Privatlivet som försvann

Jag såg om Citizenfour igen (finns just nu på YouTube). Laura Poitras film om Edward Snowdens läckor av hemligstämplat material som avslöjade att amerikanska myndigheter i samarbete med vänligt sinnade stater under lång tid byggt ut en häpnadsväckande kapacitet att massövervaka alla människor, hela tiden, är fortfarande skakande att se.

Drygt tre år har gått sedan uppgifterna blev offentliga och Snowden klev fram som ansvarig. Barack Obama sade då att han välkomnade debatten men inte läckorna. Ett besynnerligt påstående eftersom läckorna var en förutsättning för debatten.

Den amerikanska regeringen och dess statliga företrädare hade ju ljugit under ed om vad NSA ägnade sig åt, i en förhoppning att det aldrig skulle bli offentligt. Och, givetvis, att det aldrig skulle bli någon debatt.

Debatten kom. Men debatten avtog snabbt. När det började ta slut på scoop i det gigantiska Snowden-materialet ledsnade medierna och började fokusera på annat. Mig veterligen har ingen tjänsteman eller politiker avgått till följd av NSA-skandalen. Massövervakningen har inte upphört eller ens minskat. Allt Snowdens arbete verkar ha varit för spionmyndigheterna och IT-bolagen är en period av obehag.

När det framkom att den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon hade varit övervakad blev tyskarna förbannade. Här fanns potential till någon sorts handling. Men snart visade det sig att tyska underrättelsetjänster också ägnade sig åt övervakning av den egna befolkningen.

Det mest tröstlösa i hela historien är förmodligen att vi i slutändan blev varse att alla övervakar alla. Det som skiljer ut USA från övriga länder är kapaciteten inte att de massövervakar sin befolkning och andra. Det finns således ingen enskild bad guy här. Alla gör det, och alla befolkningar är drabbade.

Hur går vi vidare? Finns det något sätt att stoppa massövervakningen? Troligen inte. Om Snowdens läckor inte bidrog med ens ett avsked eller en policyförändring, vad ska kunna få hela övervakningspolitiken att tvärvända? Och dessutom i dessa tider av global terrorism?

Snowdens syfte var emellertid inte att sätta stopp för massövervakningen utan att göra allmänheten uppmärksam på vad som pågår. Det är hans stora bidrag. Nu vet vi, även om flera vittnat tidigare om ungefär hur illa det är så har vi nu fått bekräftat hur illa det är. Eftersom vi vet kan vi också försöka skydda oss.

Det är en sorgesam tanke att vårt privatliv har försvunnit och inte kommer åter. Digitaliseringen av våra liv har möjliggjort för myndigheter och företag att se in i våra liv som om vi satt i ett skyltfönster. Företag gör det genom att erbjuda smidiga tjänster för handel och konversation med vänner och bekanta. Myndigheter gör det genom att övervaka dessa tjänster.

I Kina har appen WeChat (Wēixìn, 微信) slagit igenom på bred front. Med den kan du boka hotellrum och restauranger, handla och så vidare. Och gissa om regeringen har full insyn. Genom en enda tjänst har staten skaffat sig full tillgång till både din kommunikation, dina restaurangbesök, dina shoppingvanor och vart du reser.

Folk är förstås medvetna om detta, men precis som i fallet med andra digitala tjänster byter vi vår integritet mot bekvämlighet. Därför är WeChat en så genial tjänst - för staten.

Sättet att skydda sig heter kryptering och VPN-tjänster. Men även här är myndigheterna på jakt. Kampen under det kommande decenniet kommer inte stå mellan massövervakning och ingen massövervakning - den kampen vill jag hävda redan är avgjord - utan handla om huruvida kryptering kan slå igenom hos en bredare allmänhet eller förbjudas helt och hållet.

Vår chans till en gnutta personlig integritet även i den digitala tidsåldern är beroende av vår förmåga att dölja vår kommunikation för statens nyfikna ögon och öron.