Gott Nytt galet år!

2014 är snart till ända. Det har varit ett händelserikt år med vinter-OS och fotbolls-VM och ett supervalår med både EU-val och riksdagsval.

Vi har också upplevt dramatiska händelser i vårt närområde med ryska ubåtskränkningar, nya bevis för en otillräcklig försvarsmakt och den ryska annekteringen av Krim, som utlöste omfattande sanktioner från väst.

2014 var året då vi skulle lära oss att prata feministiskt genom att ersätta "han och hon" med "hen" och "man" med "en". Det var året då identitetspolitiken och våldsvänsterns "antirasism" fick sitt genombrott genom att representeras i Sveriges Radios mest älskade sommarprogram.

Det var också året då borgerligheten villkorslöst kapitulerade inför socialdemokratin och Piratpartiets Anna Troberg efter två katastrofval slutligen annonserade sin avgång (även om skälet enligt henne var "sexism" och homofobi"). Låt oss hoppas på en nystart för de sargade piraterna. Det är möjligt om de bara tar sig upp ur den överfulla PK-gropen och börjar utmana igen.

Yttrandefriheten, eller snarare dess gränser, har debatterats flitigt under året som gått. Under det kommande året kommer den sannolikt att fortsättningsvis behöva försvaras från alla som vill inskränka den.

2014 bjöd även på några positiva händelser, som när Sveriges längst inspärrade oskyldige man, Sture Bergwall, slutligen släpptes ut i frihet.

Avslutningsvis var detta också året då nyliberaler propagerade för välfärdsstaten - men bara för dem som inte är födda i Sverige.

Kort sagt: ett ganska galet år. 2015 har potential att bli ännu galnare. Häng med!

Gott Nytt År önskas alla läsare!

Året då högern blev tokig

2014 var året då den svenska högern, både den partipolitiska och stora delar av den partipolitiskt obundna liberalismen, slutligt förlorade förståndet.

Detta år markerade borgerlighetens kris, och det hade inte främst med valförlusten utan desto mer med decemberöverenskommelsen och alienationen av de egna väljarna att göra. Det finns emellertid en gnutta hopp, som jag ska komma till i slutet.

Vi börjar med att blicka tillbaka till i våras. EU-valet blev en stor framgång för Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. De enda som lyckades rida på framgångsvägen ända in till målsnöret i september var dock SD. MP gjorde, givet förväntningarna, ett fiaskoval till riksdagen. Fi missade till mångas lättnad riksdagsspärren. SD, däremot, mer än fördubblade sitt röstetal och blev tredje störta parti.

Detta skapade en ny situation i Sveriges riksdag då inget av de stora blocken ens var i närheten av egen majoritet. Sex partier gick samman i en överenskommelse som i praktiken innebär att parlamentarismen kringskärs, att oppositionen frånsäger sig möjlighet att påverka vid budgetomröstningar och att en riksdagsminoritet garanteras makt så länge den sitter i regeringen.

Årets hetaste fråga har tvivelsutan varit asyl- och migrationspolitiken. I takt med att Migrationsverket skrev upp sina prognoser (runt 100 000 asylsökande väntas under 2015) och kostnaderna för mottagningen skenade blev migrationspolitiken plötsligt den största satsningen från både Alliansen och de rödgröna i årets val. De vill upprätthålla samma politik, som är unik i EU, men har inga lösningar på hur flyktingarna ska komma i arbete eller få en bostad. Arvet efter Reinfeldt i denna fråga är kort sagt förfärligt.

Kristdemokraterna tog bladet från munnen och gjorde det de borde ha gjort för flera år sedan: lade egna konkreta migrationspolitiska förslag om annat än att bara fortsätta dansa efter Miljöpartiets pipa.

Även om jag har invändningar mot flera av förslagen och framför allt ser dem som otillräckliga, kan utspelet i sig visa sig bli en dörröppnare och ett startskott för en bredare diskussion. Från och med nu löper borgerliga politiker inte längre samma risk att få SD-kortet kastat på sig när de lägger förslag om en mer realistisk migrationspolitik. De kan hänvisa till KD, och KD kan knappast stämplas som "onda". Däremot återstår att ta steget till att också våga hävda att dagens mottagningsnivåer inte kan upprätthållas.

För vi vet ju att en majoritet av alliansväljarna, och ungefär hälften av alla väljare oavsett partisympatier, vill se en minskad asylinvandring och skärpta krav på dem som kommer hit. 57 procent av Alliansens väljare vill dessutom se ett samarbete med SD.

Partiledningarna ligger alltså steget efter sina egna väljare. Det är inte hållbart. Därför tror jag att vi kommer att få se försiktiga positionsförskjutningar under de kommande åren, troligen med start redan under 2015. Annars kommer inte bara SD att fortsätta växa, utan förmodligen även ett nytt borgerligt parti att bildas.

2014 var året då vissa debattörer slutligen gav upp försöken att hålla sig till fakta och började ta till alla medel för att få fram sin poäng om invandringspolitiken. Inklusive att sprida myter och osanningar.

Men jag hyser en viss förhoppning om att en tillnyktring kan vara på väg. Inte hos Fores, Migro och andra tossiga organisationer som inte är intresserade av fakta utan driver något slags utopiskt korståg tillsammans med den gröna vänstern. Låt dem fortsätta med det.

Jag tror mer på ett allmänborgerligt uppvaknande. Det är nämligen ingen god idé för ett parti att dansa i otakt med sina egna väljare. Då kommer de till slut att söka sig en ny danspartner.

Tidigare bloggat:
Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ
Autistiskt förälskad i ens egen godhet
Snällast vinner inte migrationsdebatten

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm

Lämna inga spår

När du gör någonting online kan du förutsätta att allt kan ses av någon annan. Du lämnar ständigt spår. De flesta tycks inte ha något emot detta. Upprördheten över massövervakningen av hela populationer är begränsad.

Ändå hör jag ibland människor reagera över att de matas med reklam för böcker så fort de har köpt en på Adlibris och fråga sig hur det går till när reklam för dejtingsajter intensifieras på Facebook så snart de deklarerat för sina vänner att de separerat från sin partner.

Det finns en medvetenhet och ett litet lätt obehag hos många människor. Ibland. Men detta trycks ständigt tillbaka. Få vill nämligen vara utan Facebook helt och hållet. Visst är det trevligt att få rabatt på just de varor man ofta köper, även om priset för detta är att ICA vet allt om din köphistorik. Och vem har egentligen något att dölja?

Jag vill inte uppmana någon att gå ur Facebook, att sluta använda Googles och Microsofts tjänster eller att vara onödigt hemlighetsfull. Däremot behöver vi höja medvetenheten om hur vi bäst kan skydda oss mot såväl företags och myndigheters nyfikna blickar som mot direkta hot mot vår säkerhet online.

Att alla register läcker är en gammal sanning. Likaså att makt korrumperar. Kombinera dessa två - världshistoriens mest omfattande insamling av information och i praktiken oinskränkta befogenheter i hanteringen av dem eftersom ingen reell insyn finns - och du får dagens massövervakningskomplex med anställda som går över gränsen och statsanställda som ljuger om sin verksamhet för både förtroendevalda och väljare. Utan att något händer. Läskigt är bara förnamnet.

Visselblåsaren Edward Snowdens gärning väckte en debatt, men den resulterade inte i en revolution. Allmänheten gick inte man ur huse och krävde ett omedelbart stopp för massövervakningen eller ansvariga politikers huvud på ett fat. Den lama reaktionen var väntad. Massövervakningen är så subtil och så pass avancerad att den inte upplevs som ett intrång i människors liv. Insamlingsmetoden och den enorma kapaciteten är systemets största tillgångar, och det vet övervakaren mycket väl.

Vinsten av Snowdens läckor ligger på en annan nivå. Vinsten är att vi nu vet. Det underlättar när var och en ska formera ett försvar. För det finns sätt att skydda sig. Det finns anonymiseringstjänster som Tor. Det finns VPN-tjänster. Det finns krypteringsprogram som alla borde börja lära sig.

