Asylpolitiken och dess följder

Johan Westerholm är socialdemokrat och skriver ofta balanserat och intressant. Han verkar vara långt ifrån en fanatiker. Snarare en pragmatiker som vill vända på stenar, diskutera och tänka högt. Sådana partipolitiska bloggare växer minsann inte på träd.

Men att tycka saker har ibland sitt pris i politiken. Det blir inte minst tydligt när Westerholm har mage att beröra de negativa aspekterna av den svenska invandringspolitiken.

Westerholm skriver på Ledarsidorna.se:

Jag vill verka för att komma ur dagens situation där vissa kommuner står på randen till systemkollaps. Att vi har en situation där 50 procent av de nyanlända i arbetsför ålder först efter 7-11 år har ett jobb och är delaktiga i samhällsbygget är orimligt. För detta måste vi kunna ha en debatt med högt i tak och våga formulera problemen. Vågar vi inte se verkligheten, i alla dessa 163 kommuner som den är, så kommer vi aldrig kunna adressera en lösning. 

Nu befaras det att en partikamrat, enligt Johan Westerholm, kommer lämna in en s.k. 15:2, dvs. begäran om uteslutning ur partiet. Om så sker är det ett tragiskt exempel på hur lågt i tak det är i Sveriges största parti. Men jag tror att det även är ett tecken i tiden på hur den svenska migrationsdebatten mår.

Sju av landets riksdagspartier är så upptagna med att markera mot det åttonde, att det blundar för konsekvenserna av sin egen politik. När små kommuner tar emot stora mängder asylsökande på kort tid, när Migrationsverket upphandlar boenden i rasande takt för att hänga med, får det effekter på den lokala väljaropinionen.

Det handlar således inte endast om att kostnaden för asylboenden nu hamnat i miljardklassen (kostnader får ändå inte ifrågasättas) utan om att en oplanerad migrationspolitik tvingar fram ad hoc-lösningar som drabbar små kommuner och dess invånare och oundvikligen driver väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Slutresultatet blir alltså det rakt motsatta än vad vi någonstans får anta varit tanken med den migrationspolitik som stöds och drivs av 95 procent av den svenska riksdagen.

Det är onekligen så, att flyktingpolitiken på sina håll krattar manegen för SD. Lokalt kan partiet komma att växa rejält i det kommande valet, precis som det gjorde i det förra. Jag är inte lika säker att ökningen blir lika imponerande på riksplanet, men potentialen finns definitivt eftersom 45 procent av den svenska väljarkåren anser att SD har den bästa invandringspolitiken. Att bara kanske 10 procent kommer rösta på partiet finner sin förklaring i partiets knasighet i övrigt.

Ju fler asylsökande som kommer till Sverige, desto viktigare kommer migrationsfrågan att bli för svenska folket. Och så länge SD är ensamt om att adressera de problem som den förda politiken bär med sig, kommer partiet att växa. Det är ingen svår ekvation att räkna ut. Svenskar är inte intoleranta eller rasistiska - tvärtom. Men det uppstår en befogad ilska när politiker beter sig ansvarslöst och korkat. Dagens asylpolitik bär inga som helst spår av att vara planerad eller genomtänkt.

När diskussionsklimatet blivit så ansträngt att det räcker att landets migrationsminister tar ordet "volymer" i sin mun för att avgångskrav ska yttras, gynnas SD. När migrationspolitiken inte kan ifrågasättas utan allvarliga följder för den som gör det, gynnas SD. Den politiska eliten har sålunda lyckats måla in sig i ett hörn som i nuläget blir knepigt att ta sig ur utan att förlora ansiktet.

Det skulle behövas ett liberalt parti som fokuserar på lösningar. Som pekar på det orimliga i att det tar sju år innan hälften av de asylsökande har blivit självförsörjande, och att bara 6 av 10 har blivit det efter 15 år i Sverige. Detta är förfärande statistik från SCB som borde uppta antirasisters, ministrars och förståsigpåares all tid och göra dem alla sömnlösa. Så sker uppenbarligen inte.

Ty ingen har föreslagit hur de kanske 140 000 människor som söker sig till Sverige i år (inklusive anhöriginvandrare, vars släktingar inte har något försörjningsansvar) ska komma i arbete. I ett land med över 9 procents arbetslöshet, en sönderreglerad arbetsmarknad, frånvaro av ickekvalificerade arbeten och vars ansvariga myndighet tillhör en av landets minst betrodda, kunde förutsättningarna faktiskt vara bättre.

Just nu vågar inget av de övriga sju partierna ens erkänna att det finns ett integrationsproblem. Och då uteblir naturligtvis även lösningarna. Att i detta skede hävda att Fredrik Reinfeldt förtjänar respekt för att han gjort Sverige "öppnare" är magstarkt. En politiker som driver en politik men visar ett ointresse för att diskutera konsekvenserna av den, förtjänar inte respekt.

Vissa hyste förhoppningar om att valresultatet 2010 skulle få konsekvenser på migrationsdebatten och kanske även politiken. Kunde vi kanske prata om saken nu? Nej, så skedde som bekant inte. Fronten mot SD ansågs viktigare än allt annat. Och här är vi nu fyra år senare.

Kanske vore ett rimligt steg att demokratisera invandringen, som Cornucopia föreslagit, och låta de delar av landet som är mest invandringspositiva också ta emot flest flyktingar. Det finns gott om plats i Tantolunden på Södermalm i Stockholm. Miljöpartiet, som är stora på Södermalm, borde driva frågan i valrörelsen.