Motpol har blivit Fristad

Från och med nu bloggar jag på en ny blogg som heter Fristad. Samma bloggare, samma innehåll men en ny plattform.

Häng med till Fristad!

Motpol tackar för sig

Så länge jag kan minnas har jag skrivit.

Det har varit ett behov sedan mellanstadiet. På högstadiet köpte mina föräldrar en elektrisk skrivmaskin till mig, vilket var vågat eftersom mitt rum låg vägg i vägg med deras och skrivmaskinens knattrande knappast kan ha underlättat nattsömnen. Men de ville väl uppmuntra mitt skrivande (det var dock innan de visste att jag i nionde klass skulle skriva ett arbete om Adolf Hitler på 150 sidor).

Som politiskt uppvaknad dränkte jag sedan lokaltidningen med insändare och långa drapor som kunde täcka närmare en hel sida. Sedan fick vi internet och lokaltidningens läsare kunde skonas när skrivandet flyttade ut på nätet och så småningom in i en blogg.

I nästan ett decennium har jag bloggat dagligen med runt 500 bloggposter om året. Jag närmar mig 5 000 publicerade bloggposter, därtill har jag skrivit över 2 000 inlägg på den mindre välbesökta spel- och filmbloggen.

Bloggen har fyllt en viktig roll för mig personligen, inte minst som ett tillhåll för att ventilera men också ta del av många intressanta diskussioner i kommentarsfälten. Vad den har betytt för er läsare vet jag inte - förhoppningsvis har den åtminstone inspirerat till diskussion. Bloggen har lockat fler och nya läsare de senaste åren med enskilda bloggposter som fått över 35 000 visningar.

Tiderna förändras och livet likaså. Nya förutsättningar gör att det inte kommer finnas plats för bloggandet med samma intensitet som tidigare. Efter över nio år här på Motpol känner jag att det är ett bra tillfälle att sätta punkt.

Men.

Samtidigt som jag avslutar denna lilla epok trycker jag på omstart. Mitt bloggande återuppstår på en ny plats, i en ny och modernare plattform. Fortfarande lika partipolitiskt obunden som tidigare och fortfarande med mina egna tankar och ord.

Tanken är att fortsätta skriva, men inte i samma höga tempo som hittills. Min ambition är att blogga några gånger varje vecka.

Jag hoppas att du vill vara med även fortsättningsvis. Kommentarsfältet väntar. Ölen står på kylning. Nu kör vi andra halvlek.

Hjärtligt välkommen till Fristad!

Not: Motpol kommer att ligga kvar, så det går utmärkt att kommentera gamla bloggposter. Men hela biblioteket med bloggposter och kommentarer från 2007 och framåt har migrerats till Fristad. Endast de senaste dagarnas bloggposter saknar kommentarer eftersom blogginnehållet migrerades förra veckan.

Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Inrikesministerns platta löften

Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.

Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).

Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).

Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:

För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen [...] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.

Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.

Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.

Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.

Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.

Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Ett rosa fiasko

När valnatten i september 2014 led mot sitt slut fanns det både skäl att andas ut och att förfasas över framtiden.

Andas ut för att populisterna i Feministiskt initiativ inte klarade riksdagsspärren och därmed missade chansen att utgöra ett potentiellt regeringsunderlag för Stefan Löfven. Förfasas för att de kommit in Stockholms stadshus och nu skulle utgöra just ett underlag för en rödgrönrosa majoritet.

Fi hade högtflygande planer, men som ett nytt och oerfaret parti blev det en lätt match för mer erfarna socialdemokrater och miljöpartister. När ansvarsområdena fördelades fick S posten som finansborgarråd, MP miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden medan V fick ansvar för bland annat äldreomsorgen. Fi fick ingen nämnd eller rotel utan ett ordförandeskap i ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter bestående av sex politiker och sju företrädare från grupper som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk. De har träffats ett tiotal gånger och pratat.

Officiellt är MR-rådet ett rådgivande organ för Stockholms stads ledning i "frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet". I praktiken har det mest blivit en dyr samtalsklubb, vilket fick moderaten Cecilia Brinck att hoppa av. Hon tyckte väl att hon kunde göra bättre saker med sin tid.