Dessa tjänster utvecklas och görs alltmer användarvänliga. Jag ska erkänna att jag är långt ifrån kunnig på området, så ju enklare det blir att kryptera desto bättre. Men om jag klarar av att använda Tor, VPN-tunnlar och att kryptera hårddiskar gör troligen du det också.

NSA och dess partners betraktar alla anonymitetstjänster som ett hot mot deras verksamhet. Det är inte så konstigt. Om vanliga människor gömmer sig kan de inte övervakas längre. Då minskar NSA:s makt. Sålunda arbetar NSA med att försvaga krypteringstjänster, skapa bakdörrar och på alla sätt försämra den säkerhet som vanliga användare förlitar sig på i vardagen. De fysiska ingreppen i Ciscos routrar visar hur långt övervakaren är beredd att gå.

Underrättelsemyndigheterna försöker misstänkliggöra anonymitetstjänsterna genom att kalla människorna som använder dem "ljusskygga". NSA och FRA kan gömma sig bakom sekretessbestämmelser men vanliga medborgare förväntas leva sina liv i skyltfönster. Det är en orimlig hållning.

Genom att göra det suspekt att surfa anonymt och kryptera sin information vill myndigheterna få vanliga användare att avstå från dessa tjänster. Jag tror att det är dömt att misslyckas. I vilket fall är det en desto större anledning att göra allt för att NSA och dess samarbetspartners får veta så lite som möjligt om oss.

Mitt råd är därför enkelt: fortsätt använda sociala medier som du önskar. Men tänk på vad du publicerar. Skydda din information hela tiden genom att kryptera dina mejl när det är möjligt, använda anonymiseringstjänster och kryptera din hårddisk eller åtminstone de foldrar du inte skulle vilja lämna på närmaste centralstation.

Ty detta handlar inte bara om dig. Det handlar om alla människors rätt till privat kommunikation. Om rätten att få behålla sin information för sig själv. Och om gränser för statens befogenheter att få inblick i våra liv utan vårt uttryckliga tillstånd.

Därför är detta viktigt. För alla.

Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ

Decemberöverenskommelsen har rört upp känslor på alla håll och kanter. Det är lite befriande att se så pass många reagera på Alliansens svek mot sina väljare och Decemberkartellens svek mot demokratin.

Partister gör nu sitt allra yttersta för att bemöta väljarnas vrede med floskler om hur betydelsefull överenskommelsen är för Sverige. Det är viktigt, hävdas det, med "långsiktiga politiska spelregler". Jo, men det tyckte Hitler också. Behovet av långsiktiga spelregler är kort sagt ett väldigt dåligt argument för att inskränka riksdagens makt och skjuta parlamentarismen i sank.

Jag tror att alltfler börjar få nog av skenheliga politiker som säger en sak och gör en annan, som ständigt dagtingar med sin övertygelse (i de fall de har någon) och aldrig förmår stå upp för någonting när det hettar till.

Sammantaget bekräftar Alliansens agerande att det inte finns något att hoppas på längre. Det behövs ett nytt borgerligt parti. 

Jag har tidigare gjort en översikt (eller kalla det önskelista) över vad jag anser att ett nytt parti bör stå för. Det är i hög grad vad dagens förment borgerliga fyrklöver inte står för. Mina preferenser är törhända ovanliga - både sexliberalism och en mer realistisk migrationspolitik. Både längre straff för våldsbrott och bättre återfallsprevention för de dömda. Stopp för massövervakning och ja till avkriminalisering av droger å ena sidan, mindre bidrag å den andra. Utträde ur EU och lägre skatter. Kort sagt både större frihet för den enskilde att forma sitt eget liv och större egenansvar för besluten i det.

Så ja, gärna ett nytt parti, ett nytt alternativ. Men för att lyckas krävs pengar, erfarenhet, tålamod och en rad kända ansikten. Det kommer behövas avhoppare från Alliansen som är omtyckta och välkända profiler, annars blir det nästan omöjligt att slå igenom mediebruset och lyckas i ett riksdagsval.

Det är sålunda oerhört svårt att lyckas. Detta vet naturligtvis allianspolitikerna mycket väl, och det gör att de känner att de kan bete sig lite hur som helst. De flesta borgerliga väljare kommer krypande tillbaka när det ska röstas i alla fall. Då röstar man på "det minst onda".

Kanske kommer det bli annorlunda 2018. Sverigedemokraterna har då haft fyra år på sig att växa lite till, mogna lite ytterligare och profilera sig i fler frågor än bara migrationsfrågan. Beröringsskräcken kommer ha släppt hos än fler.

Om inget alternativ dyker upp, är det till SD många borgerliga väljare kommer att gå om fyra år. Även om många nog helst skulle slippa. Jag får känslan att Alliansen kallt räknar med denna utveckling.

Läs även:
HAX

I dag blev riksdagen svagare

Jag har suttit på en buss i fem timmar och haft tid att reflektera över förmiddagens besked från sex av riksdagspartierna. Ju mer jag har funderat, desto mer förbannad har jag blivit. Decemberkartellen har på en enda förmiddag dramatiskt minskat riksdagens makt. Och oppositionen har detroniserat sig själv.

Alliansen har nu förbundit sig att släppa igenom tre höstbudgetar och fyra vårpropositioner av vänsterpolitik utan minsta vetskap om vad dessa kommer innehålla. Till att börja med. Socialdemokraterna har å sin sida lovat att släppa fram en borgerlig minoritetsregering ifall Alliansen blir största block efter valet 2018, men vi ska minnas att fyra år är en väldigt lång tid i politiken. S har fått det de ville ha nu - regeringsmakten. Det är inte alls självklart att de hedrar denna överenskommelse efter en valförlust.

Som Peter J Olsson har påpekat har partierna både lovat att inte rösta för sina egna förslag och mot kompromisser som gjorts i utskotten. På detta sätt skyddas regeringen inte bara mot oppositionen, och i praktiken mot riksdagsmajoriteten, utan även mot de egna riksdagsmännen i utskotten. Man kan då fråga sig varför vi alls ska ha en riksdag.

Allianspartiernas Facebooksidor kokar. Liberala och konservativa väljare är besvikna. Förbannade. Jag förstår dem. Däremot förstår jag inte hur någon människa med vettet i behåll kan tänka sig att rösta på dessa pappskallar i nästa val. De rödgröna partierna och Alliansen beter sig som om de prenumererar på makten över svenska folket, som om den oundvikligen och rätteligen tillhör dem. De byts bara av.

Även moderata veteraner är kritiska. Gunnar Hökmark kallar det för en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag och SvD:s Tove Lifvendahl ser allvarligt på överenskommelsen.

Vinnare är förutom Löfven, som får behålla sitt jobb, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. MP får sitta kvar i regeringen och ges nu även ett långsiktigt inflytande över energi-, pensions- och säkerhetspolitiken. Tack vare Alliansen.

Vänsterpartiet kommer, utan att riskera någonting och utan att ha lyft ett finger, ges inflytande i framtida budgetmanglingar. De ingår ju inte i överenskommelsen men behövs för att S+MP ska bli största block. Jonas Sjöstedt kommer sova bäst av alla i natt, var så säker. Detta är en oväntat stor seger för hans parti.

Anna Kinberg Batra har gjort bort sig redan innan hon blivit officiellt vald till moderatledare. Jag undrar om hon förstår det själv. Så här sade hon i Sveriges Radio, uppenbarligen omedveten om hur bakvänt det lät efter den nyss ingångna överenskommelsen med regeringen: "Det är viktigt att det finns olika regeringsalternativ att välja på just för att inte missnöjespartier ska bli den enda oppositionen." Vart ska besvikna sossar och moderater vända sig nu om inte till SD?

Alliansen kommer under kommande månader vara mån om att visa hur "kraftfull" den är i sin oppositionspolitik. Men vi ska minnas att det är ett spel. Centerpartisten Johan Hedin säger sig se fram emot att "fortsätta den aktiva oppositionspolitiken".

Men... vilken oppositionspolitik? Den som just gett Vänsterpartiet mer reellt inflytande över svensk politik än partiet kanske någonsin haft?

Det Alliansen gjorde i dag är så korkat på så många nivåer. Det kommer ta ett tag att granska de potentiella effekterna av det. Men just nu känns det åtminstone skönt att inte ha röstat på detta gäng.

