Bolibomparegeringen

Miljöpartiet har ända sedan det bildades på 80-talet varit ett parti som sluppit bära regeringsansvar. Detta har möjliggjort en roll för MP som det "snälla" partiet i svensk politik. Det har nämligen kunnat lova allt till alla väl medvetet om att det ändå aldrig behöver ta hänsyn till ekonomiska eller sociala realiteter.

MP har särbehandlats av journalisterna och av allmänheten setts som ett parti som månne är lite naivt men som egentligen, innerst inne, vill väl. Det hörs ju på namnet.

Under Göran Perssons regeringsår fick MP inflytande över budgeten och kunde lägga såväl skatteväxling (läs höjda skatter på bland annat utsläpp) som friår till sina erövringar. Under alliansåren lyckades MP få ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, som drevs i ett europeiskt perspektiv ännu mer extrem riktning.

Inför valet 2014 var det uppenbart att det var med Miljöpartiet som Stefan Löfven tänkte bilda regering vid en valseger (även om Jonas Sjöstedt hoppades in i det sista). Löfven vann inte valet, men Alliansen förlorade. Och plötsligt fick alltså MP ta steget in i regeringskansliet.

I Löfvens Kalle Anka-regering har nästan alla miljöpartistiska ministrar lyckats utmärka sig. Kulturminister Alice Bah Kuhnke personifierar naiviteten och har blivit ett stående skämt i sociala medier. Bostadsminister Mehmet Kaplan har en av regeringens absolut tyngsta och viktigaste portföljer. Men förutom att sitta och "vända på alla stenar" i bostadspolitiken verkar han mest tillbringa tid i Turkiet, långt bort från den jobbiga verkligheten i bostadsbristens Sverige.

Åsa Romson har inte bara blivit den gråtande politikern med hela konungariket Sverige – hon fullkomligt skriker "fel person på fel plats". Och så har vi hennes språkrörskollega Gustav Fridolin. Regeringens eget baby face som skulle rädda skolan men som nu mest går omkring och ser ut som en citron.

Fridolins beteende har bäst beskrivits av Ann-Charlotte Marteus som "oacceptabelt", hans språk som "det trotsiga barnets" och hela hans uppenbarelse som "en ostädad pojkrumsinstallation". Detta sammanfattar Gustav Fridolin väldigt väl. Den regering MP ingår i har lagt om migrationspolitiken. Men Fridolin säger att han inte kan försvara beslutet.

I söndagens Agenda hävdade Fridolin att Sverige under åren av skärpta asylregler ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagandet "på de här nivåerna". Han tycker alltså att Sverige ska vara förberett för ett asylmottagande på en halv miljon människor om året.

Det är förbluffande att höra. För samtidigt vill ju MP att vi ska arbeta mindre. Att skatterna ska höjas. Att även människor som inte söker asyl i Sverige och därmed vistas här illegalt ska få del av den svenska välfärden. Att alla EU-migranter ska erbjudas boende.

MP:s hela politik är ett gigantiskt luftslott av naiva förhoppningar, snällism, dagdrömmar och trams. Vi såg hur det gick när ett av partiets politikområden fick genomslag – migrationspolitiken. Föreställ dig om MP skulle få större inflytande på ännu fler områden.

Det är bara att inse: Sverige har en riktig bolibomparegering. En samling fårskallar sitter vid rodret och avser att sitta där i tre år till. Det är en regering som endast överträffas av storheter som Svambob fyrkant och Doktor Snuggles i fånighet.

Denna regering ser hastighetsskylten först när den passerats. Den rycker i nödbromsen först när tåget spårat ur. Denna regering är direkt farlig för Sverige.

Maken till oansvarigt och arrogant styre har Sverige kanske aldrig haft. Det är en ren förolämpning varje dag regeringen sitter kvar.

Läs även:
Fnordspotting

M, SD och KD i framtida regering?

Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades).

Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

SD:s EU-motstånd skulle bli en svår nöt att knäcka i ett regeringssamarbete, och svåra kompromisser skulle behöva göras i synen på skatter, bidrag och privatiseringar. Men SD skulle sannolikt vara beredda till detta om de släpptes in i regeringskansliet.

Är då en M+KD+SD-regering verkligen sannolik efter valet 2018? Jag tror inte att det helt kan uteslutas. Svensk politik har inte varit så här oförutsägbar på väldigt länge, och om Anna Kinberg Batra vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister kommer hon behöva lira med SD på ett eller annat sätt. Annars kommer de att fälla den budget som Kinberg Batra avser regera på.

Troligare än en ren regeringsmedverkan är dock något slags inofficiellt samarbete mellan allianspartierna, vilka som nu kommer finnas kvar i riksdagen, och SD. Ty hur de borgerliga partierna än vänder sig, har de SD att ta hänsyn till för att få majoritet. Det är inte troligt att de fyra borgerliga partierna kommer samla över 50 procent av rösterna 2018.

SD kan stå utanför regeringen och ändå ha ett visst inflytande. I opinionsmässigt avseende kan detta rent av gynna partiet eftersom det då slipper ta stryk för impopulära beslut som regeringspartier alltid tvingas till. Sannfinländarna har rasat i opinionen sedan partiet tog plats i Finlands regering.

Vissa har hävdat att regeringens omlagda migrationspolitik och Moderaternas väg tillbaka till den mer traditionell moderat politik på området kommer dra undan mattan för SD. De väljare som flytt sina partier i protest skulle nu återvända. Jag är inte så säker på att så blir fallet, åtminstone inte på några års sikt.

Det som kan hända när inflödet av migranter väl har nått hanterbara nivåer – och där är vi ju inte än – är att gamla besvikna M-väljare återvänder till det parti de känt sig trygga i. Alla kommer dock inte att göra det.

Nästa steg efter migrationskrisen blir integrationsfasen. Sverige har att hantera en situation med hundratusentals nyanlända som ska ut på arbetsmarknaden. Detta har politikerna inte lyckats lösa tidigare, vilket vi kan spåra i väldigt tragisk statistik över utrikes föddas förvärvsfrekvens jämfört med den infödda befolkningen. Hur det ska gå bättre nu, när antalet är betydligt fler och flertalet dessutom är lågutbildade, har ingen något bra svar på.

När speciallösningar av typen "instegsjobb", alltså skattefinansierade anställningar för utrikes födda, blir norm, kommer SD ha möjlighet att växa igen tack vare svenskars frustration över en ökad skattebörda och att utrikes födda särbehandlas på arbetsmarknaden.

SD har som enda parti velat avskaffa dessa arbetsmarknadspolitiska speciallösningar och ropat efter lika rättigheter oavsett var man är född. Just lika rättigheter kan man annars tycka borde vara en självklar borgerlig idé.

Tidigare bloggat:
Kris som normaltillstånd

En chans till systemförändring

Den universella välfärdsmodellen i Sverige utkämpar sedan en tid tillbaka en kamp om sin överlevnad. Den migrations- och asylpolitik som förts under lång tid har tillsammans med stängda arbets- och bostadsmarknader satt de offentliga systemen under hård press på många håll. Detta kommer under de kommande åren att eskalera och bli mer av ett nationellt problem än ett bekymmer enbart i vissa så kallade utanförskapsområden.

Att människor kommer till Sverige är i sig inte det grundläggande problemet. Bekymret är att de vandrar rakt in i en av världens mest generösa välfärdsstater, ett system som upprätthålls med världens näst högsta beskattning av vanliga löntagare. Löftet är en bra offentlig service i retur. Det är ett löfte som svenska politiker inte har kunnat leverera på väldigt länge, om ens någonsin.

Det är hög tid för en reformering.

Jag är likt flera andra på högerkanten övertygad om att välfärdsstaten av nödvändighet måste förändras. En avskaffad välfärdsstat finns det inget politiskt stöd för hos svenska folket. Men en stegvis reformering kan vinna folkligt stöd om den motiveras med att den är nödvändig för att över huvud taget behålla en välfärdsstat.

Målet måste vara att fler försörjer sig själva och inte ser till stat och kommun för lösningen på sina egna livspussel. För att möjliggöra detta behöver inkomstskatterna tryckas ned rejält. Först för dem med lägst inkomster, sedan medelinkomsttagarna och slutligen av rättviseskäl för alla med höga inkomster. En platt skatt – samma procentsats för alla, oavsett inkomst – är det politiken måste sträva mot.

Med mer pengar över kommer behovet av offentliga bidrag att minska. Barnbidrag bör avskaffas med början för alla som i dag inte behöver dem för sin överlevnad. Bostadsbidrag och -tillägg ska inte heller vara nödvändiga på sikt. Hela det sociala transfereringssystemet måste ses över. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna ökat markant, och detta är ungefär lika hållbart som den centerpartistiska migrationspolitiken.

Att försörja sig själv, att stå på egna ben, ska vara ett självklart mål för alla friska människor. Detta ska inte tolkas som att inte många av oss kommer behöva stöd i livet ibland. Men även i ett samhälle med ett lägre skattetryck och betydligt mindre offentlig sektor kommer det givetvis finnas möjlighet till arbetslöshetsförsäkring, psykologhjälp, god sjukvård och så vidare. Skillnaden blir att var och en står för sina egna kostnader i högre grad.

Detta är betydligt mer rättvist system än dagens där vissa är nettoförlorare från första dagen i sitt vuxna liv till sitt sista. En ensamstående och frisk person har inget som helst att hämta i dagens Sverige.

Denne får bara betala. 

Samtidigt finns det gott om människor som aldrig blir en produktiv del av samhället. Inte till följd av fysiska funktionshinder, allvarlig psykisk ohälsa eller liknande utan för att de helt enkelt ser att det går utmärkt att klara sig utan att jobba. "Soc" fixar båda pengar och boende åt dig, och via Arbetsförmedlingen är det möjligt att hanka sig fram på allehanda låtsasjobb och praktikplatser och inkassera ersättning. Detta är en livsstil för alltför många.

Så här kan det inte fortsätta nu när ytterligare hundratusentals människor från 2014 och framåt ska integreras med hjälp av helt uttjänta verktyg. Sverige behöver reformeras. Arbetsmarknaden behöver avregleras, bostadsmarknaden genomgå en dunderkur av marknadstänkande och skattesystemet förenklas genom att dumheter som RUT och ROT tas bort till förmån för en allmän skattesänkning för alla.

"Gör din plikt, kräv din rätt", har Stefan Löfven sagt. Det är hög tid att göra verklighet av den devisen.

Skygglappsdebattörerna

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare.

Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken. Norbergs socialdemokratiska kommunalråd Åsa Eriksson riktade en fråga direkt till Frida Johansson Metso, som anser att Sverige inte ska försöka minska asyltrycket:

Det jag saknar i ditt resonemang är vad vi och andra kommuner ska göra som inte hittar varken behöriga eller obehöriga lärare. Vi har anställt alla pensionerade lärare vi har hittat, vi anställer 19-åringar rakt från gatan, vi anställer obehöriga på socialkontoren, vi hittar inte personal längre. Vi har inga klassrum. Vi har undervisning i förråd. Vad ska vi göra om det fortsätter komma tiotusen människor till Sverige varje vecka?

Johansson Metsos svar? "Ni måste bita ihop."

Detta är väldigt typiskt för de mest enträgna försvararna av den ohållbara migrations- och asylpolitik som lett oss till denna situation: de lyssnar inte på fakta, de bryr sig inte om verklighetsbeskrivningar från dem som har att hantera de konkreta effekterna av politiken.

När kommuner hävdar att gränsen är nådd, säger skygglappsdebattörerna att det är den inte alls. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnar för att det nuvarande inflödet skapar sådan stress på vitala samhällsfunktioner att det riskerar liv och hälsa i Sverige, säger migrationsvännerna att Sverige är ett rikt land. De bemöter över huvud taget inte de problem som kommunpolitiker, lärare, socialsekreterare och andra tjänstemän hanterar dagligen.

I en Novusmätning svarar 7 av 10 att de stöder regeringens mer restriktiva politik. 5 av 10 anser att åtgärderna är lagom, var fjärde skulle vilja se mer kraftfulla åtgärder. Stödet för den centerpartistiska linjen – att upprätthålla dagens inflöde – är således väldigt begränsat. Det finns även en utbredd oro hos svenska folket för situationen med ett rekordstort inflöde av asylsökande.

De liberala skygglappsdebattörer som brunmålat alla som velat föra en diskussion utifrån kapacitet och förmåga bär ett stort ansvar för att det offentliga samtalet blivit så polariserat. Tillsammans med de medier som skrikit i falsett över alla förslag som tagit utgångspunkt i begränsningar i stället för visioner, då dessa ansetts kunna "gynna SD", bär de ett delansvar för att de helt nödvändiga åtgärderna har dröjt så här förtvivlat länge att landa på riksdagens bord.

Vi hade verkligen inte behövt hamna här. Förutseende människor har skickat varningssignaler i flera år. Ett alterantiv till att skrika "rasist" hade varit att faktiskt lyssna. Redan när Migrationsverkets egna platser tog slut hösten 2012 borde den dåvarande regeringen, eller för all del Socialdemokraterna i opposition, ha reagerat och frågat sig: "Kan vi klara detta på sikt?" Vilka blir de långsiktiga effekterna ekonomiskt när människor inte kommer i egen försörjning?"

De rödgröna teg om situationen. Alliansregeringen skönmålade den. I stället lanserade Erik Ullenhag via regeringens hemsida en sajt för att bemöta "myter om invandringen" (i dag nedplockad). Oron för hur samtalet fördes var större än för vilka effekter migrationspolitiken skulle få för Sverige på några års sikt. Detta var både oansvarigt och arrogant.

I dag är det ganska få som ignorerar de problem som den förda politiken skapat. Regeringens kovändning är talande för detta. Men visst finns de där fortfarande med skygglapparna på. Ge dem aldrig politiskt inflytande igen.

Läs även:
Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting

Rätten att prioritera sina närmaste

En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen.

Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker "vi-och-dem-krafterna" i samhället. Jo, tjena.

Egentligen är det väldigt märkligt att detta ens är en fråga för någon. Jag misstänker att det har med den moderna vänsterns och grönhögerns mantra "allas lika värde" att göra. För mig blir detta begrepp problematiskt. Ty vad är egentligen konsekvensen av just "allas lika värde"? Är det att turisten på Västerlånggatan, tiggaren i tunnelbanan eller kassörskan på Willys har samma värde som min fru eller dina barn? Nej, inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle.

Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar.

Jag vägrar känna dåligt samvete för att jag fötts och vuxit upp i Sverige i stället för i Afghanistan. Jag vägrar kalla det tur att Sverige är ett mer välfungerande land än Bangladesh. Inget uppstår ur intet, och om någon tror att Sverige har blivit en rättsstat, fått låg grad av korruption och uppnått en stabilitet i förvaltningen över tid genom ett trollslag och inte genom hårt arbete, får de tänka om.

Jag kan intyga att jag i jul kommer köpa presenter till min fru men inte till tiggaren på gatan eller kassörskan på Willys. Jag kommer äta god mat utan att skämmas det minsta – samtidigt som jag skänker pengar för att rädda elefanterna.

Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara.

Läs även:
Jonas Andersson (slutreplik)

Ett nytt skede

Bild från I fablernas land (Facebook, Twitter)

Gårdagens besked om en 180-graderssväng i regeringens migrationspolitik, under vånda och tårar, för oss vidare till en fundering om vad det betyder för svensk inrikespolitik nu och framöver. Vilka effekter kommer den nya rödgröna migrations- och asylpolitiken att få på övriga partiers politik på området? Och hur reagerar väljarna på att regeringen helt plötsligt söker stöd för att implementera just den politik den under lång tid tagit avstånd från?

Det står helt klart att Miljöpartiet har prioriterat makten framför idéerna. Gustav Fridolin var i går öppen med att målet för MP var att undvika en bred migrationsuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går att begripa varför. En sådan uppgörelse hade i praktiken knuffat ut MP från allt inflytande över migrationspolitiken under flera år framöver. Nu sitter partiet kvar i regeringen och kan dessutom fortsätta påverka i allt från miljö- till skatte- och hbtq-politik.

Frågan är vad regeringens nya politik betyder för det politiska spelet nu när konfliktlinjerna nästan suddats ut över en dag (till och med DN är plötsligt och lustigt för en restriktiv asylpolitik). M och KD har inte längre något vapen i migrationsfrågan eftersom regeringen i praktiken har kopierat deras förslag och gjort dem till sina.

Gissningsvis kommer SD fortsätta driva en ännu mer restriktiv linje, och så länge det fortsätter komma många asylsökande kan de vinna väljarnas gehör för en sådan. Annars tror jag att den stora frågan i svensk politik under de kommande åren blir integrationspolitiken. Nästa valrörelse kommer handla om hur alla hundratusentals människor som kommit till Sverige under de senaste två åren ska komma i egen försörjning och få en bostad. Detta är de riktigt svåra frågorna som Sverige inte har lyckats lösa tidigare och som det finns ännu sämre förutsättningar att lösa nu.

Gränsen för vad som är acceptabelt uppges vara nådd för MP. Ändå tyder det mesta på att det kommer krävas fler åtgärder för att rädda Sverige undan en systemkollaps. Även en halvering av antalet asylsökande skulle innebära betydande påfrestningar på de system som redan är ansträngda till bristningsgränsen.

Nästa logiska steg är därför att gå Moderaterna till mötes om att avvisa asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land. Om Socialdemokraterna anser att ett sådant beslut blir nödvändigt, kommer de kanske behöva skiljas från Miljöpartiet i slutänden i alla fall. Om så sker kan man ifrågasätta varför inte Löfven drog av plåstret med en gång i stället för att göra utspel efter utspel i riktning mot M:s och SD:s politik.

Däremot tror jag att ett delsyfte med den omlagda politiken  – att fler länder ska ta emot asylsökande nu när Sverige inte klarar mer – bygger på ett tankefel. Effekten kommer sannolikt att snarast bli den omvända. Bara timmar efter regeringens presskonferens noterade Norges statsminister Erna Solberg att Norge kommer att stärka gränskontrollerna. Från Danmark hörs röster om att det krävs ytterligare skärpningar även där.

Att tro att flertalet EU-länder plötsligt ska erbjuda avlastning när så inte har skett tidigare, är naivt. Men naiva svenska politiker har vi ju vid det här laget vant oss vid.

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm, Expressen

Den gråtande fascisten

Det var stor föreställning hos regeringen i dag när ännu ett lappkast i migrations- och asylpolitiken presenterades mot bakgrund av det kaosartade mottagande vi sett under de senaste två månaderna.

Stefan Löfven såg allvarlig ut. Åsa Romson grät. Journalisterna verkade finnas till hands mer för att trösta än för att kritisera regeringen för dess oförlåtliga senfärdighet. Några vassa frågor ställdes som vanligt inte.

Regeringen föreslår tillfälliga uppehållstillstånd för alla asylsökande utom kvotflyktingar. Undantag ska göras för barnfamiljer som vistats i Sverige och registrerat sin ansökan innan de nya reglerna träder i kraft den sista april nästa år.

Detta kommer i praktiken att öppna dammluckorna under fem månader framöver. Det är oerhört oansvarigt i en situation som statsministern själv upprepade gånger beskrivit som akut och ohållbar. Vidare införs skärpt försörjningskrav och skärpta regler för anhöriginvandring och familjeåterföreningar. Dessutom ska ID-kontroller göras på alla allmänna transporter till Sverige.

Regeringen vill även införa ålderstester av personer som uppger sig vara minderåriga, något som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet varit starka motståndare till då det inte ansetts rättssäkert. Månne har bilden som den nedan fått vissa inom regeringen att förstå att det inte bara är 15-åringar som säger att de är under 18.

Svenska asylregler ska anpassas till EU:s miniminivå med syftet att avskräcka asylsökande, medgav Löfven. Åsa Romson följde upp detta med att vara så besynnerlig som bara hon kan. Hon kallade å ena sidan åtgärderna "fruktansvärda" och "oerhört drastiska" men påstod samtidigt att regeringen "värnar den internationella asylrätten". Så kan man ju säga – att alla har rätt att söka asyl. I andra länder.

Genom detta paket av åtgärder har regeringen på punkt efter punkt prickat av den önskelista som Sverigedemokraterna och på senare tid även Moderaterna lagt fram men som de rödgröna partierna (inklusive Centern) förkastat under okvädningsord och fräna angrepp. Det är förslag som lett till långa utläggningar om "värdegrund" och "människosyn". Politiska motståndare har stämplats som "fascister" när de fört fram just dessa idéer tidigare.

Det slutar inte där. Statsministern upprepade i dag det som Sverigedemokraterna varnat för länge, nämligen att samhällets funktioner slutar fungera när systemen brakar samman. Så sent som under partiledardebatten i oktober avfärdade Löfven dessa varningar. Då bad Löfven att Jimmie Åkesson skulle slå upp ordet "empati" i ett lexikon. Nu vill regeringen införa just de åtgärder som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare så högljutt förkastat.

"Vi måste också förhålla oss till verkligheten", sa statsministern. Ja, det borde regeringen ha gjort för länge sedan. Det har inte saknats information att dra slutsatser av och basera en ny migrationspolitik på. Men Löfven valde de fina orden framför att ta ansvar på riktigt. Därför blev situationen så här akut.

Allra mest störs jag av att regeringen inte tycks ha dragit några lärdomar av den situation som den (med god hjälp av Alliansen) har försatt Sverige i. Även i dag gav nämligen Löfven andra EU-länder skulden för Sveriges situation.

Att regeringen nu föreslår en skärpning av svensk migrationspolitik under tre år innebär inte att den medger egna fel. Nej, både Romson och Löfven var noggranna med att påpeka att de så snart det är möjligt vill återinföra just den politik som orsakat dagens kaosartade situation. 

Arma Sverige.

Stefan Löfven besöker ett boende för ensamkommande flyktingbarn.

Det en man gör gäller för alla män

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt.

Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet "inte sitter i generna".

Det är verkligen hårresande hur någon kan uttrycka sig på det sättet om halva befolkningen utifrån en enskild erfarenhet på ett flygplan. Inte om någon annan grupp hade detta varit acceptabelt, än mindre publicerbart. Skriver man om hur "män" (inte enskilda individer) har betett sig är det emellertid fritt fram att generalisera och till och snudda vid rasbiologiska resonemang.

Låt oss göra ett experiment och byta ut dessa svenska män med smak för öl, porr och kvinnor mot låt säga muslimska diton. Föreställ dig denna text i valfri stor tidning. Och föreställ dig reaktionerna.

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, det muslimska grabbgänget på sex personer. Mycket skägg, vrålande stämmor. 

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid. 

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som finns inom islam och som vissa ­njuter av att skylta med.  

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av skäggrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna lyssna på obegränsat med böneutrop och IS-propaganda under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många fruar de skulle ta samtidigt. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka fruar som varit sköna respektive osköna. Hur de hela helgen skulle ropa vattenpipa och närstudera kvinnors klädsel. Och se till att skaffa fler fruar. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med fruarna om de inte klädde sig rätt och respekterade profeten. 

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken. 

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med fruarna. "Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska."

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket halalkött de kunde – och avslutade med att be flygvärdinnorna att klä sig anständigt. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget. 

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex skäggiga karlar på 10 000 meters höjd? 

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra. Skäggrabbarnas svar? Att hon borde veta att kvinnan finns till för att lyda mannen.  

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes. 

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi. 

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån. Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få de muslimska kvinnohatarna att förstå. 

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.(Och satan vad jag hoppas att de där männens kvinnosyn inte ­sitter i generna.)

Fisliberaler

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad.

Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier.

Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet "liberal", blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist. Och vad är då företrädarna för Liberalerna? Liberalpartister? Inte alls, skulle Liberala partiet hävda.

Jag tror inte att namnbytet kommer ge någon nytändning eller öka intresset för Björklunds parti. Innehållsmässigt är detta nämligen fortfarande samma blandning av folkhälsofascism, moralism och politikers rätt att utöva stort inflytande över människors vardag.

Det är fortfarande ett parti som vill att du ska tvingas köpa alkohol i en butik som drivs av ett statligt monopol. Som vill att det ska vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. Som vill upprätthålla en av västvärldens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Som är för massövervakning. Och som vill tvinga föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Grundsynen är således inte att människor ska få välja själva utan att det är politikerna som bestämmer.

Jag förstår inte vad i Liberalernas politik som Björklund tycker är så liberalt att det finns i "partiets DNA". Att ett parti som inte är liberalt kallar sig Liberalerna är månne ironiskt. Men förhoppningsvis kan namnbytet få journalister och medborgare att börja fundera över vad liberalism egentligen är.

Liberalism är nämligen att ge människor makt över sina egna liv. Att ge dem både frihet och ansvar. Liberalism är därmed inte, som Centerpartiet tycks tro, att ha världens mest generösa asylpolitik utan krav på att den som kommer ska försörja sig och de sina. Liberalism är heller inte, som Liberalerna tycks tro, att med tvång få människor att leva sina liv på ett visst sätt.

I den bästa av världar kan Folkpartiets namnbyte rent av bidra till en diskussion om vad liberalism är. Att hjälpa partiet till högre opinionssiffror lär det däremot inte göra.

Ni är bara värda förakt

Natten mot fredag sov asylsökande i Malmö ute i kylan, försedda med täcken av Migrationsverket. Det som myndigheten varnat för under en tid blev nu verklighet.

Jag tror att vi närmar oss något slags avgörande nu. Migrationsminister Morgan Johansson kritiserade i går Danmark för att de inte infört gränskontroller utan släpper vidare asylsökande till Sverige. Danmarks svar blev rena rama knocken. Regeringspartiet Venstres migrationspolitiska talesperson svarade:

Det låter ju vackert när Sverige först bjuder in alla världens flyktingar till landet, men när systemet sedan brakar samman vill de skjuta ansvaret vidare.

Morgan Johansson framhärdar att "flyktingkrisen är Danmarks fel", vilket är ett absurt och direkt oförskämt påstående. Om skuld ska läggas på något annat land bör det i så fall läggas på första EU-land, inte det femte.

Skulden för Sveriges situation är förstås inte Danmarks, Italiens eller Tysklands utan den svenska regeringens. Att det ska vara så förbenat svårt att förstå att svensk migrationspolitik, den politik som Alliansen förde med stöd av Miljöpartiet och som nu upprätthålls av den rödgröna regeringen, är orsaken till att just Sverige attraherar så många asylsökande.

Samtidigt som regeringen skyller sitt eget misslyckande på ett grannland, säger migrationsministern faktiskt att det behövs fler förändringar av migrationspolitiken. På en direkt fråga i går hur länge regeringen kan vänta i detta akuta läge svarade Johansson "inte särskilt länge". Det är således troligt att något kommer hända redan innan månadsskiftet, förutsatt att regeringen kan komma överens inbördes och med tillräckligt många andra partier. Det kommer inte bli lätt.

Moderaterna har lagt ett förslag om att vid gränsen avvisa asylsökande som kommer via annat säkert land, vilket är de allra flesta. I ett läge när boendeplatserna är slut, när folk får sova utomhus i regnet, när personal tas från hemtjänst för att hantera mottagandet av asylsökande och när migrationspolitiken tränger ut ordinarie verksamhet inom socialtjänsten och vården, måste regeringen gå Moderaterna till mötes.

Migrationsministern medger att Sverige måste få ned antalet asylsökande rejält. Detta hade varit upprörande att säga för bara ett halvår sedan. Då fanns ingen gräns för vad Sverige klarar av. Nu ser vi gränsen för Sveriges kapacitet varje dag, med förtvivlade konsekvenser för både personal och asylsökande och med oöverskådliga effekter på Sverige som land på sikt.

För att uppnå en reell minskning krävs kraftfulla åtgärder som regeringen hittills inte övervägt. Hittills har Stefan Löfven ropat på hjälp från EU och pekat finger åt andra EU-länder. Trycket på Sverige har inte minskat, däremot håller Sveriges relation till vårt södra grannland på att märkbart försämras till en följd av regeringens arrogans och inkompetens.

Detta måste få ett slut. Det är dags för regeringen att för en gångs skull se till vad som är bäst för Sverige som land och för de människor som bor här.

Politiker som beter sig så här ansvarslöst förtjänar inte folkets förtroende. De förtjänar vårt förakt. En del av mig önskar faktiskt att Fredrik Reinfeldt fortfarande var statsminister. Det som nu sker i Sverige är nämligen i hög grad hans verk. Han kunde gott ha fått hantera effekterna av sin politik. 

Läs även:
Fnordspotting

Ett halvår senare

Jag lyssnade i går på Stefan Löfvens tal på S-kongressen. Han höll talet i slutet av maj när Socialdemokraterna samlades i Västerås. Kommunpolitiker från hela landet hade velat prata om den mest brännande frågan för dem ute i verkligheten. Men migrations- och integrationsfrågorna hade partiledningen lyft bort från agendan. Nu skulle det pratas jobbpolitik, inget annat.

Föreställningen som sådan är ganska talande för vilken verklighet som regeringspartiet levde i för bara ett halvår sedan. I sitt tal nämnde Löfven knappt konsekvenserna av regeringens svängdörrspolitik på migrationsområdet. Han noterade att många ute i kommunerna är oroliga, men fokus i talet var att alla ska komma i jobb. Lite "aktiv näringspolitik", då löser det sig. Några miljarder i byggsubventioner ska lösa den alltmer extrema bostadsbristen.

Löfven återkom flertalet gånger till att de jobb som nu växer fram i Sverige är kunskapsintensiva. Det betyder alltså att det är jobb för akademiker, inte för lågutbildade människor utan relevant yrkeserfarenhet. Så hur ska då alla lågutbildade som anländer till Sverige kunna komma i arbete? Löfven vet inte. Regeringen vet inte.

"Vi ställer icke människa mot människa", sa Löfven i sitt tal. Ändå är det precis det som hans eget parti tvingas göra ute i kommunerna när asylmottagandet tränger ut ordinarie verksamhet. Malmö är skyltfönstret som Socialdemokraterna nog helst vill gömma bakom draperiet just nu.

Spola fram till i dag. Ylva Johansson säger till Bloomberg att regeringen kan komma att tvingas överge sitt jobbmål på lägst arbetslöshet i EU till 2020. Jag antar att vi sorterar detta under avdelningen "Nähä, det säger du?".

Andel beviljade asylansökningar.

Det arbetsmarknadsministern säger därefter är väldigt talande för den naivitet som präglat regeringens politik och som månne förklarar dess yrvakna tillstånd just nu. Johansson säger:

Vi hade ingen aning om att vi skulle hamna i det här läget.

Menar hon allvar?

Regeringen bedriver EU:s överlägset mest generösa asyl- och migrationspolitik. Sverige har mer generösa ersättningsnivåer än andra länder. Vi beviljar i snitt 77 procent av alla asylansökningar (jämfört med Frankrikes 22 procent och Tysklands 42 procent). För ensamkommande barn och ungdomar är siffran ännu högre, och vi ålderstestar inte systematiskt den som påstår sig vara under 18 år. Dessutom är ett avslagsbesked i Sverige inte ett besked om att man måste lämna landet. Det går utmärkt att avvika och leva kvar i Sverige utan att någon aktivt letar efter dig.

När allt detta läggs samman måste en tänkande människa rimligen begripa vad resultatet blir. Detta är inte ett dugg komplicerat. Och det har funnits tid även för den trögtänkte att komma till rätt slutsats. Sverige har haft en stadig ökning av antalet asylsökande under flera år. 2014 kom över 80 000, en väldigt hög siffra. Migrationsverket lade för ett år sedan en prognos som varnade för över 100 000 under 2015. Ingen tog notis.

Nu kan Migrationsverket inte längre garantera tak över huvudet. Asylsökande som inte får plats för natten får lösa sin situation själva – eller sova ute. Människor bussas planlöst runt i landet. I Sundsvall tas personal från bland annat hemtjänsten till flyktingmottagning. MSB larmar att det nu föreligger en risk för människors liv och hälsa och "samhällets funktionalitet".

Dagens akuta situation hade kommit förr eller senare. Den påskyndades av att EU:s yttre gräns föll. I detta extrema läge fortsätter regeringen att famla i mörkret, ropa på avlastning från EU och pressa Danmark att hjälpa Sverige ur den situation som Sverige självt försatt sig i.

På bara ett halvår har Stefan Löfven och regeringen gått från att propagera för en "aktiv näringspolitik" och EU:s lägsta arbetslöshet till att prata om kris, systemkollaps och kommuner som går på knäna. Verkligheten har äntligen hittat hem till Sveavägen 68.

Men än har Socialdemokraterna inte velat lägga om den politik som orsakat den situation vi nu befinner oss i. Än har vi således inte sett det värsta.

Tidigare bloggat:
Trollkarl sökes

Läs även:
Ivar Arpi, Fnordspotting

Vem vill ha naiva politiker?

Regeringen kallade i dag till ännu en presskonferens. Åter igen stod Stefan Löfven där och såg bekymrad men bestämd ut.

Ett mönster kan anas. För varje presskonferens blir flosklerna allt färre. Det är som om verkligheten, den vars existens vi andra levt i under lång tid och försökt påminna politikerna om, nu plötsligt sjunker in även hos makthavarna. Det är i så fall välkommet.

Men timman är sent slagen. Temat för dagen var det ökade terrorhotet mot Sverige. Det går emellertid inte att separera helt från migrationsfrågan eftersom IS-terrorister under lång tid både kunnat resa fritt till och från Sverige och även ägna sig åt rekrytering i godan ro. Vi har länge hört om pågående radikalisering ute i landets moskéer.

Göteborg uppges vara den stad i EU som exporterat flest IS-krigare per capita. Om detta stämmer är det ett förfärande underbetyg till den socialdemokratiska hemmaborgen. Men det förvånar egentligen inte. Minns ni Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna i Sverige? Göteborgs stads ansvarige för arbetet mot våldsbejakande extremism, Sven-Johan Dahlstrand, förmådde inte ta avstånd från IS utan formulerade sig så här angående de som reser från Sverige för att delta i kriget på IS sida:

Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett.

Så talar någon som inte förstår frågans allvar. Månne var Dahlstrand en av de personer som Stefan Löfven avser när han på presskonferensen uttalade de numera obligatoriska orden efter ett politiskt misslyckande: "Sverige har varit naivt".

Ty han kan inte rimligen avse alla som i åratal har varnat för denna utveckling, som har bloggat, skrivit artiklar, krönikor och velat diskutera de risker som terroristsympatisörer på hemmaplan kan få för Sverige men som avfärdats som islamofober och svartmålare.

Löfven förklarade naiviteten med att det "kanske har [...] varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i ISIL". Det är skrämmande att höra landets statsminister komma med detta medgivande. Makthavare ska förhålla sig till verkligheten och agera utifrån den, inte vägra att acceptera den!

Det räcker inte att säga att man har varit naiv. Det duger inte på ditt jobb och det duger inte på mitt. Ingen chef skulle acceptera en sådan förklaring när du har misskött ditt jobb. En liknande måttstock måste gälla för landets lagstiftare.

Jag vill inte ha politiker som stänger världen ute och sedan ursäktar sig med att de varit naiva. Jag vill ha kloka, förutseende och intelligenta politiker som förmår hålla huvudet kallt. Som använder hjärnan och inte bara hjärtat i sitt beslutsfattande. 

Stefan Löfven bär naturligtvis inte ensam ansvaret för denna situation. Huvuddelen av ansvaret bärs av de två alliansregeringar som under åtta år förde en oansvarig migrationspolitik och blundade för den islamistiska radikaliseringen ute i landet. Politiken har varit på tok för fokuserad på Stockholms innerstad under alltför lång tid. Det är dags att se att det finns en verklighet utanför tullarna också, och att det händer väldigt obehagliga och illavarslande saker i många segregerade förorter.

Nu kommer regeringen försöka få igenom utökad massövervakning genom så kallad hemlig dataavläsning av vad Löfven kallar "ny teknik" (dit hör tydligen Skype om man får tro statsministern). Fler åtgärder är att vänta nu när Sverige går in i ett skyddsläge. Dammluckorna står på vid gavel och i stort sett vilka förslag om utökad övervakning kan klubbas utan protester.

Alliansen lär inte lägga några fingrar emellan och Sverigedemokraterna kommer slicka sig om munnen när landets säkerhetsapparat får större befogenheter att övervaka alla och envar.

Samtidigt får polisen inte ens göra ID-kontroller baserade på människors utseende. Även där kanske politikerna i framtiden hävdar att de varit naiva. Det ligger ju i tiden.

Tidigare bloggat:
Den naiva politikens offer
Naivitet som religion

Läs även:
HAX, Ivar Arpi

Trollkarl sökes

Det driver mörka moln på den svenska novemberhimlen just nu. Inte nog med att Säpo i dag höjde terrorhotsnivån mot Sverige för första gången sedan 2010 - delar av landet hotas av systemkollaps till följd av migrations- och asylpolitiken.

Signalerna från ett Malmö där de offentliga systemen närmast står inför kollaps har kommit steg för steg under året. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge anklagat alla kritiker för att "ställa grupp mot grupp" och vägrat medge att asyltrycket oundvikligen tvingar fram obekväma prioriteringar.

Nu står det rödgröna skyltfönstret Malmö inför fullbordat faktum. S+MP-styret tvingas spara framför allt på på äldre och funktionsnedsatta, berättar Sydsvenskan.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skriver om "begynnande utträngningseffekter inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst". Detta ser vi redan inom socialtjänsten i Malmö, där handläggare tvingas lägga sitt ordinarie arbete åt sidan för att enbart koncentrera sig på arbetet med asylsökande:

Verksamheter är så pass upptagna med att hantera det stora antalet asylsökande att man inte hinner med sitt vanliga arbete. Till exempel socialtjänsten måste fokusera så mycket på att ta hand om ensamkommande barn att man inte hinner ta hand om de andra barnen.

Detta är de konkreta effekterna av den reinfeldtska och numera rödgröna migrationspolitiken. Många har varnat för dessa effekter på några års sikt. Månne har utvecklingen accelererat snabbare än även dessa kritiker kunnat ana. Men skulden för den situation vi nu upplever faller helt på den förra alliansregeringen och den sittande Löfvenministären som beslutat att strunta i alla varningar och nyktra invändningar och bara trycka gaspedalen i botten.

Gränskontroller har införts. Men det fortsätter att komma över 10 000 asylsökande varje vecka och anländande migranter fortsätter att avvika och försvinna ut i landet med oklar destination. Samtidigt höjer alltså Säpo hotnivån mot Sverige till "hög" och uppges jaga en man som misstänks planera ett terrordåd.

Om 2015 var omskakande är det ingenting mot vad 2016 kan bli. Ni trollkarlar inom Centerpartiet och Miljöpartiet, vänligen räck upp handen.

Läs även:
Patrik Kronqvist, Fnordspotting

Var inte rädd

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter - som ska tjäna folket - ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket "öppet samhälle" är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor. 

Några ord på vägen

Låt den rätte komma in

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa.

Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Frankrike har en stor säkerhetstjänst. Precis som andra länder har den tillgång till resultaten av den massövervakning som genomförs av allierade. Ändå har Frankrike under året drabbats av ett flertal terrorattentat. Allt går inte att förhindra, inte ens genom att spionera på alla hela tiden.

Vanligt folk få nu alltså betala för säkerhetstjänsternas missar med sin personliga integritet. Det är inte rimligt, i synnerhet inte som massövervakningen inte lyckats förhindra vare sig terrordåden i Paris, London, Madrid eller Moskva. Det är helt enkelt inte effektivt att ta in information om alla hela tiden.

Ändå får vi räkna med att det är mer av samma som kommer att föreslås. I Frankrike finns sedan Charlie Hedbo-attacken en ny långtgående avlyssningslag på ingång. Kampen mot kryptering har pågått länge och attacker som dem i Paris kommer i allmänhetens ögon inte direkt stärka argumentet för vår rätt att kommunicera anonymt. Tyvärr.

Det finns även en annan sida av problematiken som är delvis kopplad till den nuvarande folkvandringen genom Europa. Det handlar om vem som kommer till landet. I Sverige har det nämligen så här i elfte timmen börjat uppmärksammas att syriska pass säljs öppet på nätet. Problemen med passens tillförlitlighet har funnits länge, men det är först nu de senaste dagarna som svenska medier yrvaket har börjat rapportera om detta bekymmer.

Det är inte sällan IS som säljer passen, vilket betyder att Sverige genom en slapp asyl- och migrationspolitik byggd på vackra ord och naiva visioner om att alla är ärliga och snälla, i praktiken hjälper till att delfinansiera världens grymmaste terrorsekt. Så kan vi inte ha det.

Tanken på att det varje vecka eller månad kommer in IS-sympatisörer till Sverige är förfärande och skakande. Säpo har bråda dagar framför sig, men det som oroar mig mest är att vi under så lång tid har haft ett inflöde av människor som inte ens har sökt asyl. De befinner sig redan i Sverige. Att se filmer på svenska IS-krigare som skämtar ger kalla kårar.

EU:s yttre gräns behöver återupprättas. Men i väntan på att det sker måste Sverige värna sin egen säkerhet genom att förstärka gränsen. Vi behöver helt enkelt veta vilka människor som kommer in i landet, och det kommer inte vara möjligt om det fortsätter att komma 10 000 människor varje vecka. Därför måste regeringen kopiera Moderaternas förslag om att avvisa asylsökande som kommit till Sverige via annat EU-land.

Sverige ska inte stänga gränsen. Men vi måste just nu ha bättre koll på vilka som kliver över den.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Någonstans mellan Bryssel och Sjumilaskogen

Vissa saker får stå för sig själva.

Går Frankrike i krig nu?

Fredagens händelser har satt spår i hela västvärlden. Vittnesmål om det fruktansvärda som inträffade har pumpats ut ända sedan överlevande och vittnen tog sig från platsen.

Framför allt ett har satt sig i mitt minne. En man berättade hur han på en restaurang såg avskyvärda scener. En kvinna satt böjd över ett bord. Han trodde att hon fått en bula i huvudet men insåg snart att hon var skjuten. Ölen stod kvar på bordet och bredvid henne stod en förtvivlad man/pojkvän och skrek. Nyss hade de suttit tillsammans och pratat över en öl. Nu var hon död.

Livet kan förändras på ett enda ögonblick.

Francois Hollande sade i sitt första framträdande att attackerna är en krigsförklaring och att Frankrikes svar kommer att bli "skoningslöst". På måndag kommer den franska Nationalförsamlingen och Senaten att sammanträda i kongress i Versailles. Vi kan nog räkna med något slags besked efteråt.

En gissning är att Frankrike nu kommer gå i fullt krig med IS, det vill säga kraftigt utvidga den insats som landet redan genomför. Om det även innebär soldater på marken återstår att se, men givet att hundratals franska medborgare attackerats i hjärtat av landets huvudstad lär Frankrike behöva svara. Med kraft. Detta är deras 11 september och det kan inte gå obemärkt förbi.

Vi har lärt oss en sak: IS går inte att förhandla med. Det är en ideologiskt och religiöst övertygad sekt som endast kan bemötas med vapenmakt. Därför är det dags för alla västerländska stater som tror på demokrati, yttrandefrihet och vårt sätt att leva att samlas mot denna gemensamma fiende. Övrigt gnabb får de göra upp om senare.

IS måste utrotas. Och det kan bara ske med vapen.

Läs även:
Fnordspotting

Slakten i Paris

Ännu ett islamistiskt terrordåd. Ännu en fruktansvärd förlust av människoliv. I nuläget vet vi inte hur många, men över 120 människor har bekräftats döda.

Stefan Löfven fördömde Parisattackerna och hävdade att "vi står enade med Frankrike i den här mörka, oerhört stora sorgen". Det är en regeringschefs standardfras vid katastrofer. Men vad betyder den i konkret handling? Kommer Sverige delta i strider mot IS tillsammans med Frankrike? Nej. Kommer Sverige börja utbilda soldater som strider mot IS i Syrien och Irak? Knappast.

Tvärtom är Sverige i dag ett land som IS-krigare med lätthet kan komma till, vila upp sig för att sedan återvända till striderna. Vi är en resort för jihadister i dag. Ingen vet hur många det rör sig om. Detta är inte att "stå enad med Frankrike". Det är snarare raka motsatsen.

Sveriges politiker behöver ett uppvaknande. Jag hoppas att det inte ska behöva ske en terrorattack även här för att de ska förstå att det inte längre går att dalta med terrorister. Av Åsa Romsons tweet att döma kan vi utgå från att landets vice statsminister över huvud taget inte förstår allvaret i det som i går inträffade i Paris.

Det öppna samhället måste försvaras. Alltid. Vi ska vara obevekliga och stenhårda mot extremister och jihadister utan att massövervaka vanligt hederligt folk. Detta är en avvägning som politikerna måste klara av. Annars har vi snart inget öppet samhälle kvar att försvara.

Sverige står över huvud taget inte rustat för ett större attentat.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Kris som normaltillstånd

Regeringen skjuter i sin tilläggsbudget till 9,8 miljarder extra till kommuner och landsting för att klara det som finansministern kallar "en akut krissituation". Glädjen är påtaglig ute i kommunerna, men ansvariga kommunpolitiker borde besinna sig lite. Prövningen har nämligen bara börjat.

