Bland horor och knark

Torsdagens talarkväll med Frihetsfronten var synnerligen intressant. Svenska Brukarföreningens Berne Stålenkrantz och Björn Hjerdin kom och pratade om sin verksamhet, om hur narkomaner dör av den svenska narkotikapolitiken och hur debattklimatet har blivit något bättre de senaste åren. Men vägen till en reell förbättring är i sanning lång.

Personerna i Svenska Brukarföreningen (som har en rad lokalföreningar runt om i landet) har till skillnad från andra föreningar som säger sig representera narkotikabrukare egna erfarenheter. Det finns risker med sådana föreningar, exempelvis att känslorna av de personliga upplevelserna tar överhanden och skapar en viss instängdhet och oförmåga att ta in andra argument och perspektiv. Föräldraföreningen Mot Narkotika är ett sådant exempel, där mammor och pappor som förlorat barn i drogmissbruk hatiskt skyller allt på "knarket" och vägrar leta orsaker till missbruket. Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn, Atsub, är en annan förening som åtminstone enligt mitt intryck lider av samma bekymmer. Jag fick dock aldrig den känslan med Svenska Brukarföreningen. De argumenterade för sitt harm reduction-perspektiv men gav inte alls intrycket av att vara blinda fanatiker.

En sak som ledde till att föreningen startades var att brukarna själva ledsnat på att höra andra tala för dem och i praktiken mot dem. Människor som själva helt saknar erfarenheter av problematiskt narkotikabruk kan aldrig riktigt förstå vad det handlar om. Inte på djupet. Ändå sitter det prussiluskor som folkpartiets egen antidrogheilare, Birgitta Rydberg, och slår batongen på låret hela dagarna i upphetsning över sitt eget privata fälttåg mot narkotikan och narkomanerna. Visst måste även vi som inte har missbrukat narkotika få yttra oss om narkotikapolitiken och ha åsikter om vad som är den bästa vägen. Men vi ska inte lägga ord i andras munnar utan bör lyssna på dem vi talar om. Vi ska aldrig avfärda andras erfarenheter.

Samma problem har vi när det gäller sexsäljare. Denna grupp får mycket sällan komma till tals och när det sker är det, precis som i fallet med narkomaner, personer som säger "rätt" saker, som passar in i mallen. Narkomaner eller f.d. narkomaner måste ta avstånd från drogerna och ställa upp på visionen om ett narkotikafritt samhälle för att få komma till tals. Sexsäljare eller f.d. sexsäljare måste visa upp sig som utnyttjade offer som våldtagits sedan de var små för att passa in. Just därför är personer som Isabella Lund och Berne Stålenkrantz så oerhört viktiga - och en nagel i moralisternas ögon.

Problematiska narkotikakonsumenter och sexsäljare är, möjligen frånsett den anonyma grupp människor som klassas som pedofiler, Sveriges mest stigmatiserade och föraktade människor. Många vill göra sig till talespersoner för dem, men det är nästan alltid i egna syften. Det är inte för att hjälpa narkomaner till ett bättre liv eller acceptera sexsäljare för deras yrkesval. Den svenska narkotikapolitiken kan sammanfattas i sju små ord: en död narkoman är en bra narkoman. En död narkoman är ett varnande exempel och kostar dessutom ingenting. Svensk narkotika- och sexköpspolitik är hård, cynisk, moralistisk och intolerant.