Skygglappsdebattörerna

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare.

Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken. Norbergs socialdemokratiska kommunalråd Åsa Eriksson riktade en fråga direkt till Frida Johansson Metso, som anser att Sverige inte ska försöka minska asyltrycket:

Det jag saknar i ditt resonemang är vad vi och andra kommuner ska göra som inte hittar varken behöriga eller obehöriga lärare. Vi har anställt alla pensionerade lärare vi har hittat, vi anställer 19-åringar rakt från gatan, vi anställer obehöriga på socialkontoren, vi hittar inte personal längre. Vi har inga klassrum. Vi har undervisning i förråd. Vad ska vi göra om det fortsätter komma tiotusen människor till Sverige varje vecka?

Johansson Metsos svar? "Ni måste bita ihop."

Detta är väldigt typiskt för de mest enträgna försvararna av den ohållbara migrations- och asylpolitik som lett oss till denna situation: de lyssnar inte på fakta, de bryr sig inte om verklighetsbeskrivningar från dem som har att hantera de konkreta effekterna av politiken.

När kommuner hävdar att gränsen är nådd, säger skygglappsdebattörerna att det är den inte alls. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnar för att det nuvarande inflödet skapar sådan stress på vitala samhällsfunktioner att det riskerar liv och hälsa i Sverige, säger migrationsvännerna att Sverige är ett rikt land. De bemöter över huvud taget inte de problem som kommunpolitiker, lärare, socialsekreterare och andra tjänstemän hanterar dagligen.

I en Novusmätning svarar 7 av 10 att de stöder regeringens mer restriktiva politik. 5 av 10 anser att åtgärderna är lagom, var fjärde skulle vilja se mer kraftfulla åtgärder. Stödet för den centerpartistiska linjen – att upprätthålla dagens inflöde – är således väldigt begränsat. Det finns även en utbredd oro hos svenska folket för situationen med ett rekordstort inflöde av asylsökande.

De liberala skygglappsdebattörer som brunmålat alla som velat föra en diskussion utifrån kapacitet och förmåga bär ett stort ansvar för att det offentliga samtalet blivit så polariserat. Tillsammans med de medier som skrikit i falsett över alla förslag som tagit utgångspunkt i begränsningar i stället för visioner, då dessa ansetts kunna "gynna SD", bär de ett delansvar för att de helt nödvändiga åtgärderna har dröjt så här förtvivlat länge att landa på riksdagens bord.

Vi hade verkligen inte behövt hamna här. Förutseende människor har skickat varningssignaler i flera år. Ett alterantiv till att skrika "rasist" hade varit att faktiskt lyssna. Redan när Migrationsverkets egna platser tog slut hösten 2012 borde den dåvarande regeringen, eller för all del Socialdemokraterna i opposition, ha reagerat och frågat sig: "Kan vi klara detta på sikt?" Vilka blir de långsiktiga effekterna ekonomiskt när människor inte kommer i egen försörjning?"

De rödgröna teg om situationen. Alliansregeringen skönmålade den. I stället lanserade Erik Ullenhag via regeringens hemsida en sajt för att bemöta "myter om invandringen" (i dag nedplockad). Oron för hur samtalet fördes var större än för vilka effekter migrationspolitiken skulle få för Sverige på några års sikt. Detta var både oansvarigt och arrogant.

I dag är det ganska få som ignorerar de problem som den förda politiken skapat. Regeringens kovändning är talande för detta. Men visst finns de där fortfarande med skygglapparna på. Ge dem aldrig politiskt inflytande igen.

Läs även:
Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting