Året då högern blev tokig

2014 var året då den svenska högern, både den partipolitiska och stora delar av den partipolitiskt obundna liberalismen, slutligt förlorade förståndet.

Detta år markerade borgerlighetens kris, och det hade inte främst med valförlusten utan desto mer med decemberöverenskommelsen och alienationen av de egna väljarna att göra. Det finns emellertid en gnutta hopp, som jag ska komma till i slutet.

Vi börjar med att blicka tillbaka till i våras. EU-valet blev en stor framgång för Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. De enda som lyckades rida på framgångsvägen ända in till målsnöret i september var dock SD. MP gjorde, givet förväntningarna, ett fiaskoval till riksdagen. Fi missade till mångas lättnad riksdagsspärren. SD, däremot, mer än fördubblade sitt röstetal och blev tredje störta parti.

Detta skapade en ny situation i Sveriges riksdag då inget av de stora blocken ens var i närheten av egen majoritet. Sex partier gick samman i en överenskommelse som i praktiken innebär att parlamentarismen kringskärs, att oppositionen frånsäger sig möjlighet att påverka vid budgetomröstningar och att en riksdagsminoritet garanteras makt så länge den sitter i regeringen.

Årets hetaste fråga har tvivelsutan varit asyl- och migrationspolitiken. I takt med att Migrationsverket skrev upp sina prognoser (runt 100 000 asylsökande väntas under 2015) och kostnaderna för mottagningen skenade blev migrationspolitiken plötsligt den största satsningen från både Alliansen och de rödgröna i årets val. De vill upprätthålla samma politik, som är unik i EU, men har inga lösningar på hur flyktingarna ska komma i arbete eller få en bostad. Arvet efter Reinfeldt i denna fråga är kort sagt förfärligt.

Kristdemokraterna tog bladet från munnen och gjorde det de borde ha gjort för flera år sedan: lade egna konkreta migrationspolitiska förslag om annat än att bara fortsätta dansa efter Miljöpartiets pipa.

Även om jag har invändningar mot flera av förslagen och framför allt ser dem som otillräckliga, kan utspelet i sig visa sig bli en dörröppnare och ett startskott för en bredare diskussion. Från och med nu löper borgerliga politiker inte längre samma risk att få SD-kortet kastat på sig när de lägger förslag om en mer realistisk migrationspolitik. De kan hänvisa till KD, och KD kan knappast stämplas som "onda". Däremot återstår att ta steget till att också våga hävda att dagens mottagningsnivåer inte kan upprätthållas.

För vi vet ju att en majoritet av alliansväljarna, och ungefär hälften av alla väljare oavsett partisympatier, vill se en minskad asylinvandring och skärpta krav på dem som kommer hit. 57 procent av Alliansens väljare vill dessutom se ett samarbete med SD.

Partiledningarna ligger alltså steget efter sina egna väljare. Det är inte hållbart. Därför tror jag att vi kommer att få se försiktiga positionsförskjutningar under de kommande åren, troligen med start redan under 2015. Annars kommer inte bara SD att fortsätta växa, utan förmodligen även ett nytt borgerligt parti att bildas.

2014 var året då vissa debattörer slutligen gav upp försöken att hålla sig till fakta och började ta till alla medel för att få fram sin poäng om invandringspolitiken. Inklusive att sprida myter och osanningar.

Men jag hyser en viss förhoppning om att en tillnyktring kan vara på väg. Inte hos Fores, Migro och andra tossiga organisationer som inte är intresserade av fakta utan driver något slags utopiskt korståg tillsammans med den gröna vänstern. Låt dem fortsätta med det.

Jag tror mer på ett allmänborgerligt uppvaknande. Det är nämligen ingen god idé för ett parti att dansa i otakt med sina egna väljare. Då kommer de till slut att söka sig en ny danspartner.

Tidigare bloggat:
Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ
Autistiskt förälskad i ens egen godhet
Snällast vinner inte migrationsdebatten

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm