En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

I dessa yttersta tider

Krig, kampanjer och journalistik

För ett år sedan drev DN en kampanj för att svenskarna skulle öppna sina hjärtan. På uppslag efter uppslag efter uppslag skrev de om migranter på väg till Europa och Sverige. Personliga öden. Ingen analys. Jag fick nog och sade upp prenumerationen.

Sedan kom den 24 november, den stora Vändningen och i dag ser debatten annorlunda ut. Till och med DN:s ledarsida har skärpt tonen något.

I en kort text berättar Peter Wolodarski om nya reportage som DN publicerar så här ett år senare. Det återstår att se om de blir lika kampanjartade som fjolårets flyktingserie eller om tidningen nöjer sig med att visa vidriga bilder på lemlästade barn den här gången. Skälet till att jag undrar är att Wolodarski avslutar sin text så här:

I dag berättar vi vad som pågår i Syrien. Vi gör det genom att visa många, mycket starka bilder. Nästa gång flyktingfrågan kommer på tal, tänk på dessa bilder. Det är inte några arkivfoton från 1900-talet.

Wolodarski vill uppenbarligen att vi ska tänka på sönderslitna barn när vi funderar över migrantkrisen, bostadsbristen, mottagningskapaciteten, segregationen och krisen i välfärdssektorn. Jag tror inte att det är med känslor och ömkan som vi fattar de mest rationella och långsiktigt hållbara besluten. Det krävs mer hjärna och mindre hjärta i svensk politik, för att uttrycka det lite krasst.

Tidningar och TV ska självfallet visa bilder från verkligheten. När det rapporteras från krig betyder det bilder på döda och skadade, även barn. Ty det är så verkligheten ser ut i krig. Det helvete som människor, såväl stridande som civila, genomgår i en krigssituation som den i Syrien går inte att förstå på djupet för den som inte haft samma erfarenhet. Hur många bilder som än visas.

Efter att ha läst ett otal ögonvittnesskildringar och böcker skrivna av stridande från andra världskriget, där det omänskliga helvetet beskrivs en del av vardagen, har jag åtminstone kommit så långt att jag förstår att jag inte förstår.

Däremot får rapporteringen inte bli sensationell eller kampanjartad. Det är här jag befarar att DN har fel syfte med sin rapportering.

Fjolårshöstens kampanj visade DN från sin sämsta sida. Tiden får utvisa hur det går den här gången.

Bidragsbatalj

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

Dags att berömma regeringen lite

Även om jag är kritisk till mycket av regeringens politik, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatter och feminism, är jag inte partist. Det betyder att jag har förmåga att se när även en socialdemokratisk regering ibland gör något bra.

Den rödgröna regeringen har faktiskt genomfört ett antal skärpningar som förtjänar beröm. Den har förbjudit så kallade terrorresor, skärpt hanteringen av svenska pass, förstås lagt om migrationspolitiken men även börjat göra det svårare att vistas illegalt i Sverige genom att dra tillbaka dagersättning och boende för den med lagakraftvunnet avslagsbeslut.

Nu kommer steg två i den sistnämnda processen, vilket Anders Ygeman och Morgan Johansson presenterade på en pressträff under torsdagen. Migrationsverket blir skyldigt att informera polisen om en person med utvisningsbeslut hör av sig till dem.

Polisen får å sin sida nu rätt att ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll, att omhänderta pass och id-handlingar och vid misstanke göra tillslag mot arbetsplatser i jakt på illegala migranter som arbetar svart. Skolor och kyrkor verkar fortfarande vara fredade zoner, men det kanske blir ändring på det också vad det lider. Svensk lag måste rimligen gälla överallt.

Det kan tyckas märkligt att en liberal ställer upp på polisens jakt på svartarbetare, men detta handlar i grunden om att få ut människor ur landet som inte har asylskäl och heller inte har för avsikt att bli en del av det svenska samhället. Så länge du och jag förväntas bidra med en stor del av vår intjänade inkomst i skatt varje månad förväntar jag mig att alla andra ska omfattas av samma tvång. Även hitresta migranter.

Regeringen försöker visserligen beskriva utvisningsarbetet som en sorts omtanke om personer som utnyttjas i svartarbete för låga löner. Alla förstår emellertid att det inte är detta som är det primära skälet till att Stefan Löfvens regering nu trappar upp arbetet för att utvisa personer som fått avslag. Det handlar först och främst om att upprätthålla legitimiteten för asylsystemet och att förhindra framväxten av ett parallellsamhälle.

Så länge vi har en asylprövning måste ja betyda ja och nej betyda nej. Så har det inte varit under ganska många år nu då den som fått avslag kunnat hålla sig gömd i väntan på att få ansöka igen. Just nu är runt 12 000 personer med avslagsbeslut efterlysta av polis, och ingen vet hur många personer som bara försvunnit under de senaste sju, åtta åren.

Det ska bli intressant att se hur nyvänstern reagerar mot dessa nya regler och polisiära befogenheter. Vi minns den oerhört starka kritiken mot Reva. Att det är en rödgrön regering som genomför dessa skärpningar kommer sannolikt begränsa den kritikstorm som hade uppstått om en alliansregering drivit igenom samma politik. Nu kommer det gnällas lite på enstaka röda ledarsidor, men förmodligen inte så mycket mer.

Däremot kan det säkert bubbla en del bland de socialdemokratiska gräsrötterna. Enligt en undersökning gjord av SVT vill 7 av 10 S-kommunalråd återgå till den gamla migrationspolitiken när den treåriga lagen löper ut.

