Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre.