Moderata statsfeminister

"Jämställdhetsarbetet kan inte lämnas åt minoritetsfeminister."

Statsfeministerna Mats Johansson (M) och Hillevi Engström (M) uppmanar Alliansens företrädare ute i kommunerna att sträva mot 50/50 män och kvinnor i den kommunala sektorn. Artikeln kunde vara skriven av vem som helst inom den rödgröna oppositionen.

Moderaterna har under Reinfeldts ledning gått och blivit statsfeminister. Utspelet är en förvarning om vilka utspel som kan komma i nästa års valrörelse om partiledningen bestämmer sig för att flirta med vänstersinnade kvinnor.

Problemet är att detta inte är borgerlig politik. Att Engström och Johansson påstår att jämställdhetarbetet vilar på "en bred liberal utgångspunkt" hjälper inte. Att sträva efter jämn könsfördelning inom alla yrken, att hävda att det är något fundamentalt fel med att fler män än kvinnor arbetar som mekaniker och att fler kvinnor än män arbetar inom vården, har inget som helst med liberalism att göra. V vet att politiker inte utpekar problem om de inte avser att göra något åt dem. Det är sålunda statsfeminism som Hillevi Engström och Mats Johansson företräder, samma sorts statsfeminism som Margareta Winberg förespråkade under sin tid som minister.

En förhoppning med maktskiftet var att vi skulle slippa feministisk rappakalja i fyra år. Kanske skulle regeringen rent av ta strid mot vänsterfeministerna? Icke. Fortsatt rödgrönt maktinnehav hade visserligen varit ännu värre, men även Alliansregeringen går vänsterfeministernas ärenden. De har köpt den statsfeministiska verklighetsbeskrivningen om ojämn könsfördelning som ett problem i sig, om strukturella förklaringsmodeller och om politiska åtgärder som en nödvändighet. Därmed är Hillevi Engström och Mats Johansson själva en del av de "minoritetsfeminister" de inte säger sig vilja lämna jämställdhetsarbetet åt. Frågan är om de inser det själva.