Läs även:
HAX

Konflikträdsla stoppade nyvalet

Jaha. Så blev det inget nyval. Regeringen och Alliansen är överens om att förändra budgetreglerna på ett sätt som underlättar för en minoritetsregering att få igenom sin budgetproposition, alltså ungefär det allianspartierna föreslog på DN Debatt i början av december.

Månne såg regeringen detta som en av oppositionen utsträckt hand. I vilket fall har nu sex av åtta riksdagspartier enats om fyra punkter som underlättar minoritetsstyre:

1) Den statsministerkandidat som samlar ett stöd från en partikonstellation som är större än alla andra partikonstellationer ska bli vald. Detta cementerar blockpolitiken och gör i praktiken SD maktlösa i framtida budgetomröstningar eftersom de inte anses ingå i något av de stora blocken. 

2) Budgetutbrytningar omöjliggörs. Det betyder att budgetar bara kan tas eller fällas i sin helhet.

3) Alliansen lägger ned sina röster när regeringens budgetproposition läggs i vår. Regeringen, med stöd av 38 procent av svenska folket, kan alltså få igenom sin politik efter att ha regerat på en alliansbudget under några månader. 

4) Samarbete kring pensionerna samt energi- och försvarspolitiken. 

Detta känns som en panikartad åtgärd. Det är heller inte särskilt snyggt att ändra budgetreglerna enbart i syfte att stänga ute ett enskilt parti. Överenskommelsen betyder i praktiken att sex av riksdagens partier (och V har inget emot överenskommelsen) ger minoriteten, i detta fall regeringen, större makt. Vilket inte känns särskilt demokratiskt.

De stora vinnarna heter Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 38-procentsregeringen kan sitta kvar och med hjälp av oppositionen få igenom sin politik. Bara för ordningens skull. Alliansen har därmed spottat sina egna väljare i ansiktet. Deras väljare röstade inte för Löfven som statsminister och avsåg inte att ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över politiken.

Alliansen lämnar alltså walkover under de kommande fyra åren. Vore jag alliansväljare skulle jag känna mig lurad och förbannad. Rädslan för politiska konflikter banade väg för denna blocköverskridande och demokratiskt högst tveksamma överenskommelse.

På presskonferensen var "ansvar" det gemensamma slagordet. Ansvar för Sverige. Samtidigt var Jan Björklund noggrann med att påpeka att de politiska konfliktytorna i svensk politik inte får krympa som en konsekvens av den stora så kallade decemberöverenskommelsen.

Det är lite ironiskt att han säger så på just den pressträff då Alliansen gått med på att låta en 38-procentsregering få igenom sin politik. De borgerliga tillåter fyra års sossestyre med miljöpartistiskt inflytande över både pensions-, energi- och säkerhetspolitiken.

Hur detta märkliga agerande skulle bevara konflikten i svensk politik är svårt att se. Tvärtom har de sex partierna skärpt en annan konflikt, nämligen den mellan SD och alla andra partier. I praktiken har Sverigedemokraterna i mångas ögon förvandlats till det enda oppositionspartiet, en roll jag inte tror att detta parti har något emot. För att understryka denna nya roll kommer SD lämna in i en misstroendeförklaring mot Löfven.

Jag tror att Alliansen har begått ett stort misstag. Det nya politiska läget lär gynna SD i valet 2018. Men det tar vi då. Först väntar fyra års rödgrönt vanstyre. Grattis, alla alliansväljare. 

Moskébranden: olycka eller attentat?

En moské i Eskilstuna utsattes för ett brandattentat och blev helt utbränd. Eller vad var det egentligen som hände?

Kort efter att samlingslokalen brunnit visste såväl självaste justitieminister Morgan Johansson, en rad ledarsidor och många tyckare på vänsterkanten direkt vad som hade hänt. Det var ett hatbrott och ännu ett bevis för den växande rasismen och islamofobin i det svenska samhället. DN kallar det inträffade för ett hot mot demokratin.

Denna bild sattes inom loppet av några timmar och i svenska medier fick vi se hur moskén "kärleksbombades" med hjärtan och snälla ord. En demonstration hölls utanför. En demonstration för religionsfriheten.

En orsak var polisens bristfälliga kommunikation. Enligt polisen fick yttre befäl in en muntlig uppgift om att moskén utsatts för ett attentat. Inget vittne har dock trätt fram, så det går inte att säga om det ligger någonting i uppgiften eller om det bara är ett påstående som kastats fram för att förvandla branden till ett politiskt attentat. Islamiska förbundet tar förstås chansen att prata om ett "intensifierat hat" mot muslimer. Expo, som lever på att måla upp hotbilder, stämmer in i kören.

Enligt Sveriges Radio finns just nu "ingenting konkret som tyder på att moskébranden i Eskilstuna är anlagd. Polisen tar tillbaka uppgifterna att någon skulle ha kastat in ett föremål som startat branden." Det cirkulerar uppgifter om att branden startade i köket, och att det i så fall var en olycka. Men poängen här är att varken du, jag, Morgan Johansson eller polisen vet.

Man ska akta sig för att göra politiska poänger av händelser innan man har all information om dem. Det finns en uppenbar risk för att både justitieministern och mången ledarskribent kommer få skämmas lite grand.

Reinfeldt och halmgubben

Fredrik Reinfeldt har varit väldigt tyst sedan han avgick på valnatten. Han har inte lagt sig i de politiska turerna runt regeringskrisen, Sverigedemokraternas valframgång, beslutet att rösta ned regeringens budgetproposition eller eventuella samarbeten över blockgränsen för att lösa dödläget.

Blott två gånger har Reinfeldt låtit sig intervjuas och svarat på frågor om svensk asyl- och migrationspolitik sedan valet. Ena gången var i danska Politiken. Då fällde Reinfeldt uttalanden som lär bli ökända för sin infantilitet och dumhet. Han hävdade att det i Sverige finns "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Ett stort antal asylsökande är därför inget problem, enligt Reinfeldt. Som om diskussionen någonsin handlat om bristen på arealer.

De andra gången var i TV4 i går. Då slog Reinfeldt ånyo ett slag för ett "öppet samhälle" och han betonade betydelsen av att stå upp för det han tror på.

Jag måste stå upp mot dem som hävdar att det här är ett land som stängdes för tre generationer sedan och [att] ingen annan är välkommen hit, och kommer de hit ska de anpassa sig, de ska aldrig räcka upp handen och aldrig säga något som är avvikande. För mig är det ett ohållbart samhälle. 

Reinfeldt målar upp en strid som inte finns. Det finns inget parti i Sveriges riksdag och ingen stor politisk rörelse eller opinion i samhället som vill "stänga" gränserna och inte släppa in någon. Det är ett halmgubbeargument som Reinfeldt använder sig av för att göra en billig politisk poäng. Vilket ger ett ohederligt, oärligt och faktiskt ganska desperat intryck från en tidigare statsminister.

Om vi ska kunna ha en konstruktiv diskussion om de utmaningar som den stora flyktingsinvandringen till Sverige de facto medför, kan vi inte ha en utgångspunkt i en konflikt som över huvud taget inte finns. Vi måste dels börja i verklighetens utmaningar, dels beskriva den konflikt som de facto existerar. Reinfeldt förenklar och bidrar till en onödig polarisering. Han utmålar svensk migrationspolitik, som är om inte världsunik så i alla fall unik i OECD, som den enda vägens politik.

Visst finns det olika ingångar i debatten. Men valet står inte mellan öppna gränser med bidrag till alla och en svensk Berlinmur. Reinfeldt har valt att stå för den miljöpartistiska allt åt alla-politiken. Därmed har han diskvalificerat sig som en konstruktiv part.

Vi bör påminnas om att Reinfeldt inte har sina egna väljare med sig. Svenska folket stödjer nämligen inte en ökad asylinvandring. Däremot finns ett brett stöd för en begränsad flyktinginvandring och större krav på dem som invandrar (alltså det Reinfeldt hånfullt beskriver som att "anpassa sig").

Kristdemokraternas visserligen otillräckliga förslag för att bromsa kostnadsökningen för migrationspolitiken får stöd av 43 procent i en ny mätning (30 procent ger förslagen tummen ner). Hela sex av tio alliansväljare stödjer KD:s förslag, och det är inte osannolikt att vissa gav tummen ned i mätningen för att förslagen inte ansågs gå tillräckligt långt.

Vill då KD stänga gränserna? Nej. Vill 6 av 10 alliansväljare tömma asylboendena och skicka tillbaka människor till krigets Syrien? Nej. Däremot önskas en diskussion om hur politiken kan bli både långsiktigt ansvarsfull och mer realistisk. Om detta bör debatten handla framgent.

Fredrik Reinfeldt är något av en gåta för mig. Jag förstår inte hur han tror sig kunna förena sin märkvärdiga flyktingpolitik med borgerliga kärnvärden. Jag förstår faktiskt inte hur karln tänker. Att beräkna cirkelns kvadratur ter sig som en enklare uppgift.

Tidigare bloggat:
Snällast vinner inte migrationsdebatten
Det fanns ingen plan

För dig som vill känna dig god

Juletider. En tid då man ska vara lite extra god.

Om det inte räcker att vara kund hos God el, stå upp för den goda maten och titta på program i SVT vars syfte är att göra oss till goda människor, kan man alltid gå in på Goda nyheter hos Aftonbladet.

Där kan man läsa om goda gärningar. Om den pensionerade läraren som lär nyanlända flyktingar svenska, om den man som fick ett främlingsfientligt flygblad och startade en antirasistisk organisation, om tiggarna som får en frukostpåse fram till jul och om pappan som bar klänning på jobbet - för sonens skull (vilken pappa, va!). 

Goda nyheter är en riktig guldgruva för dig som vill må bra och känna dig riktigt, riktigt god!

God Jul till alla läsare

Julen är glädjens, fridens och gemenskapens högtid. Eller stressens, pressens och ångestens, lite beroende på hur man ser det och vem man firar med.

Som vuxen är julen inte vad den var när man som barn knappt kunde sova i väntan på de där julklapparna. Nu är det mest fråga om mat, dryck, meningslöst pladder på TV, en liten snaps och skumtomtar.

Årets julklapp är tydligen ett smart armband. Men en annan trend är att ge bort till "behövande". Välgörenhetsorganisationer annonserar överallt. Det kan vara pengar till Rädda Barnen, ett gåvobrev till UNHCR eller ett fadderskap i Världsnaturfonden. Det sistnämnda har jag gett frugan i julklapp (hon gillar elefanter, och vem gör inte det?).

Annars ställer jag mig lite frågande kring att julklappshysterin även nått det sociala arbetet. Insamlingar runt om i landet har genererat massor av julklappar till familjer med små marginaler.

Visst är det fint att hjälpa en medmänniska, och visst vill även barn till föräldrar med små inkomster vara som alla andra barn. Men det säger onekligen lite om "fattigdomen" i Sverige att sättet att hjälpa den fattige är att ge denne... presenter.

I år håller jag mig mer stilla än vanligt då jag efter en cykelolycka hoppar på kryckor sedan en dryg vecka tillbaka.

Som tur är finns nog med proviant här och en bunt med filmer och spel för att överleva de kommande dagarna utan problem.

God Jul till alla läsare!

Sverige 2014

Bidragsfällan

Försörjningsstödet, det som i dag kallas ekonomiskt bistånd, är lågt. Bidraget ligger under det existensminimum som en person som fått skuldsanering har att leva på under fem år när skulderna dragits av Kronofogden.

Skälet är enkelt: försörjningsstödet har aldrig varit tänkt som en långsiktig försörjning utan en tillfällig och akut lösning. Så fungerar det nu inte. Inte bara har antalet försörjningsstödstagare ökat (400 000 personer under 2013), alltfler lever på bidraget under en längre tid.

Hur illa är det? Socialstyrelsen har mätt en rad indikatorer som visar på läget. Mest intressant är hur stor andel av försörjningsstödstagarna som befinner sig i "långvarigt ekonomiskt bistånd" (10-12 månader under året) och "mycket långvarigt ekonomiskt bistånd" (27 månader under en treårsperiod).

Det är skrämmande höga siffror. I stadsdelen Rinkeby-Kista är siffran över 51 procent för långvarigt och 36 procent för mycket långvarigt ekonomiskt bistånd. Över en tredjedel av alla som uppbär försörjningsstöd i den stadsdelen har alltså gjort det i minst 27 av de senaste 36 månaderna. Detta är ingen tillfällig utan en permanent försörjning.

I något mer välmående Stockholmsstadsdelar är siffrorna lite lägre, men även stadsdelar som Enskede-Årsta-Vantör (49 respektive 36), Södermalm (42 respektive 29) och Östermalm (46 respektive 28) har förfärande höga siffror.

Bilden är tämligen entydig: om du hamnar i en situation där du måste söka försörjningsstöd, är risken stor att du kommer att bli kvar i denna försörjning under minst ett år framöver. Steget för försörjningsstöd till egen försörjning är långt, och det underlättas inte av att många försörjningsstödsenheter inom socialtjänsten går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Det sistnämnda bidrar tyvärr till att handläggarna inte hinner arbeta med den andra delen i sitt uppdrag, nämligen ge den sökande stöd i att bli självförsörjande.

Om detta borde politiker prata betydligt mer. Framför allt borde vi presenteras konkreta förslag på hur tiden i försörjningsstöd kan kortas. Att uppbära försörjningsstöd i år efter år är nämligen en ganska knäckande tillvaro (även om det självfallet finns personer som inte gör så mycket för att förbättra sina chanser), och ju längre det dröjer desto mindre attraktiv blir personen för en arbetsgivare.

Små åtgärder har vidtagits - från den 1 juli i fjol blev det exempelvis möjligt att tjäna lite extra pengar utan att det påverkar det ekonomiska biståndet. Handläggaren ska räkna av den summan. Tanken med denna så kallade jobbstimulans var förstås att underlätta steget från försörjningsstöd till arbete, men det är dock tveksamt om den haft några effekter.

En hög andel personer i långvarigt ekonomiskt bistånd är kostsamt för både individen och samhället. Det borde därför vara en prioritet för riksdagens partier att se över hela systemet. Inklusive hur arbetsmarknaden fungerar. Ty någon tillfällig och akut lösning är försörjningsstödet inte längre.

Läs även:
Nedanstående skärmdump visar bara delar av statistiken. Gå in på denna länk på Socialstyrelsens hemsida för hela dokumentet (klicka på "tabeller" och i dokumentet på fliken "omfattningsindikatorer 2014").

Den svenska moraaalen

Svenska resebyråer är upprörda över att det förekommer sexhandel på hotell i Thailand dit de skickar turisterna (nämen!).

Ving, Fritidsresor och Apollo har avslutat samarbetet med flera hotell till följd av Expressens avslöjande. De kan inte avsluta alla eftersom det då knappast skulle bli några kvar. Men de "tar avstånd från all form av prostitution och ställer krav på att alla hotellen också gör det."

Den svenska moralismen i ett nötskal. Låt oss vara tydliga här: de tycker att det är ett problem att vuxna människor utbyter sex mot betalning. De tycker att det är fel och omoraliskt när vuxna individer, utan tvång, ingår överenskommelser som inbegriper sex och någon sorts ersättning.

Den svenska moralismen och puttenuttigheten är så påfrestande. Den ger människor rätten att låta sin moral gälla för alla andra. Den tar ingen hänsyn till att alla inte tänker och tycker lika.

Denna moralism sammanfattas väl av en svensk turist på plats i Thailand:

Jag tycker att vi måste vara goda förebilder, för vi tillåter inte sånt hemma. Så varför ska vi göra sånt här? Vi måste ha samma moral som vi har hemma. 

Just så resonerar regeringen när den föreslår att den svenska sexköpslagen ska följa med svenska medborgare utomlands, oberoende av hur det landets lagstiftning ser ut.

Till alla moralister och nypuritaner där ute som anser att deras eget äckel och inskränkta moral väger tyngre än vuxna människors livsval har jag en alldeles speciell julhälsning:

Den kinesiska humlan

Att Kina har genomgått en fantastisk utveckling sedan landet öppnades mot världen efter Mao Zedongs död behöver knappast påpekas.

Landet brukar kallas "världens fabrik". Din Ipad, din PC, din spelkonsol, smarttelefon, radio och TV tillverkas i Kina. Många av dina barnleksaker likaså. Numera har Volvo en fabrik där. I Kina finns städer som enbart fokuserar på en sorts tillverkning. Vi har exempelvis toalettstaden, som gör toalettstolar.

I takt med att reallönerna ökat i Kina har viss tillverkning flyttat till fattigare grannländer. Men det stora bekymret har varit bristen på innovationer. Att kopiera andra har kinesiska företag varit duktiga på länge. Men egna uppfinningar, egen innovativ utveckling, har nästan saknats helt.

Detta kan vara på väg att ändras. Kina toppar nu patentligan i världen. Under 2013 stod landet för en tredjedel av alla patentansökningar.

Tecknen har visserligen funnits där. Huawei (华为, Huáwèi uttalas med ske-ljud som i skälva och med fallande ton på slutet) passerade Ericsson i antal patent för några år sedan. Huawei grundades 1987, Ericsson har funnits sedan 1876.

Att bara mäta antal patent räcker inte för att avgöra om ett land är en kunskapsnation eller ej. Men tecken tyder på att Kina kan vara på väg att gå från tillverkningsindustri till kunskapsintensiv industri. Om detta håller i sig är det oerhört positivt. Men också oväntat.

Västliga ekonomer och bedömare har hävdat att Kinas utveckling inte kan upprätthållas utan politiskt reformer. I detta antagande har legat en förhoppning om att den kinesiska ledningen skulle tvingas till reformer för att klara fortsatt tillväxt. Tesen har varit att ett auktoritärt styrt land som inte belönar eller uppmanar till kreativitet och spontanitet, där fritt tänkande tvärtom är farligt, inte kan bli en kunskapsnation. Det finns mycket logik i det antagandet.

Ta det kinesiska skolväsendet, som är väldigt hierarkiskt. Detta har sina förtjänster i upprätthållen studiedisciplin och flit men det gör samtidigt eleven oförberedd på att hitta egna lösningar. Skolan fokuserar, i likhet med andra asiatiska utbildningssystem, på korvstoppning och utantillkunskaper. Inte på problemlösning, egna lösningar och elevens förmåga till självständigt tänkande. Detta blir tydligt när kineser kommer till Sverige och får svårt att anpassa sig till den svenska skolan.

Om Kina trots det auktoritära styret, trots censuren, korporativismen, korruptionen, det politiska rättsväsendet och det hierarkiska utbildningssystemet lyckas bli en kunskapsnation är det mot mångas förväntningar. Det vore definitivt positivt för landet men samtidigt skulle förhoppningen om oundvikliga politiska reformer komma på skam. Igen.

Då skulle det faktiskt visa sig att den kinesiska humlan trots allt flyger. Åtminstone ett tag till. 

Samtidigt i Italien...

Silvio Berlusconi är borta, men Italien är sig likt. Lega Nords partiledare Matteo Salvini "viker ut sig". Hans parti går tydligen bra i opinionen...

PTS agerande en präktig skandal

Kammarrätten slår i en dom (PDF) fast att den utredning vars innehåll hemlighölls av Post- och Telestyrelsen är en allmän handling. Därmed har operatören Bahnhof vunnit en seger mot PTS, just den myndighet som hotat dem med miljoner i vite för utebliven datalagring.

Bakgrunden är kortfattat följande:
Efter att EU-domstolen i april i år ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, som tvingar operatörer i alla EU-länder att lagra all vår elektroniska kommunikation utan misstanke om brott, tillsatte PTS en utredning för att få svar på vad detta skulle betyda för den svenska lagen. Myndigheten har emellertid inte velat lämna ut den. Nu vet vi varför.

Alliansregeringen fick bråttom. Den tillsatte en utredning ledd av Sten Heckscher. Denne ansåg att svensk trafikdatalagring kan bestå i sin helhet. Eventuellt behövs några smärre integritetsskyddande tillägg, men inte mer.

Plötsligt och olustigt gav PTS beskedet att svensk lag inte påverkas av EU-domstolens utslag. Alla operatörer skulle återuppta datalagringen. Nu framkommer dock att myndigheten i den ursprungliga promemorian gjorde en helt annan bedömning. Vilket förklarar varför PTS inte ville offentliggöra den.

Då konstaterades att de svenska reglerna om lagring av trafikdata inte motsvarar de krav som EU-domstolen ställer:

Den ursprungliga bedömningen följde alltså EU-domstolens utslag. Men något hände mellan tiden då denna promemoria skrevs och PTS blev varse att regeringens utredare gått sin uppdragsgivare till mötes och gett datalagringen grönt ljus - trots EU-domstolens utslag som snarare innebar rött kort.

En minister utövar via en utredare påtryckningar på en myndighet som helt byter fot och försöker dölja sin ursprungliga bedömning.

Det som har hänt är oerhört allvarligt, och det går bara att dra en slutsats: en självständig myndighet har utsatts för och böjt sig för politisk press och försökt undanhålla allmänheten detta.

PTS agerande måste upp på bordet. Nu! Detta är en präktig demokratisk skandal och inget annat. 

Läs hela rapporten från PTS här.

Läs även:
HAX, IDG

Autistiskt förälskad i ens egen godhet

Det blir väldigt mycket migrationspolitik här just nu. Förklaringen är enkel: det är den hetaste frågan i Sverige, och även en av de viktigaste. Nyvalet kommer sannolikt i hög grad handla om flyktingpolitiken. Därför skriver jag en del i ämnet.

Reaktionerna på Kristdemokraternas utspel som sänkta kostnader för flyktingmottagandet har varit de väntade. Rödgröna politiker och skribenter tog genast avstånd, hävdade att KD krattade manegen för SD och att högre krav på nyanlända "sänder fel signaler". Somliga upprepar Danmark och Dansk Folkeparti som ett avskräckande exempel. Etikettverkstaden har haft fullt upp, som vanligt.

Andra har varit försiktigt positiva. Hanif Bali (M) tycker att Hägglunds förslag har en god ansats men att de behöver utvecklas. SvD:s ledarredaktion, som länge förfäktat en tillnyktring i integrations- och migrationsdebatten, hejar på och till och med DN har en del positivt att säga.

Allt tyder nu på att nästa års extraval verkligen blir ett val om flyktingpolitiken. Även om partierna kommer driva frågor om jobb, ekonomi och välfärd kommer migrationspolitiken överskugga det mesta. Det är också i denna fråga vi kommer få se de hetaste debatterna.

Richard Swartz har en väldigt intressant kolumn i dagens DN som berör hur förpestat debattklimatet har blivit. Den visar på precis hur tossig svensk migrationspolitik och -debatt måste te sig från utlandet. Swartz exemplifierar:

Detta är fullkomligt omöjligt, säger man till mig. Tror ni att ni lever i er egen värld med egna regler och lagar? Jämför ni er aldrig med vad som gäller för resten av Europa? Alla behöver vi ju en måttstock. Nej, säger jag. Vi jämför oss med er bara när det ibland sägs att ni måste göra mer än ni gör i dag. 

Här brukar mina samtalspartner förläget skruva på sig och låtsas som om de inget hört. Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster.

Tyvärr är detta en skrämmande träffsäker beskrivning av läget i Sverige. Det innebär att partier inte får utforma sin egen migrationspolitik längre. Inte utan att få ett officiellt godkännande från Miljöpartiet. Allt måste gå igenom ett anti-SD-filter och godkännas innan förslagen kan läggas fram. Rätt ord måste användas. Debattklimatet har blivit helt förpestat, och det har skapat en väldigt skadlig låsning. Det kan varken tänkas eller diskuteras konstruktivt så länge dessa tankar och diskussioner inte faller MP i smaken.

Så här kan vi inte ha det. Låsningen måste brytas. Om KD:s inspel, alla dess brister till trots, bidrar till detta är det mycket välkommet.

Ett utvecklingsarbete inom Alliansen har nu påbörjats. Efter Kristdemokraterna kom Folkpartiet som med den förre integrationsministern Erik Ullenhag i spetsen listade en rad förslag på hur den så kallade migrationsutmaningen ska mötas. Överlag kan ansatsen från Ullenhag & c/o beskrivas som den gamla socialdemokratiska parollen "stolt men inte nöjd". Överlag fungerar allt bra, det behövs bara lite mer av allt.

FP förmår tyvärr inte tänka nytt. Bättre SFI har det ropats på i åratal. Förändringar har genomförts men kvaliteten är fortfarande undermålig (och SFI-bonusen blev ingen framgång). FP vill som så många andra "sänka trösklarna" in på arbetsmarknaden, men har hittills bara lyckats skapa skattefinansierade specialanställningar grundad på var den arbetssökande är född. Det är ingen framkomlig väg.

Jag hoppas jag att vi äntligen kan få en saklig migrations- och integrationsdebatt där empiri väger tyngre än magkänslor och där fler börjar inse att det viktigaste inte är vad SD tycker om ett förslag, utan om det alls fungerar. 

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

Tino slår rekord

Du kanske har sett att Tino Sanandaji ska skriva en bok om svensk asyl- och integrationspolitik. För detta bad han om 400 000 kronor via en insamling på Kickstarter.

Jag tyckte att målet var kaxigt högt satt. Kändisar som Johan Norberg tog sin tid att samla in hälften. Men det tog tre dagar för Tino att slå vad som måste vara svenskt crowdfundingrekord.

Det fortsätter att ramla in pengar, vilket är positivt. Det ger Tino möjligheter att marknadsföra boken och ge den just den uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer förtjäna.

KD nyktrar till

Kristdemokraterna föreslår på DN Debatt tre förbättringar för att underlätta integrationen av nyanlända flyktingar och minska kostnaderna för flyktingmottagandet. Enligt Göran Hägglund är detta bara början. Partiet har fler idéer som vi får förmoda kommer portioneras ut steg för steg under månaderna fram till extravalet.

KD vill se snabbare handläggning av asylansökningar från trygga länder, där avslagsgraden i dag är nästan fullständig, sänkt etableringsersättning för nyanlända flyktingar och tillfälliga upphållstillstånd under en treårsperiod i stället för PUT direkt.

Dock vill KD även ge flyktingar skattefrihet för 100 000 kr per år i fem år. Flyktingar som arbetar ska alltså kunna tjäna upp till en halv miljon skattefritt.

Vänsterpartiet kallar i ett pressmeddelande KD:s förslag för "ett skamligt julbudskap". I den vänsterpartistiska världen ställs som bekant inga krav på någon, allra minst på personer som invandrat från andra länder.

Regeringen är föga förvånande negativt inställd. Åsa Romson tycker att KD "sänder fel signaler" och betraktar flyktingar som kostnader. Löfven menar att KD spelar SD i händerna. Det resonemanget får vi höra varje gång någon försöker problematisera eller komma med förslag som inte handlar om att ta emot fler flyktingar.

På dagens presskonferens fick Hägglund frågan om förslagen är en anpassning till SD. Göran Hägglund sade sig vara trött på dylika frågor. Men om KD-ledaren är trött på att ständigt få frågor om hans parti anpassar sig efter Sverigedemokraterna, borde han vara lika trött på att ständigt behöva positionera sig till ett litet grönt extremistparti på vänsterkanten.

Alliansens kanske största misstag under den förra mandatperioden var migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Borgerligheten har låtit sig placeras i ett grönt skruvstäd som den har svårt att ta sig ur. Den går i otakt med sina egna väljare. Det är dags att sluta låta Miljöpartiet diktera villkoren för borgerlig politikutveckling i denna viktiga fråga.

Kristdemokraterna ingår i den stora migrationspolitiska överenskommelsen mellan MP och Alliansen, men det finns ingen anledning att låta MP diktera hur KD ska se på svensk asyl- och migrationspolitik. Jag gissar att trycket på Hägglund inom KD till slut blev för stort för att ignorera.

KD har vaknat till liv. Lite grand. Och lite sent. Förhoppningsvis innebär detta att även Folkpartiet och Moderaterna börjar bli lite mer konstruktiva i asyl- och integrationspolitiken. Centern har jag inte så mycket hopp om längre.

Svenskarna, svenskheten och alla andra

Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara "100 procent svensk och 100 procent kurd" svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur "många procent svensk" och hur "många procent kurd" personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än "invandrare". Bara begreppet "andra generationens invandrare" är problematiskt. När blir man bara "svensk"? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga "herr talman" när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte "hennes" talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?

Via Sjätte mannen.

Tino Sanandaji om Moderaternas behov av forskning

Alliansens trovärdighet har tagit skada av att man i stället för riktiga forskare alltmer lutar sig mot ideologiska tankesmedjor som Timbro/Migro eller Fores. Erik Ullenhag tog uttryckligen avstånd från Jan Ekberg, landets mest seniora forskare på området migrationens ekonomiska effekter. I stället förlitar man sig på expertis från evangeliska ideologer som Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Andreas Bergström, som sinsemellan inte ens har en ekonomexamen från Fairfax University att dela på.

Tino Sanandaji skriver dräpande i Realtid.se om borgerligheten, sysselsättningsgapet och behovet av en politik grundad på fakta snarare än fluffiga drömmar.

Kort sagt: mer forskning och mindre evangelism i politiken. Det känns som att det var viktigt en gång i tiden.

Läs hela artikeln här.

Snart i en public service-kanal nära dig

Om att tvinga andra att betala ens lön

Ett antal tidningsredaktörer är rosenrasande på att det statliga stödet till landets kulturtidskrifter ska minskas från 19 till runt 4 miljoner. " Ett dråpslag", tycker artikelförfattarna och ifrågasätter Alliansens syn på yttrandefriheten.

Redaktörerna har skrivit under en synnerligen debil text. Alliansen vill naturligtvis inte avskaffa eller inskränka yttrandefriheten, ej heller "begränsa det offentliga samtalet". Däremot finns det helt uppenbart olika meningar om huruvida vissa ska få skattepengar för att tycka saker.

Alla har rätt att yttra sig, att säga sin mening. Men ingen kan kräva att andra ska tvingas betala för att man ska få göra det i en tryckt tidning. Att vara skribent i eller redaktör för en tidning är ingen rättighet.

Kritiken blir ännu märkligare om man betänker att det aldrig har funnits så goda möjligheter att göra sin röst hörd som i dag. Sociala medier, bloggar och onlinepublikationer är bara tre sätt att nå en stor publik. Det är ganska få traditionella tidskrifter som går runt i dag. Men om den nätprodukt man presenterar är tillräckligt bra, om folk gillar den, kommer det finnas ett intresse att betala. Det är väldigt, väldigt enkelt.

Om ett företag, stiftelse eller vad som helst vill betala för att vissa åsikter anses så viktiga att de bara måste höras, varsågod. Men ingen har rätt att kräva att andra ska betala för att just deras åsikter ska sättas på pränt. Oavsett om de handlar om kritik, poesi eller samhällsdebatt.

Det är dags att fler börjar ställa sig frågan: om ingen frivilligt vill betala för det jag gör, är det då inte dags att göra något annat?

Tino skriver migrationsbok

Tino Sanandaji ska skriva en bok om invandring. Boken, med den preliminära titeln Moral Superpower, ska ges ut i både svensk och engelsk version.

Crowdfundingen via Kickstarter drog igång i går. På några timmar hade Tino fått in över 100 000 kronor. Intresse finns uppenbarligen för hans sifferstinna inlägg i debatten om volymer, asylpolitik och integration.

Tino har varit en viktig och sansad röst i en väldigt upphetsad migrationsdebatt där invektiv i stället för sakliga argument utbytts. Med rå data har han lyckats visa hur verkligheten ser ut.

I en bok måste han även driva en tydligare tes än han gjort på sin blogg eller i debatter. Jag ser fram emot att se vad han kan åstadkomma.

Demokrati

Den feministiska "öppenheten"

"Feminism lägger inte locket på, den öppnar upp." Det säger Louise Peterhoff, som har en framträdande roll i den politiska SVT-dramaserien Blå ögon, i en intervju i SvD.

På frågan om hur hon röstade i senaste valet svarar hon Fi. Peterhoff menar att feminism handlar om att "aktivt ta på sig de glasögon som gör att man ser vilka ojämlikheter som finns, överallt" och tillägger:

Hon beskriver ... hur mycket som kan ifrågasättas om man skärper det feministiska seendet. Bedyrar att upptäckterna brukar falla i god jord. Varken kolleger eller regissörer suckar, tycker att hon är jobbig.

Detta kan förstås bero på att hon som skådespelare, i likhet med journalisterna, verkar i en synnerligen vänsterdominerad bransch. Där defaultläget är att vara feminist, socialist eller i alla fall någon sorts allmän vänster. Detta är dock inte en rättvis bild av hur resten av samhället ser ut.

Journalister och skådespelare verkar inom politiskt homogena branscher. Det gör att många har svårt att förstå och ännu svårare att hantera att det finns människor som tycker annorlunda. Som inte är feminister. Som inte gillar kvotering eller att politiker ska bestämma hur vi fördelar tiden med barnen, bland mycket annat. Det blir ett slags ilsket uppvaknande för dem när de inser att jo, det finns många som är för jämställdhet mellan könen men inte ställer upp på den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen.

Påståendet att feminismen "öppnar upp" ter sig lite besynnerligt. I Sverige är det ju feministerna som vill förbjuda och reglera sådant de inte gillar. Det visar sig i allt från förbud mot porr och strippklubbar till att påtvinga alla som inte håller med de feministiska glasögonen genom obligatoriska utbildningar, kurser och genuscertifieringar. Detta är själva motsatsen till öppenhet och tolerans. Det är att påtvinga andra ens egen världsbild.

Gudrun Schyman har beskrivit sin feministiska kamp som en rörelse som erbjuder en öppen hand, inte en knuten näve. Men detta är alltså en falsk bild. Det är en intolerant och närmast auktoritär rörelse som Schyman leder och som Peterhoff röstade på. Den tar bara hänsyn till människors olikheter om dessa olikheter är acceptabla ur ett feministiskt perspektiv. Annars ska de åtgärdas.

Ingen ska komma undan denna feministiska våg. Vi ska bete oss rätt. Prata rätt. Tänka rätt. Detta är feminismens mål, och det har ytterst lite med öppenhet och tolerans men desto mer med makt att göra.

I slutändan handlar feminismen, precis som all politik, om att bestämma över andra.

 Via Toklandet. 

Snällast vinner inte migrationsdebatten

En rad liberala debattörer, författare och politiker slår på DN Debatt ett slag för den reinfeldtska asyl- och migrationspolitiken, alltså den politik som den förre statsministern nyligen sammanfattade med att det på den svenska landsbygden finns "mer plats än man kan föreställa sig".

När jag läser debattartikeln slås jag av att diskussionen inte handlar om konstruktiva lösningar, om smart integrationspolitik eller om hur människor ska kunna stå på egna ben. Den handlar om snällhet och godhet. Detta är förstås ett problem eftersom det inte föds några lösningar enbart ur känslan av att vara en god och snäll medmänniska.

Artikelförfattarna har rätt i att det hänt något i migrationsdebatten. Tidigare hävdades att invandringen var en vinstaffär. Punkt. Så sent som i våras fick vi den berömda Sandvikenrapporten, som påstod att Sandvikens kommun gick plus med en halv miljard kronor på invandring. Varje år. Den spreds i sociala medier, delades faktiskt av några av artikelförfattarna, och sågs som ett vasst nålstick mot den invandringskritiska ballongen. Även dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag stämde glatt in i jubelropen på Twitter.

Problemet var att det inte stämde. Såklart. Sedan dess har både Fores och Migro gjort sitt bästa för att upprätthålla bilden av invandring som en vinstaffär vi inte bara kan tacka nej till. Men efter en hel del mothugg, några uppskruvade asylprognoser och ett visst sommartal av Reinfeldt, hävdas det nu att invandring faktiskt kostar "på kort sikt". Underförstått att det är långsiktigt lönsamt.

Sanningen är att det dels beror på vilken sorts invandring vi talar om. Självfallet kommer högutbildade i bristyrken alltid ha lättare än andra att skapa sig en god tillvaro i Sverige. Dels beror det faktiskt på hur samhället är rustat att ta emot många människor som behöver försörjning, bostad, förskoleplatser och sjukvård med väldigt kort varsel. Det finns de facto kapacitetsbrister som måste belysas.

Det sistnämnda är känsligt. Diskussionen om volymer, som tidigare migrationsministern Tobias Billström försökte initiera men som omgående resulterade i beskyllningar om att kratta manegen för SD, är en het potatis. Debattörerna hävdar att det är fel att tala om volymer därför att det inte är mängden människor som är problemet, utan systemen som tar emot dem. Volymen går dessutom inte att påverka, påstås det.

De fastslår:

Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.

Detta är i sak korrekt. Men det blir ett halmgubbeargument eftersom ingen vill att regeringen eller riksdagen ska bestämma exakt hur många som får komma till Sverige. En sådan lösning föreslår inte ens Sverigedemokraterna.

Det SD hävdar när de säger sig vilja minska asylinvandringen med 90 procent, eller till grannländernas nivåer, är att de gör bedömningen att söktrycket kommer minska med SD:s politik (bland annat genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt upprätthållandet av Dublinförordningen). Då blir det blir mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, helt enkelt. Om Sverige för ungefär samma asyl- och migrationspolitik som övriga Norden, vore det märkligt om tio gånger fler sökte sig just hit.

Flyktingströmmarna vi nu ser beror på det oroliga läget i ett flertal länder. Så långt är vi överens. Men det finns en rad politiska beslut som kan påverka i vilket land flyktingarna söker asyl. Detta borde inte vara särskilt svårt att förstå.

Mediantiden för en flykting att få en egen försörjning (inklusive bidragsjobb) var 7 år 2010

och har inte sjunkit under Alliansens tid vid makten. (Källa: SCB)

Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet? undrar artikelförfattarna retoriskt. Jag skulle hävda att det sistnämnda gör att det förstnämnda blir ett stort problem, men att inget samhälle klarar av att integrera ett oändligt antal människor. Ändå är det egentligen vad de hävdar när det påstås att begreppet volymer är irrelevant.

Om vi nu inte ska prata om volymer, kan vi i alla fall prata om integration. Alla säger sig vilja förbättra integrationen av invandrare. Men hur ska det gå till? Lägre löner och avreglerad arbets- och bostadsmarknad är populära förslag högerifrån. De två sistnämnda ställer jag upp på oavsett hur stor eller liten asylinvandring Sverige har, och det förstnämnda kommer säkert hjälpa vissa unga att få sitt första jobb.

Men stor asylinvandring från exempelvis Somalia och Eritrea medför likafullt utmaningar. Sverige har EU:s lägsta andel lågkvalificerade jobb - 2,5 procent. För nästan alla arbeten krävs i dag någon sorts utbildning. För många flyktingar och anhöriginvandrare är chanserna att bli självförsörjande väldigt begränsade redan från start. Detta hade inte behövt vara ett problem om de försörjdes av sin egen familj. Men de generösa undantagen från försörjningsplikten gör att det de facto blir ett bekymmer ur både ett samhällsekonomiskt och liberalt perspektiv eftersom skattebetalarna får pröjsa.

Även om det genomförs genomgripande reformer, vilket vi ska minnas att Reinfeldt inte var beredd att göra, kommer många problem att kvarstå. I slutändan kokar resonemanget om generös asylinvandring därför ned till en känsla av godhet. Inte om samhällsekonomiska vinster. Detta är en viktig vetskap att ta med sig inför de debatter som väntar. Trovärdigheten blir alltid lidande när "därför" ersätter svaret på frågan om "hur" och när den där varma känslan inombords ges prioritet före faktiska resultat.

Låt mig måla ett motförslag med några grundläggande faktorer som bör vara bärande för en liberal asyl- och migrationspolitik:

- Slå vakt om den fria rörligheten. Alla har rätt att bo och arbeta var de vill så länge de kan försörja sig själva.

- Sverige kan ta emot kvotflyktingar i enlighet med internationella överenskommelser och åtaganden. Fokus ska ligga på att ge dessa människor skydd och att från dag ett slussa in dem i det svenska samhället med en effektiv språkutbildning, en chans att validera sin ev. utbildning från hemlandet och en grundkurs i samhällsinformation. På arbets- och bostadsmarknaden ska lika villkor gälla för alla, oavsett härkomst. 

- Huvudregeln ska vara att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd vid beviljad asyl. När oroshärdar har slocknat kan en viss återflyttning ske. 

- Den som invandrat och vill ta hit familj och släkt ska först kunna uppvisa en adekvat bostad och inkomst som räcker till att försörja de sina.

Om dessa enkla men viktiga faktorer tillåts gälla, kommer betydligt färre som invandrar till Sverige att hamna i långvarigt utanförskap, i bidragsförsörjning och segregation. De kommer därmed kosta mindre pengar för samhället, snabbare bli självständiga individer som kan leva goda liv och känna att de fyller en funktion i samhället. Det är win-win.

Avslutningsvis vill jag konstatera: Kravlöshet är inte liberalism. En omhändertagandepolitik utan den enskildes skyldighet att försörja sig själv är inte liberalism. Och EU:s största asylinvandring tillsammans med OECD:s sämsta integration är en sällsynt usel kombination för vilken tidigare och sittande regeringar bär ansvaret.

Jag vet inte hur det kommer sig att tongivande personer inom svensk borgerlighet har lyckats hamna så långt bort från de borgerliga kärnvärderna om att alla i möjligaste mån ska stå på egna ben, ha stor frihet men också ett stort ansvar i sina liv och inte ligga andra till last. Rätten att röra sig fritt är bara hållbar och meningsfull om den samtidigt medför kravet att individen bär sina kostnader. Annars reduceras politiken till en verksamhet som bara ska vara "snäll" och "varm". Det är inte seriöst.

Tyvärr kan tillståndet i den liberala migrationsdebatten just nu beskrivas på följande sätt:

Aldrig förr har så många känt sig så goda för så lite.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Läs även:
Fnordspotting, HAX, Per Gudmundson

Schymans desperata vädjan

Gudrun Schyman trodde entusiastiskt att Fi skulle få mellan 5 och 10 procent i riksdagsvalet. Det blev drygt 3. Ändå är hon väldigt hoppfull inför det extra val som är tänkt att hållas i mars.

Fast jag undrar om Schyman kanske någonstans inser att loppet är kört för hennes lilla rosa extremistparti. Det var i september som det skulle ske, med god draghjälp av den push som framgången i EU-valet gav, med kändisar som gick ut och uppmanade oss att rösta rosa och med den mediala vinden i ryggen. Partiet gick kraftigt framåt, men det räckte ändå inte.

En sak är säker: Schyman är Fi. Om fyra år är tanten gammal och gaggig, och nyvalet kommer handlar om regeringsfrågan och politisk trovärdighet i ännu högre grad än valet i höstas. Detta är inte Fi:s bästa gren, om man uttrycker saken försiktigt.

På Brännpunkt vädjar Schyman och en medsyster till de så kallade liberaler som kallar sig feminister, i synnerhet inom Folkpartiet.

Vi hoppas och tror på liberala feministers förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, i enlighet med liberal upplysningstradition. Att lägga sin röst på Alliansen öppnar med nuvarande parlamentariska läge upp för en skrämmande utveckling med flera steg bakåt för kvinnors rättigheter. Krisen kan med ett partiledarbyte innebära nyorientering. Med en röst på Fi 2015 kan liberala feminister visa att de menar allvar med att förtroendet för liberal feminism måste återupprättas.

Detta är en närmast desperat vädjan. Men varför skulle liberala feminister vara det minsta intresserade av att stödja ett antikapitalistiskt, tillväxtfientligt och ekonomiskt oansvarigt parti som med hundra procents säkerhet kommer rösta för en rödgrön regering? Varför skulle liberaler vilja ge draghjälp åt ett parti vars aktiva skriker Afas ramsor på valvakorna, som vill utbilda hela landet i könsmaktsteorier och bekämpa rysk aggression med nedrustning?

Detta låter inte så jättelockande för en person som kallar sig liberal. Om man har någon sorts förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, som Schyman tillskriver liberala feminister, röstar man inte på Fi.

Gudrun Schyman har förmodligen grillat pengar för sista gången. Och hon vet om det.

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

Tortyrstaten

Kriget mot terrorismen har varit och fortsätter att vara smutsigt. Barack Obama har valt att trappa upp drönarkriget med omfattande civila offer som följd. För den amerikanska allmänheten och den politiska ledningen är detta ett bekvämt krig. Inga amerikanska liv går till spillo. Bara oskyldiga liv i ett land långt borta offras. Den amerikanska karman hålls intakt.

I en nyligen släppt rapport från Reprieve hävdas att runt 1 100 oskyldiga har dödats i attacker på totalt 41 personer som USA har på sin dödslista. Den påstått träffsäkra drönarbombningen är alltså lika farlig för civila som mer konventionell krigföring. I ett fall krävdes sju attacker innan målet dödats. Då hade totalt 164 människor mist livet.

I går släpptes även en rapport som visar hur blodigt och brutalt CIA:s agerande varit i kriget mot terrorismen. Rapporten beskrivs som "chockerande". Att CIA genom extraordinary rendition olagligt fångat in människor, fängslat dem på s.k. black sites (fängelser utom synhåll för rättsliga instanser och vetskap för allmänheten) och även torterat misstänkta, har vi vetat länge. Det som är nytt i rapporten är snarare omfattningen och brutaliteten i tortyrmetoderna.

Givetvis har CIA tidigare förnekat detta, och när det väl framkom att waterboarding, skendränkning, använts, talades det om ett fåtal fall. George W Bush medgav att det förekommit i några enstaka fall, men att det i dessa fall varit effektivt. Bägge påståendena var lögn.

Gemensamt för underrättelsemyndigheterna, oavsett om de heter CIA, NSA eller något annat, är att de bryter mot lagen och ljuger både allmänhet och folkvalda rakt upp i ansiktet. Detta försvaras sedan av testosteronstinna neocons som, i likhet med fallet med Edward Snowdens bevis för att NSA bryter mot lagen och ljuger om det, menar att avslöjandet av dessa brott är värre än brotten i sig. Så har även svenska borgerliga politiker, däribland Folkpartiets Allan Widman, försvarat USA:s massövervakning.

I rapporten om tortyren hävdas att dessa extrema förhörsmetoder dessutom är ineffektiva. Väldigt lite pålitlig information framkommer. Vilket inte är så konstigt, om man tänker efter. Det räcker med en väldigt obehaglig förhörssituation och förtäckta verbala hot för att misstänkta ska erkänna brott de aldrig begått. Lägg tortyr till detta och sanningshalten blir ännu mer tveksam.

Eller för att citera Shakespeare:

 

But I fear you speak upon the rack

where men enforced do speak anything

USA använder alltså medel som 1) drabbar oskyldiga människor och 2) är ineffektiva i kampen mot de personer som regeringen säger sig vilja komma åt. Detta vet rimligen både CIA och den amerikanska administrationen. Men de fortsätter ändå. CIA spelar ett spel för att inte förlora befogenheter, och politikerna låter sig övertygas av rädsla för att färre befogenheter för landets underrättelsemyndigheter skulle kunna underlätta för terrorister. Den debatten vill de inte ha.

De flagranta brotten mot mänskliga rättigheter kan fortsätta. Tortyren, de hemliga fängelserna, Guantánamo, drönarkriget som dödar civila i främmande länder och massövervakningen inte bara av amerikaner utan av alla människor i hela världen, kan fortsätta.

Något politiskt ansvar kommer inte att utkrävas. Det vi sett från politiskt håll så långt är snarast försök att trivialisera och bortförklara de brott som har begåtts med stöd från den högsta politiska ledningen.

För allt detta kan jag bara känna en djup avsky.

Om USA någonsin har haft någon trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter, har den definitivt gått förlorad. Frågan är om den alls kommer kunna återupprättas.