Vinkar av 2016 med en tillbakablick

I morgon är det dags att blicka framåt och fundera lite över vad 2017 kan erbjuda. Men först ska det gamla året firas av.

Här på bloggen görs det genom ett urval av texter från året som gått. Jag har plockat ut ett inlägg per månad.

Det har varit ett bra år med över en halv miljon besökare och många kommentarer, något att bygga vidare på.

Ett antal ämnen har dominerat under 2016 - dit hör migration, integration, terrorism och välfärdsstatens död men också en del om EU:s kris, moralismen, det bostadspolitiska fiaskot och massövervakningen har berörts. Nedan ett axplock från året som gått. Väl mött 2017!

Gott Nytt År till alla läsare!

Axplock 2016

December: Hela Sverige deppar
November: Sverige först
Oktober: Populism och normativa hot
September: Privatlivet som försvann
Augusti: Segelbåtsteoremet
Juli: Politiken har svikit Sveriges kvinnor
Juni: Britterna säger "Goodbye, Brussels!"
Maj: Sexhandeln och moralismen
April: Om skatt som stöld
Mars: Det svenska självhatet
Februari: Samhällskontraktet och vi
Januari: Jo, det handlar om kultur

Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Föraktet för dig som arbetar

"Skattesänkningar är något gammalt och mossigt." Smaka på orden. De tillhör landets finansminister Magdalena Andersson. Som socialdemokrat och högskattevän är det inte förvånande att just Andersson yttrar dessa ord. Men låt oss dyka lite djupare in i vad de egentligen säger om henne.

I den svenska politiska retoriken är skatt något som tillhör staten. Politikerna tävlar om att omfördela dessa pengar till olika intressen. Väldigt sällan nämns varifrån pengarna ursprungligen kommer, även om ingen förstås är så dum att den inte begriper det.

Här finns en tydlig konfliktlinje för borgerligheten att ta fasta på. Synen på skatt är en av få frågor som går att göra begriplig i en valrörelse utifrån ett ideologiskt perspektiv. Tyvärr misslyckades Alliansen med detta i regeringsställning. Reinfeldts linje var alltid att lägre skatt på arbete var bra för sysselsättningen. "Arbetslinjen" blev det nya ledordet. Sällan eller aldrig fick väljarna veta varför det var moraliskt rätt att den som arbetar får behålla så mycket som möjligt av sin intjänade inkomst.

Möjligheten att börja föra en debatt utifrån detta perspektiv finns fortfarande. Men det kommer bli svårare att argumentera för skattesänkningar framöver med skenande kostnader för sjukskrivning, etablering av nyanlända och en förmodat stigande arbetslöshet efter 2018. Det är nämligen så den svenska diskursen ser ut. Det är så skattepolitiken vinklas i medierna. Socialdemokraterna har, märk väl utan större motstånd, lyckats sätta uppfattningen "skattesänkning=nedskärning" i pannan på både politiker, journalister och väljare.

Vem vågar argumentera för sänkta skatter när vården, skolan och polisen krisar? Knappast Sveriges förtappade allianspartier. Om de borgerliga inte lyckades argumentera för sänkta skatter med frihetliga argument förra gången lär de inte lyckas nu heller.

Alla problem som Socialdemokraterna deltagit i skapandet av underlättar ironiskt nog för dem i dag i den politiska retoriken. Vi riskerar därför att hamna i ett högskatterace framöver där den som lovar högst skatt framstår som mest ansvarstagande.

Socialdemokraterna kallar sig för arbetareparti men uppvisar ett illa dolt förakt för den arbetande befolkningen. De tar alla som kliver upp på morgonen och tar sig till jobbet i ur och skur, som lydigt betalar sina skatter utan att klaga, för givna. Att låta dessa människor behålla mer av sina egna pengar är enligt landets finansminister "mossigt". Samtidigt vill S fortsätta att bygga ut bidragssystemen för alla som inte arbetar.

Om ni nu ursäktar så måste jag jobba. Magdalena Andersson behöver nämligen mina pengar att omfördela.

Ministern för judefrågor

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: "För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren." Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Wallström har dock i egenskap av utrikesminister utmärkt sig särskilt i Israel-Palestinakonflikten. Nyligen mottog hon en palestinsk "soldatorden", The Star of Jerusalem, som ges till "en soldat som har utfört en framstående handling". Inga konstigheter, tydligen (notera att Ebba Busch-Thor i dubbelmoralens Sverige fick kritik när hon poserat framför en israelisk stridsvagn).

