Det börjar med avhumanisering

Att vissa tokstollar rycker ut till försvar för våld som politisk kampmetod må vara hänt. Men när acceptansen för våldet återfinns i finare salonger, som på kultursidor och i riksdagen, är vi illa ute.

Där är vi nu. Veronica Palm gav Athena Farrokhzads hatiska sommartal tummen upp på Twitter. I Aftonbladet har nämnda sommarprat försvarats från flera håll. Men det var förstås heller inget annat att vänta. Att Palms partikamrat Mona Sahlin av regeringen utsetts till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism känns som ett hån. Vågar vi gissa att en viss sorts extremism kommer gå fri från granskning?

Våldsvänstern gömmer sig bakom motiveringar som "självförsvar". Detta försvar kan se lite olika ut. Men första steget är alltid en avhumanisering. Motståndaren är inte människa utan en del av något större som måste bekämpas. Det är alltså inte individen utan vad den representerar som bekämpas. ("Jag måste slå dig på käften, no offense.").

Detta är grunden för att kunna ge sig på en annan människa med politiska motiv, och det är också förutsättningen för grövre brott än så. Avhumaniseringen möjliggör i slutändan folkmord (som för övrigt inte sällan kamouflerats som just självförsvar), en systematisk utrensning av oönskade. Det är viktigt att komma ihåg att en viss sorts människor - "borgare", liberaler, den som utpekats som rasist - inte har någon plats i extremisternas mönstersamhälle.

Som jag påpekat tidigare är borgerligheten artig och väluppfostrad. Den hatar inte. Den slår inte. Den hyllar samtalet. Men den utsträckta handen möts med en knuten näve. De extrema grupperna vill inte samtala. De vill slåss.

Kritik och granskning av våldsverkande vänsteraktivister möts alltid med kritik. Janne Josefssons Uppdrag granskning-reportage om nazistiskt våld hyllades. När nästa inslag granskade våldsvänstern på samma sätt upphörde hyllningarna. Då tog det i stället hus i helsike. Aftonbladet-journalisten Ametist Azordegan twittrade att Josefsson borde komma ut som nazist. Hon försvarades förstås i Aftonbladet.

Jag tror på det politiska samtalet. Jag tror att det är överlägset alla knytnävsslag, hoppsparkar och krossade fönsterrutor. Endast genom att samtala kan konstruktiva lösningar på svåra problem hittas. Om någon vill agera ut sin frustration mot upplevda orättvisor får den köpa sig en sandsäck i stället. Eller ta en runda i löparspåret. Det är så civiliserade människor gör.

Så ursäkta om jag inte är med och marscherar nästa gång det anordnas en stor antirasistisk demonstration i Stockholm. Jag tänker aldrig stå i samma led som ligister, våldsromantiker och antidemokrater. De förtjänar det sällskap de så hett kritiserar och hatar - de våldsbejakande rasisterna.

Tidigare bloggat:
Ett Sverige på väg att spåra ur

Stöd bubb.la!

Svenska medier är kraftigt vänstervridna i både nyhetsurval och analyser. Även förment borgerliga tidningar faller ofta för vänsters problemformuleringar och diskurser. Många sanningar blir därför aldrig sagda och således inte heller kända av flertalet.

Men det finns försök att skapa alternativ. Bubb.la är ett sådant. För att detta försök att skapa en alternativ mediekanal ska lyckas krävs emellertid pengar.

Jag kan även avslöja att det är en hel del i görningen för att ta Nyliberalens och Frihetsfrontens ålderstigna sajter in i nutiden. Men mer om detta i höst.

Här och nu behövs pengar för att bubb.la ska kunna överleva och växa. Lämna gärna ett bidrag! Allt är välkommet, stort som smått.

Sverige behöver alternativa medier mer än någonsin. Tillsammans kan vi skapa något riktigt bra här.

Till Fundedbyme.

Läs mer om bakgrunden till bubb.la här.

Har han blivit sverigedemokrat nu, eller?

Jag inser att jag har bloggat en hel del om migrationsfrågor på sistone. Om asylinvandring, närmare bestämt. Jag har dessutom gjort det utifrån ett perspektiv som är kritiskt till en politik jag upplever som ogenomtänkt och kontraproduktiv.

Det är en politik som inte tar hänsyn till de utmaningar som kommer ur en rekordstor asylinvandring, som inte är intresserad av att hitta lösningar och som stämplar alla som kommer med försiktiga invändningar som rasister, empatilösa eller sverigedemokrater. Ibland alla tre.

Att jag ändå bloggar beror på att jag inte har någon partibok att riskera, som vissa andra. Men det kan också förklaras med min uppenbara svårighet med att hålla käften när jag tycker något är fel, och i synnerhet om det är kontroversiellt att hävda det. Jag vet att jag skulle få betydligt fler delningar och likes om jag i stället skrev hyllningar till den politik jag ifrågasätter. Men då vore jag inte ärlig.

Betyder detta att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna i höst? Nej. I ärlighetens namn har jag för första gången ingen aning om vad jag ska rösta på. Inte en susning.

Det finns en rad skäl för mig att inte rösta på SD. Jag är liberal, och de frågor som ligger mig närmast om hjärtat är sådana där SD antingen är helt ointresserat (integritetsfrågan) eller tagit motsatt ställning (exempelvis alkohol- och narkotikapolitiken) i. Här skiljer sig SD emellertid inte ett dugg från exempelvis KD eller för den delen Nya Moderaterna.

Och det är en poäng jag vill göra. SD är frånsett invandringspolitiken ett tämligen traditionellt svenskt riksdagsparti. Partiet har vissa bestämda uppfattningar om svensk kultur, ja, men det skulle ur ett europeiskt perspektiv knappast vara kontroversiellt. Försöken att utmåla SD som ett nazistiskt parti är ohederliga och rätt desperata.

Jag har också bloggat en del om tiggarna, som blivit en del av stadsbilden i många svenska städer. Att jag har lite svårt för att hylla personer som sitter med näven i vädret och tigger pengar innebär inte att jag likt SD vill se ett förbud. Jag tror på den fria rörligheten i EU, den är unionens enda styrka just nu.

Däremot anser jag att en näringsidkare bör ha rätten att freda sin butik samt att jag som betalande kollektivtrafiksresenär faktiskt bör få sitta i lugn och ro utan att varje gång behöva bli påpassad av tiggare som vill ha mina pengar (SL verkar däremot inte veta vad de ska göra åt problemet).

Jag är så gammaldags av mig att jag ser ett egenvärde i att människor försörjer sig själva och i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Av denna anledning har jag lite svårt att förstå den liberala vurmen för tiggarna.

Av samma skäl har jag också svårt att acceptera synen att människor som invandrat till Sverige ska ha rätt att ta hit sina anhöriga utan att själva stå för uppehället. Är ett försörjningskrav verkligen orimligt? I teorin finns ett sådant krav, men undantag görs i 98 procent av fallen. Ett uppenbart incitament för att komma i arbete försvinner därmed. Svenska politiker bygger uppenbarligen medvetet ett system som håller människor borta från egenförsörjning.

Människor ska välkomnas till Sverige. Men vi ska också ställa krav på dem som kommer hit. Ett sådant krav är att de ska bli självförsörjande, och att anhöriginvandrare måste ha bostad och försörjning tryggad innan de kan komma hit. Detta är en i högsta grad liberal uppfattning. Ansvars- och kravlöshet är inte detsamma som liberalism. 

Ett spontanare Sverige

Det är sommar och därmed semestertider för de flesta. Detta innebär för många en utlandsresa. Själv har jag hunnit göra kortare besök i Prag och Krakow i sommar, och framför allt den sistnämnda staden gav mersmak med god mat och öl, service minded personal och god organisation i både kollektivtrafik och annorstädes.

Besök Danmark, Tyskland, Tjeckien, Polen eller något annat land i Central- eller Östeuropa och du slås som svensk av ögonblick av spontan ordning som fungerar. När allt inte är förbjudet tillåts människor vara spontana och uppfinningsrika. Att tänka själva. Samhället blir öppnare och även, vill jag påstå, trevligare.

I Sverige pågår fortfarande en infantil diskussion om huruvida svenskar klarar av att handla alkohol i en mataffär eller om vi även fortsättningsvis behöver en statlig förmyndare som säljer (varm!) alkohol till oss för fantasipriser. Överallt i Europa finns bevisen för att det går alldeles utmärkt att sälja vin, choklad, tobak och bananer under samma sak. Utan att samhället ballar ur, uppenbarligen.

Tvärtom är en lördagskväll i tunnelbanan i Berlin en betydligt tryggare och lugnare upplevelse än dito i Stockholm. Jag fortsätter att tro att en mer avslappnad inställning till alkoholen är en bättre väg än den paternalistiska svenska storebrorsmentaliteten.

Jag tror därför att både Stockholm och Sverige skulle må bra av mer spontan ordning och lite mer frihet. Av att slappna av lite. Av att inse att hela samhället faktiskt inte går under för att vin säljs på ICA Nära. Att alla inte kommer att sitta med en kanyl i armen bara för att det är lagligt att röka på. Och att tryggheten för alla sexarbetare faktiskt ökar om sexhandel blir både laglig och synlig. Om det går där, varför inte här? Vi tillhör trots allt människosläktet allihop.

Men nej, i Sverige ska stadsbilden hållas ren från sådant som inte faller alla, eller 51 procent av befolkningen, i smaken. Insikten att man faktiskt inte behöver förbjuda företeelser bara för att man själv inte gillar dem, har inte riktigt nått hit än. I stället har vi fått en kränkthetskultur som gör att människor ägnar tid åt att anmäla reklamaffischer (med motiveringen att det så kallade "offentliga rummet" måste hållas rent från sexism).

Jag hoppas att vi någon gång kan vinka adjö till det tillknäppta och sterila Sverige. Men jag vågar inte riktigt tro det.

Det här var ju lite ironiskt...

Som alla vet är Sommar i P1 numera en plattform för vänsterreaktionära krafter. Den mest uppmärksammade av dem på sistone är kommunisten Athena Farrokhzad, som använde poesi och musik för att uttrycka hat mot borgerligheten och försvara politiskt våld. SR har lite problem med balansen, kan man säga.

Viggo Cavling uttryckte en önskan om att även "råkonservativa" röster skulle få höras i etern i år, gärna som sommarpratare i P1. Han fick världens mothugg, förstås. Andres Lokko replikerade ilsket att ett program som Sommar i P1 ska stå för "alla människors lika rättigheter och värde". Allt annat är populism.

Thomas Nordegren, som deltar i att inbjuda sommarpratarna, tycker att "vi kan ta en diskussion om hur mycket invandringskritiska röster som får höras i nyhets- och magasinprogram", men inte när det gäller Sommar i P1. "Det är ett underhållningsprogram", förklarar han. Detta framförde Nordegren så sent som den 16 juni.

Och ändå tilläts Athena Farrokhzad bara några veckor senare hålla ett sommartal som mer påminde om ett inledningstal till en kongress hos Ung vänster än något som kan kallas underhållning.

Var Farrokhzads sommarprat enligt Thomas Nordegren och SR underhållning och inte politisk propaganda? Eller var det kanske så enkelt som att hennes uttalade politiska tal kom från rätt håll, nämligen vänster, och sköt (i flera bemärkelser) åt rätt håll, nämligen höger?

Ja, så var det givetvis.

Läs även:
Thomas Gür

Asylpolitiken och dess följder

Johan Westerholm är socialdemokrat och skriver ofta balanserat och intressant. Han verkar vara långt ifrån en fanatiker. Snarare en pragmatiker som vill vända på stenar, diskutera och tänka högt. Sådana partipolitiska bloggare växer minsann inte på träd.

Men att tycka saker har ibland sitt pris i politiken. Det blir inte minst tydligt när Westerholm har mage att beröra de negativa aspekterna av den svenska invandringspolitiken.

Westerholm skriver på Ledarsidorna.se:

Jag vill verka för att komma ur dagens situation där vissa kommuner står på randen till systemkollaps. Att vi har en situation där 50 procent av de nyanlända i arbetsför ålder först efter 7-11 år har ett jobb och är delaktiga i samhällsbygget är orimligt. För detta måste vi kunna ha en debatt med högt i tak och våga formulera problemen. Vågar vi inte se verkligheten, i alla dessa 163 kommuner som den är, så kommer vi aldrig kunna adressera en lösning. 

Nu befaras det att en partikamrat, enligt Johan Westerholm, kommer lämna in en s.k. 15:2, dvs. begäran om uteslutning ur partiet. Om så sker är det ett tragiskt exempel på hur lågt i tak det är i Sveriges största parti. Men jag tror att det även är ett tecken i tiden på hur den svenska migrationsdebatten mår.

Sju av landets riksdagspartier är så upptagna med att markera mot det åttonde, att det blundar för konsekvenserna av sin egen politik. När små kommuner tar emot stora mängder asylsökande på kort tid, när Migrationsverket upphandlar boenden i rasande takt för att hänga med, får det effekter på den lokala väljaropinionen.

Det handlar således inte endast om att kostnaden för asylboenden nu hamnat i miljardklassen (kostnader får ändå inte ifrågasättas) utan om att en oplanerad migrationspolitik tvingar fram ad hoc-lösningar som drabbar små kommuner och dess invånare och oundvikligen driver väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Slutresultatet blir alltså det rakt motsatta än vad vi någonstans får anta varit tanken med den migrationspolitik som stöds och drivs av 95 procent av den svenska riksdagen.

Det är onekligen så, att flyktingpolitiken på sina håll krattar manegen för SD. Lokalt kan partiet komma att växa rejält i det kommande valet, precis som det gjorde i det förra. Jag är inte lika säker att ökningen blir lika imponerande på riksplanet, men potentialen finns definitivt eftersom 45 procent av den svenska väljarkåren anser att SD har den bästa invandringspolitiken. Att bara kanske 10 procent kommer rösta på partiet finner sin förklaring i partiets knasighet i övrigt.

Ju fler asylsökande som kommer till Sverige, desto viktigare kommer migrationsfrågan att bli för svenska folket. Och så länge SD är ensamt om att adressera de problem som den förda politiken bär med sig, kommer partiet att växa. Det är ingen svår ekvation att räkna ut. Svenskar är inte intoleranta eller rasistiska - tvärtom. Men det uppstår en befogad ilska när politiker beter sig ansvarslöst och korkat. Dagens asylpolitik bär inga som helst spår av att vara planerad eller genomtänkt.

När diskussionsklimatet blivit så ansträngt att det räcker att landets migrationsminister tar ordet "volymer" i sin mun för att avgångskrav ska yttras, gynnas SD. När migrationspolitiken inte kan ifrågasättas utan allvarliga följder för den som gör det, gynnas SD. Den politiska eliten har sålunda lyckats måla in sig i ett hörn som i nuläget blir knepigt att ta sig ur utan att förlora ansiktet.

Det skulle behövas ett liberalt parti som fokuserar på lösningar. Som pekar på det orimliga i att det tar sju år innan hälften av de asylsökande har blivit självförsörjande, och att bara 6 av 10 har blivit det efter 15 år i Sverige. Detta är förfärande statistik från SCB som borde uppta antirasisters, ministrars och förståsigpåares all tid och göra dem alla sömnlösa. Så sker uppenbarligen inte.

Ty ingen har föreslagit hur de kanske 140 000 människor som söker sig till Sverige i år (inklusive anhöriginvandrare, vars släktingar inte har något försörjningsansvar) ska komma i arbete. I ett land med över 9 procents arbetslöshet, en sönderreglerad arbetsmarknad, frånvaro av ickekvalificerade arbeten och vars ansvariga myndighet tillhör en av landets minst betrodda, kunde förutsättningarna faktiskt vara bättre.

Just nu vågar inget av de övriga sju partierna ens erkänna att det finns ett integrationsproblem. Och då uteblir naturligtvis även lösningarna. Att i detta skede hävda att Fredrik Reinfeldt förtjänar respekt för att han gjort Sverige "öppnare" är magstarkt. En politiker som driver en politik men visar ett ointresse för att diskutera konsekvenserna av den, förtjänar inte respekt.

Vissa hyste förhoppningar om att valresultatet 2010 skulle få konsekvenser på migrationsdebatten och kanske även politiken. Kunde vi kanske prata om saken nu? Nej, så skedde som bekant inte. Fronten mot SD ansågs viktigare än allt annat. Och här är vi nu fyra år senare.

Kanske vore ett rimligt steg att demokratisera invandringen, som Cornucopia föreslagit, och låta de delar av landet som är mest invandringspositiva också ta emot flest flyktingar. Det finns gott om plats i Tantolunden på Södermalm i Stockholm. Miljöpartiet, som är stora på Södermalm, borde driva frågan i valrörelsen.

Vad löser en liten flygskatt?

Fråga ett parti på vänsterkanten efter lösningen på ett problem och sannlikheten är stor att svaret antingen blir "förbud" eller "skatt".

Miljöpartiet tycker att vi reser för mycket. Med flyg, alltså. Därför har partiet tidigare förespråkat en koldioxidskatt som skulle tvinga flygbolagen att markant höja priset på flygresor. Men nu är det valår. Det senaste förslaget, som även stöds av Vänsterpartiet, är inte lika dramatiskt som tidigare - 110 kr extra för en flygbiljett inom EU och 270 kr i resten av världen. Detta skulle enligt MP ge statskassan ett tillskott på 3,5 miljarder kr.

Om MP nu vill att vi ska resa mindre är förstås några hundralappar på en flygbiljett helt otillräckligt. Ingen kommer ställa in sin resa till Berlin bara för att biljetten kostar en hundralapp mer, eller avstå från semestern i Australien för att den blir kanske en tusenlapp dyrare för hela familjen. Däremot kommer staten få in mer pengar.  Och skatter kan alltid höjas när de väl har införts, vilket vi alla är smärtsamt medvetna om.

Förslaget är därför både fegt och slugt. MP törs inte föreslå en skatt på minst 2 000 kr per biljett, vilket förmodligen är vad som skulle krävas för att få oss att resa mindre med flyg. I stället föreslår de en liten skatt som alla kan acceptera, som egentligen inte påverkar vårt resande.

Det löser ingenting. Men en ny skatt är förstås alltid lite kittlande för vissa.

Ett Sverige på väg att spåra ur

Något håller på att hända med Sverige. Processen har gått långsamt men effekterna av den syns allt tydligare. Sverige har blivit ett ängsligt land där det snart bara finns en sanning att förhålla sig till. Du som inte håller med, gör bäst i att hålla tyst.

Vänsterextremismen är på frammarsch. Det talas om en vänstervåg, men det handlar inte om att stödet för Socialdemokraterna ökar eller att svenska folket plötsligt tycker att Vänsterpartiets ekonomiska analfabetism är ett klokt val. Det handlar om att extrema vänstersynpunkter nu blivit så rumsrena att de bereds plats inför miljoner lyssnare i radio.

När kommunisten och extremfeministen (hennes egna ord) Athena Farrokhzad, själv överraskad, fick nöjet att sprida sitt fradgatuggade hat i public service var det ett tecken på normaliseringen av våldsvänsterns förvridna verklighetsbeskrivning. Sveriges Radio har försvarat programmet utan omsvep med argumentet att det är viktigt att olika röster får höras. Så länge det är "rätt" röster, bör tilläggas. Ty SR skulle aldrig släppa fram en person med radikala högeråsikter och låta denne få fritt spelrum.

Framför allt tre frågor förgiftar debattklimatet och hela samhället just nu:

Det handlar om rasism. Vänstern tycks ha vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen av Sverige som ett land präglat av strukturell rasism och omfattande diskriminering. Inget land är fritt från någotdera, men att Sverige - med världens mest generösa invandringspolitik, mängder av kommunala och statliga stödåtgärder för invandrade samt en hård diskrimineringslagstiftning - skulle vara genomsyrat av strukturell rasism är ett löjeväckande påstående.

Det hindrar inte att den åsikten nu är allmängods, och helst inte får ifrågasättas. Alla måste förhålla sig till denna "sanning", och det kan noteras att borgerliga politiker och ministrar (däribland integrationsministern själv) inte gjort mycket för att erbjuda en alternativ ståndpunkt. Här kommer fegheten och rädslan för att trampa snett in i bilden, ett drag som tyvärr inte är exklusivt för folkpartister.

Det handlar förstås om migration, en fråga tätt kopplad till den om rasism. I stället för att hitta lösningar på faktumet att Sverige är sämst i Europa på integration, och att bara 6 av 10 invandrare är självförsörjande efter 15 år i Sverige, används Sverigedemokraterna som måltavla för infantila angrepp och plakatpolitiska utspel. Där kan högern och vänstern stå enade och känna sig duktiga och viktiga.

Samtidigt som asyl- och anhöriginvandringen exploderar i omfattning, arbetsmarknaden är sönderreglerad, skolan dras med enorma bekymmer, bostadsmarknaden har havererat och de utmaningar som den generösa invandringspolitiken skapar inte kan diskuteras utan att invektiv slängs i ens ansikte, undrar di lärde varför Sverigedemokraterna växer. Kanske för att de utgör det enda alternativet för många som är det minsta kritiska till den pågående utvecklingen? Inga andra partier vill ju ens diskutera saken.

Det handlar även om jämställdhet. Feminismen har vunnit många segrar i Sverige under lång tid. Men på sistone har de mest extrema uppfattningar fått gehör i landets största medier. Det extremistiska tomtepartiet Feministiskt initiativ knuffades praktiskt taget in i Europaparlamentet av en enig mediekår. Nu är målet riksdagen.

Partiets tvångsagenda är omfattande. Men dess vilja att omskola män, att ensidigt se till kvinnors situation och utpeka män som en potentiella våldtäktsmän möter inte mycket mothugg i de etablerade kanalerna. Vi kan därför räkna med mer tvång, mer politisk likriktning och ännu mer intolerans i jämställdhetsfrågorna framgent. Den redan smala åsiktskorridoren kommer att krympa till ett knappt passerbart skrymsle.

Jämställdhetsdebatten kan sammanfattas i en enda mening: Antingen är du feminist - eller så håller du käften.

Gemensamt för ovanstående tre frågor är att våldsvänstern och extremfeminismen uttrycker hat och intolerans mot oliktänkande. Det är här jag finner skäl till oro. Det demokratiska samtalet är allvarligt hotat. När våld som politisk metod vinner acceptans, när hat mot meningsmotståndare ses som en självklarhet och när det är civilkurage att störa politiska möten, hotas i förlängningen även vår demokrati.

Att det finns människor med korkade åsikter är knappast något nytt. Men när personer med våldsbejakande idéer och åsikter om meningsmotståndare baserade på deras hudfärg och kön släpps fram och ges ett sådant utrymme, finns det skäl att bli genuint orolig. De extrema ståndpunkterna, hatet och intoleransen, håller på att bli normaliserade. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända i Sverige.

Mattias Svensson gjorde en annorlunda reflektion på Athena Farrokhzads sommartal. Han undrade varför en antirasist som hon sökt sig till extremvänstern och inte blivit liberal. Svensson sträckte ut en hand och efterfrågade dialog. Problemet är att den utsträckta handen möts med en knuten näve. Extremvänstern är inte intresserad av dialog. Den hatar sådana som Mattias Svensson, en medelålders vit man, en hygglig liberal och rasande trevlig person.

Mot en hatisk och revolutionär vänster med stigande självförtroende står en väluppfostrad höger som är van att vänta på sin tur när ordet fördelas. Som inte slår tillbaka. Som artigt applåderar även sina meningsmotståndare. Vi är ingen match för dem. Vi kommer inte ens hinna se det första slaget.

Sverige känns som ett tåg på god väg att spåra ur. En rödgrön valseger i höst kommer bara ytterligare påskynda den processen. Men valresultatet kanske inte spelar någon större roll, ty borgerligheten tycks redan ha kapitulerat. Den åser med tystnad hur extremismen, intoleransen och hatet går mot seger.

Det brukar sägas att vi ska vara glada för att vi bor i Sverige, detta fantastiska land. Det kommer snart inte gå att yttra de orden utan en god portion ironi i rösten. 

Tidigare bloggat:
Det fina våldet
Vill Fi censurera internet?

Läs även:
Lake, Fnordspotting

Vänsterhat som sommarprat

Att svensk public service alltid varit vänstervriden är knappast en nyhet. Men ju högre SR och SVT skriker om sin opartiskhet, desto mer partiska blir de.

Sveriges Radio har förvandlats till ett tillhåll för vänsterextrema ungdomar som spyr ut sin galla i P3 och för lite äldre i P1. Årets sommarpratare visar hur långt det har gått. Poeten Athena Farrokzhad ville prata politik. Och det fick hon.

Sommarpratet ska vara personligt och inte censurerat eller tillrättalagt. Inte sällan har människor visat en ny sida av sig själva inför en stor publik.

Någon ny sida av Athena Farrokzhad fick vi däremot inte. Hennes sommartal var ett enda långt propagandatal för vänsterextremism och "självförsvar" mot högerextremisterna (underförstått: våld). Omdömet hos ledningen på SR måste ifrågasättas när en vänsterextremist ges en sådan plattform att sprida fördomar och hat.

Till DN sade Athena Farrokzhad att hon inte kunde säga att hon vill störta regeringen. Därför tog hon poesin till hjälp för att uttrycka den åsikten.

Även musik användes på liknande sätt. När en cover av Ebba Gröns Beväpna er livespelas med strofer som "jag hatar hela borgerligheten", "vi ska beväpna oss" och "de tål lite bly i nackarna" blir budskapet väldigt tydligt.

Fler än Gunnar Axén borde reagera.

Uppdatering: Hittills har 16 anmälningar till Granskningsnämnden inkommit. Någon som tror att programmet fälls?

Ingen plikt att lyssna

Sverigedemokraternas retorik och politik har anpassats. De vassaste kanterna har slipats av. Men länken till det rasistiska förflutna finns fortfarande kvar. Det tar inte ifrån SD rätten att höras. Men frigör oss från en del av vår plikt att lyssna. På det sättet skiljer sig Sverigedemokraterna från övriga riksdagspartier, som alla deltar i det demokratiska samtalet, och mot vilka inga vända ryggar duger. 

DN skriver om att "värna samtalet", apropå MP:s snabba agerande i fallet med tuttaktivisten Jenny Wenhammar.

Ovanstående citat är ledarens besynnerliga avslutning. Någon "plikt att lyssna" kan jag inte se att någon har, oavsett vem som står i talarstolen. Däremot har vi ett ansvar att inte förhindra någon från att göra sin röst hörd. Det är om detta yttrandefrihet handlar. Ingen röst är i demokratisk mening "mer värd" - även om vissa är övertygade om just detta (och det råkar alltid vara deras egna åsikter).

SD:s förflutna är vad det är. Men det finns en gräns när det upphör att vara intressant att ständigt påpeka vilka rötter ett parti har och ignorera vad det står för i dag. Vi börjar nog närma oss den gränsen. Ty kritiken mot SD fokuserar inte på sakfrågor utan alltmer på plattityder, uttalanden från enstaka knäppskallar samt olika sätt att sätta stämplar på partiet och dess anhängare.

En synnerligen märklig situation uppstår när medier går till angrepp mot SD-företrädare för att dessa inte lever upp till fördomar om dem - som "nyheten" att landstingskandidaten och kriminalinspektören Mats Hellhoff är gift med en kvinna från Filippinerna. Det finns förstås inget i SD:s politik som förbjuder detta.

Mediernas infantila bevakning lär fortsätta. Sakfrågorna får stå tillbaka för angrepp på enskilda anhängare och kandidater, samtidigt som Fi och MP seglar vidare på en räkmacka. Men som sagt: den som inte gillar partiet i fråga har faktiskt ingen plikt att lyssna. Däremot ett ansvar att respektera om andra vill det.

Norskt sexköpsförbud kan avskaffas

Den norska sexköpslagen är under utvärdering. Om inga positiva överraskningar kommer ur utvärderingen kan lagen avskaffas, uppger företrädare för Venstre, som stöder den norska regeringen. Eller som flera svenska medier väljer att uttrycka saken: "Norsk sexköpslag i fara".

Precis som i Sverige var stödet för sexköpslagen inte enhälligt när lagen klubbades. Den norska sexköpslagen infördes av den rödgröna regeringen 2009. Med Venstres stöd kan Höyre och Fremskrittspartiet se till att lagen avskaffas.

Detta vore inte bara bra för Norges sexarbetare utan också en välkommen markering mot de svenska feminister som ser sexköpslagen som Sveriges stoltaste exportvara. Norge kan visa att en dålig lag är fullt möjligt att avskaffa, vilket kan möjliggöra en pånyttfödd debatt i Sverige.

Norge har inte bara ett förbud mot sexköp inom utan även utom landets gränser. Det skiljer den från det svenska sexköpsförbudet, även om ett liknande förbud även diskuterats av feminister i Sverige.

Vad talar för ett avskaffande? Möjligen val av utredare. I Sverige fick blivande JK Anna Skarhed uppdraget att utvärdera effekterna av sexköpslagen. I direktiven framgick att lagens existens inte fick ifrågasättas, däremot fick straffskärpningar föreslås. Skarhed uttryckte själv stöd för lagen privat. I Norge valdes ett fristående analysföretag.

I augusti ska utvärderingen presenteras för Stortinget.

MP skademinimerar

Tuttaktivisten Jenny Wenhammar får inte kandidera till riksdagen för Miljöpartiet. Det har MP:s Skåneavdelning beslutat. Orsaken är förstås Wenhammars nakna bröst-protest under Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen.

Partiet tycker inte att Wenhammars agerande inte är förenligt med att vara förtroendevald för Miljöpartiet. Det är ett bra ställningstagande. 

Frågan är bara var partiet står när det gäller andra aktiva MP-politikers utspel. Aktiva som jämställer jihadkrigare i Syrien med frivilliga i finska vinterkriget (Mehmet Kaplan), kallar moderaten Hanif Bali för "husneger" (Mikael Trolin) eller liknar samma person vid en krigsförbrytare och polismördare (Kurdo Baksi). 

Miljöpartiet utsattes för minst granskning av alla riksdagspartier under det första halvåret i detta valår. Det är inte svårt att räkna ut hur medierapporteringen sett ut om ovanstående uttalanden kommit från en sverigedemokrat. Saken hade förts direkt till partiledningen och ansvar utkrävts.

Miljöpartister kommer däremot undan. Det gör säkert partiet mindre benäget att agera när dess aktiva går över gränsen. Varför skulle det? Journalisterna tittar ju åt ett annat håll i alla fall. 

En i samlingen

Vem orkar...

298 människor, varav ett okänt antal aidsforskare, har mördats sittande på ett flygplan och deras kroppar har setts regna ned från himlen. Nederländerna sörjer 189 medborgare. Putin är ett as.

Israel fortsätter sin vana trogen att döda oskyldiga civila i Gaza. Hamas fortsätter att skicka raketer. Det är kort sagt bara elände just nu.

Men samtidigt. Här i Krakow skiner solen för tredje dagen i rad. Fåglarna kvittrar och ölen är billig. Det finns ändå ingen anledning att vara nykter just nu.

Ja, vad ska man göra?

En dag i Auschwitz

Jag har läst om det i 20 år. Sett dokumentärer och intervjuer. Pratat med överlevande. På olika sätt försökt att ta till mig vad som hände. Men jag hade aldrig sett det på plats.

Koncentrationslägret Auschwitz och det närbelägna utrotningslägret Birkenau måste ses på plats. Men bland alla semesterfirare i shorts är det svårt, särskilt i Birkenau, att emotionellt ta till sig vad som hände här. Att det för nästan exakt 70 år sedan fördes hundratusentals ungerska judar hit, varav de flesta mördades kort efter ankomsten. Att runt 1,1 miljoner människor dog här.

Ungerska judar kliver av tåget på just den plats som ovanstående bild är tagen från.

Bevisen finns i överflöd. Mänskligt hår. Skor. Leksaker. Proteser. Skålar och koppar. Men också ritningar och beställningar av ugnar och giftgas.

Sammantaget visar mycket att människor tagit med sig prylar för ett liv på okänd plats, inte en plötslig död i en gaskammare. Trots nazisternas idoga förstörelse av lägrets krematorier och gaskammare i Birkenau, som monterades ned och sedan sprängdes, finns gott om bevis för exakt vad som hände här. Förintelsen är historiens bäst dokumenterade brott, vilket har mycket att göra med nazisternas stolthet inför denna gärning och noggrannhet i dess utförande.

Krematorium III (ruinen ovan var det rum i vilket judarna klädde av sig).

Auschwitz var under utbyggnad när det stängdes. Enligt Rudolf Höss, en av lägerkommandanterna, planerades för ännu ett krematorium med gaskammare för att klara den väntade anstormningen av judar från ockuperade länder. Efter sommaren 1944 avtog dock transporterna för att snart upphöra.

Det är speciellt att se allt detta på plats. Jag kan emellertid ha vissa kluvna känslor inför grupper av israeler som, iklädda likadana kläder, paraderar lägret viftande med gigantiska israeliska flaggor.

Arbete befriar.

Har separatisterna gått för långt nu?

Allt tyder på att Malaysian Airlines MH77, en Boeing 777, sköts ned över ukrainskt luftrum nära den ryska gränsen. 295 människor har omkommit. Högst sannolikt mördats.

Bilderna från kraschen, med föremål som segnar ned mot marken, och med vrakdelar spridda på ett så stort område, indikerar att planet faktiskt blev nedskjutet.

En separatistledare för "Folkrepubliken Donetsk" Igor Strelkov skröt på ryska VKontakte (motsvarande Facebook) att de skjutit ned ett Antonov-plan efter att flyget varnats att det olovligen beträtt luftrum tillhörande "folkrepubliken". Kort efter att det blev känt att det kraschade planet tillhörde Malaysian Airlines ska meddelandet ha tagits bort.

