Seden dit man kommer

Är det kränkande att inte få bära heltäckande slöja närhelst man vill? Svaret är nej.

Sverige har de senaste 50 åren gått från ett tämligen homogent ursvenskt samhälle till ett heterogent mångkulturellt land. Det är en nästan uteslutande positiv utveckling, men när människor från olika kulturer ska leva tillsammans föds också krav på rätten till sin egen särart. Slöjdebatten är en del i denna diskussion.

Precis som har påpekats, finns det klädkoder inom alla möjliga områden i livet. Restauranger, kaféer och mataffärer har egna arbetskläder. På bank är det inte att rekommendera att klä sig slafsigt och ska du arbeta i en terapeutisk roll bör du avstå från att ha utmanande kläder eller kläder som uttrycker politiska åsikter. Det är sunt förnuft och jag tror att de flesta inte tycker att detta är ett problem. Det är heller inte kränkande på något sätt. Förhållningsregler finns där av en orsak. De sätter ramar för vår verklighet inom specifika områden.

I grunden bör det vara upp till varje enskilt företag, organisation, förening eller myndighet att själv bestämma kläd- och uppförandekoder. Vi kan föra diskussioner om deras lämplighet i enskilda fall, men enstaka individer har ingen självklar rätt att hävda att just deras identitetsutmärkande kläder/utsmyckningar har en större rätt att existera än andras. I vissa fall bör de inte ens samexistera av praktiska eller andra skäl. Det passar sig helt enkelt inte alla gånger.

Sverige är och ska vara ett mångkulturellt land där många kulturer möts dagligen, där människor med olika trosinriktningar samexisterar i samhället och lever sina egna liv efter eget huvud (så mycket nu våra politiker tillåter oss att göra det, vill säga). Däremot är det inte självklart att alla kulturella företeelser ska ges samma rätt att existera. Vi tillåter exempelvis inte kvinnlig omskärelse (och borde heller inte tillåta manlig omskärelse på minderåriga) bara för att det är en kulturell företeelse som vissa tar med sig till Sverige.

Jag brukar ställa mig i invandrarens skor och fråga mig hur jag skulle vilja och förväntas bete mig som immigrant i ett annat land, låt säga Kina. Jag skulle vilja assimileras men samtidigt behålla lite av min svenska särart. Jag skulle vilja lära mig språket och sederna men samtidigt ha möjlighet att fira vissa svenska högtider. Jag skulle emellertid inte kräva att få leva ett svenskt liv i Kina. Vi får faktiskt i någon mån ta seden dit vi kommer. Den enkla devisen tycks vi ha glömt bort i Sverige och orsaken är den enorma rädslan för att kopplas samman med ett enda ord: diskriminering.