Den tysta majoriteten

I Sverige är det särintressena som hörs mest. I synnerhet de som vill se speciallagstiftning bara för dem, som vill ha särskilda rättigheter och nästan alltid vill att andra ska betala för kalaset.

Att ett litet extremistparti som Fi av svenska medier utpekats som "vinnare" under politikerveckan i Almedalen, efter att ha lyfts fram i ljuset av samma medier, är ganska talande för det rådande politiska klimatet i Sverige. Det är fåfrågepartierna, hbtq-aktivisterna, vänsterstollarna, som får genomslag. Men hur representativa är de?

Inte särskilt. De flesta är varken queeraktivister, könskampsivrare eller miljöfanatiker. De flesta är inte överdrivet intresserade av dessa frågor utan försöker bara få sin vardag att gå ihop. Kvotering till börsbolagens styrelser är en icke-fråga för alla utom ett fåtal inom den politiska eliten. Inte ens för frågan om tvångsdelad föräldraförsäkring, som drivits av toppolitiker och opinionsbildare i många år nu, finns ett brett folkligt stöd.

Diskrepansen mellan det som får sägas i offentligheten å ena sidan och det som det breda folklagret de facto tycker å den andra, blir allt större. Detta är ett bekymmer. I praktiken är många av de frågor som lyfts av opinionsbildare i gammelmedia och på nätet perifera för flertalet. Vi får därför en märklig kantring i debatten. Den är helt enkelt inte relevant för flertalet.

När de åsikter som vädras offentligt misstas för folkets sanna vilja uppstår föga förvånande total förvirring när tio procent av väljarkåren - i radikalfeminismens, antirasismens och genusvetenskapens gyllene tidsålder! - säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.

Mediebilden i tiggerifrågan är ett exempel på glappet mellan folkopinion och tyckarelit. I våra medier utpekas ensidigt all kritik mot tiggeriet som en form av empatilöshet och rasism samtidigt som det nära nog skrivs hyllningsreportage om dem som tigger (jag undrar särskilt varifrån den liberala vurmen för att sitta med handen i vädret att fråga efter pengar utan motprestation kommer).

Frågar du oss som brukar kallas för "vanligt folk" är entusiasmen inte fullt lika stor. Vi tycker nog tvärtom att det är ganska påfrestande att personer hojtar efter pengar när vi åker tunnelbana eller går och handlar. Varje dag. I Danmark är hållningen inte lika finkänslig, och även i Norge är frågan om ett tiggeriförbud uppe för diskussion. Sverige står åter igen ut som landet där tolerans ges betydelsen allt åt alla.

Samma tendens kan ses i invandringsfrågan. Sju av åtta riksdagspartier står bakom den nuvarande migrationspolitiken. Men nästan varannan svensk vill enligt SOM-institutet ta emot färre flyktingar. Ungefär lika många anser att SD har bäst politik på området (vilket alltså inte betyder att man nödvändigtvis är beredda att rösta på partiet).

Åsiktspluralism är bra. Men den måste tillåtas även i det offentliga rummet utan att vissa spårar ur fullständigt och liknar sina motståndare vid polismördare eller rasister. Ett beslut i riksdagen ska dessutom inte behöva innebära att det läggs ett lock på all debatt i frågan. Det borde snarare vara en uppmaning till fortsatt debatt.

Det är som om majoriteten plötsligt anses som extrem och avvikande, ett villebråd att få håna och slå ned på. Den hyllade toleransen för olikheter upphör då. Kristdemokraterna gjorde ett försök att tala för den tysta majoriteten när Göran Hägglund myntade begreppet "verklighetens folk". Det hånades givetvis och tolkades som intolerans mot minoriteter (vilket det aldrig var). KD fegade ur och övergav begreppet.

Men vi var många som förstod vad Hägglund menade. Verklighetens folk, vanligt folk - kalla det vad du vill. Vi är en tyst majoritet i dagens Sverige. Vi som inte lever våra liv genom politisk aktivism, skriker "död åt familjen!", sätter barnen i genusdagis eller eldar pengar på grillen. Vi finns faktiskt, och vi är rätt många.

Vi vill bara ha lugn och ro och leva våra traditionella Svensson-liv i fred. Det känns som att just det är något av det mest provocerande man kan begära i dagens Sverige.