Är jag en människa?

Det här inlägget skulle inte behöva skrivas. Men i det politiska klimat som råder i Sverige känner jag ändå att det måste ventileras. Komma ut. Vädras.

Jag är en vit man. Jag är inte medelålders, men om inget oförutsett inträffar är det ju en tidsfråga. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Kanske får jag lite extrapoäng av vänstern för att min fru kommer från ett utomeuropeiskt land (men det kan å andra sidan också vara så att jag misstänkliggörs eftersom det ofta antas att vita män i väst importerar kvinnor från öst för sitt höga nöjes skull. Säker kan man aldrig vara).

Vi har inte diskuterat jämställdhet särskilt mycket. Vi har tagit dagen som den kommer, och det har fungerat bra så långt. Anmärkningsvärt nog utan politiska pekpinnar.

Vi delar på matlagningen. Det är skönt att kunna avlasta varandra. Vi tvättar och städar tillsammans. Det är mer effektivt så. Vi delar sålunda på hushållsarbetet och fördelar det efter vad som passar den ena och den andra bäst. Hon sköter saker som är mer pyssliga eftersom mina klumpiga händer inte är till någon större nytta i dessa fall. Det inkluderar att laga cykeln. Jag är å andra sidan rätt hyfsad på att putsa fönster, skura kakel och jaga dammråttor.

Jag har körkort men vi har ingen bil. Tycker inte att det behövs för tillfället. Jag cyklar både till och i jobbet. Det går snabbare än att åka tunnelbana och är dessutom skönt eftersom jag annars sitter inne på ett kontor hela dagarna. Jag sopsorterar och pantar allt som går att panta. Jag tränger mig inte i vare sig krog- eller kassakön.

Jag tycker kort sagt inte att jag har någonting att be vare sig Åsa Romson eller någon annan politiker om ursäkt för. Ändå får jag nästan dagligen veta att jag såsom tillhörande kollektivet män, är ansvarig för väldigt mycket elände i världen. Våldtäkter. Hustrumisshandel. Miljöproblem. Psykisk ohälsa. Jag förväntas reagera, ta kraftfullt avstånd. Men jag förstår inte varför.

Det enda som förenar mig med en våldtäktsman eller hustrumisshandlare är ju könet. Något vi föds med. Personer med en mörkare hudfärg uppmanas inte ta avstånd från brott som begås av andra med samma hudfärg. Att antyda att brottslighet skulle ha något med etnicitet att göra är uteslutet. Annat är det med gruppen män.

Den svenska jämställdhetsdebatten mår inte bra. Den har tillåtits urarta i ett öppet mansförakt som jag och många med mig tycker är både kränkande och kontraproduktivt.

När män är i majoritet kallas det gubbvälde, när kvinnor är det kallas det jämställdhet. När män hjälper andra män kallas det patriarkat. När kvinnor hjälper kvinnor kallas det systerskap.

Vi har kort sagt fått ett både besynnerligt och obehagligt politiskt klimat i Sverige. Anti-individualismen och det kollektiva skuldbeläggandet har gjort storstilad comeback. Denna gång förklädd till antirasism och jämlikhetsvurm.

Min fråga till Gudrun Schyman, Åsa Romson och alla andra radikal- och statsfeminister där ute är enkel: Jag är man. Men är jag också en människa i era ögon?