En rimlig invändning som framkommit under dagen från moderat håll är att polisen nog inte har resurser att klara av det som regeringen förväntar sig. Det är sannolikt helt korrekt, vilket gör att regeringen får hoppas att antalet som återvänder frivilligt ökar.

Centerpartiet och Vänsterpartiet är dock föga förvånande kritiska mot alla sorters skärpningar. Något annat var knappast att vänta från riksdagens mest populistiska partier.

Läs även:
Denna bloggpost finns även att läsa i redigerad form hos Dagens Samhälle.

Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Läggmatch

Tramp-tramp-tramp. Hör ni? Det är Socialdemokraterna som paraderar mot en valseger 2018.

Vi har hört det till leda under den här två år gamla mandatperioden: "Stefan Löfven leder en historiskt svag regering". Frågan är vad detta konstaterande egentligen innebär i praktiken. Det betydde att den första budgetpropositionen föll i riksdagen, ja. Det innebar att Löfven lät annonsera att han tänkte utlysa nyval, ja.

Men vet ni? Stefan Löfven är fortfarande statsminister. Socialdemokraterna regerar, och trots att Decemberöverenskommelsen är borta agerar Alliansen som om den fanns kvar. Regeringens senaste budget, med tydliga vänsterinslag, kommer släppas igenom i riksdagen. Vi har en borgerlig opposition som helt uppenbart inte vill ta över makten. Som lägger enskilda budgetar för att inte "löpa risken" att en borgerlig budget får majoritet.

I jakten på ett säkrat maktinnehav för socialdemokratin har statsministern nu på allvar inlett Operation Splittring. I debatt efter debatt fram till nästa val kommer vi höra Löfven och sannolikt även Miljöpartiets företrädare fråga alliansledarna om de ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna och, till stor förtjusning, få helt olika svar. Detta kommer tydliggöra den spricka som finns inom Alliansen och ju fler som ser den, desto svårare blir den att täcka över.

Hittills tycks de fyra borgerliga partierna inte ha förstått att Löfven spelar med dem i syfte att bryta ut Liberalerna och Centerpartiet och säkra ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är det enda som betyder något i slutändan. Åter igen är borgerligheten på väg att underskatta socialdemokratins inneboende makthunger. Åter igen är de på väg att gå i fällan.

Jag börjar faktiskt tvivla på att Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

Läs även:
Henrik L Barvå

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

Generalsekreteraren och samhällskontraktet

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg intervjuades i Sveriges Radio P1:s söndagsintervju. I slutet av intervjun (ca 40 minuter in) kom journalisten in på den brännande frågan om migrationspolitiken, som ju Ramberg varit så öppet engagerad i och fortfarande twittrar febrilt om.

Det är uppenbart att Anne Ramberg har väldigt starka åsikter i frågan. Och det får hon givetvis ha. Till skillnad från Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson eller rikspolischefen Dan Eliasson är hon inte statstjänsteman som ska förhålla sig politiskt neutralt. De som kan ha synpunkter är möjligen advokatsamfundets medlemmar, vilket de också ibland har haft.

Anne Ramberg resonerade kring asylmottagande och välfärdens begränsningar på följande sätt:

Jag inser också att alla de gamla människor som har arbetat ett helt liv nu ska ställas emot att de flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Uttalandet gick intervjuaren obemärkt förbi. Ramberg fick ingen följdfråga. Journalisten valde i stället att följa manus, vilket var ett missat tillfälle till en intressant diskussion. Det är nämligen ett oerhört anmärkningsvärt uttalande som generalsekreteraren gör, och det hade förtjänat en längre utläggning. Idén att den som betalat skatt för välfärdstjänster under ett långt arbetsliv inte har rätt till dem på ålderns höst om befolkningen växer medelst stor invandring är väldigt radikal.

Vad menar egentligen Anne Ramberg att Agnes, 82, ska göra avkall på för att familjen Ali från Syrien ska få tillgång till hela den svenska välfärdsstaten? Hon medger ju att denna intressekonflikt de facto finns. Menar hon att det är indragen hemtjänst eller sämre tillgänglighet på vårdcentralen som ska vara Agnes bidrag?

Uttalandet är även intressant då det visar att Anne Ramberg, trots sitt intresse för rättssäkerhetsfrågor och rimligen också idén att avtal ska hållas, uppenbarligen inte har något större engagemang för det vi brukar kalla samhällskontraktet. Alltså den konstruktion mellan stat och individ som gör att medborgarna bidrar med sin inkomst i skatt varje månad med löftet att få välfärdstjänster och säkerhet i utbyte.

Jag tror inte att Anne Ramberg finner något större stöd i befolkningen i sin hållning. Det går heller inte att undgå faktumet att hon själv kan köpa privat välfärd när hon kommer i behov av den eftersom hon är höginkomsttagare.

Rambergs privilegierade ställning kan göra hennes förståelse för normalinkomsttagares och i synnerhet fattigpensionärers bristande vilja att se sina skattepengar gå till asylinvandrare något begränsad.

Ej heller om detta fann journalisten skäl att fråga.

Det är val i Ryssland i dag...

I dag hålls parlamentsval till den ryska duman. Många kommer inte att rösta i vetskap om att valet är riggat.

Jag kan förstå dem. Håll särskilt koll på valarbetaren till höger i bild bakom en nätt liten mur av kollegor.

Att uppfostra ett folk

Johan Hakelius skriver om det svenska samhällets uppfostrande ton i Fokus. Det är svårt att inte hålla med, ty vi lever i en tid när allt ska läggas tillrätta. Även historien.

Uppfostrandet är en del av den politiska korrekthet som vissa nu tar strid för som ett slags statement (uppfattning om vad som är PK varierar förstås, somliga verkar tycka att det räcker att uppfatta sig själv som vänster).

Först ska sägas att det förfärligt uppfostrande och mästrande svenska samhällsklimatet inte gäller på alla nivåer. Ty samtidigt som politiker, journalister och debattörer är fasligt intresserade av vad vi äter, om språket i gamla barnböcker och filmer är politiskt korrekt i vår samtid samt om alla hudfärger och kön är lika representerade i alla sammanhang, finns ett slags motsatsförhållande i hur dessa grupper ser på bildning och svenskt kulturarv. Här är det snarast PK att vara ointresserad, okunnig och medvetet provokativ.

PK-ismen är emellertid väldigt vitt förgrenad i samhället. Den letar sig in på museer, i skolböcker, i TV-tablåer och i högre utbildning.

Efter en 70-årig slummer är begreppet "ras" tillbaka i samhällsdebatten. Det kan tyckas minst sagt förvånande, men de så kallade antirasisterna strider nu för att etablera begreppet igen och därtill skapa "separatistiska rum" för icke-vita. Rasåtskillnad kallades det förr i tiden.

Det är som om de vill bygga in rasism i ett land som har väldigt lite av den varan för att kunna visa att det finns rasism. "Rasifierad" har på rekordtid blivit ett allmänt vedertaget begrepp i mainstreammedier. Rasism mot vita är på väg att bli PK. Hatet mot vita och män beskrivs som en berättigad motreaktion mot rasism och kvinnohat, och den förklaringen godkänns av de stora medierna.

Miljö är en annan fråga där befolkningen behöver en uppsträckning. Det går knappast en dag utan att vi får veta vilka dödgrävare vi och vår vita livsstil är. Klimatångest blir då ett tecken på berättigad masochism. Även bland mellanstadiebarn. Plåga dina sinnen, ty du är en miljöbov!

Till miljöfrågan kopplas även våra matvanor. Socialstyrelsens rekommendation om 6-8 brödskivor om dagen var visserligen en myt, men i dag behövs ingen statlig myndighet för att uppfostra oss i att äta rätt. Det räcker med all trendjournalistik, livstilscoacher, matprogram, uppmärksammade dieter och samhällets fitnesstrend för att få oss att antingen falla in i ledet eller få dåligt samvete för att vi står utanför. Vem vågar säga att hon inte tränar och äter ekologiskt, helst vegetariskt? Frågan har dykt upp på anställningsintervjuer.

Politikerna anför tonen, journalisterna eldar på och till sist kommer även storföretagen springande för att göra gott. Ni vet de där företagarna som vill ta "socialt ansvar" för att skapa sig en positiv image. Medierna är på dem som hökar om de inte gör det, som när en resebyrå anlitar ett hotell som inte har avtalsenliga löner.

Numera ska alla veta att det de köper är PK-klassificerat, och är det inte det kan man åtminstone utgå från att RFSL har hbtq-certifierat lokalen du köpt produkten i. Karma.

Jag tror att det handlar ganska mycket om att skapa det perfekta samhället. Det socialistiska paradiset är det ingen som tror på längre - därför behövs ett nytt projekt.

I denna politiskt korrekta fauna får oönskade blommor inte växa. Det måste rensas, gallras och ansas för att PK-rabatten ska bli perfekt. Målet tycks vara ett samhälle där alla pratar rätt, ser rätt ut och beter sig enligt en förutbestämd mall. Ack, vilket tråkigt och ängsligt samhälle vi håller på att skapa.

Som nämndes i början finns här emellertid en paradox, eller kanske snarare parallella skeenden. Ett exempel på detta är att det parallellt med fitnesstrenden sker en kroppspositivistisk kamp, som också den passar in i PK-mallen, som går ut på att mycket överviktiga människor propagerar för att det är bra och rätt att vara tjock (som allt annat i samhället räcker det emellertid inte att vara för något, man måste givetvis klanka ned på smala människor).

Personligen gör dessa trender att jag blir motvalls. Som jag alltid blivit. Jag minns att jag som barn, när det plötsligt men väldigt tillfälligt var farligt att äta chips, gick och köpte... ja, just det: chips.

I vuxen ålder är jag inte bättre. Jag släcker inte lamporna under Earth Hour utan tänder fler i protest. Jag köper inte ekologiskt. Jag har aldrig ens övervägt att klimatkompensera när jag flyger, eller att få dåligt samvete för det.

Jag äter kött nästan varje dag. Jag har nog med elektronik hemma för att blyförgifta ett litet afrikanskt land. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag finns till, är vit, heterosexuell och bor i ett rikt land. Däremot försöker jag alltid bete mig anständigt mot andra människor, oavsett hudfärg, tro, politisk övertygelse eller kön. Jag tror att det skulle räcka ganska långt om alla gjorde lika.

Var detta kommer sluta vet ingen. Förmodligen kommer en motreaktion, vilket vi på vissa håll redan ser, och pendeln då svänga tillbaka. Så brukar det vara. Men när det väl sker har mycket redan hunnit gå snett.

Avslutningsvis måste sägas att den politiska och mediala klassens försök att uppfostra oss till politiskt korrekta människor som tror på den rätta läran är en smula paradoxal när vi betänker att en klassisk uppfostran är vad som tycks fattas den uppväxande generationen.

In Sweden we have snabbspår

Ett av regeringens stora löften denna mandatperiod var att korta vägen till arbete för nyanlända, i synnerhet personer med efterfrågad kompetens. Det finns förstås ingen som är motståndare till detta i grunden. Frågan är bara hur det ska gå till.

Regeringens linje blev att i samarbete med Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter upprätta så kallade snabbspår. Det skulle bland annat handla om snabbare validering. Snabbspåren lanserades i början av 2015 och har vuxit kontinuerligt.

De så kallade traineetjänsterna i välfärden är ett konstaterat fiasko. Nu visar det sig att inte heller satsningen på snabbspår har burit frukt, åtminstone inte än. Svenska Dagbladet har tittat närmare på hur det har gått för gruppen slaktare och styckare, som är en mindre grupp om runt hundra individer, och funnit att inte en enda person fått arbete via snabbspåret.

En förklaring som arbetsgivarna pekar ut är föga förvånande: Arbetsförmedlingen. Att denna dysfunktionella myndighet som inte ens klarar sitt basuppdrag skulle få svårt att arbeta med något nytt som snabbspår var ingen högoddsare. Okunskap och ett ständigt byte av handläggare har fått företagare att till slut ledsna. En liknande situation beskrivs inom andra branscher.

Granskningen visar även att endast fyra procent av de 58 000 som är inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag finns med i något av snabbspåren. I klartext innebär detta att fyra procent är efterfrågade på arbetsmarknaden utifrån sin yrkeskompetens. Det är alltså denna lilla grupp som regeringen talat så mycket om under de senaste 18 månaderna.

Även från Tyskland berättas att det inte går så bra som väntat att få ut nyanlända i arbete. I detta fall är det storföretag som inte lyckats leva upp till sina stora ord från hösten 2015. Nu hävdas det i stället att "optimismen kring att en våg av migranter kan stärka den ekonomiska tillväxten och minska arbetsbristen i Tyskland håller på att gå upp i rök." Det känns igen.

Eftertankens kranka blekhet drabbar nu både Tyskland och Sverige. Den svenska regeringens snabbspår verkar bli ungefär lika snabba och effektiva som den svenska järnvägen. Där spåren går av. 

Nu kan Anders vara Anders i fred

Dagens stora snackis är onekligen att generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, lämnar sin post. Den 1 december kliver han in som generalsekreterare för svenska Röda Korset.

Vad som föregått hans avgång vet vi inte, men det är nog ingen överdrift att påstå att Danielsson efter sina starka uttalanden om Sverigedemokraternas migrationspolitik sannolikt känt att det skavt en del sedan den rödgröna regeringen lagt sig väldigt nära SD i dessa frågor.

Å andra sidan är fyra år en rätt lång tid som chef på en statlig myndighet som under senare tid varit under hård press ekonomiskt, medialt och verksamhetsmässigt. Efter sig lämnar Danielsson miljardskulder till Sveriges kommuner och en rad citat som blivit virala.

I den famösa intervjun i DN med rubriken "Han klarar flyktingvågen om han får vara sig själv" framträdde en man som känner väldigt mycket. I sin nya position på Röda Korset kommer Anders Danielsson kunna gå omkring och känna hela dagarna. I så måtto är detta nog en perfekt matchning.

Å andra sidan får det sägas vara en smula ironiskt att Danielsson hädanefter kommer vara chef för en organisation som fokuserar på att hjälpa på plats.

Det löser vi med en ny myndighet

Ett viktigt utslag i förra riksdagsvalet var att Feministiskt initiativ inte kom in i riksdagen, mediernas idoga kramkampanj till trots. Men frågan är hur stor roll detta spelar när den sittande regeringen nu genomför delar av Fi:s politik.

Åsa Regnér meddelade under torsdagen att regeringen har beslutat inrätta en jämställdhetsmyndighet (se där ännu en myndighet som en framtida icke-socialistisk regering kan avskaffa!).

Vad kan då en jämställdhetsmyndighet tänkas syssla med, förutom att sluka skattemiljoner och förmodligen skälla på vita heterosexuella män? Risken är uppenbar att myndigheten blir ett opinionsorgan för mer radikalfeminism och lagstiftning. Begreppet "jämställdhet" är nämligen så brett att nästan vilken fråga som helst kan stoppas in under dess paraply. Hur myndigheten kommer att se ut återstår att se - saken ska först utredas.

Liberalerna, som verkar entusiastiska över idén med en jämställdhetsmyndighet, föreslår att den ska lägga stort fokus på hedersrelaterat våld. Det vore en bra prioritering om nu myndigheten ändå ska inrättas. Men eftersom det är en rödgrön regering som sätter ramarna för den är det föga troligt.

Det är rätt typiskt att politiker gör så här. De identifierar ett problem och eftersom de inte har lyckats lösa det (alla problem kan inte lösas av politiker) vill de visa handlingskraft. Vad kan vara mer handlingskraftigt än att inrätta en ny statlig myndighet för mångmiljonbelopp årligen?

Det ironiska här är att Gudrun Schyman ser ut att få igenom ett av sitt partis viktigaste krav. Utan att ens sitta i riksdagen.

Det, mina vänner, är deprimerande.

Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.

Separatistisk sammanhållning

Stefan Löfvens regeringsförklaring under tisdagen gjorde ingen politisk kommentator imponerad. Det var nog tur för statsministern att han presenterade en ny minister som verkar respekterad i alla läger. Annars hade denna start på riksdagsåret varit en ännu tröttare gäspning från en trött regeringschef.

Regeringsförklaringen liknade en väldigt lång DN Debatt-artikel med återanvända och redan utnötta politiska haranger om "samhällsbygge" och om den svenska modellen som "ska utvecklas, inte avvecklas".

Eller kanske snarare "besvärjelser", som SvD:s Per Gudmundson träffsäkert uttryckt det. Det råder knappast någon brist på önskemål om vad regeringen vill - allt ska bli bättre för alla. Samtidigt. Det som saknades var egentligen bara evigt liv och att bygga en civilisation på Mars. Men Löfven har ju två år på sig.

Löfven har gjort sig känd för att hitta på nyord. Begrepp som "innovationskatapult", "utvecklingsmoral" och "industrikansler" bär hans signum, men lika snabbt som han släpper gamla begrepp hittar han på nya. I den rekordlånga regeringsförklaringen var statsministern inte fullt lika fantasifull men hann i alla fall med att nämna en "livsmedelsstrategi", en "arkitekturpolicy" och nyindustrialiseringsstrategin "Smart industri".

Klimatfrågan fanns också med, vilket är begripligt givet vilket parti Socialdemokraterna regerar med. Det höga tonläget i klimatfrågan är minst sagt märkligt då regeringen representerar ett land som står för några promille av de globala utsläppen. Ändå låter det ständigt på svenska politiker som att det är Sverige som måste gå före, annars kommer världen gå under. Som om någonting var det minsta beroende av oss.

Det politikerna väljer att ignorera är att även om Sverige helt avskaffade alla fossila utsläpp nästa vecka skulle det inte ha någon påverkan eftersom dessa uppvägs av ökade utsläpp i utvecklingsländerna.

Sveriges satsningar för ett fossilfritt samhälle är därför i ett globalt perspektiv lika relevant som om Island skulle prioritera kampen mot uranbrytning eller Mikronesien satsa på militär nedrustning.

Problemet med de alltmer aggressiva och långtgående klimatsatsningarna är att de straffar de som inte har något annat val än att köra mycket bil (landsbygdsbor) och använda mycket energi (tillverkningsföretag) och ändå i ett globalt perspektiv inte gör någon som helst skillnad.

Lägg därför ned klimattjafset!

Avslutningsvis måste några ord sägas om den löfvenska sammanhållningsretoriken. Samhället måste hålla ihop, säger statsministern, och tillägger att "vi är alla en del av samma samhällsbygge". Nog rimmar denna retorik lite illa med att Löfvens eget ungdomsförbund SSU samtidigt i självaste partihögkvarteret anordnar möten där personer med vit hudfärg inte är välkomna.

Månne väntar ett nytt begrepp i nästa regeringsförklaring: den separatistiska sammanhållningen.

Amatörregeringen

Ardalan Shekarabi är "riktigt förbannad". Orsaken till civilministerns ilska är att Sverigedemokraterna beslutat sig för att inte stödja regeringens proposition om nya regler kring offentlig upphandling. Eftersom inget av allianspartierna stöder lagförslaget kommer det falla i riksdagen.

Detta är den situation som alla minoritetsregeringar måste finna sig i. Även Stefan Löfvens. Problemet med den rödgröna Löfven-regeringen är att den från första början har sträckt ut ena handen och delat ut ett knytnävsslag med den andra. Inviterna om samarbete har helt enkelt inte varit trovärdiga.

Trots detta har flera allianspartier lyckats sluta en rad överenskommelser med regeringen, men det är troligt att dessa hade kunnat vara betydligt fler om Löfven varit intresserad av samarbete över blockgränsen på riktigt. Ett parti som fortfarande tror att det kan behandla övriga riksdagspartier som undersåtar kommer få svårt att finna samarbetspartners.

En minoritetsregering behöver förankra förslag i riksdagen innan den går fram med dem. Detta har Löfven under två års tid visat att han inte förstår. Att budgeten föll var det första tecknet. Sedan har det fortsatt. Det är som om Socialdemokraterna inte vill acceptera eller förhålla sig till den nya politiska verklighet de befinner sig i.

Ett parti som "aldrig någonsin, någon gång, någonstans" skulle göra sig beroende av SD blir alltså upprört när SD inte stödjer regeringens lagförslag.

Det är onekligen en intressant inställning till realpolitik att förvänta sig stöd från ett parti som man aldrig ens bjuder in till överläggningar eller vill ha med att göra över huvud taget.

Sverige styrs av en amatörregering med en uppblåst självbild.

Några kloka ord

Alice Teodorescu pratar om migrationspolitik, svensk oförmåga att tänka proaktivt och om välfärdsstatens inneboende konflikt.

Klartänkt och rakt på.

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.

En liten paus

Så har det blivit dags för ett besök i Polen. För tredje året i rad. Denna gång väntar Gdansk (eller Danzig, för den historieintresserade).

Således en liten bloggpaus och begränsade möjligheter att godkänna kommentarer.

Åter med friska krafter på måndag.

Den nya rasismen

Rasism. Det är ett av det mänskliga sinnets vidrigaste påfund. Att bedöma och döma människor utifrån saker de över huvud taget inte kan påverka, som hudfärg, är fegt och nesligt.

Att det finns rasism är samhället är ingen hemlighet och heller inget någon förnekar. Däremot är Sverige som land inte rasistiskt. Vi har inga "rasistiska strukturer" som drabbar en viss grupp bara för att de tillhör den gruppen. Ingen etnisk grupp är diskriminerad i lag. Däremot finns det människor som har fördomar om andra beroende på deras hudfärg och härkomst.

Det mest anmärkningsvärda är att personer som kallar sig antirasister, och därmed inte ska se skillnad på eller behandla människor olika utifrån hudfärg, nu efterapar rasisternas världsbild.

Vi har börjat få något som kallas "separatistiska" möten. Det är träffar, på nätet eller i verkliga livet, där endast så kallade "rasifierade" får delta. Vänstern har sett till att identitetspolitiken och antirasismen har fått ett barn ihop: det är den nya rumsrena vänsterrasismen.

Det är förstås samma rasism som tidigare. Den bygger på samma vidriga grundsyn att vi människor är vår hudfärg, inget mer. Att den som har utländsk härkomst måste bete sig och tycka på ett visst sätt. Och att vita människor är ett hot.

Hur i hela friden blev det så här? Och hur kan landets statsminister stillasittande acceptera att hans partis ungdomsförbund har ett rasistmöte i självaste partihögkvarteret? Det är obegripligt. Oanständigt. Oförlåtligt.

Jag skäms över den utveckling som sker i Sverige just nu. Hur människor glider isär, hur rasism och fördomar odlas av personer som anklagar andra för att vara, surprise, rasister.

Det finns bara en sak att säga: far åt helvete, rasister.

Läs även:
Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell, Adam Cwejman, Fnordspotting

Tvärtomleken

Under det senaste året har vi fått uppleva några av de mest bisarra omsvängningarna i politiska sakfrågor som jag kan minnas. Men det är inte förändringen i sig som är anmärkningsvärd utan sättet på vilket den har skett.

För ett år sedan var det fortfarande otänkbart att prata om ett kapacitetstak i svensk asylmottagning. Det var bilden av öppna hjärtan, Refugees welcome och Sverige som humanitär stormakt som gällde.

För ett år sedan var ett förbud mot tiggeri människofientligt och ett uttryck för antiziganism. Man kan ju, som bekant, inte förbjuda fattigdom.

För ett år sedan var det att spela rasister i händerna och ett bevis för en förfärlig människosyn att påpeka att många ensamkommande barn och ungdomar som kommer som asylsökande i själva verket är vuxna.

I samtliga tre exempel ovan (det finns fler, men dessa är kanske de mest flagranta) handlade de starka fördömandena inte om sakpolitik utan om positionering. Det lades aldrig fram bevis för att Sverige skulle klara vilket asyltryck som helst, hela tiggeriförsvaret byggde på en halmgubbe och aldrig styrktes det att det skulle vara en myt att ensamkommande ljög om sin ålder för att få asyl.

I grund och botten handlade ställningstagandet i dessa frågor om att markera mot Sverigedemokraterna och så kallade hatsajter. Inte för att det skulle få dem att försvinna utan för att visa på hur god demokrat man själv var. Sålunda var denna bisarra föreställning en sorts kombination av egoboost och gruppmentalitet.

Resultatet blev ett förvridet samhällsklimat. Sverige förvandlades under denna tid till ett samhälle fullt av människor som såg problemen, som såg begränsningarna, som såg det ohållbara - men som inte kunde eller ville säga något av rädsla för att få betala ett alltför högt socialt pris. Så de flesta spelade med.

Jag tänker mig att det är så här det måste vara att leva i en auktoritär stat. Alla ser regimens tillkortakommanden och de problem som skapas till följd av det auktoritära styret. Alla vet. Men ingen kan säga det högt. På ytan är därför alla nöjda. Vissa tillverkar därutöver argument för att göra regimen på gott humör.

Nu är det som om dimman har lättat. En så kallad volymdiskussion är inte längre ett problem, en statlig utredare har rent av uppmanat svenska folket att inte ge pengar direkt till tiggare och SVT:s Uppdrag granskning har slagit den sista spiken i kistan på föreställningen att ensamkommande inte ljuger om sin ålder för att få asyl.

Det enda som egentligen behövdes för att nå hit var lite verklighetsterapi, att landets två största partier blev ense och lite gammal hederlig journalistik från ett respekterat TV-program i statstelevisionen.

Samhället som helhet har dock redan hunnit anpassa sig till den gamla verkligheten. Med mycket märkliga konsekvenser på sina håll. I Skåne har det upprättats särskilda boenden för "vuxna barn". Eftersom det tydligen inte gick att åldersbestämma fick kommunerna helt enkelt ta till andra metoder för att söka skilja barn från vuxna på barnboenden. Andra larmar om att det nu går fullvuxna män på landets högstadier.

Människor kliver fram och berättar vilket bemötande de fick när de sade exakt de saker som nu sägs av såväl justitieministern som SVT-journalister och landets största oppositionsparti. Det sociala priset har varit högt.

Om det verkligen handlade om en övertygelse, om åsikterna bottnade i en värdegrund och "alla människors lika värde", borde vi höra många skrika i högan sky just nu när politiken tvärvänt. Men frånsett några imbecilla krönikor i kvällspressen är det väldigt tyst.

Det är skrämmande att ett enskilt politiskt parti kan ha en sådan makt över hela samhällsdebatten att någorlunda förnuftiga människor vänder ut och in på sig själva för att inte se realiteter och självklarheter. Det är också otäckt att det som i praktiken är samhällskonsensus kan vända i 180 grader närmast över en natt utan att alla de som tyckte si ena dagen ens verkar reflektera över att det är fritt fram att tycka så den andra.

