Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.