om det är ett bra sätt att hjälpa en person som sitter kvar på samma plats även nästa dag och ber om samma sak. Är det inte bara att erbjuda smörjmedel till ett evigt ekorrhjul?

Det finns bättre sätt att hjälpa en utsatt grupp. Crossroads tror inte på idén att ge rumänska staten pengar då korruptionen i landet förhindrar att de används rätt. Det behövs utomstående organisationer som arbetar med romerna på plats. Först då kan en långsiktig social förändring ske. Den kommer inte att ske med några kronor i en pappmugg på gatan i Sverige.

Avslutningsvis tycker jag att mycket av engagemanget från de mest högljudda, som protesterar när skräpiga husvagnsläger ska rivas, osar både naivitet och klassisk nånannanism. De kräver att andra ska tillhandahålla mark, att andra ska betala för romerna uppehälle. Jag såg ingen av dem erbjuda sin egen gräsmatta som tältplats när romerna avhystes.