Det är en sak att pumpa in skattemiljarder i den akuta mottagningsfasen när människor i bästa fall måste placeras på svindyra asylboenden. Det kan man naturligtvis göra under en period utan att det får långtgående konsekvenser för samhällsekonomin i ett bredare hänseende.

De stora problemen (eller "utmaningarna", som det heter på nyspråk) kommer senare. Efter två år går etableringsansvaret för de nyanlända från staten till kommunen. Då kommer den första smällen. Även här kan regeringen parera med några extra miljarder.

Men det är först om fem till tio år som den riktiga notan för kalaset kommer att synas i den kommunala ekonomin runt om i landet. När det visar sig att asylinvandrarna som skulle lyfta välfärden i stället går arbetslösa och belastar kommunernas budgetar. När en underdimensionerad och ostrukturerad svenskundervisning för invandrare som redan fungerar dåligt (ofta uselt) inte lyckas förbereda invandrare för det arbetsliv som kräver goda kunskaper i svenska. När vi ser effekterna av personalflykten från vården, skolan och omsorgen. Då kommer vi se resultaten av dagens politik.

Jag vill inte svartmåla eller hävda att allt är kört. Det är det givetvis inte i någon deterministisk mening. Men vi måste vara realistiska i våra förväntningar på vad asylinvandringen kan bidra med ekonomiskt, och när vi prognosticerar kan vi egentligen bara gå efter hur det har fungerat hittills.

Statistiken är väldigt tydlig: Sverige har misslyckats med integrationen i tider av betydligt mindre invandring än den vi nu genomlever. Vad tyder realistiskt på att resultaten ska bli avsevärt bättre denna gång?

Det är förstås ingen slump att områden som tidigare tagit emot många asylinvandrare går knackigt ekonomiskt. Malmös urusla ekonomi kan betraktas som ett framtidsscenario för många kommuner. Oundvikligen slår en ökad börda för att försörja arbetslösa mot välfärdens kärnverksamheter, ty det är i den största kakan som kommunerna och landstingen kommer tvingas skära. Oriväckande nog är det inom skolan, primär- och akutvården samt äldreomsorgen som resursbristen redan i dag är skriande.

Ett avsevärt förvärrat ekonomiskt läge med stora skattehöjningar på många orter är att vänta. Människor kommer alltså få betala mer för att få mindre.

Krisen är välfärdsstatens, och den är ingalunda tillfällig. Detta är inte början på slutet, kanske inte ens slutet på början. Risken för att krisen blir ett normaltillstånd är uppenbar. Och då kan det knappast ens kallas kris längre utan ett nytt slags vardag.

Klicka för större bild.

Public service och verkligheten

Beslutet att införa tillfälliga gränskontroller har varit den stora snackisen i svenska medier sedan beslutet offentliggjordes i onsdags kväll.

För public service var det omgående tydligt vilken linje som skulle drivas: den kritiska. Under torsdagen ifrågasattes polisens arbete. Migrationsverket fick svara på varför de anser att kontrollerna behövs och företrädare för regeringen ställdes mot väggen. En bisarr situation uppstod i Aktuellt när Gustav Fridolin från "Allt åt alla"-partiet försvarade gränskontroller och Johanna Jönsson från borgerlighetens påstått liberala parti var kritisk.

Under torsdagskvällens nyhetssändningar satsade SVT onekligen stort. Genom direktsändningar, intervjuer, debatter och reportrar på plats skulle tittarna förledas att tro att det som nu sker - att svensk polis gör en passkontroll av inresande till Sverige - är något unikt och skrämmande.

Framför allt handlar det ju om värdegrunden. En reporter på plats i Malmö frågade folk på stan om de minns Fredrik Reinfeldts tal och undrade: "Har vi öppna hjärtan nu?". Han fick förstås det svar han önskat och kunde glatt lämna över till studion.

Lars Moberg rapporterade från Lübeck. Där stod han med en syrisk familj där alla utom fadern saknar pass. Moberg verkade upprörd, för nu släpptes inte hela familjen ombord på färjan till Sverige. "Det är väldigt svårt för de här människorna nu." Varför denna familj i stället inte kunde ta sig till Sverige via Öresundsbron framgick aldrig. På annat håll demonstrerade migranter mot den svenska regeringens beslut, även detta fick naturligtvis uppmärksamhet i SVT.

Tillbaka till Aktuelltstudion. Claes Elfsberg vänder sig till polisen med frågan: "Ja, var det så det var meningen? Att människor som kanske har giltiga asylskäl inte ens kan komma till Sverige?" Vad ska en polis, som inte har något med själva beslutet att göra utan åläggs att lyda, svara på den frågan?

Det blir bättre.

Under kvällen sände nämligen SVT direkt från Malmö central. Deltog i direktsändningen gjorde Hamza Ibrahim, ordförande för Ensamkommandes förbund, och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Ibrahim sparar inte på krutet utan kallar gränskontrollerna för "ett rasistiskt förslag". Danielsson förklarar bakgrunden till varför gränskontroller behövs och upprepade att torsdag natt kan komma att bli den första då asylsökande får sova ute under bar himmel. Ibrahim tog inte till sig av argumentet. Vad är väl verkligheten att förhålla sig till när man i stället kan ha en vision?

Det var ett haveri i public service vi bevittnade i går. Men knappast det första och heller inte det sista. Tittarna får därför göra som de brukar. Svära lite, ruska uppgivet på huvudet. Och byta kanal. 

För lite, för sent

Halveringstiden för rödgröna migrationspolitiska förslag kan nu räknas i dagar. I dag klockan 12 sker det som så sent som förra veckan var otänkbart: Sverige inför tillfälliga gränskontroller vid Öresundsbron och färjelägren i Trelleborg.

Inrikesminister Anders Ygeman stakade ur sig detta budskap på en presskonferens i går kväll och Migrationsverket bekräftade att det sker på deras begäran. Däremot var den svenska gränspolisen inte informerad utan fick informationen via medier. Lite ironiskt, kan tyckas, då regeringen så sent som för några dagar sedan upprepade att den inte tänkte införa gränskontroller förrän polisen bad om det.

Regeringen är noggrann med att påpeka att den inte stödjer var sig Moderaternas eller Kristdemokraternas förslag. Nej, detta ska bli regeringens alldeles egna gränskontroller.

Det svänger minsann snabbt. Så sent som den 10 november varnade Stefan Löfven för vad gränskontroller kunde tänkas leda till: "Det viktiga nu i en så här svår situation är att vi gör saker tillsammans i EU. Om alla ska hålla på med egna oplanerade lösningar får vi det etter värre."

Så pass. Två dagar senare ser alltså hans regering till att införa just gränskontroller. Detta är signifikativt för hur regeringen har agerat ända sedan den tillträdde. Den tar högljutt avstånd från något för att sedan själv lägga ett identiskt eller väldigt snarlikt förslag. Det inger inte förtroende, om man uttrycker sig försiktigt. Det visar en regering som reagerar, inte regerar.  Som är reaktiv, inte proaktiv.

Bakgrunden till Migrationsverkets begäran är att den säger sig inte längre kunna utföra sitt uppdrag. Den tappade räkningen på antalet ensamkommande i måndags, och förhoppningen är nu att ID-kontroll vid gränsen ska leda till mer ordning och reda. "Det kan leda till ett mer strukturerat och ordnat mottagande", trodde Mikael Hvinlund på gårdagens presskonferens.