Så skedde med migrations- och asylpolitiken. Men det gäller samtidigt att rädda ansiktet. Den officiella linjen är att skälet till att Sverige tvingades dra i nödbromsen i november 2015 inte berodde på att vi haft en ohållbar politik utan på att övriga EU inte tog ansvar (i motsats till den hållningen förklarade Donald Tusk häromdagen att gränsen för hur många asylsökande EU kan ta emot snart är nådd).

Så har nu även skett i synen på åldersbestämningar. Nu medges det öppet att det bor vuxna bland barn. Konsekvenserna har redan varit de yttersta: en våldtagen 12-årig pojke, en mördad anställd. Skyldiga i bägge fallen: vuxna män placerade på ett boende avsett för barn.

Vi borde låta de senaste åren vara en läxa och en påminnelse om varför det alltid är bättre med en öppen och saklig debatt än att förtiga, smutskasta och brännmärka.

Eftersom inte en enda person har klivit fram och bett om ursäkt för sitt höga tonläge befarar jag emellertid att detta inte kommer att bli en läxa. Åtminstone inte för dem som skulle behöva den.

Tidigare bloggat:
Missriktad solidaritet

Ibland passar de liberala värdena

[E]tt fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis tvingas på alla. 

Dessa kloka ord skulle nog varje sann liberal skriva under på i sömnen. Att politiker ska låta människor vara i fred i största möjliga mån, att vi inte med lagstiftning ska söka rensa bort allt i samhället som anses äckligt, motbjudande eller olämpligt bara för att vi känner så, är en viktig liberal princip.

Det är därför så förvånande att ovanstående citat är hämtat från Aftonbladets ledarsida. Mindre förvånande är däremot att texten skrevs i ett försvar av burkinin.

Nog får det sägas vara ett intressant sammanträffande att denna ledarredaktion fann det nödvändigt att plädera för en generell liberal hållning i lagstiftarens förhållande till den enskilde just när ett burkiniförbud implementerats i ett västland.

Vi såg inga sådana tendenser när Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster eller varje gång ett förbud mot "sexistisk" reklam föreslås av något av riksdagspartierna eller någon obskyr kvinnoorganisation.

Det måste vara en ren slump att tidningen finner det viktigt att dra sin liberala lans i just denna fråga just nu. Eller så är det så enkelt som att Aftonbladets liberala fernissa är försvinnande tunn. Den får ju inte komma i vägen när tidningen de facto vill förbjuda sådant den inte gillar.

De liberala värdena passar bara ibland.

Privatlivet som försvann

Jag såg om Citizenfour igen (finns just nu på YouTube). Laura Poitras film om Edward Snowdens läckor av hemligstämplat material som avslöjade att amerikanska myndigheter i samarbete med vänligt sinnade stater under lång tid byggt ut en häpnadsväckande kapacitet att massövervaka alla människor, hela tiden, är fortfarande skakande att se.

Drygt tre år har gått sedan uppgifterna blev offentliga och Snowden klev fram som ansvarig. Barack Obama sade då att han välkomnade debatten men inte läckorna. Ett besynnerligt påstående eftersom läckorna var en förutsättning för debatten.

Den amerikanska regeringen och dess statliga företrädare hade ju ljugit under ed om vad NSA ägnade sig åt, i en förhoppning att det aldrig skulle bli offentligt. Och, givetvis, att det aldrig skulle bli någon debatt.

Debatten kom. Men debatten avtog snabbt. När det började ta slut på scoop i det gigantiska Snowden-materialet ledsnade medierna och började fokusera på annat. Mig veterligen har ingen tjänsteman eller politiker avgått till följd av NSA-skandalen. Massövervakningen har inte upphört eller ens minskat. Allt Snowdens arbete verkar ha varit för spionmyndigheterna och IT-bolagen är en period av obehag.

När det framkom att den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon hade varit övervakad blev tyskarna förbannade. Här fanns potential till någon sorts handling. Men snart visade det sig att tyska underrättelsetjänster också ägnade sig åt övervakning av den egna befolkningen.

Det mest tröstlösa i hela historien är förmodligen att vi i slutändan blev varse att alla övervakar alla. Det som skiljer ut USA från övriga länder är kapaciteten inte att de massövervakar sin befolkning och andra. Det finns således ingen enskild bad guy här. Alla gör det, och alla befolkningar är drabbade.

Hur går vi vidare? Finns det något sätt att stoppa massövervakningen? Troligen inte. Om Snowdens läckor inte bidrog med ens ett avsked eller en policyförändring, vad ska kunna få hela övervakningspolitiken att tvärvända? Och dessutom i dessa tider av global terrorism?

Snowdens syfte var emellertid inte att sätta stopp för massövervakningen utan att göra allmänheten uppmärksam på vad som pågår. Det är hans stora bidrag. Nu vet vi, även om flera vittnat tidigare om ungefär hur illa det är så har vi nu fått bekräftat hur illa det är. Eftersom vi vet kan vi också försöka skydda oss.

Det är en sorgesam tanke att vårt privatliv har försvunnit och inte kommer åter. Digitaliseringen av våra liv har möjliggjort för myndigheter och företag att se in i våra liv som om vi satt i ett skyltfönster. Företag gör det genom att erbjuda smidiga tjänster för handel och konversation med vänner och bekanta. Myndigheter gör det genom att övervaka dessa tjänster.