Den ukrainske presidenten Porosjenko har redan kallat kraschen för ett terrordåd och därmed indirekt pekat ut separatister. Separatisterna å sin sida kommer hävda att den ukrainska armén är ansvarig. Det som talar emot detta är att armén inte tidigare använt luftvärn, helt enkelt eftersom separatisterna saknar flyg.

Uppgifter säger att färddatorn, den så kallade svarta lådan, ska ha tagits om hand av separatister. Om detta stämmer kommer vi aldrig få veta hela sanningen om kraschen.

Det vi nu har att vänta är ett vidrigt propagandakrig, givetvis helt utan hänsyn till de stackars människor vars anhöriga av allt att döma har mördats på det mest fruktansvärda sätt.

Frågan är hur de länder vars medborgare har dödats kommer att reagera. 77 nederländska medborgare sägs vara bland offren, men säkert finns där även fransmän, tyskar och amerikaner. Har separatisterna skitit i det blå skåpet nu? Och vilken blir reaktionen mot Ryssland, som ju försett dem med vapnen?

Fallet Assange: En pinsamhet för rättsväsendet

Julian Assange blir kvar på Ecuadors ambassad. Stockholms tingsrätt valde att inte upphäva häktningen. Ett beslut som alltså löser - ingenting.

Det finns två sidor här. Den ena, åklagarsidan och Sveriges feminister (ty fallet har blivit deras sak), menar att Assange borde komma till Sverige så att saken kan redas ut. En oskyldig man gömmer sig väl inte?

Den andra sidan hävdar att det enklaste sättet att få saken ur världen, hur det än går, är att åklagaren kommer till London och förhör Assange på plats. Men det vägrar hon göra. Och därmed kan denna pinsamma cirkus fortsätta, till brittiska skattebetalares förtret (enligt uppgift har bevakningen av ambassaden hittills kostat 74 miljoner).

Assange hyser oro för att bli utlämnad till USA om han hamnar i den brittiska eller svenska polisens klor. Hans oro är inte obefogad. Storbritannien och Sverige är två av USA:s närmaste allierade i massövervakningen, de två länder som lade in veto mot att frågan skulle diskuteras på EU-nivå och som kategoriskt hållit USA om ryggen när brott begåtts i terrorbekämpningens namn.

Att en ansvarig för WikiLeaks-läckorna inte skulle jagas är naivt. Risken är tyvärr överhängande att svensk och brittisk polis med glädje och stolthet skulle överlämna Assange till amerikanerna.

Julian Assage må vara en udda filur. Men även han förtjänar ett rättvist bemötande av det svenska rättsväsendet. Jag vet inte vad som verkligen hände mellan honom och de två kvinnorna. Men jag vet att det som nu sker är pinsamt för det svenska rättsväsendet.

Krakow nästa

Så var det dags för en liten utflykt igen. Krakow väntar. Och även Auschwitz, förstås.

Det blir spännande att se den plats jag har läst så mycket om i 20 års tid. Vissa saker ska man bara se med egna ögon.

Men jag tror bestämt att det kommer behövas några öl efteråt.

Det som inte går att förstå

Vissa saker är väldigt svåra att förstå både logiskt och emotionellt. Som hur någon kan misshandla sin partner, den person man älskar och valt att dela sitt liv med.

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta begrepp har två problem. Dels signalerar det att män som grupp slår bara för att de är män, dels exkluderar det allt annat våld (kvinnor som slår män men också våld i samkönade relationer).

Jag föredrar i stället "våld i nära relationer". Det exkluderar ingen men pekar inte heller ut en specifik grupp som av naturen våldsbenägen.

Mycket kan sägas om våld som sker i nära relationer. Det vi vet är att fler män drabbas än vad den ensidiga medierapporteringen ger sken av. Vi vet också att våldet varierar beroende på om det är mannen eller kvinnan som slår. Mäns våld är grövre, vilket har biologiska orsaker. Män är större och starkare.

I termen våld i nära relationer ingår inte bara fysiskt våld utan också psykiskt och ekonomiskt. Det finns många olika sätt på vilka man kan begå övergrepp mot sin fru, make eller sambo. Det fysiska våldet är månne det mest uppenbara, men personer som fråntas makten över sin ekonomi (och därmed förlorar självständighet i sina liv) eller knäcks psykiskt utsätts för ett lika stort övergrepp som den som får ta emot slag.

Det är naturligtvis bra att regeringen uppmärksammar våld i nära relationer. Men perspektivet får inte bli enkom kvinnligt. Det pratas ofta om brist på kvinnojourer, men sällan hör jag någon nämna behovet av mansjourer. I vissa stadsdelar i Stockholm har mansmottagningar har upprättats - för män som slår. Män som behöver fly med barnen - och sådana finns faktiskt - har ingenstans att vända sig eller placeras i skyddade lägenheter avsedda för kvinnor.

Tips:
Lyssna gärna på Tendens program med titeln "Hatar män kvinnor?" - särskilt del 3/6 där Petra Östergren ifrågasätter om män som slår verkligen hatar kvinnor, och tillägger att det starkaste hatet hon upplevt kommit från kvinnor.

Bidragssverige

Barnbidrag. Flerbarnstillägg. Bostadsbidrag. Bostadstillägg. Högkostnadsskydd. Sverige svämmar över av olika bidrag och ersättningar. Bidragen är politikernas godis till väljarna, och vi går ständigt på lockelsen.

Vissa menar att det vore mer effektivt och rättvist om såväl sjukförsäkringssystemet, a-kassan och försörjningsstödet avskaffades till förmån för en medborgarlön. Det skulle innebära att alla fick en summa som gick att leva på varje månad.

Problemet med detta, förutom att det är minst sagt tveksamt att ge pengar till människor helt utan motprestation, är att det fortfarande skulle finnas människor som bränner pengarna och behöver nödhjälp. Skulle välfärdslandet Sverige låta dem svälta och bo på gatan? Vi skulle således få både och, vilket vore en ekonomisk katastrof. Och ett enormt slöseri.

Det fanns en tid när Moderaterna kritiserade Bidragssverige. När det stora borgerliga partiet ville ha ett samhälle i vilket det fanns en stolthet i att arbeta och försörja sig själv, och där bidragsberoendet skulle minskas.

Visst har även Nya Moderaterna pratat om vikten av egenförsörjning. Men den moraliska dimensionen har gått förlorad till förmån för ett enögt perspektiv på vad som är bra för tillväxten och statskassan.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har varit drivande i att sprida detta perspektiv. Detsamma gäller skatterna - de sänks för att det skapar jobb, inte för att det är moraliskt rätt och riktigt att den som arbetat ihop pengarna också får behålla mer av dem. Dessa argument hörs väldigt sällan.

Devisen "kan själv", att det finns en stolthet i att försörja sig på egen hand, har gått förlorad. Ingen talar längre om värdet av egenförsörjning eller om huruvida vissa bidrag längre behövs. Svenskarna dränks i stället i bidrags- och transfereringssystem.

Vi behöver de gamla Moderaterna tillbaka. 

Nationernas teknikkamp

Vi har ännu inte sett de varaktiga effekterna av NSA-skandalen, som briserade fullt ut för ett drygt år sedan. Vissa regeringar har reagerat (medan andra inte har gjort det), men det vi nu ser är att även företag börjat agera.

Amerikanska myndigheter varnade företag och allmänhet för Huawei (华为). Risken för att deras produkter var manipulerade och kapade av den kinesiska regeringen var för stor, löd orsaken. Det resulterade i att den kinesiska elektronikjätten inte såg någon annan utväg än att lämna den amerikanska marknaden.

I dag vet vi att även om misstankarna mot Huawei skulle stämma, har amerikanska myndigheter gjort sig skyldiga till precis det som Huawei anklagades för. Vi vet att NSA installerat bakdörrar i routrar från nätverksbolaget Cisco genom att fysiskt öppna paketen innan de skickades till kunden. Det är fortfarande oklart om Cisco känt till dessa intrång eller ej.

Runt 80 procent av all internettrafik i världen passerar den amerikanska gränsen. Detta har alltfler insett är ett bekymmer. Amerikanska IT-giganter börjar därför bli oroliga för motreaktioner. Och med all rätt. Kina bekämpar Windows 8 och sägs överväga ett förbud mot IBM-servrar. Föga förvånande har just Cisco backat kvartal för kvartal på den kinesiska marknaden. Även om vi i Sverige låtsas som om Snowden-läckan aldrig inträffade betyder det inte att resten av världen är lika naiv och blind.

NSA och dess företrädare har hävdat att även om de visserligen spionerar på andra länder och "stjäl hemligheter", handlar spionaget bara om att skydda det amerikanska folket. I dag vet vi att det är en lögn, då NSA systematiskt ägnat sig åt företagsspionage i syfte att gynna amerikanska bolag. Vilka skador detta orsakat utländska företag kan vi bara spekulera om.

Det är därför inte ett dugg konstigt att utländska regeringar och företag nu agerar för att minska beroendet av amerikanska produkter. Ty även om alla länder spionerar på andra, är det amerikanska spionaget överlägset i både omfattning och kapacitet.

En tråkig konsekvens är en ökad företagsnationalism. Kineser kommer köpa kinesiska produkter, amerikaner föredra amerikanska. De IT-jättar som befinner sig mitt i denna kamp, som Microsoft, har all anledning att se på utvecklingen med oro. Men de har också sig själva att skylla. De har sprungit övervakarens ärenden, kränkt sina kunders integritet och brustit i förtroende.

Microsoft menar att all säkerhet i världen inte skulle hjälpa om de utsätts för attacker av en spionmyndighet, eller av en hemlig myndighet tvingas överlämna information utan att berätta för sina kunder om det. Detta äger sin riktighet. Men för konsumenten spelar det mindre roll - vi ser på företag som Microsoft med allt större sund skepsis.

NSA tror att de kan fortsätta som vanligt tack vare sin blotta storlek och USA:s betydelse i världen. Storleken och styrkan ger dem rätten att fortsätta kränka länder som Tyskland genom att ge tusan i att besvara berättigade frågor om övervakningen och till och med ha spioner på plats. Framtiden kanske kommer visa att de misstog sig.

Att begränsa internettrafiken genom USA är ett första viktigt steg för att dels skademinimera, dels markera mot den amerikanska massövervakningen. Kampen för ett friare internet har bara börjat. 

Välkommen till verkligheten, Löfven

Jag måste säga att jag blir ju väldigt bekymrad när jag ser tonen och oförsonligheten och i vissa fall hatet i en del kommentarer.

S-ledaren Stefan Löfven har just fått en smak av det härliga svenska debattklimatet.

Tokhögern försvarar Israel i alla lägen. Tokvänstern är lika fanatisk när den försvarar Palestina och Hamas raketangrepp på civila israeler. Löfven doppade fingret i grytan. Det lär dröja innan han uttalar sig om Israel-Palestina-konflikten igen.

Weltmeister!

Ibland slutar det rättvist. VM:s bästa lag, Tyskland, fick till slut höja pokalen i skyn till ljudet av jubel och fyrverkerier.

Men det satt långt inne i finalen. Först i den 113:e minuten avgjorde Mario Götze mot ett defensivt spelande Argentina. Detta efter en stolpträff, flera tveksamma domslut och ett kompakt spelövertag från avspark.

Efter att Brasilien åkt på storpisk i både semifinal och bronsmatch suckades det högt i svenska medier. Favoriten slutade fyra. Det var därför extra skönt att se det spelande tyska laget slå mediefavoriten nr 2, Messis Argentina.

Deutschland ist Weltmeister!

Ditt privatliv är deras egendom

NSA-läckorna är vår tids stora demokratiska gärning. Edward Snowden avslöjade att folkvalda regeringar i väst i hemlighet övervakar sina och andra befolkningar och att de ljugit om det hela tiden. Övervakningssystem har byggts upp utan demokratisk kontroll eller insyn.

Vi vet att 9 av 10 som övervakas inte är misstänkta terrorister eller andra kriminella. Vi vet att NSA sparar privatpersoners intima sexchattar. Slutligen vet vi också att massövervakningen inte stoppar terrordåd, vilket gör argumentet att övervakningen behövs i antiterrorarbetet till en förevändning och inget annat.

William Binney är en annan avhoppare från NSA. Han tog inte med sig några dokument när han slutade på myndigheten kort efter 11 septemberattackerna - äcklad av vad NSA utvecklats till - men bekräftar den bild av NSA:s strävan efter total kontroll som Snowdens dokument avslöjat.

Trots att vi vet allt detta tillåts massövervakningen fortsätta. Det är slående hur dess förespråkare, som i klippet nedan den tidigare NSA-chefen Michael Hayden, debatterar och diskuterar som om läckorna aldrig inträffat. Som om vi inte redan visste. Slutklämmen, "trust me", kom som synes helt utan tanke på hur absurda de orden låter just nu när NSA exponerats med byxorna nere.

Det är allt mer uppenbart att underrättelsetjänsternas mål med massövervakningen är total kontroll. NSA:s slogan internt är, som läckta dokument visar, "collect it all". Samla in allt. Allt om alla. Bara när staten vet allt om oss kan vi vara trygga, är tanken.

Men skillnaden mellan vad övervakaren säger till allmänheten och vad som sägs internt kunde knappast vara större. Argumentet utåt är att massövervakning över huvud taget inte existerar. I stället, hävdas det, handlar det om en begränsad och noggrant reglerad övervakning av utvalda mål. Detta är också vad FRA hävdar. Du som vanlig hederlig medborgare är ointressant, och dessutom skulle det bli alldeles för mycket information att hantera om vi alla övervakades, påpekar övervakaren.

Nå, det finns förstås en orsak till att NSA bygger nya enorma komplex för att lagra all data. Och faktum är att argumentet stämmer: det blir alldeles för mycket information att hantera. Därför lyckades NSA varken snappa upp Mubaraks förestående fall, Ukrainakrisen eller bombdådet mot Boston Maraton. För många selfies, helt enkelt. Massövervakningen är sålunda inte bara kränkande och kostsam - den är synnerligen ineffektiv.

Eftersom övervakningsfrågorna lätt blir väldigt tekniska och komplicerade tror jag att vi behöver backa ett steg och prata om värderingar. Den stora frågan som borde debatteras nu är vad vårt privatliv är värt. Är det ens viktigt längre när människor utan närmare eftertanke vräker ut bilder på sig och sina anhöriga i sociala medier?

Ja, jag tror att det är viktigare än det någonsin har varit. Just därför att vi i dag, när våra liv levs i den digitala världen såväl som i den fysiska, är mer exponerade och mer oskyddade än tidigare.

Den sorts övervakning som före informationsåldern hade krävt enorma mänskliga resurser och rent fysiska intrång i våra hem, kan nu skötas från en dator på andra sidan jordklotet. Och vi märker inte när det sker. Detta är den ultimata formen av statlig övervakning, alla regeringars våta dröm. Allt samlas in och det sker på ett så subtilt sätt att den som övervakas, trots vetskapen om att det sker, inte upplever det som ett intrång eller en kränkning.

Detta är ett skräckscenario som blivit verklighet. Det är ett samhälle där varje uns av privatliv är utraderad, där allt vi gör på nätet loggas, granskas och sparas av statliga tjänstemän. Den stora faran är att vi i detta samhälle, där vi vet att vi när som helst kan vara övervakade, förändrar vårt sätt att bete oss.

Människor i repressiva stater med åsiktskontroll anstränger sig av självbevarelsedrift för att inte sticka ut. De anpassar sitt sätt att tänka och handla. Stegvis sker en tillvänjning och en ökad foglighet inför makten. Det behöver inte uttryckas i ord, alla vet inombords var gränsen går. I slutändan skapas just en sådan människa som staten helst vill se - en person som inte sticker ut, inte utmanar, inte tänker fritt, inte utgör ett hot. Detta är i förlängningen det största priset vi får betala för att vara konstant övervakade.

Att vilja ha en stund för sig själv är mänskligt. Att inte vilja att grannen eller arbetskollegan, eller ens den äkta hälften, vet precis allting om en, är naturligt. Vi människor behöver och har rätt till både egentid och egenutrymme i våra privata relationer. Och vi har i synnerhet den rätten gentemot staten.

Men NSA och dess partners, däribland svenska FRA, har visionen klar: ditt privatliv är deras egendom. Du kommer aldrig kunna känna dig fri igen. Misstanken att allt du företar dig övervakas av en statlig myndighet, lagras och granskas av en fysisk person, kommer alltid finnas där. Och det kommer oundvikligen påverka dig som människa.

Därför måste massövervakningen upphöra. För din egen skull i dag men också för dina barns och barnbarns skull i morgon. 

Tidigare bloggat:
Massövervakningen drabbar främst oskyldiga

Se även:
Laura Poitras kortfilm om William Binney

Svensk alkoholpolitik

Välkommen till Absurdistan.

Kompisar emellan

Regeringen har utsett den tidigare S-ledaren Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) säger att hon är "jättestolt" över att Sahlin tackade ja.

Nu, nu blir allt bra.

Urartad konst

I vissa länder lever konstnärer farligt. När yttrandefriheten är inskränkt blir konsten ofta den enda vägen att uttrycka regimkritik. Världen över sätter konstnärer sin frihet på spel för att utöva sådan kritik genom sitt konstnärliga arbete. Många fängslas.

I Sverige är vi inte vana vid att konstnärer kastas i fängelse. Enskilda attacker mot konstverk - både verbala och fysiska - sker, ja. Men fängelse? Nej.

Ändå är det precis detta som är på väg att hända. Konstnären Dan Park sitter sedan i går förmiddag häktad misstänkt för hets mot folkgrupp. Jag kan inte påminna mig när en konstnär sist blev häktad för sin konst i Sverige. Sådant sker bara inte.

Dan Parks verk är provocerande. Precis som konst ska vara, alltså. Konst ska väcka känslor. Men i Sverige ska den också vara rätt. När Anna Odell fejkar en psykos och tas om hand av sjukvårdspersonal (som hon sedan kritiserar för ingripandet, trots att personalen trodde att de räddade hennes liv) är det tydligen bra konst. Parks konst är inte tillräckligt vänster. Dessutom utpekas den som rasistisk.

En konstnär sitter häktad, men tystnaden från Kultursverige närmast ekar. Jag tittar i DN Kultur, som brukar hålla fanan högt och inte förspilla ett tillfälle att försvara konsten när den utsätts för attacker. Inte ett ord. Inte ens med en notis nämner DN:s stolta kulturbilaga det inträffade. Varken i går eller i dag.

SVT:s Kulturnytt har en notis, men tycker att det är viktigare att fokusera på "mansdominansen i konstlivet" i stället för att diskutera jobbiga frågor som yttrandefrihet och konstnärlig frihet.

Att så få bryr sig att ens kommentera att en man sitter häktad för sina konstverk säger en del om konstkonformismen i Sverige.

Den tysta majoriteten

I Sverige är det särintressena som hörs mest. I synnerhet de som vill se speciallagstiftning bara för dem, som vill ha särskilda rättigheter och nästan alltid vill att andra ska betala för kalaset.

Att ett litet extremistparti som Fi av svenska medier utpekats som "vinnare" under politikerveckan i Almedalen, efter att ha lyfts fram i ljuset av samma medier, är ganska talande för det rådande politiska klimatet i Sverige. Det är fåfrågepartierna, hbtq-aktivisterna, vänsterstollarna, som får genomslag. Men hur representativa är de?

Inte särskilt. De flesta är varken queeraktivister, könskampsivrare eller miljöfanatiker. De flesta är inte överdrivet intresserade av dessa frågor utan försöker bara få sin vardag att gå ihop. Kvotering till börsbolagens styrelser är en icke-fråga för alla utom ett fåtal inom den politiska eliten. Inte ens för frågan om tvångsdelad föräldraförsäkring, som drivits av toppolitiker och opinionsbildare i många år nu, finns ett brett folkligt stöd.

Diskrepansen mellan det som får sägas i offentligheten å ena sidan och det som det breda folklagret de facto tycker å den andra, blir allt större. Detta är ett bekymmer. I praktiken är många av de frågor som lyfts av opinionsbildare i gammelmedia och på nätet perifera för flertalet. Vi får därför en märklig kantring i debatten. Den är helt enkelt inte relevant för flertalet.

När de åsikter som vädras offentligt misstas för folkets sanna vilja uppstår föga förvånande total förvirring när tio procent av väljarkåren - i radikalfeminismens, antirasismens och genusvetenskapens gyllene tidsålder! - säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.

Mediebilden i tiggerifrågan är ett exempel på glappet mellan folkopinion och tyckarelit. I våra medier utpekas ensidigt all kritik mot tiggeriet som en form av empatilöshet och rasism samtidigt som det nära nog skrivs hyllningsreportage om dem som tigger (jag undrar särskilt varifrån den liberala vurmen för att sitta med handen i vädret att fråga efter pengar utan motprestation kommer).

Frågar du oss som brukar kallas för "vanligt folk" är entusiasmen inte fullt lika stor. Vi tycker nog tvärtom att det är ganska påfrestande att personer hojtar efter pengar när vi åker tunnelbana eller går och handlar. Varje dag. I Danmark är hållningen inte lika finkänslig, och även i Norge är frågan om ett tiggeriförbud uppe för diskussion. Sverige står åter igen ut som landet där tolerans ges betydelsen allt åt alla.

Samma tendens kan ses i invandringsfrågan. Sju av åtta riksdagspartier står bakom den nuvarande migrationspolitiken. Men nästan varannan svensk vill enligt SOM-institutet ta emot färre flyktingar. Ungefär lika många anser att SD har bäst politik på området (vilket alltså inte betyder att man nödvändigtvis är beredda att rösta på partiet).

Åsiktspluralism är bra. Men den måste tillåtas även i det offentliga rummet utan att vissa spårar ur fullständigt och liknar sina motståndare vid polismördare eller rasister. Ett beslut i riksdagen ska dessutom inte behöva innebära att det läggs ett lock på all debatt i frågan. Det borde snarare vara en uppmaning till fortsatt debatt.

Det är som om majoriteten plötsligt anses som extrem och avvikande, ett villebråd att få håna och slå ned på. Den hyllade toleransen för olikheter upphör då. Kristdemokraterna gjorde ett försök att tala för den tysta majoriteten när Göran Hägglund myntade begreppet "verklighetens folk". Det hånades givetvis och tolkades som intolerans mot minoriteter (vilket det aldrig var). KD fegade ur och övergav begreppet.

Men vi var många som förstod vad Hägglund menade. Verklighetens folk, vanligt folk - kalla det vad du vill. Vi är en tyst majoritet i dagens Sverige. Vi som inte lever våra liv genom politisk aktivism, skriker "död åt familjen!", sätter barnen i genusdagis eller eldar pengar på grillen. Vi finns faktiskt, och vi är rätt många.

Vi vill bara ha lugn och ro och leva våra traditionella Svensson-liv i fred. Det känns som att just det är något av det mest provocerande man kan begära i dagens Sverige.

The Germans

This won't be the first time that thousands of Germans will have to lie low in Brazil for a while for their own safety.

Ricky Gervais efter att Tyskland krossat Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen.

EU-demokratin in action

De EU-positiva krafterna i Europaparlamentet lyckades i går stänga ute den EU-kritiska gruppen EFDD från ordförandeposten i ett av utskotten.

Tre av de stora grupperna - socialdemokratiska S&D, konservativa EPP och liberala ALDE - gick samman för att förhindra att företrädare för EFDD, Eleonora Evi, enligt en tidigare överenskommelse skulle bli ordförande i petitionsutskottet. Posten gick i stället till den folkpartistiska statsfeministen Cecilia Wikström.

Miljöpartiets Peter Eriksson vädrade sitt missnöje redan innan det skedde. Det är just den här sortens odemokratiska uppgörelser som ger EU-kritikerna vatten på sin kvarn, menar han. Partierna i EFDD är demokratiskt invalda på samma premisser som andra partier.

Peter Eriksson ställer en relevant fråga: Vad blir nästa steg? I vilka andra sammanhang ska ledamöter i den EU-kritiska gruppen, ledd av Nigel Farage, stängas ute?

Enligt Wikström var det EFDD-ledamöternas agerande under parlamentets högtidliga öppnande som banade väg för uppgörelsen: "En hel orkester fanns på plats. Det var obeskrivligt vackert och så vänder Sverigedemokraterna och andra rumpan mot musikerna. Det är så respektlöst att jag inte finner ord."

En protest mot EU-hymnen, som många anser är en symbol för det superstatsbygge som pågår i EU, var alltså nog för att ta till odemokratiska metoder. Det blir en smula ironiskt när Wikström motiverar uppgörelsen med att "det handlar om värderingar; att alla människor har samma grundläggande rättigheter". Tydligen är detta inte så viktigt när utskottsposter tillsätts i EU-parlamentet.

Allt detta säger ganska mycket om hur de mest EU-positiva krafterna i politiken ser på unionen och demokratin. Du får gärna tycka vad du vill om EU - bara du är för.

Är jag en människa?

Det här inlägget skulle inte behöva skrivas. Men i det politiska klimat som råder i Sverige känner jag ändå att det måste ventileras. Komma ut. Vädras.

Jag är en vit man. Jag är inte medelålders, men om inget oförutsett inträffar är det ju en tidsfråga. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Kanske får jag lite extrapoäng av vänstern för att min fru kommer från ett utomeuropeiskt land (men det kan å andra sidan också vara så att jag misstänkliggörs eftersom det ofta antas att vita män i väst importerar kvinnor från öst för sitt höga nöjes skull. Säker kan man aldrig vara).

Vi har inte diskuterat jämställdhet särskilt mycket. Vi har tagit dagen som den kommer, och det har fungerat bra så långt. Anmärkningsvärt nog utan politiska pekpinnar.

Vi delar på matlagningen. Det är skönt att kunna avlasta varandra. Vi tvättar och städar tillsammans. Det är mer effektivt så. Vi delar sålunda på hushållsarbetet och fördelar det efter vad som passar den ena och den andra bäst. Hon sköter saker som är mer pyssliga eftersom mina klumpiga händer inte är till någon större nytta i dessa fall. Det inkluderar att laga cykeln. Jag är å andra sidan rätt hyfsad på att putsa fönster, skura kakel och jaga dammråttor.

Jag har körkort men vi har ingen bil. Tycker inte att det behövs för tillfället. Jag cyklar både till och i jobbet. Det går snabbare än att åka tunnelbana och är dessutom skönt eftersom jag annars sitter inne på ett kontor hela dagarna. Jag sopsorterar och pantar allt som går att panta. Jag tränger mig inte i vare sig krog- eller kassakön.

Jag tycker kort sagt inte att jag har någonting att be vare sig Åsa Romson eller någon annan politiker om ursäkt för. Ändå får jag nästan dagligen veta att jag såsom tillhörande kollektivet män, är ansvarig för väldigt mycket elände i världen. Våldtäkter. Hustrumisshandel. Miljöproblem. Psykisk ohälsa. Jag förväntas reagera, ta kraftfullt avstånd. Men jag förstår inte varför.

Det enda som förenar mig med en våldtäktsman eller hustrumisshandlare är ju könet. Något vi föds med. Personer med en mörkare hudfärg uppmanas inte ta avstånd från brott som begås av andra med samma hudfärg. Att antyda att brottslighet skulle ha något med etnicitet att göra är uteslutet. Annat är det med gruppen män.

Den svenska jämställdhetsdebatten mår inte bra. Den har tillåtits urarta i ett öppet mansförakt som jag och många med mig tycker är både kränkande och kontraproduktivt.

När män är i majoritet kallas det gubbvälde, när kvinnor är det kallas det jämställdhet. När män hjälper andra män kallas det patriarkat. När kvinnor hjälper kvinnor kallas det systerskap.

Vi har kort sagt fått ett både besynnerligt och obehagligt politiskt klimat i Sverige. Anti-individualismen och det kollektiva skuldbeläggandet har gjort storstilad comeback. Denna gång förklädd till antirasism och jämlikhetsvurm.

Min fråga till Gudrun Schyman, Åsa Romson och alla andra radikal- och statsfeminister där ute är enkel: Jag är man. Men är jag också en människa i era ögon?

Fler reagerar på Romsons manshat

Fler har reagerat på Åsa Romsons talibantal. Det är välkommet. Kanske gick extremvänstern lite för långt den här gången. Det är oklart om Romson visade sitt rätta ansikte i Almedalen eller om hon bara rent populistiskt försökte rida på den rosa vågen.

I i vilket fall vittnas om att flera män på plats tog illa vid sig när de lyssnade på talet. SVT, som sände språkrörets föraktfulla tal, har naturligtvis inte kommenterat saken.

Här är några andra som har reagerat:

Sydsvenskan: Mansmobbning, nej tack

Stefan Olsson: Därför blir det fel när Åsa Romson angriper männen som grupp
(läs hur talet blir när "män" byts ut mot "jude" och "kvinna" mot "svenskar"!)

Tove Lifvendahl: Är du man eller människa?

Cornucopia: Fakta om vita medelålders heterosexuella män

Massövervakningen drabbar främst oskyldiga

Att den statliga massövervakningen främst drabbar helt vanliga och oskyldiga medborgare har integritetskämpar hävdat länge. Edward Snowdens läckor har bekräftat detta på ett skrämmande sätt.

Washington Post har under fyra månader granskat 160 000 insamlade mejl- och chattkonversationer samt tusentals dokument och internetkonton läckta av Snowden och insamlade åren 2009-2012. Detta är den "bomb" som journalisten Glenn Greenwald hintat om skulle komma som avslutning på NSA-läckorna.

Nästan hälften av dokumenten innehåller namn och väldigt personlig information om användarna. Enligt Washington Post var 9 av 10 som fastnade i NSA:s gigantiska trålning helt vanliga medborgare (även amerikanska, trots att NSA lovat att de inte övervakar amerikaner). En liten minoritet av allt material är insamlad info om verkliga terrorister och legitima mål. Men den stora majoriteten är det alltså inte.

Tidningen skriver:

Many other files, describes as useless by the analysts but nonetheless retained, have startingly intimate, even voyeuristic quality. They tell stories of love and heartbreak, illicit sexual liaisons, mental-health crisis, political and religious conversations, financial anxieties and disappointed hopes. The daily lives of more than 10,000 account holders who were not targeted are catalogued and recorded nevertheless.

Detta är kärnan i problemet. Ska en statlig myndighet verkligen ha tillgång till våra mest intima konversationer med familj, vänner och kollegor? I så fall varför?

Washington Post fortsätter:

Scores of pictures show infants and toddlers in bathtubs, on swings, sprawled on their backs and kissed by their mothers. In some pictures, men show off their physiques. In others, women model lingerie, leaning suggestively into a webcam or striking risque poses in shorts and bikini tops.

NSA:s analytiker beskriver informationen som "värdelös" men den samlas likafullt in och granskas. Det är oanständigt, upprörande och faktiskt helt oacceptabelt. Dessutom visar det åter igen att NSA har ljugit hela tiden. De övervakar amerikaner. De övervakar vanligt folk utan brottsmisstanke. Och de har gjort det länge.

Jag känner inte de människor som NSA samlat in denna information om, men jag tvivlar starkt på att en enda av dem hade agerat så som beskrivs om de vetat eller anat att en statlig underrättelsemyndighet samlade in bilderna och granskade dem.

Med den information vi har i dag, måste vi utgå från att NSA, FRA eller någon annan myndighet kan se oss när vi använder Skype. Att de läser våra intima chattloggar med flick- eller pojkvännen. Att de kollar våra mejl till bankmannen. Vi måste helt enkelt anta att ingenting vi gör okrypterat på internet är det minsta privat.

Denna vetskap kommer att påverka hur vi beter oss på nätet. Men den kommer dessvärre inte ta död på "rent mjöl i påsen"-argumentet. Det bygger visserligen på en felaktig föreställning att den som inte har något att dölja ej heller har något att frukta från en fullständig övervakningsstat, men det grundas i en övertygelse om att den enskilde medborgaren inte är intressant för underrättelsetjänster och brottsbekämpande myndigheter och att detta i sig är en skyddande faktor.

Det kanske mest förfärande är inte statens lögner utan att massövervakningen inte har fått några politiska konsekvenser. Samtliga partier som stöder övervakningen och vill att den fortsätter i oförminskad styrka - såväl i USA som i Sverige - borde vid det här laget ha förlorat allt anseende och vara döda politiskt.

Så är inte fallet. I USA fortsätter i stort sett alla politiska ledare att beskylla Snowden för förräderi och hylla NSA som en patriotisk välgörare. I Sverige har övervakningsdebatten knappt kommit igång, och några rimliga slutsatser av att datalagringsdirektivet förkastats av EU-domstolen dras inte i riksdagen. Tvärtom vill svenska politiker att massövervakningen ska fortsätta på alla fronter.

Det är en minst sagt deprimerande utveckling. Den skulle kunna gå att vända, men inte utan ett brett folkligt uppror. Politiker lyssnar trots allt till opinionen, och om fler stod upp och krävde ett stopp för massövervakningen skulle vi plötsligt se väldigt många svenska politiker börja sjunga integritetens lov. De vet mycket väl vilken hand som föder dem.

Alla har rätt till privat kommunikation. Att den i dag huvudsakligen sker digitalt och att det finns tekniska möjligheter att övervaka den utan att vi märker det fråntar oss ingalunda rätten att kommunicera privat med familj, vänner, kollegor - eller fullständiga främlingar.

Massövervakningen är den viktigaste demokratifrågan i vår tid. Ger vi upp rätten till ett privatliv, ger vi också upp en del av vad det är att vara människa. 

Tidigare bloggat:
Den arroganta makten