Det ska införas en obligatorisk legitimationskontroll på färjorna. Det är i nuläget oklart exakt hur kravet är formulerat och hur rederierna förväntas agera. Kommer de verkligen stoppa personer som saknar pass från att gå ombord? Det blir intressant att se om de lyckas med detta i ett läge när SJ knappt ens vågar ta betalt längre.

De tillfälliga gränskontrollerna ger oss en bild av vilka som kommer in i Sverige. Men de löser förstås ingenting ensamt. Tvärtom kan asyltrycket faktiskt komma att öka eftersom de som tidigare valt att resa genom Sverige till annan destination, exempelvis Finland, nu kan välja att söka asyl här i stället. En redan ohållbar situation kan därmed komma att eskalera ytterligare - om regeringen inte tar fler steg ganska omgående.

Beslutet ska ändå ses som ett steg i riktning mot en verklighetsanpassad politik. Det måste komma mer. Den sista bastionen av motstånd mot en realistisk politik utgörs nu av Centerpartiet, Vänsterpartiet och grönhögern inom Muf, Fores och Migro. Miljöpartiet hör förstås också dit men har låtit sig köras över av Socialdemokraterna ännu en gång. Än är tydligen smärtgränsen inte nådd för riksdagens stollparti. Däremot lär det nog tröstsupas i helgen som om Per Gahrton fortfarande ledde partiet.

Som vanligt gör regeringen för lite och agerar för sent. Men det har ju kommit att bli Stefan Löfvens signum.

Läs även:
Fnordspotting

Den mänskliga faktorn

När en flygolycka, ett fartygshaveri eller annan stor katastrof inträffar tillsätts en haverikommission med uppdrag att utreda orsaken till händelsen. Inte sällan dras slutsatsen att orsaken var en kombination av olyckliga omständigheter, tekniska fel och den mänskliga faktorn. Som i fallet med Air France flight 447.

Planet lyfte från Rio de Janeiro den 1 juni 2009 med destination Paris. Det störtade i Atlanten utan förvarning. Först två år senare återfanns färdskrivaren och utredarna kunde få en bild av händelseförloppet. Det visade sig vara just en kombination av yttre omständigheter, instrumentfel och den mänskliga faktorn som orsakade kraschen. Den minst erfarne piloten flög planet när instrumenten började visa fel uppgifter och lyckades aldrig riktigt förstå situationen (dokumentär här). Genom att hålla sin spak bakåt utan att andrepiloten förstod detta, tappade planet fart och började falla som en sten.

Piloterna fattade helt fel beslut i ett läge när planet hade kunnat räddas och fortsatte enligt inspelningarna från cockpit att missförstå situationen och agera förvirrat ända till slutet när planet störtade i havet.

Jag tänker på den svenska regeringen och dess totala oförmåga att hantera dagens krissituation i Sverige. Den läser instrumenten fel, den förmår inte anpassa sig efter nya förhållanden och den håller på att föra landet in i motsvarigheten till aerodynamisk överstegring.

Regeringen står helt handfallen. Den förstår inte vad som händer, varför det händer och hur den kan ta landet ur en situation som den själv beskriver som "ohållbar". Statsministerns mantra att EU ska komma till Sveriges hjälp känns i dag bara pinsamt.

Du är Sveriges statsminister, Stefan Löfven. Du är kapten på bryggan. Det är du som ska fatta besluten, inte EU.

I praktiken säger Löfven att Sverige inte har någon egen politik längre utan blint förlitar sig på andra. Den krissituation som många kommuner nu upplever är skapad av Sveriges riksdag, inte av kriget i Syrien eller säkerhetsläget i Afghanistan.

En illustration av detta är att Sverige tar emot fler asylsökande på två veckor än vad Danmark gör på ett helt år. Det är helt häpnadsväckande siffror. Sverige tar emot fler flyktingar per capita än Turkiet, som är grannland till konflikten i Syrien. Och så låtsas regeringen att krisen ligger utom Sveriges kontroll.

Moderaterna har föreslagit att Sverige ska upprätthålla Dublinförordningen genom att hålla på principen "första säkra land", vilket i princip betyder att gränsen stängs för fler asylsökande. Detta skulle ge Sverige en andhämtningspaus, möjliggöra för kommuner att komma ikapp i rekryteringen av lärare och socialsekreterare, bygga skolor och så vidare. Det vore ett sätt att ta ansvar för landet Sverige och för oss som bor här. Men Stefan Löfven avfärdade i går förslagen som "ogenomtänkta".

I dag kan vi läsa att Tyskland, som tillsammans med Sverige tar emot flest asylsökande, planerar att återinföra Dublinförordningen och skicka tillbaka syrier till det första EU-land de ankom till. Anser Löfven att Tyskland nu agerar ogenomtänkt?

En sak vet vi. Planet är på väg utför. Kabintrycket faller. Men Stefan Löfven fortsätter att hålla spaken bakåt och tro att någon annan ska komma till hans undsättning.

När historikerna och statsvetarna granskar färdskrivaren kommer de att upptäcka att det var den mänskliga faktorn som orsakade kraschen.

Läs även:
Ivar Arpi: Flyktingkrisen beror på svensk politik

Regeringens krishantering

Börjar Moderaterna ladda för nyval?

Det moderata förslaget att i praktiken stänga den svenska gränsen för att få kontroll över en urspårad situation till följd av migrationspolitiken har rört om i grytan. I sociala medier har tokvänster och grönhöger turats om att fördöma Moderaternas utspel.

Centerpartiet var snabba med att säga nej. Men att regeringen inte omedelbart stängde dörren för förslag som går stick i stäv med dess egen migrationspolitik, och som Miljöpartiet aldrig någonsin skulle acceptera, visar på hur pass pressad Stefan Löfven är just nu.

Pressen på honom kommer att öka ytterligare när hoppet om hjälp från EU börjar sina och asyltrycket fortsätter öka samtidigt som alltfler kommuner säger att de helt enkelt inte kan ta emot fler. Till slut kommer även Socialdemokraterna inse att läget är ohållbart och tvingas välja mellan välfärdsstat eller fortsatt de facto fri invandring.

Anna Kinberg Batra har säkerligen ett brett stöd i partiet för sina förslag, förutom inom det vänsterliberala ungdomsförbundet som hon över huvud taget inte bör ägna en tanke just nu. Hos svenska folket är stödet också brett för ett minskat asylmottagande. I en undersökning som gjordes av Sifo den 2-5 november svarade 41 procent att de vill se en minskning. Bara 17 procent vill ta emot fler.

Detta får mig att fundera över om det inte pågår en mental omställning för en extravalssituation inom Moderaterna nu. Kinberg Batra har snabbt börjat bli varm i kläderna, och gårdagens presskonferens tillsammans med Elisabeth Svantesson - som skötte sig exemplariskt i utfrågningar i både radio och TV efteråt - visar att moderatledaren faktiskt kan vara konkret, tydlig och begriplig.

Mycket hänger nu på hur Löfven agerar. Det sägs att regeringen kommer träffa allianspartierna för nya migrationsöverläggningar redan under denna vecka. Nu har Moderaterna ett tydligt utgångsläge i de förhandlingarna. Om regeringen inte visar handlingskraft och går i moderat riktning bör moderatledningen överväga att fälla Löfven så fort det bara går.

Läget är dock inte okomplicerat. Så här spretiga har de fyra borgerliga partierna inte varit på kanske ett decennium. Centerpartiet glider allt längre ut på vänsterkanten i migrationsfrågan, och det kommer att bli ett problem om Kinberg Batra ska bilda regering tillsammans med dem. Förutsatt att inte asyl- och migrationspolitiken kan bli ett slags särfråga som löses över blockgränsen. Lite som tidigare försvars- och pensionsuppgörelser.

Det vore önskvärt att både Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet hölls utanför inflytande i asylpolitiken just nu. För landets bästa.