I Kina har appen WeChat (Wēixìn, 微信) slagit igenom på bred front. Med den kan du boka hotellrum och restauranger, handla och så vidare. Och gissa om regeringen har full insyn. Genom en enda tjänst har staten skaffat sig full tillgång till både din kommunikation, dina restaurangbesök, dina shoppingvanor och vart du reser.

Folk är förstås medvetna om detta, men precis som i fallet med andra digitala tjänster byter vi vår integritet mot bekvämlighet. Därför är WeChat en så genial tjänst - för staten.

Sättet att skydda sig heter kryptering och VPN-tjänster. Men även här är myndigheterna på jakt. Kampen under det kommande decenniet kommer inte stå mellan massövervakning och ingen massövervakning - den kampen vill jag hävda redan är avgjord - utan handla om huruvida kryptering kan slå igenom hos en bredare allmänhet eller förbjudas helt och hållet.

Vår chans till en gnutta personlig integritet även i den digitala tidsåldern är beroende av vår förmåga att dölja vår kommunikation för statens nyfikna ögon och öron.

Att söka frihet i en ofri värld

Jag tillhör den begränsade skara människor som tror på en fri marknad (frihandel och fri företagsamhet), total yttrandefrihet (inga hetslagar) och en liten stat som sköter sina grundåtaganden mycket väl (vilka är att skydda liv och egendom) men ger fan i allt annat.

Jag är däremot inte fundamentalist och ser således inte varje steg bort från denna "idealstat" som ren socialism. Jag kan leva med vissa statliga åtaganden utöver rättsväsende, polis och försvar. Jag kan leva med det eftersom jag ser bortom den ekonomiska friheten och fokuserar på rätten att leva ett liv i fred. Kanske kan jag kallas livsstilsliberal. Om jag får leva mitt liv efter eget huvud, är jag rätt nöjd. Moralism och paternalism kan komma från både höger och vänster och ska bekämpas oavsett.

Många gånger har jag umgåtts med tanken på att flytta till grönare jaktmarker, till ett land som är friare och bättre. Det är trösterika fantasier när den politiska utvecklingen, och kanske livet i stort, känns som på tillbakagång. Men det är just mest fantasier för de flesta av oss.

Fantasin kan tyckas bygga på något av en paradox - att finna frihet i en ofri värld - men idén går att konkretisera: bli så oberoende som möjligt i ens verksamhet i ett land för att, om det krävs, snabbt kunna bryta upp och flytta till ett annat.

Detta kan säkert passa vissa. Jag har dock insett att jag finner ro i att bygga bo på en plats. Att flytta runt världen utifrån hur skattesatserna förändras eller antiliberal lagstiftning stiftas leder nog till ett evigt nomadliv. Kanske måste vi som vill finna frid och slå oss ned helt enkelt söka finna det minst dåliga samhället, utifrån våra egna preferenser. Och nöja oss med det.

Själv är jag inte så Sverigekär att jag i dag på heder och samvete kan lova att jag kommer att leva här resten av mitt liv. Just nu, med den utveckling som landet genomgår, förefaller det rent av lite osannolikt. Problemet är att för varje trevligt land jag kan hitta på kartan finns det lika många invändningar mot att flytta dit som att stanna kvar i Sverige.

Jag tror att det är viktigt att slå fast att idealsamhället, det frihetliga paradiset, inte finns och sannolikt heller aldrig kommer att finnas. Var vi än bor kommer vi således att få finna oss i att politiker gör livet surt för oss på olika sätt genom att hitta på nya skatter, inskränka vår yttrandefrihet, tala om för oss vad som är vårt eget bästa och lägga sig i vårt privatliv.

Sverige är rätt bra på allt detta. Vilket är synd, för det är trots allt ett relativt tolerant och välordnat land i grunden. Det skulle, med vissa reformer och lite vilja, kunna bli så oerhört mycket bättre. Men den politiska viljan saknas och landets medborgare eftersträvar inte mer frihet utan alltid mer "trygghet", vilket oftast betyder mer politisk kontroll. Frihet är över huvud taget inget använt begrepp i svensk inrikespolitik.

Med den samhällsutveckling som nu sker har krav på trygghet emellertid kommit att bli fullt rimliga, ja rent av nödvändiga. Då talar vi inte om trygghet i betydelsen fler positiva rättigheter utan en viktig negativ rättighet: rättstrygghet. Rätten att vara fri från våld och hot om våld på både sin egen person och sin egendom.

Här sviker det svenska samhället i dag. Sverige klarar inte sitt grunduppdrag, och det gör mig genuint orolig för framtiden. Vi kan tvista om skattesatser, vinster i välfärden och betygsystem i skolan men rättsstaten måste fungera. I slutändan spelar annars inget annat någon roll.

Stefan Löfven pratar om "samhällsbygge", som om det bara handlade om byggklossar som ska fogas samman med lite socialdemokratisk fogmassa. Situationen är mycket mer komplicerad än så.

När fundamentala delar av rättsstaten har börjat krackelera och ersättas av medborgargarden och uppmaningar till brottsoffer att vara sina egna brottsutredare är vi inne på ett farligt sluttande plan. Det är ett bekymmer att vi inte kan skönja någon vändning. Tvärtom - det mörknar betänkligt vid horisonten.

Jag begär inte mycket. En stat som tar sitt grunduppdrag på allvar - det borde väl inte vara så komplicerat?