Det är kort sagt Wallströms enögda stöd till palestinierna som belönas. Och nu har hon således även "belönats" med en plats på Simon Wiesenthalcentrets antisemitiska topp tio-lista. Grattis, ministern.

Svensk vänster är pro-palestinsk och skäms inte för att dra de mest hårresande liknelser mellan staten Israel och förbrytarstater på 30-talet. Margot Wallström verkar således i en lång tradition när hon tilldelas medalj av Mahmoud Abbas och hamnar på en antisemitisk topplista. Det sistnämnda har föga förvånande hamnat i en komplett medieskugga bland svenska mainstreammedier.

På Wallströms senaste Mellanösternresa hade Israel "inte tid" att ta emot henne. Det är ett långt finger på diplomatspråk. Sveriges relation till staten Israel har försämrats avsevärt sedan Stefan Löfvens regering tillträdde och är nu på en sådan nivå att en svensk utrikesminister i praktiken inte längre tas emot.

Den svenska självbilden är alltjämt att Sverige är något slags neutral part och samtalspartner i den allt annat än levande fredsprocessen i Israel-Palestinakonflikten. Den villfarelsen kan nu officiellt läggas i sopkorgen. Ty Sverige har en utrikesminister som hellre tar emot en orden från en korrupt palestinsk myndighet för att hålla sig väl med den egna rörelsen i palestinasjal än bejakar goda relationer med båda parter.

Det finns ett ord för detta: skam.

Sossarna har slut på idéer

I partiledardebatten i oktober drabbade Stefan Löfven samman med Jimmie Åkesson om segregation och integration. Löfven vill som bekant satsa mer medan Åkesson vill avskaffa integrationspolitiken helt och hållet och ersätta den med en assimileringspolitik.

Problemet för Löfven är att han vill satsa mer på en politik som har misslyckats i minst 20 års tid. Detta gäller inte bara integrationspolitiken utan egentligen Socialdemokraternas hela politiska program. Där finns ingenting fräscht, inga nya djärva idéer, inget nytänkande. S har kallat sig för "Framtidspartiet", men det är få politiska rörelser som känns så fast i 1900-talets misslyckade politik som socialdemokratin.

Nu när landet har hundratusentals nyanlända människor, varav många saknar både utbildning och relevant arbetserfarenhet, på något sätt ska ut i arbetskraften vill inte S röra den heliga "svenska modellen" utan fortsätta med en politik som placerat folk i mångårigt utanförskap.

Nu när Sverige står inför den största bostadskrisen i modern tid vill S inte göra annat än att skjuta till några miljarder i byggsubventioner. Så inte ens när sossarna vill något gör de ens tillnärmelsevis tillräckligt för att det ska ge effekt.

Socialdemokraterna har helt enkelt inga nya idéer. Alls. Annars kunde man ju förvänta sig att ett parti som faktiskt satt hela åtta år i opposition skulle ägna sig åt att kläcka åtminstone en eller ett par nya tankar och förslag. Men nej, det var inget för sossarna. Väl tillbaka i Rosenbad, som enligt S egentligen bara är en lokal som lånas ut till andra partier emellanåt innan väljarna kommer på bättre tankar, kunde sålunda socialdemokratin åter föra just den politik den alltid har fört.

Det enda som har förändrats lite grand är retoriken. Stefan Löfven vill låta som en statsminister som önskar ordning och reda, som ställer krav. Men mycket lite i partiets politik bekräftar detta, i synnerhet ekar det tomt att alla som kan arbeta ska arbeta när S vägrar att göra det mindre förmånligt att inte göra det.

Bristen på nya idéer gör att Socialdemokraterna nu hemfaller åt populism. Den stora frågan som S vill driva i nästa valrörelse är vinster i välfärden. Ett närmast ogenomförligt förslag har tagits fram av utredaren Ilmar Reepalu. Detta ska ligga till grund för en klassisk vänster-höger-konflikt och vinna valet åt Löfven, är tanken.

Nästa valrörelse riskerar att bli ovanligt bråkig och tjafsig. I brist på konkreta lösningar. Mot varandra står nämligen en socialdemokrati tom på idéer och en borgerlighet utan självförtroende. 

Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

God Jul till alla läsare

Så blev det jul igen. En tid för förlåtelse, glädje och stilla reflektion? Nej, mest för vila, kalkon, lax, sill och öl, faktiskt. Här kommer den polska och tjeckiska ölen flöda.

