Tvärtomleken

Under det senaste året har vi fått uppleva några av de mest bisarra omsvängningarna i politiska sakfrågor som jag kan minnas. Men det är inte förändringen i sig som är anmärkningsvärd utan sättet på vilket den har skett.

För ett år sedan var det fortfarande otänkbart att prata om ett kapacitetstak i svensk asylmottagning. Det var bilden av öppna hjärtan, Refugees welcome och Sverige som humanitär stormakt som gällde.

För ett år sedan var ett förbud mot tiggeri människofientligt och ett uttryck för antiziganism. Man kan ju, som bekant, inte förbjuda fattigdom.

För ett år sedan var det att spela rasister i händerna och ett bevis för en förfärlig människosyn att påpeka att många ensamkommande barn och ungdomar som kommer som asylsökande i själva verket är vuxna.

I samtliga tre exempel ovan (det finns fler, men dessa är kanske de mest flagranta) handlade de starka fördömandena inte om sakpolitik utan om positionering. Det lades aldrig fram bevis för att Sverige skulle klara vilket asyltryck som helst, hela tiggeriförsvaret byggde på en halmgubbe och aldrig styrktes det att det skulle vara en myt att ensamkommande ljög om sin ålder för att få asyl.

I grund och botten handlade ställningstagandet i dessa frågor om att markera mot Sverigedemokraterna och så kallade hatsajter. Inte för att det skulle få dem att försvinna utan för att visa på hur god demokrat man själv var. Sålunda var denna bisarra föreställning en sorts kombination av egoboost och gruppmentalitet.

Resultatet blev ett förvridet samhällsklimat. Sverige förvandlades under denna tid till ett samhälle fullt av människor som såg problemen, som såg begränsningarna, som såg det ohållbara - men som inte kunde eller ville säga något av rädsla för att få betala ett alltför högt socialt pris. Så de flesta spelade med.

Jag tänker mig att det är så här det måste vara att leva i en auktoritär stat. Alla ser regimens tillkortakommanden och de problem som skapas till följd av det auktoritära styret. Alla vet. Men ingen kan säga det högt. På ytan är därför alla nöjda. Vissa tillverkar därutöver argument för att göra regimen på gott humör.

Nu är det som om dimman har lättat. En så kallad volymdiskussion är inte längre ett problem, en statlig utredare har rent av uppmanat svenska folket att inte ge pengar direkt till tiggare och SVT:s Uppdrag granskning har slagit den sista spiken i kistan på föreställningen att ensamkommande inte ljuger om sin ålder för att få asyl.

Det enda som egentligen behövdes för att nå hit var lite verklighetsterapi, att landets två största partier blev ense och lite gammal hederlig journalistik från ett respekterat TV-program i statstelevisionen.

Samhället som helhet har dock redan hunnit anpassa sig till den gamla verkligheten. Med mycket märkliga konsekvenser på sina håll. I Skåne har det upprättats särskilda boenden för "vuxna barn". Eftersom det tydligen inte gick att åldersbestämma fick kommunerna helt enkelt ta till andra metoder för att söka skilja barn från vuxna på barnboenden. Andra larmar om att det nu går fullvuxna män på landets högstadier.

Människor kliver fram och berättar vilket bemötande de fick när de sade exakt de saker som nu sägs av såväl justitieministern som SVT-journalister och landets största oppositionsparti. Det sociala priset har varit högt.

Om det verkligen handlade om en övertygelse, om åsikterna bottnade i en värdegrund och "alla människors lika värde", borde vi höra många skrika i högan sky just nu när politiken tvärvänt. Men frånsett några imbecilla krönikor i kvällspressen är det väldigt tyst.

Det är skrämmande att ett enskilt politiskt parti kan ha en sådan makt över hela samhällsdebatten att någorlunda förnuftiga människor vänder ut och in på sig själva för att inte se realiteter och självklarheter. Det är också otäckt att det som i praktiken är samhällskonsensus kan vända i 180 grader närmast över en natt utan att alla de som tyckte si ena dagen ens verkar reflektera över att det är fritt fram att tycka så den andra.

Så skedde med migrations- och asylpolitiken. Men det gäller samtidigt att rädda ansiktet. Den officiella linjen är att skälet till att Sverige tvingades dra i nödbromsen i november 2015 inte berodde på att vi haft en ohållbar politik utan på att övriga EU inte tog ansvar (i motsats till den hållningen förklarade Donald Tusk häromdagen att gränsen för hur många asylsökande EU kan ta emot snart är nådd).

Så har nu även skett i synen på åldersbestämningar. Nu medges det öppet att det bor vuxna bland barn. Konsekvenserna har redan varit de yttersta: en våldtagen 12-årig pojke, en mördad anställd. Skyldiga i bägge fallen: vuxna män placerade på ett boende avsett för barn.

Vi borde låta de senaste åren vara en läxa och en påminnelse om varför det alltid är bättre med en öppen och saklig debatt än att förtiga, smutskasta och brännmärka.

Eftersom inte en enda person har klivit fram och bett om ursäkt för sitt höga tonläge befarar jag emellertid att detta inte kommer att bli en läxa. Åtminstone inte för dem som skulle behöva den.

Tidigare bloggat:
Missriktad solidaritet