Detta råd var något Fi hade gått till val på och liknade därmed en rosa seger. Men nu två och ett halvt år senare kan vi konstatera att det inte har lyckats med någonting. Partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco, sjukskriven i ett år för utmattning kort efter valet, är ändå nöjd med inflytandet. Det har nämligen även skapats ett kansli för mänskliga rättigheter, vilket befolkas av tio tjänstemän. Chefen tjänar över 100 000 kr i månaden.

Men det kunde vara värre. Fi hade kunnat få större inflytande över budgeten, förbjuda "sexistisk" reklam i stadens offentliga miljöer och ställa till mig allsköns dumheter. Det blev en samtalsklubb och en dyrt kansli.

Kanske var detta priset vi fick betala för att hålla Fi borta från reellt politiskt inflytande och att skriva in blanco-checkar till stadens skattebetalare. I så fall har det nog trots allt varit värt det.

Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Massutmaning

Många väntar fortfarande på Tino Sanandajis bok Massutmaning, som sålde slut på sex dagar. Tills den anländer kan vi fördriva tiden med att titta på hans egen presentation av boken.

Den snälle populisten

I går kungjorde Stefan Löfven på Facebook att han skippar Almedalen i sommar och i stället väljer att åka runt i Sverige och prata med människor som inte brukar besöka politikernas roséflödande firmafest i Visby.

Statsministern vill på detta sätt visa att han är "en av folket". Socialdemokraterna kommer därmed ut som populister på allvar. Löfven skulle förstås kunna välja vilken annan vecka som helst för att åka runt och "träffa folk" - han och regeringen var på Sverigeturné så sent som under den vecka - men han väljer just Almedalsveckan för att markera mot den politiska och mediala eliten. Att han står för något annat. Att han står närmare folket.

Även om strategin är väldigt genomskinlig (Löfven lär knappast skippa Almedalen under ett år som betyder något, alltså valåret 2018) är den inte dum. Den ligger så att säga i tiden när folk runt om i västvärlden vänder sig mot det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Om strategin fungerar återstår däremot att se. Givet hur ofolklig den så kallade oppositionsledaren är kan Löfvens försök att förställa sig som en statsman för folket mycket väl gå hem. Han blir en stark kontrast till en robotlik moderatledare utan känsla för den butiksanställde i Arvidsjaur, den arbetslösa i Sveg och den ensamstående och heltidsarbetande undersköterskan i Staffanstorp.

Å andra sidan leder Löfven partiet som förkroppsligar den politiska makten i Sverige, ett parti som regerat under större delen av vår moderna historia och som fortfarande har mycket täta band med den mäktiga fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna är i dag längre ifrån vanligt arbetande folk än vad partiet någonsin har varit. En veckas turné ute bland verklighetens folk kommer inte ändra på detta.

Stefan Löfven har sett hotet som ett land som glider isär i livsvillkor innebär. Han förstår vad en växande misstro mot den politiska och mediala makten kan betyda för hans eget parti. Det är först och främst detta hot mot ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav som får honom att kliva ur bekvämlighetsbubblan i Stockholm och ge sig ut i landet.

För att rädda sitt parti har Stefan Löfven insett att han behöver bli populist. Givetvis en snäll sådan till skillnad från alla dumma populister där ute.

Motståndarna lägger grunden för en ny Trumpseger

Få saker har skakat om världen och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget i både USA och Sverige som Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Fler och fler börjar inse att inget kommer bli som förr.

Redan dagen efter inleddes mer eller mindre våldsamma protester. Människor gick alltså ut och protesterade mot ett valresultat. Inte för att det förekommit oegentligheter, inte för att de var "too close to call", utan för att demonstranternas kandidat förlorade. Men OK, det är ett känslosamt ögonblick, och eftersom vissa har protesten och plakatbärandet i sitt DNA var det kanske inte så konstigt.

Reaktionerna efteråt är desto mer talande. Trumpanhängare har fått stryk, protesterande startade bränder och förstörde egendom när Trumpsupportern Milo Yiannopulous skulle tala på Berkley och alla stora medier ägnar all sin vakna tid åt att håna den nyvalde presidenten och därmed indirekt hans väljare.

Det är uppenbart att det etablissemang som åkte på en välplacerad käftsmäll i november inte har lyckats göra en analys av varför det hände. Efter chocken kom inte eftertänksamheten utan ilskan och hämndbegäret. De beter sig som boxaren som blivit nedslagen i ena ronden och går ut i nästa utan att hålla garden uppe. Det kommer smälla igen.

Just nu, dag efter dag, vecka efter vecka, upprepar medierna, kändisarna och de politiska analytikerna exakt samma misstag en gång till. Intresset för de så kallade "fly over states" har inte ökat. Endast antipatin. De räcker inte bara finger åt Trump utan åt alla hans väljare. De förstår inte. De vill inte förstå.

Det hade förmodligen gått att tala med många av Trumps väljare i ett försök att mötas och ena landet. Med en rimlig kandidat 2020 hade det rent av varit möjligt att locka tillbaka många som tidigare röstade på Obama. För varje dag som går blir detta emellertid alltmer osannolikt. Ju mer ovett Trumps väljare får ta emot, desto mindre sannolikt att de kommer vända honom ryggen om fyra år. Det enda sättet de har att ge igen på det mäktiga etablissemanget som ständigt hånar dem är i valbåset. Igen.

Vi har sett exakt samma tendens i Sverige där Sverigedemokraterna växer trots att den som är öppen med sitt partival är paria. Partiet lyckas ändå fördubblas i storlek i varje val, och mer än så på lokal nivå.

Jag kan inte begripa att så många förstår så lite. Att de inte har lärt ett dugg av händelser som Brexit, Trump och för all del SD:s framgångar i Sverige. De fortsätter precis som vanligt, beklagar sig lite över tingens tillstånd men gör inte ett dugg för att förändra dem.

Det vi nu bevittnar är hur Trumps argaste motståndare lägger grunden för en andra Trumpseger om fyra år. Av samma skäl kan vi även vänta oss fler utträden ur EU. Och sannolikt en ännu större valframgång för SD 2018.

Statsministerns varma luft

Varannan svensk tycker att samhällsutvecklingen går åt fel håll, enligt en Ipsosmätning. Halva befolkningen är sålunda vad vissa i kultureliten valt att kalla "gnällspikar". Statsministern själv har som bekant tidigare deklarerat att uppfattningen att Sverige utvecklas åt fel håll är rent "surrealistisk".

Uppenbarligen inser Socialdemokraterna ändå sprängkraften i alltfler människors upplevda oro, annars skulle partiet knappast ha satt "Trygghet i en ny tid" som paroll för sin kommande partikongress i april. Det ska alltså bli en trygghetskongress. Alla som minns Pär Nuders flammande tal på Socialdemokraternas "tillväxtkongress" 2004 inser nog hur många luftballonger som går att fylla med den varma luften från årets kongressparoll.

Stefan Löfven har inte bara en fäbless för annorlunda och spännande språkliga uppfinningar som "industrikansler" och "innovationskatapult" - han gillar också att sätta ned foten i retoriken och låta tydlig och en smula bestämd.

Alla som kan arbeta ska arbeta, upprepar statsministern ofta. Ja, men hur ska det gå till? Hur ska det växande antal av människor som saknar både utbildning och yrkeskompetens bli anställningsbara? Här är det väldigt tyst på nya åtgärder.

Det ska vara ordning och reda i migrationspolitiken, säger Löfven. Här har regeringen tillsammans med delar av oppositionen infört en striktare lagstiftning - som är tillfällig och där både vissa oppositionspartier och delar av Socialdemokraterna vill återgå till de gamla generösa reglerna så snart som möjligt. Det blir strid om detta på kongressen.

Partisekreteraren menar att S gör en "positionsförflyttning" när partiet börjar prata om frågor som vi kanske mer kommit att förknippa med Moderaterna: trygghet, ordning och reda, fler poliser, mer pengar till försvaret. Det är definitivt en retorisk ompositionering, men i konkret politik? Inte mycket.

Samtidigt som regeringen filar på nya trygghetsfloskler fortsätter det grova våldet att öka. En polischef i Uppsala angreps nyligen på hemmaplan genom att någon sprängde hans bil. Till och med rikspolischefen tycker att det är allvarligt. Stefan Löfven hävdar att samhället måste "ta i riktigt hårt", ja, rent av "vara stenhårda". Låt mig uttrycka det som så att jag ifrågasätter statsministerns potens här.

Det är således många stora ord om trygghet från regeringspartiet, men vad gör Socialdemokraterna i form av praktisk politik? De föreslår marginella straffskärpningar och lite fler poliser. Det är tydligen Löfvens definition av att vara "stenhård". Jag tror inte den organiserade brottsligheten, eller den oorganiserade heller för den delen, darrar. (Därutöver ges några miljarder extra till den försvarsmakt de i decennier gladeligen monterat ned.)

Det som gör hela snacket om "trygghet i vår tid" så generande ihåligt är att det är just detta parti, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som är huvudansvarigt för alla de problem det nu lovar att åtgärda. Det är detta parti som under decennier av slapphet har möjliggjort den bristande respekten för polisen och burit det mesta av ansvaret för att utanförskapsområdena tillåtits växa fram och cementeras. Och säg hur ett parti vars tankegods känns lika modernt och nytänkande som ett gammalt avsnitt av Antikrundan ska lyckas vända utvecklingen?

Man kan även ställa frågan så här: skulle du lita på pyromanen när han erbjuder sig att vakta ditt hus? Skulle du låna ut din nya bil till den som nyss stal din gamla?

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Om det glömda Sverige

Stefan Löfven är rädd för att hans tidigare så lojala väljarbas ska lämna Socialdemokraterna för ett annat parti som växer på den svenska landsbygden. Ett parti som fångar upp missnöjda väljare från båda höger och vänster. Det är framför allt i detta sken vi ska betrakta statsministerns glesbygdspicknick.

I dag gästbloggar jag hos I otakt om det glömda Sverige.

Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Klimatalarmism blir lag

Inte utan stolthet presenterade regeringen under torsdagen ett nytt klimatpolitiskt ramverk, ett klimatpolitiskt råd och en ny lag. Åtgärderna stöds av alla partier utom Sverigedemokraterna.

"På samma sätt som det finanspolitiska ramverket har bringat ordning och reda i ekonomin, så kommer detta att bringa ordning och reda i klimatpolitiken", sade Stefan Löfven på pressträffen tillsammans med Isabella Lövin (MP). Det är onekligen en intressant jämförelse. Löfvens regering har nämligen fått tung kritik av Finanspolitiska rådet för att bryta mot det finanspolitiska ramverket, så särskilt mycket ordning och reda har det inte varit.

Varje år ska regeringen presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen. En handlingsplan ska finnas på plats för varje mandatperiod. Att prioritera bort klimatfrågan blir ett lagbrott. Det blir alltså i praktiken olagligt att ha en annan miljö- och klimatpolitik än den som den nuvarande regeringen driver. Och denna lag stöds helhjärtat av Alliansen, den så kallade oppositionen.

Det som irriterar mig mest är att svenska politiker verkar tro att det lilla Sverige gör har någon som helst påverkan på det globala klimatet. Ett land som bidrar med någon promille av de totala utsläppen skulle kunna fördubbla eller halvera dem utan att det påverkar ett endaste dugg.

Det som avgör är hur USA, Kina och andra stora utsläppsländer väljer att agera. Inte hur mycket svenska bilister och företagare på landsbygden beskattas sönder och samman. Detta vet rimligen Löfven. Ändå ska Sverige "gå före". Det låter ibland som att hela världens öde hängde på vad de svenska regeringen företar sig.

Klimatfrågan har blivit en religion för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och, tydligen, även för allianspartierna.

Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin