Snällast vinner inte migrationsdebatten

En rad liberala debattörer, författare och politiker slår på DN Debatt ett slag för den reinfeldtska asyl- och migrationspolitiken, alltså den politik som den förre statsministern nyligen sammanfattade med att det på den svenska landsbygden finns "mer plats än man kan föreställa sig".

När jag läser debattartikeln slås jag av att diskussionen inte handlar om konstruktiva lösningar, om smart integrationspolitik eller om hur människor ska kunna stå på egna ben. Den handlar om snällhet och godhet. Detta är förstås ett problem eftersom det inte föds några lösningar enbart ur känslan av att vara en god och snäll medmänniska.

Artikelförfattarna har rätt i att det hänt något i migrationsdebatten. Tidigare hävdades att invandringen var en vinstaffär. Punkt. Så sent som i våras fick vi den berömda Sandvikenrapporten, som påstod att Sandvikens kommun gick plus med en halv miljard kronor på invandring. Varje år. Den spreds i sociala medier, delades faktiskt av några av artikelförfattarna, och sågs som ett vasst nålstick mot den invandringskritiska ballongen. Även dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag stämde glatt in i jubelropen på Twitter.

Problemet var att det inte stämde. Såklart. Sedan dess har både Fores och Migro gjort sitt bästa för att upprätthålla bilden av invandring som en vinstaffär vi inte bara kan tacka nej till. Men efter en hel del mothugg, några uppskruvade asylprognoser och ett visst sommartal av Reinfeldt, hävdas det nu att invandring faktiskt kostar "på kort sikt". Underförstått att det är långsiktigt lönsamt.

Sanningen är att det dels beror på vilken sorts invandring vi talar om. Självfallet kommer högutbildade i bristyrken alltid ha lättare än andra att skapa sig en god tillvaro i Sverige. Dels beror det faktiskt på hur samhället är rustat att ta emot många människor som behöver försörjning, bostad, förskoleplatser och sjukvård med väldigt kort varsel. Det finns de facto kapacitetsbrister som måste belysas.

Det sistnämnda är känsligt. Diskussionen om volymer, som tidigare migrationsministern Tobias Billström försökte initiera men som omgående resulterade i beskyllningar om att kratta manegen för SD, är en het potatis. Debattörerna hävdar att det är fel att tala om volymer därför att det inte är mängden människor som är problemet, utan systemen som tar emot dem. Volymen går dessutom inte att påverka, påstås det.

De fastslår:

Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.

Detta är i sak korrekt. Men det blir ett halmgubbeargument eftersom ingen vill att regeringen eller riksdagen ska bestämma exakt hur många som får komma till Sverige. En sådan lösning föreslår inte ens Sverigedemokraterna.

Det SD hävdar när de säger sig vilja minska asylinvandringen med 90 procent, eller till grannländernas nivåer, är att de gör bedömningen att söktrycket kommer minska med SD:s politik (bland annat genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt upprätthållandet av Dublinförordningen). Då blir det blir mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, helt enkelt. Om Sverige för ungefär samma asyl- och migrationspolitik som övriga Norden, vore det märkligt om tio gånger fler sökte sig just hit.

Flyktingströmmarna vi nu ser beror på det oroliga läget i ett flertal länder. Så långt är vi överens. Men det finns en rad politiska beslut som kan påverka i vilket land flyktingarna söker asyl. Detta borde inte vara särskilt svårt att förstå.

Mediantiden för en flykting att få en egen försörjning (inklusive bidragsjobb) var 7 år 2010

och har inte sjunkit under Alliansens tid vid makten. (Källa: SCB)

Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet? undrar artikelförfattarna retoriskt. Jag skulle hävda att det sistnämnda gör att det förstnämnda blir ett stort problem, men att inget samhälle klarar av att integrera ett oändligt antal människor. Ändå är det egentligen vad de hävdar när det påstås att begreppet volymer är irrelevant.

Om vi nu inte ska prata om volymer, kan vi i alla fall prata om integration. Alla säger sig vilja förbättra integrationen av invandrare. Men hur ska det gå till? Lägre löner och avreglerad arbets- och bostadsmarknad är populära förslag högerifrån. De två sistnämnda ställer jag upp på oavsett hur stor eller liten asylinvandring Sverige har, och det förstnämnda kommer säkert hjälpa vissa unga att få sitt första jobb.

Men stor asylinvandring från exempelvis Somalia och Eritrea medför likafullt utmaningar. Sverige har EU:s lägsta andel lågkvalificerade jobb - 2,5 procent. För nästan alla arbeten krävs i dag någon sorts utbildning. För många flyktingar och anhöriginvandrare är chanserna att bli självförsörjande väldigt begränsade redan från start. Detta hade inte behövt vara ett problem om de försörjdes av sin egen familj. Men de generösa undantagen från försörjningsplikten gör att det de facto blir ett bekymmer ur både ett samhällsekonomiskt och liberalt perspektiv eftersom skattebetalarna får pröjsa.

Även om det genomförs genomgripande reformer, vilket vi ska minnas att Reinfeldt inte var beredd att göra, kommer många problem att kvarstå. I slutändan kokar resonemanget om generös asylinvandring därför ned till en känsla av godhet. Inte om samhällsekonomiska vinster. Detta är en viktig vetskap att ta med sig inför de debatter som väntar. Trovärdigheten blir alltid lidande när "därför" ersätter svaret på frågan om "hur" och när den där varma känslan inombords ges prioritet före faktiska resultat.

Låt mig måla ett motförslag med några grundläggande faktorer som bör vara bärande för en liberal asyl- och migrationspolitik:

- Slå vakt om den fria rörligheten. Alla har rätt att bo och arbeta var de vill så länge de kan försörja sig själva.

- Sverige kan ta emot kvotflyktingar i enlighet med internationella överenskommelser och åtaganden. Fokus ska ligga på att ge dessa människor skydd och att från dag ett slussa in dem i det svenska samhället med en effektiv språkutbildning, en chans att validera sin ev. utbildning från hemlandet och en grundkurs i samhällsinformation. På arbets- och bostadsmarknaden ska lika villkor gälla för alla, oavsett härkomst. 

- Huvudregeln ska vara att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd vid beviljad asyl. När oroshärdar har slocknat kan en viss återflyttning ske. 

- Den som invandrat och vill ta hit familj och släkt ska först kunna uppvisa en adekvat bostad och inkomst som räcker till att försörja de sina.

Om dessa enkla men viktiga faktorer tillåts gälla, kommer betydligt färre som invandrar till Sverige att hamna i långvarigt utanförskap, i bidragsförsörjning och segregation. De kommer därmed kosta mindre pengar för samhället, snabbare bli självständiga individer som kan leva goda liv och känna att de fyller en funktion i samhället. Det är win-win.

Avslutningsvis vill jag konstatera: Kravlöshet är inte liberalism. En omhändertagandepolitik utan den enskildes skyldighet att försörja sig själv är inte liberalism. Och EU:s största asylinvandring tillsammans med OECD:s sämsta integration är en sällsynt usel kombination för vilken tidigare och sittande regeringar bär ansvaret.

Jag vet inte hur det kommer sig att tongivande personer inom svensk borgerlighet har lyckats hamna så långt bort från de borgerliga kärnvärderna om att alla i möjligaste mån ska stå på egna ben, ha stor frihet men också ett stort ansvar i sina liv och inte ligga andra till last. Rätten att röra sig fritt är bara hållbar och meningsfull om den samtidigt medför kravet att individen bär sina kostnader. Annars reduceras politiken till en verksamhet som bara ska vara "snäll" och "varm". Det är inte seriöst.

Tyvärr kan tillståndet i den liberala migrationsdebatten just nu beskrivas på följande sätt:

Aldrig förr har så många känt sig så goda för så lite.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Läs även:
Fnordspotting, HAX, Per Gudmundson