Men visst, varje jul påminns jag om att livet är rätt bra bara man får vara tillsammans med sina närmaste. Och jultraditionen ger trygghet och stabilitet i en tid som känns allt annat än stabil.

Precis som vanligt undviker jag statstelevisionens julfirande. Lyckligtvis finns det nog med filmer här hemma och på Netflix för att klara julen ändå.

Jag vill önska alla läsare en riktigt god jul. Det är ni som läser, kommenterar och diskuterar som håller bloggen levande. Året har bjudit på fler kommentarer än någonsin, vågar jag påstå, och tonen är överlag bra. Fortsätt så!

Ha en skön jul, allesammans!

Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

Ja, detta är Sverige

Nu måste datalagringen upphöra

Det är två år sedan EU-domstolen dödförklarade datalagringsdirektivet. Många EU-länder upphörde då genast med masslagring av alla mobil- och datoranvändares trafik- och positioneringsuppgifter. Men inte Sverige.

Det direktiv som Sverige ansågs tvunget att införa var märkligt nog fortfarande lika aktuellt efter att det hade fallit i domstol. Regeringens hastigt tillsatta utredning, ledd av övervakningsvännen Sten Heckscher, visade nämligen att just den svenska datalagringen var tillräckligt snäll och inte berördes av EU-domstolens utslag. Det var en minst sagt tveksam tolkning.

Nu har EU-domstolen satt ned foten specifikt mot Sverige, vilket rimligen måste betyda att masslagringen upphör även här. Att inrikesminister Anders Ygeman är "oroad" är ett gott tecken - det kan innebära att regeringen börjar begripa vartåt det barkar.

Ygeman använder det väl inövade argumentet att masslagringen av allas datauppgifter behövs för att bekämpa grov brottslighet. Men som många visat gång på gång är detta helt enkelt inte sant. Rick Falkvinge skrev om detta för ett drygt år sedan:

Siffror från Tyskland, där [datalagringen] infördes och därefter slogs ned som helt inkompatibel med grundläggande mänskliga rättigheter, visar att den medförde en extra brottsuppklaringsgrad på 0,0006 procent.

Det som EU-domstolen slår ned på är generell datalagring av all information hela tiden, utan brottsmisstanke. Det är just detta som alla integritetsvänner har kritiserat i många år. Övervakning ska vara riktad mot personer som misstänks för kriminell verksamhet, inte alla som råkar äga en mobiltelefon eller dator. Massövervakning är bekväm för staten, men den är inte ett dugg effektiv i brottsbekämpningssyfte.

Låt oss hoppas att den svenska datalagringen nu sjunger på sista versen. Allt annat vore inte bara oanständigt. Det vore olagligt. Och då får vi faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera igen.

Läs även:
Henrik Alexandersson 

Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

Det nya Europa

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Under de senaste två åren har Frankrike varit särskilt drabbat av jihadistisk terror medan Tyskland avvärjt en rad attentat och klarat sig undan större attacker. Men inte alla. Bara sedan i somras har en rad dödliga angrepp med bland annat yxa och machete skett i Bayern och Baden-Württemberg utförda av syriska och afghanska asylsökande. Sverige har haft ett dubbelmord relaterat till en avslagen asylansökan.

Enligt uppgifter från BBC är föraren, nu gripen, asylsökande från Afghanistan eller Pakistan. Om detta stämmer kommer diskussionen efteråt oundvikligen att handla om vilka säkerhetshot som de senaste årens asylinvandring har skapat i Europa. Och hur vi ska bemöta dem.

Oavsett vem gärningsmannen är kan vi konstatera att detta är den värld vi kommer tvingas förhålla oss till under många år framöver. En kontinent där lastbilar körs in i folkmassor. En plats där folk helt oprovocerat sticks ned med machete.

Detta är vårt nya Europa.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

Moderaterna svamlar

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var - veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Å ena sidan har Kinberg Batra i SVT:s Agenda hävdat att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Å andra sidan påstår hon nu att de väljare som gått till SD, vilket enligt opinionsmätningar kan vara så mycket som var femte väljare eller mer, känner "ett berättigat missnöje". Detta yttrar hon först nu när SD hotar M som landets andra största parti. Och så i nästa andetag liknar hon SD:s väljare vid Donald Trumps (och det ska inte ses som en komplimang).

M ändrar sin politik, men de gör det minsann inte för att locka tillbaka de väljare som har lämnat partiet, menar partiledaren. Trots att M närmar sig SD i migrationspolitiken vill hon inte medge denna förskjutning. Nej, Anna Kinberg Batra förhåller sig inte till någon annan.

Man behöver inte vara politisk konsult för att begripa att detta är rent och skärt skitsnack. Alla förstår att det enda M har ägnat sig åt sedan förlustvalet är att söka förstå varför så många av väljarna gick till Jimmie Åkesson och anpassa politiken därefter.

Genom att säga att de väljare som lämnat bland annat M för SD känner ett berättigat missnöje med utvecklingen i Sverige får Anna Kinberg Batra väldigt svårt att förklara varför dessa väljare ska återvända. M har ju som regeringsparti under åtta av de senaste tio åren i högsta grad varit delaktigt i att skapa den utveckling som så många är missnöjda med. Löfven har sänkt Kinberg Batra i ett antal debatter med just den repliken.

Avslutningsvis har M dessutom sedan valet 2014 gjort allt för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister, vilket gjort att all kritik som riktas mot regeringen fått väljare att ställa frågan varför M då inte tar över i stället. M som ju säger sig "ha en plan". Partitaktiken har varit viktigare än landets väl och ve.

Valet av Anna Kinberg Batra till partiledarposten var ett misstag. Det bådar inte särskilt gott för 2018. Att försöka läsa av var Moderaterna står och vad partiet vill i dag är som att spegla sig i ett kaleidoskop.

Skyll inte på "samhället"

Under fredagen hålls en demonstration i Rinkeby mot skjutningarna i Järvaområdet. Som banderollen ovan beskriver är det även en demonstration (för inte emot, får vi anta) "rätten till allas lika värde, till trygghet och ett socialt skyddsnät."

En av initiativtagarna anser att frågan behöver lyftas "högre upp" och att vi inte ska "stirra oss binda på själva handlingen", det vill säga den som skjuter en annan människa. "Det är mycket annat som spelar roll", hävdar han.

Vad är det då vi ska titta på i stället? Antalet fritidsgårdar? Kvaliteten på den lokala vårdcentralen? Bibliotekets öppettider? Inget av detta tvingar någon att skaffa ett vapen och avrätta en annan människa. De allra flesta skulle inte ens komma på tanken.

Så i stället för att rikta sin ilska mot samhället, och då i synnerhet samhället utanför den egna förorten, borde Rinkebyborna rikta den mot dem som skjuter. Mot dem som går omkring med vapen. Mot dem som bränner bilar. Mot dem som rånar och vandaliserar. Ingen annan. Det är dessa ligister och kriminella som förpestar tillvaron i dessa områden, som skapar otrygghet och vanmakt, som bär hela ansvaret.

Dessa självklarheter hör vi alltför sällan. I stället är den reflexmässiga förklaring som ges alltid att det är socialt utsatta som begår brotten och att samhället därför bär ett gemensamt ansvar för skjutningarna. Visst spelar socioekonomisk bakgrund ofta roll. Men en uppväxt under knappa förhållanden gör inte folk till mördare.

Den officiellt accepterade förklaringsmodellen är enkel: om politikerna bara "satsar" mer i området, kommer våldet att upphöra. Det är en otroligt naiv föreställning som dessutom saknar empiriskt stöd. Satsningar har gjorts. I många år har det satsats mycket i dessa områden, men våldet fortsätter att eskalera.

Snarare än brist på satsningar är det två andra misslyckanden som politikerna förtjänar kritik för:

För det första att de fortsatt att driva en ansvarslös migrationspolitik som år för år har fyllt på ett redan kompakt utanförskap i dessa områden. Arbetslöshet och bidragsberoende har tillåtits skena iväg, vilket gynnar de kriminellas rekryteringsargument.

För det andra att kriminalpolitiken har packat ihop och gett upp. Det finns goda exempel från andra länder som visar att det med rättsliga medel går att komma åt illegala vapen och skjutningar. Att chockhöja straffen för vapeninnehav är ett sätt. Svenska politiker har i stället valt att rikta udden mot legala vapeninnehavare. Det är jägarna, inte gängledarna, som drabbas av den politiken.

Fredagens demonstration kommer bjuda på det vanliga: kritik mot "samhället", kritik mot polisen och kritik mot "sociala orättvisor". Slutsatsen landar som vanligt i att den som begår dessa brott, oavsett om det är att bränna grannens bil eller skjuta grannens son, är ett offer.

Denna syn på rätt och fel, på brott och straff, och på vad som krävs för att bygga ett tryggt och rättvist samhälle, är förödande för hela Sverige. Och den har fått vara vägledande i den politiska utvecklingen alldeles för länge. Så länge det förblir så kommer läget i landets mest drabbade bostadsområden bara att fortsätta förvärras.

Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Fallen stad

Det brukar sägas att i en mordutredning är de första 48 timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. 

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutet att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta fallet. Det säger sig självt att en sådan utredning är dömd att misslyckas, om så den skyldige själv anmälde sig på polisstationen med en påse med DNA-bevis.

Föreställ dig känslan som anhörig att få veta att polisen i praktiken helt prioriterar bort mordet på din älskade. Av resursbrist. 

Tänk dig sedan hur de poliser som tvingas göra dessa prioriteringar mår. Poliser som redan tvingats nedprioritera ärenden som rör våld i nära relationer, rån och sexualbrott mot barn. Det är inte konstigt att svensk polis förlorar tre anställda varje dag. Poliser känner hopplöshet över situationen. Eller som en bittert uttrycker saken i Polistidningen: "Låt korthuset rasa."

Stefan Sintéus är chef för Polisområde Malmö. Han konstaterar något som visar hur lågt svensk polis har sjunkit: "Vi tvingas prioritera bland redan prioriterade ärenden, däribland färska mord."

Polisbristen river sår i det svenska samhället. Den skapar en förtroendekris för polisen, men det är värre än så. Den urholkar förtroendet för hela rättskedjan eftersom åklagarna inte kan gå iland med åtal de aldrig får chansen att väcka.

Varför polisanmäla när ingen ändå har tid att utreda brottet? Varför lita till statens våldsmonopol när du vet att det inte kan leverera? Varför inte hellre ta saken i egna händer? Läget är inte lika illa i alla delar av landet. Men det vi ser ske nu i Malmö är en varning för vad som kan hända i hela Sverige om inte vår lagstiftande församling omedelbart får ordning på sina prioriteringar.

Malmö liknar alltmer en stad som kapitulerat. En fallen stad.

Läs även:

I otakt

Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Jag gästbloggar

Jag gör numera gästinlägg på Fredrik Antonssons blogg I otakt.

I dag handlar det om stoltheten i att försörja sig själv, om värdet av arbete. Om varför det är vad du gör, inte vem du är, som spelar roll.

Apropå vår samtid

KD gjorde sig plötsligt ännu mer irrelevanta

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon "har en plan". Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

KD har nämligen plockat upp den gamla frågan om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Idén har lagts fram av kvinnosaksgrupper, av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och nu av regeringspartierna. KD öppnar alltså upp för att stödja denna rent ut sagt puckade idé.

Jag har argumenterat emot lagförslaget förut och kan göra det igen. Idén med att stifta en lag som förbjuder svenskar att köpa sex i länder som tillåter det är idiotisk eftersom det betyder att svensk lag skulle trumfa lagen i det land där sexhandeln sker. Till och med Beatrice Ask, knappast en vän av vare sig rättssäkerhet eller fri sexhandel, begriper varför detta är problematiskt.

Rimligen måste andra länder kunna göra likadant, vilket skulle öppna upp för ett förbud mot aborter för polska turister i Sverige, dödsstraff på homosexualitet för iranska hbtq-personer som vistas på svensk mark och så vidare. Månne skulle den iranska regimen, för att tala på Kristdemokraternas språk, hävda att en sådan lag kan få "en avskräckande effekt" mot att ägna sig åt homosexuella aktiviteter på semestern.

Det andra motargumentet är att lagen förstås skulle bli helt verkningslös. Lagstiftare ska inte sitta och stifta lagar mot sådant som inte går att beivra. Och partier ska inte ägna sig åt sådant här meningslöst trams - i synnerhet inte när de borde slåss för att överleva.

Eller som en god vän sade angående en annan korkad lag (den så kallade "gravfriden" över Estonias vrak): "Man kunde lika gärna förbjuda svenskar att äta blockchoklad i Kongo."

Kristdemokraterna har just påmint oss om varför det inte går att rösta på dem. Jag antar att jag borde vara tacksam.

Tidigare bloggposter i ämnet:
Om sexköpslagen

En bok i tiden

Tino Sanandaji är klar med sin bok. Ni vet den han slog crowdfundingrekord med. Den slutliga titeln är Massutmaning.

Den som förbeställer får ett julkort på köpet. Författaren har uppenbarligen humor - ta en titt på detaljerna.

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon