Vuxenvärlden och ungas sexualmoral går i clinch?

Beatrice Ask var för så sent som två veckor sedan negativ till en samtyckeslagstiftning. Saken utreddes och avstyrktes i sexualbrottsutredningen så sent som i fjol. Men nu faller Ask för det mediala trycket och tillsätter en utredning. Igen.

Detta är ett problematiskt sätt att hantera en så viktig fråga på. Att begrava den i ännu en utredning tystar möjligen kritikerna för tillfället, men det skänker ett löjets skimmer över hur regeringen använder utredningar som ett sätt att möta en högljudd opinion. Bara ett halvår efter att en utredning resulterat i en lagändring ska saken alltså utredas pånytt. Det är inte seriöst.

Kritiken mot ett samtyckesrekvisit, och effekterna av ett sådant, kommer från flera håll. Överlag tenderar vi att fastna i lagtexten och tolkningen av den när det finns så mycket annat vi kan göra utan att behöva vare sig tillsätta utredningar eller lagstifta.

RFSL menar att en samtyckesreglering inte skulle göra så stor skillnad i rätten. Organisationen efterfrågar i stället mer kunskap och upplysning om samtycke och samlevnad på exempelvis ungdomsmottagningar. Det tror jag är en utmärkt väg framåt. Ungdomar vill diskutera sex. Låt debattklimatet vara öppet, inte minst i skolan. Men det är också viktigt att polis och rättsväsende är lite självkritiska och tittar på hur de kan bli bättre på att hantera sexualbrottmål.

Sveriges Radio har ett intressant inslag om sexualmoralen bland dagens unga. Det som vuxenvärlden uppfattar som ett sexuellt övergrepp behöver inte nödvändigtvis uppfattas som det av ungdomar. I tidigare studier om ungas sexvanor i Sverige har framkommit att mångas beteende i lagens mening sannolikt skulle klassas som sexhandel.

Sex används som bytesvara. Det kan vara sex mot alkohol eller en sovplats, men också en skjuts hem mot en avsugning. I praktiken pågår alltså sexhandel mellan unga utan att någon av de inblandade upplever att de ägnar sig åt det.

Är detta i sig problematiskt? Inte nödvändigtvis. Vuxenvärlden reagerar med förfäran och fördömanden, men det är inget ovanligt. Vuxna har nog alltid haft den inställningen till ungas sexliv och värderingar. Det hör till. Däremot blir det givetvis ett problem om vissa känner sig tvingade att delta i sådant de inte vill, om det skapas en kultur av att det är OK att ta för sig utan att fråga om lov först.

Den debattglada vuxenvärlden har emellertid ingen rätt att stämpla och fälla omdömen om ungas sexliv. Det hävdas att unga i dag förväntas ställa upp på "avancerat sex". Vad är det? Är det avancerade akrobatikövningar? Nej, oftast avses faktiskt anal- eller gruppsex. Enligt en undersökning gjord i fem gymnasieskolor i Västerås, oklart hur generaliserbar den är, hade var sjätte provat analsex. Andra undersökningar har visat högre siffror. Det är således inte fråga om en särskilt avancerad övning. Gruppsex är sannolikt ovanligare, vilket delvis förklaras av vår monogama kultur.

Det pågår en märklig parallellprocess i Sverige just nu. Å ena sidan en sexualisering och upplevd gränslöshet där unga tar sig allt större friheter med och mot varandra. Å den andra en nymoralism som rensat bort porrblaskor från ICA, gjort toplessbad mer eller mindre otänkbart, förbjudit sexuella handlingar mot betalning och sexualiserat barns kroppar till den grad att föräldrar knappt vågar fotografera sina egna barn nakna på badstranden längre.

Jag tror att vi kan ha ett sexuellt frigjort samhälle där vi samtidigt har en hög acceptansnivå för varandras olikheter och gränser. I själva verket kan det vara så att de två förutsätter varandra.

Lexbase och Makten

Tack till: Simon Maddock Switz

Lexbase ökar rädslan och misstänksamheten

Sajten Lexbase, där alla mot en avgift kan få se på vilka adresser det bor brottsdömda runtom i Sverige, har skapat debatt.

I går drog Bahnhof ur pluggen eftersom användares kontouppgifter kommit på drift på grund av intrång. Operatören sågar Lexbases säkerhet. Men det är sannolikt bara en tidsfråga innan tjänsten öppnar igen hos en annan operatör.

Debatten behövs. Det är inte bara förhärdade brottslingar som hängts ut i Lexbase utan även offer för brott och personer som friats i högre instans. Lexbase tar ingen hänsyn till detta eftersom den endast täcker tingsrättsdomar.

Själva tanken med en databas där vem som helst kan se var brottsdömda bor (eller bodde) bygger på människors fruktan och nyfikenhet. Vårt rättssystem bygger å andra sidan på att människor förtjänar en andra chans.

Argumentet som ofta framförs i sådana här sammanhang är att människor "har rätt" att få veta om deras granne är dömd för våldtäkt (tänk på barnen!) och om deras arbetskollega har skelett i garderoben (tänk på tryggheten!). Det skulle alltså vara en sorts trygghetsfråga för oss alla.

Frågan är dock vad förväntas göra med informationen att vår granne är dömd för brott? Lexbase är en illa dold uppmaning att skvallra om medmänniskors förflutna och i förlängningen även att ta lagen i egna händer. Det är därför en smula ironiskt att en av Lexbases initiativtagare själv har hotats och fått sina personuppgifter spridda.

Tanken på att tryggheten i samhället ökar om vi vet allt om alla bygger på felaktiga premisser. Tvärtom är det så att sådan kunskap ökar rädslan och misstänksamheten. Vår önskan att veta om någon har dömts för brott förutsätter att återfallsrisken är hög - vilket den inte nödvändigtvis är.

Lexbase kommer i ett skede när företags krav på utdrag ur belastningsregistret vid anställning ökar lavinartat. Det finns även hyresvärdar som begär sådana utdrag. Är tanken att personer som avtjänat straff varken ska kunna få arbete eller bostad? Hur tror vi att en sådan utveckling kan göra vårt samhälle tryggare?

Ett exempel på hur illa det kan gå är sexbrottsregistret i USA. Det har nämligen medfört just sådana konsekvenser (skildrat i dokumentären Pedofilernas natt). En person som varken släpps in på bostads- eller arbetsmarknaden efter avtjänat straff har plötsligt få anledningar att inte begå nya brott. Och så sluts cirkeln och den självuppfyllande profetian blir sann: tidigare dömda återfaller i brott.

Att domar är offentliga är viktigt i en demokrati. Få länder kan uppvisa samma grad av transparens som Sverige. Men besväret att behöva kontakta tingsrätten och begära ut papperskopior på en dom förhindrar många nyfikna som om de med ett knapptryck kunde plocka fram samma information om sina grannar skulle vara väldigt lockade att göra det.

Även om rättsväsendet fastslagit att någon har sonat sitt brott, är ofta omgivningen inte lika benägen att förlåta. Framför allt sexualbrott, och i synnerhet mot unga, bär ett särskilt socialt stigma. Ändå måste vi påminna oss om att vi har tidsbestämda straff för att människor ska få en andra chans. Det amerikanska sexualförbrytarregistret förhindrar effektivt människor att komma tillbaka in i samhället igen efter avtjänat straff. Den vägen ska vi inte ta i Sverige.

Advokatsamfundets Anne Ramberg formulerade det kanske bäst:

Sajten innebär en smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv. Den strider mot vedertagna och civiliserade principer om rehabilitering och återanpassning av dömda i samhället. Den riskerar dessutom att leda till att fel person utpekas, att folkdomstolar etableras, att hämnt utveckas, att barn blir mobbade, att människor blir osäkra osv. osv.

Det är positivt att så många har reagerat. Låt oss hoppas att de reaktioner vi nu ser är starten på en bredare diskussion om vår rätt till personlig integritet och allas rätt till en andra chans.

Uppdatering: Enskilt åtal väcks mot Lexbase. Samtidigt hävdar DN att tingsrätter i Sverige börjat få förfrågningar från ett annat företag, Vivalto. Fortsättning lär följa...

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, HAX

Vem reagerar på sossarnas "kalla högerpolitik"?

Socialdemokraterna tycks ha hamnat i något slags panikläge för att återta titeln som Sveriges arbetarparti.

I det så kallade framtidskontrakt som partiet gör reklam för i Stockholm handlar en av punkterna om försörjningsstödet. Socialdemokraterna skriver att "ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag". "Socialbidrag" är det gamla, och lite nedsättande, namnet på det som i dag kallas försörjningsstöd eller ekonomiskt bistånd.

Det är månne en fin målsättning. Men känner partiet egentligen till vilka som i dag lever på försöjningsstöd från Socialtjänsten? Att det i många fall handlar om fullt friska människor, både infödda svenskar och personer med utländsk bakgrund som helt enkelt inte lyckas komma någonvart på arbetsmarknaden? Var tänker sig partiet att dessa ska vända sig om de inte är önskvärda hos arbetsgivarna?

Det dröjer inte länge innan partiet kommer med nästa förslag. Socialdemokraterna vill stoppa avhoppen från gymnasieskolan. Inte genom att göra skolan bättre utan genom att dra in rätten till försörjningsstöd för de som hoppar av och inte följer sin individuella studieplan. Om detta ska bli verklighet måste partiet kanske rent av skriva om socialtjänstlagen, eller åtminstone förändra tolkningen av den.

Det är märkligt tyst om dessa förslag i pressen. Regeringen har inte reagerat, pressen har inte heller ägnat dessa ganska uppseendeväckande förslag någon uppmärksamhet. En rimlig gissning är att liknande förslag från ett alliansparti hade orsakat vrede från vänsterhåll, diskuterats i SVT:s Debatt och resulterat i långa drapor om den "kalla högern". Nu är det tyst. Knäpptyst.

Den enda logiska förklaringen är att Socialdemokraterna inte har tänkt igenom dessa förslag särskilt väl. Förmodligen är okunskapen om vad försörjningsstöd egentligen är, hur det fungerar och vilka som tar emot det stor i partiet.

Det säger i sin tur en hel del om vilket parti Socialdemokraterna är i dag.

Amnesty tar strid för sexarbetarnas rättigheter

Amnestys internationella sekretariat i London föreslår att organisationen ska arbeta för en legal sexhandel. En avkriminalisering kan öka de inblandades rättigheter beträffande hälsa, säkerhet och personlig integritet, hävdas det. Precis så resonerade Nya Zeeland när landet avkriminaliserade handeln, med väldigt goda resultat (läs mer om dessa här).

Detta har föga förvånande fått radikalfeminister och vänsterfolk i det reaktionära Sverige att gå i taket. Sveriges Kvinnolobby reagerar med "bestörtning och djup besvikelse", enligt ordföranden Gertrud Åström. Hon upprörs över att Amnesty, som arbetar för mänskliga rättigheter, anser att även sexarbetare ska omfattas av dessa.

Dagens ETC är inne på samma spår. Valet, menar chefredaktören Andreas Gustavsson, står mellan "legalisering av könshandel" och människorätt. Jämställdhetsminister Maria Arnholm tycker att förslaget är "obegripligt".

Dessa reaktionerna är ganska avslöjande, och väldigt typiska för den svenska kontexten. Åström, Gustavsson och Arnholm är alla fastkilade i den svenska diskursen där all sexhandel betraktas som en form av våld, och där det inte finns några nyanser mellan frivilliga avtal och slaveri. Denna ideologiska låsning påminner mycket om den svenska hållningen i narkotikafrågan, där det trots all den kunskap vi i dag har fortsatt hävdas att nolltolerans och hårda straff hjälper de mest utsatta.

Amnesty gör precis det organisationen ska göra: den lyfter viktiga fri- och rättighetsfrågor för en förtryckt grupp. Sexarbetare är över hela världen marginaliserade, diskriminerade och får väldigt sällan komma till tals i frågor som rör dem.

Detta gäller i högsta grad Sverige, som sedan drygt tio år har en lag som gör sexarbetare till en andra klassens medborgare. De misstänkliggörs av socialtjänst och rättsväsende. De utsätts för en ökad fara på grund av förbudet. Och debatten förs alltid över deras huvuden.

I en av regeringen beställd utvärdering 2010, i vilken lagen inte fick ifrågasättas, konstaterade utredaren Anna Skarhed (i dag JK) att det är positivt att vissa sexarbetare är kritiska till sexköpslagen. Då kanske de slutar sälja sex.

Sexköpslagens försvarare döljer sin cynism i tama uttryck av omtanke för sexarbetarna. Men dessa är inte svåra att genomskåda. Sveriges Kvinnolobby, jämställdhetsminister Maria Arnholm och Dagens ETC uppvisar alla ett människoförakt när de vägrar erkänna sexarbetares fri- och rättigheter.

En avkriminalisering av sexhandel är inte Amnestys officiella ståndpunkt ännu. Från svenskt håll lär det bråkas och skrikas. Men om Amnesty i slutändan står fast vid denna hållning skulle det få stor principiell betydelse i kampen för sexarbetares rättigheter världen över. För det är och förblir en fråga om individuella fri- och rättigheter.

Tidigare bloggat:
Nyhet till Margareta Winberg: Sexarbetare är människor!

Vi är inte färdiga med Förintelsen än

På Förintelsens minnesdag återkommer ofta två frågor: Vad har vi lärt oss av det fruktansvärda som inträffade? Och behöver vi verkligen prata om det igen och igen?

Världen har nog egentligen inte lärt sig så värst mycket av nazisternas folkmord på judar, romer och andra grupper. Vi har sett folkmord sedan dess, både i och utanför Europa. Europa är i dag en betydligt fredligare kontinent, men tveksamheten i att aktivt sätta stopp för folkmord är lika stor i dag som då. Realpolitik är fortfarande viktigare än människoliv, krasst uttryckt.

Och varför ska vi då fortsätta prata om Förintelsen? Vi ska prata om den av samma skäl som vi ska fortsätta prata om nazisterna och andra världskriget. Den är en del av vår nutidshistoria. Händelserna under andra världskriget, som var en direkt följd av det första, präglar fortfarande den värld vi lever i i dag. Förintelsen är förstås ett slags förutsättning för bildandet av staten Israel - en statsbildning som i dag är grunden i en till synes oändlig konflikt.

Förintelsen har också visat vad som händer när kollektivismen slår igenom på alla nivåer och när människovärdet går förlorat.

Det finns dessutom mer att lära om Förintelsen och dess aktörer. Vissa forskare menar att forskningen fortfarande är i sin linda, och framför allt finns grävarbete att göra för att utröna hur andra stater än Tyskland (däribland Ungern och Slovakien) aktivt bidrog till utrotningen av judar.

Nyligen började Die Welt publicera utdrag av 700 av SS-ledaren Heinrich Himmlers brev. Dessa sägs visa ondskans banalitet, för att låna Hannah Arendts uttryck. Själv förvånas jag alltid över mångas fascination över att en massmördare samtidigt kan vara en älskad make och far. Bilden av män och kvinnor som begår onda handlingar förblir endimensionell i vår föreställningsvärld. Det har därför varit kontroversiellt att skildra Adolf Hitler som den omtänksamme och trevlige herre som han beskrivits som av sekreterare och annan personal. Vi vill bara se det skrikande monstret.

En sådan förenkling förklarar emellertid inte Auschwitz. Historien är alltid mer komplex än vad Hollywood och media målar upp. Kanske är demoniseringen av historiens skurkar ett slags skydd mot det som nog egentligen är den skrämmande sanningen - att vi alla kan göras till mördare eller medlöpare under vissa bestämda omständigheter.

Vi är nog inte färdiga med vare sig andra världskriget, Hitler eller Förintelsen på länge än.

Några lästips:

Arad, Yitzhak, Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (1987)
Browning, Christopher R., The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939-March 1942 (2004)
Friedländer, Saul, Tredje riket och judarna (del I-II) (2010)
Höss, Rudolf, Commandant of Auschwitz (1951)
Rees, Laurence, Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen (2007)

Ska vi bry oss om EU?

Om fyra månader är det val till Europaparlamentet. Valdeltagandet kommer att bli knappt hälften av vad det är i riksdagsvalen. Så såg det i alla fall ut 2009, vilket var en ökning från valet innan (37 respektive 44 procents valdeltagande).

Vad en liberal väljare ska rösta på är inte lätt att veta. I förra EU-valet gjorde jag en grej av att inte rösta. Argumentet var att jag inte ville legitimera det elände som EU utvecklats till: en byråkratisk och korporativistisk superstat där subsidiaritetsprincipen gått helt förlorad och eliten fullständigt tappat markkontakten.

I det valet hände dock något - Piratpartiet fick två mandat. Sedan dess har jag sett hur det faktiskt går att påverka politiken genom hårt och idogt arbete. Man kan inte göra allt på alla områden samtidigt. Genom att prioritera vissa frågor finns dock möjlighet att om inte genomdriva saker så i alla fall förhindra de värsta galenskaperna.

Det är just så Piratpartiet har arbetat. Och det är ungefär det som verkar gå att göra i dagens EU. Det handlar om att släcka bränder, att stoppa det allra värsta från att bli verklighet. Det är månne inte det roligaste sättet att arbeta på, men det gör åtminstone att en del stolligheter motas i grind.

Så ja, vi bör bry oss om EU-valet. Och du bör rösta. För den som bryr sig det allra minsta om personlig integritet och internets framtid är valet ganska enkelt.

Samtycket: Framstressade lagar är dåliga lagar

Debatten om en samtyckeslagstiftning är i full gång. Feministiska debattörer passar nu på att trycka på för en lagändring.

Socialdemokraterna verkar falla till föga. Morgan Johansson vill ha en utredning för att "komma ur den här situationen", som han uttryckte saken i SVT:s Aktuellt.

Så sent som den 1 juli i fjol gjordes ändringar i sexualbrottslagen. Rekvisitet ändrades från "hjälplöst tillstånd" till "särskilt utsatt situation". Det uppmärksammade övergreppet mot tjejen i Tensta, som sparkade igång debatten om en samtyckeslag, inträffade innan den nya lagen trädde i kraft, och lagar kan inte gälla retroaktivt. Vi vet således inte ännu hur en liknande situation hade bedömts enligt den nya lagen. Har vi så bråttom att vi inte ens invänta detta innan vi går vidare med eventuella förändringar?

Normerna kommer förändras med en samtyckeslag, tror Katarina Wennstam och hänvisar till barnaga och sexköp. Wennstam hänvisar till fall där killar "åtminstone betett sig väldigt illa" mot tjejer. Men att bete sig illa behöver inte nödvändigtvis vara ett brott i lagens mening.

Och framför allt: Normen i dag är inte att stå i kö för att ha sex med en berusad tjej en efter en. Det är inte ett gängse beteende. De flesta beter sig faktiskt inte så. Det är direkt oförskämt att påstå att de flesta killar och män har den inställningen till sex och samtycke och att normerna i samhället därför behöver förändras med en lag.

Man ska alltid akta sig för att dra långtgående slutsatser av ett eller ett fåtal rättsfall, som nu görs. Politikerna vet inte hur de ska vrida sig för att göra alla nöjda. Moderaternas Anti Avsan, som arbetat både som polis och domare, argumenterade i Aktuellt sakligt för varför en samtyckeslag inte behövs. Han tog Storbritannien som exempel på att en samtyckeslagstiftning riskerar att flytta fokus till målsäganden. Det handlar dessutom om att utvidga brottet våldtäkt, inte om bevisfrågor, påpekar Avsan.

Samtycke har dessutom nyligen utretts i samband med den stora sexualbrottsutredningen som resulterade i en lagändring så sent som i fjol. Då avstyrktes en samtyckeslagstiftning. Vad som har hänt sedan dess är att opinionen har blivit mer högljudd och uppmärksammad i medierna, vilket fått fler politiker att hoppa på tåget för att visa att de "tar ansvar".

Lagar ska inte stressas fram. Och de ska inte stiftas som ett svar på en tillfällig högljudd opinion. Hittills är det bara Moderaterna som håller huvudet kallt i denna fråga. Men hur länge?

Feminiseringen av Sverige

Sverige har blivit ett feminiserat land. Få andra länder i världen kan mäta sig med den svenska jämställdhetspolitiken vad gäller omfattning och radikalitet. Ändå får feministerna aldrig nog.

När Belinda Olsson i sin serie om den svenska feminismen tittar på hur den drabbat männen uppstår en rad frågor. Många män har synpunkter och invändningar mot utvecklingen - men de vågar med omtanke om sitt sociala liv och sin karriär inte tala. Den som sticker ut huvudet tar en risk.

Vissa röster har redan tystnat. Pär Ström drog sig ur genusdebatten helt och hållet. Ulf Brunnberg ville i seriens andra avsnitt, som handlade om männen (läs chatten här), inte uttala sig om feminism och manlighet igen efter de drev som tidigare drabbat honom. Brunnberg är måhända inte den mest vältalige av feminismkritiker, men sättet han hånades på var ovärdigt.

Sofia Mirjamsdotter "kokar av ilska" över Belinda Olssons Fittstim-dokumentär. Hon upprörs över själva frågeställningen ("Har feminismen gått för långt?"), och att hon tvingas "genomlida" fördomar och bilder av feminismens extrema uttryck. Men vad är egentligen roten till hennes upprördhet?

Mirjamsdotter menar att programmet inte är vad svensk feminism behöver. Kanske är detta svar nog. Ett program om svensk feminism måste givetvis vara förlåtande mot, och okritiskt till, nämnda feminism. Annars är det "fördomsfullt" och "inte till gagn". Det är ett väldigt räddhågset förhållande till den egna ideologin. Tål den verkligen inte mer granskning än så här? Är den så ömklig?

I den feministiska kampen betraktas kvinnan som strukturellt placerad i en underordnad position, i ett slags offerroll. Om det inte vore på detta sätt funnes ju inget att kämpa för. Alla klagosånger till trots har de feministiska strömningarna under lång tid haft ett genomgripande inflytande på politiken. Sex av åtta riksdagspartier är feministiska, ingen kan längre diskutera abort som ett problem utan att bli påhoppad, tesen om sexhandel som en form av kvinnovåld har burit kraft i lagstiftningen och det har blivit kutym att prata om män som ett generellt problem i samhället. Män förväntas känna en kollektiv skuld över sitt kön.

I ett sådant läge måste vi fråga oss hur framtiden för den feministiska kampen ser ut. Ty vad händer när kvinnor dominerar på universiteten, har gått förbi i lönestatistiken (i dag skiljer några procent mellan könen, men skillnaden utmålas fortfarande som avgrundsdjup) och genom detta och positiv särbehandling får företräde i arbetslivet? Vad händer när männen halkar efter på alla nivåer, när traditionellt manliga attribut anses antika, när männen tappar självförtroendet?

Vilket blir feminismens mål i ett sådant samhälle? Mannens slutgiltiga underkastelse? Likhetsfeministerna är förmodligen inte nöjda förrän vi har en helt jämn könsfördelning (eller kvinnlig dominans) inom samhällets alla områden. Men radikalfeministernas mål är nog betydligt dunklare än så. Här florerar nämligen misandrin, och den ska inte underskattas.

Och männen, då? Ja, svenska män är oerhört jämställda. Kanske mest i världen. Ändå får svenska män mest bara skit. Det brukar hävdas att den som tar mycket skit också kommer att fortsätta få det. Och precis så är det. Den svenska feminismen har gjort det rumsrent att påstå vad som helst om män som grupp, och att uppmana till något slags manlig masochism. Därför ser vi i Sverige män som på fullt allvar går ut och hävdar att män som kön och fysisk existens är ett problem.

Hur ser framtiden ut? Antingen får vi se något slags komplett kapitulation inför feminiseringen. Männen fogar sig, och protesterar inte längre mot att tvingas stå tillbaka för kvinnors särskilda rättigheter och att vara måltavlor för ständig kritik.

Alternativt kommer en högljudd motreaktion. Kanske ett stort nätverk eller ett politiskt parti som tar strid för männens rättigheter i ett samhälle som kommit att domineras av debatten om kvinnors. Det vore en olycklig utveckling och en onödig polarisering. Men det är sannolikt rakt i den riktningen vi nu vandrar.

Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar

Säkerhetscharaden

Underrättelsetjänsternas massövervakning räddar liv. Så lyder den vanligaste motiveringen till att staten ska ha en allsmäktig rätt att ta del av all vår kommunikation, vem vi pratar med och när. Det är för vår egen skull.

Men det finns egentligen inget stöd för det påståendet. Det hela är av allt att döma en stor och väldigt påkostad charad. Staten behöver motivera massövervakningen på något sätt.

Den federala nämnden Privacy and Civil Liberties Oversight Board (PCLOB) kritiserar i en omfattande rapport uppgiften att NSA:s massiva informationsinsamling skulle förhindra terrorism:

"We have not identified a single instance involving a threat to the United States in which the telephone records program made a concrete difference in the outcome of a counterterrorism investigation. Moreover, we are aware of no instance in which the program directly contributed to the discovery of a previously unknown terrorist plot or the disruption of a terrorist attack".

Massövervakning förhindrar alltså inte terrorism. Den räddar inte liv. Den enorma insamlingen av metadata bör därför upphöra.

Medborgare måste ställa högre krav på sina politiska företrädare än så här. Vi ska inte låta oss bli matade med vilken dynga som helst. Vi kan faktiskt kräva mer än fåniga charader som kostar både skattepengar och mänsklig frihet.

Påminnelse: Frihetsfrontens talarkväll!

Efter ett uppehåll drar Frihetsfronten igång sina talarkvällar igen.

Årets första talarkväll hålls i morgon den 23 januari. Då talar Nima Sanandaji om "Kvinnors chanser att nå näringslivets topp - en jämförelse mellan Sverige och Baltikum. Han presenterar sin rapport i riksdagen samma dag.

Tid: Torsdag 23/1 klockan 19.00.
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och dryck både med och utan alkohol att köpa.

Alla är välkomna! Men observera att du måste föranmäla dig senast i kväll 22/1!

Bildt utreder internets framtid - NSA jublar

Carl Bildt, som har ömsom försvarat, ömsom förringat NSA:s massövervakning, ska leda en kommission vars syfte är att utreda internets framtid. Bakom utredningen står tankesmedjorna Chatham House och CIGI.

Kommissionen, vars arbete ska pågå i två år, kommer att titta på en rad nyckelfrågor. Dit hör bland annat "enchancing governance legitimacy - including regulatory approaches and standards". Låter lovande - eller inte.

Förutom Bildt som ordförande hittar vi i gruppen Michael Chertoff. Han arbetade under George W Bush i amerikanska Homeland Security och var en av hjärnorna bakom Patriot Act. Ett strålande namn för att skydda rätten till frihet och integritet på nätet - ur NSA:s perspektiv. En annan är Sir David Omand. Han har tidigare varit chef på GCHQ.

You can't make this stuff up!

Detta är tragikomiskt på så många nivåer att jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Osmakligt är väl det mest träffande ord jag kan hitta just nu.

Och en sak vet vi nog redan nu: världens underrättelsetjänster kan än en gång dra en lättnadens suck.

Läs även:
The Guardian

Drogerna finns - frågan är hur vi hanterar dem

När CUF:s Hanna Wagenius och KDU:s Sara Skyttedal debatterade cannabislegalisering i SVT:s Agenda härom kvällen blev det ånyo tydligt hur nolltoleranspolitikens försvarare har stängt omvärlden ute.

Två felslut görs. Det ena är att den restriktiva narkotikapolitiken har varit framgångsrik. När Skyttedal lyfter det argumentet i en debatt måste man fråga sig vad hon egentligen avser med en framgångsrik politik. Det kan inte handla om att politiken skyddar unga från droger. Fler och fler svenska ungdomar provar nämligen narkotika, främst cannabis. Inte heller kan det handla om att nolltoleranspolitiken räddar liv. Dödligheten ökar bland tunga narkomaner. Vad är det då som hon anser så framgångsrikt i den restriktiva narkotikapolitiken?

Det andra är, apropå alkoholens skadeverkningar, att vi "inte behöver ännu en legal drog på marknaden". Som om illegala droger inte redan fanns på marknaden. Som om ett fortsatt förbud, decennier av erfarenhet till trots, skulle få bort dem. Det är en infantil hållning.

Inom det sociala arbetet upplever jag, åtminstone i Stockholm, att attityden gradvis har förändrats. Det finns i dag en större öppenhet för avkriminalisering och legalisering som reella alternativ. Detta avspeglas även i socionomutbildningen i Stockholm, som är kritisk och erbjuder bra forskning på ämnet.

Men så finns det stofiler kvar som blint fortsätter att tro på nolltoleranslinjen. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, kritiserar Barack Obamas uttalande att marijuana inte är en värre drog än alkohol.

Uttalandet är problematiskt, anser Svensson, och påpekar att cannabis har skadeverkningar - "särskilt vid intensiv användning och särskilt för personer som är unga". Det är en märklig kritik. Obama sade ingenting om att intensiv användning av marijuana inte skulle vara skadligt. Han påpekade tvärtom att han inte rekommenderar sin dotter att använda det.

Det går inte att tänka bort alla droger. Det vi kan göra är att hantera dem och erbjuda professionell hjälp för det fåtal som utvecklar en missbruks- och beroendeproblematik. Förbud, straff och lögner har inte varit en framgångsrik väg. Det inser alla som tittar på resultaten av kriget mot drogerna.

Just därför håller många länder på att tänka om. I Sverige väntar vi fortfarande på ett uppvaknande.

Dags att göra upp med socialtjänstsjukan

Expressens Anna Dahlberg har i ett flertal ledare fångat problemet i den svenska migrations- och invandringsdebatten. Det gläder mig att någon i sansade ordalag förmår beskriva komplexa problem utan att landa i överdrifter åt ena eller andra hållet.

Universell välfärdsstat och fri invandring - vi kan inte ha båda, sägs det. En sak är i alla fall säker: Vi kan inte ha en väldigt generös asylpolitik på sikt om vi samtidigt vill bevara dagens generösa (och dyra) välfärdssystem.

Denna insikt saknas hos de vänsterdebattörer som helst inte vill kännas vid att deras ambitiösa välfärdsdrömmar inte riktigt går ihop med idén att alla som kommer till Sverige ska få ett betalt boende och ha rätt till sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång.

Jag har alls inget emot att människor tack vare den fria rörligheten i Europa kommer till Sverige för att söka sig ett bättre liv. Det jag vänder mig emot är den omhändertagandediskurs som dikterar synen på de nyanlända, vare sig de är flyktingar från krigets Syrien eller fattiga romer från Rumänien. Vi måste tro människor om mer än så.

Perspektivet behöver gå från omhändertagande till hjälp till självhjälp. Låt människor visa att de kan klara sig själva. Den som har flytt från ett krig och tagit sig till Sverige har faktiskt visat sig besitta någon sorts handlingskraft. Jag betvivlar att den försvinner bara för att personen bestiger svenskt territorium.

Folkpartisterna Lotta Edholm (skolborgarråd) och Erik Scheller (EU-parlamentskandidat) anser att ursprungslandet bör ta notan för de kostnader som migranter utan försörjning åsamkar Stockholms stad. Under 2012 betalades över en halv miljon kronor enbart i hemresekostnader för EU-migranter.

Den fria rörligheten ska inte inskränkas. Vår rätt att som fria individer resa till andra länder är i dag en av ytterst få positiva aspekter av det svenska EU-medlemskapet. Men det är riktigt att Stockholms skattebetalare inte ska behöva stå för uppehälle för rumänska medborgare som inte förmår ordna ett rimligt boende under sin tid i Sverige, eller för den delen hemresor till Rumänien.

Märk dock väl att dessa EU-migranter aldrig har krävt någonting av Stockholm eller Sverige. De har inte krävt ett boende. Det är svenska  politiker som har uppmärksammat deras boendesituation, upprörts över uppsatta tältläger och krävt att situationen måste förbättras. Det är alltså våra egna politiker som skapar kostnader, inte EU-migranterna.

Detta är ett gott exempel på den omhändertagandefanatism som präglar det socialdemokratiska Sverige. Eller ska vi kanske kalla det vid dess rätta namn: socialtjänstsjukan.

Samtycket och lagen

I går demonstrerade feministiska aktivister, Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud (med andra ord the usual suspects) för ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagen.

Det kan tyckas alldeles självklart. Om inget samtycke till sex finns är det väl våldtäkt? Så enkelt är det emellertid inte. Våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket gör att det åligger åklagaren att bevisa att den tilltalade verkligen hade för avsikt att våldta och har förstått att målsägaren inte var med på noterna.

Det många feminister blundar för eller förringar är att sexuella övergrepp är knepiga ur bevissynpunkt. Inte ens skador i underlivet behöver vara ett klockrent bevis för ett övergrepp. Beviskraven ska vara höga, och att advokater ställer jobbiga frågor i syfte att underminera offrets trovärdighet är tyvärr en del av spelet.

Faran med ett samtyckesrekvisit är att bevisbördan flyttas till den tilltalade. Att den tilltalade åläggs att visa på vilket sätt vederbörande visste att den andra samtyckte till det som skedde. Frågan ställs redan i dag, i syfte att klargöra om det fanns något uppsåt att våldta. Men risken är att ett samtyckesrekvisit förflyttar bevisbördan, vilket vore mycket olyckligt. Därför har också Advokatsamfundet framfört kritik mot förslaget.

Det måste påpekas att det är viktigt att individens rätt att ha sex med andra, även på i somligas ögon märkliga och frånstötande sätt, inte inskränks.

Detta betyder ingalunda att svenska domstolars hantering av sexualbrottmål är klanderfri. Verkligen inte. Vi har sett ett antal tveksamma motiveringar i friande domar på sistone. Kunskapen behöver sannolikt höjas och bemötandet förbättras hos både polis och rättsväsendet. I så måtto har Katarina Wennstam rätt.

Den som har sex med en annan person kan förväntas ta ansvar för sina handlingar under akten. Tvång är aldrig acceptabelt. Men det behövs sannolikt ingen lagändring, och vi ska passa oss för att i panik gå högljudda feministiska aktivister till mötes. De har aldrig visat intresse för rättssäkerhet.

Det är faktiskt väldigt sunt att vara skeptisk mot en lagändring som får stöd av både Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud.

Sökes: En svensk tekultur

Aftonbladets Lena Mellin manar till kamp mot den dåliga svenska tekulturen. Det är svårt att inte instämma i denna uppmaning.

Kaffe finns det i alla tänkbara varianter. Svenskar är ett kaffedrickande folk. Runt tio kilo per person och år sätter vi tydligen i oss. Endast finländarna är värre. Men även om tedrickandet tycks ha ökat på senare tid är utbudet av gott och bra te förfärande litet i den svenska huvudstaden. Här finns det inte många ställen att vända sig till om man vill ha ett bra utbud av te. Chaikana är ett av få.

Det som oftast finns att tillgå är tråkigt löste som Söders höjder, Earl Grey och kanske något sötsliskigt alternativ med ett spralligt namn. Om man har tur. Många kaféer har inget annat att erbjuda än Liptons påsteer (också känt som skräp i påse). På arbetsplatser lyser te ofta helt med sin frånvaro.

Jag brukar därför ha som vana att ta med eget te på jobbet. Och på hotellvistelser, i såväl Sverige som i andra europeiska länder, har jag bett om hetvatten till frukosten och sedan hällt i mitt eget te.

Jag föredrar att dricka mitt te hett. Även här kan det bli problem om man beställer te på ett kafé. Vattnet är inte alltid tillräckligt hett. I Kina dricks te ofta ljummet och kallt, men personligen har jag svårt för det. Jag vill ha det riktigt hett, annars kan det kvitta.

Det kinesiska sättet att dricka te på ett tehus eller restaurang är annars väldigt sympatiskt. Du beställer in en tekanna och betalar för teet, inte vattnet. Det betyder att man får den påfylld med vatten så snart man druckit ur. Ibland erbjuds en termos så att gästen själv kan sköta påfyllningen. På detta sätt kan du få ut väldigt många koppar te från en enda kanna. Kort sagt ett smartare och mer ekonomiskt sätt att dricka te på.

Om det är någon dryck förutom vatten jag aldrig skulle vilja avstå från är det te. Resten kan faktiskt kvitta, vilket jag märker nu när jag äter paleolitisk kost och varken dricker mjölk, läsk eller alkohol.

茉莉花茶, jasminte, är en personlig favorit. Passar nästan alltid. 

Botar en stressig mage och är gott även som måltidsdryck. 

Obama försvarar massövervakningen

Det var ett hypat och efterlängtat tal Barack Obama skulle hålla mot bakgrund av att vi nu vet hur omfattande och gränslös den amerikanska övervakningen är. Det vi fick var dock mest plattityder.

NSA:s massövervakning förhindrar terrorattacker. NSA:s massövervakning räddar liv. Vi har hört det där förut, inte minst från NSA självt. Och det är inte trovärdigare bara för att det upprepas av presidenten. Det finns inga bevis för att massövervakningen har räddat liv, och i så fall hur många.

Obama lär inte ha blidkat många kritiker med detta vaga tal. Han gömde eventuella åtgärder bakom framtida utredningar och väldigt mycket varm luft. Den enda förändringen som verkar reell är att tillgången till metadata ska begränsas.

Efter att han misslyckats med att stänga lägret på Guantánamo, förlängt Patriot Act samt snabbat på utbyggnaden av den övervakningsstat som George W Bush gav fria tyglar efter 11 septemberattackerna, var det nog ingen som förväntade sig att Obama skulle komma med något substantiellt i dag.

Allt blir med största sannolikhet i huvudsak som det har varit. Skillnaden är att vi nu vet vad staten sysslar med. Men det är verkligen inte Obamas förtjänst.

Avslutningsvis: Att USA "uppfann internet" innebär faktiskt inte att det är USA:s egen lekhörna.

Här är Barack Obamas hela tal (återkommer med en videolänk när en sådan finns).

Den extrema feminismen polariserar

Det har gått nio år sedan Evin Rubars dokumentär Könskriget sändes i SVT. Filmen kom att beskyllas för feminismens upplevda backlash. Plötsligt var det inte lika populärt att titulera sig feminist längre. Och det var denna films fel. Evin Rubar hamnade i en veritabel tornado av kritik.

Bara något år tidigare hade ju självaste Göran Persson, knappast känd som en feministisk förgrundsgestalt, kommit ut som feminist. Efter Könskriget, där företrädare för landets kvinno- och tjejjourer kallade män för djur, beskrev många feminister med bitterhet hur de plötsligt stämplades som extremister.

Men mycket av den svenska feminismen är extrem. Den stämplar vetenskaplighet som något manligt och därmed icke önskvärt. Och den förstår inte hur någon kan reagera med upprördhet mot Kvinnolobbyns kampanj Klippa kuken, att SCUM-manifestet sätts upp som teater eller att män som grupp ständigt skuldbeläggs och misstänkliggörs. Att radikalfeministers övertramp till slut möts av en motreaktion borde inte förvåna någon.

Men denna sorts feminism lever och frodas i allra högsta grad. Sex av riksdagens åtta riksdagspartier är feministiska. Ungliberaler i LUF och MUF stöttar helhjärtat den av feminister skapade sexköpslagen. Inget riksdagsparti vill avskaffa den. Regeringens nya jämställdhetsminister tror fullt ut på teorin om könsmaktsordningen, och det politiska samtalet handlar ideligen om hur politiken ska förmå människor att bli mer jämställda enligt feministiska normer.

Har då den svenska feminismen spårat ur? Frågan ställs i Belinda Olssons miniserie i SVT, och debatterades i gårdagens Debatt efter att det första avsnittet visats.

Bara att frågan ställs upprör somliga. För dem är feminismen helig och får under inga omständigheter ifrågasättas. De tolkar motargument som påhopp och kvinnohat. Det var detta som Belinda Olsson, själv feminist, ville lyfta. Reaktionerna på programmet är egentligen svar nog på hennes fråga.

Det var ett tappert försök. Men de som inte har velat lyssna tidigare vill inte lyssna den här gången heller. Testuggande radikalfeminister är ett släkte som är svårt att nå med denna sorts reality checks. Självinsikten finns helt enkelt inte där.

De kommer fortsätta hävda det de alltid har hävdat, nämligen att feminism är sanning, att könsmaktsordningen är kunskap och att staten måste "hjälpa till på traven" i jämställdhetskampen. Det senare är en vacker omskrivning av tvång och förtryck, att medelst lagstiftning tvinga människor att leva enligt de feministiska teorierna. Det är kort sagt fråga om klassisk vänsterpolitik (vilket gör så kallade liberalers krälande för denna ideologi särskilt osmaklig).

Den som inte kallar sig feminist får ofta höra att feminism bara handlar om mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter. Så enkelt är det emellertid inte. Ty då vore alla feminister. Den feminism som dominerar debatten i Sverige är statsfeminismen, det vill säga den som vill att politiken reglerar våra liv, våra relationer och vår sexualitet. Dess framgång kommer ur smart paketering och nedtoning av det mer extrema innehållet.

Majoriteten svenskar är nämligen inte ett dugg intresserade av den bittra karamell i vackert omslagspapper som Gudrun Schymans extrema feminism är. Det var just därför som Evin Rubars dokumentär väckte så stor uppmärksamhet för snart ett decennium sedan. Svenska familjer ställer faktiskt inte ens upp på tvångsdelad föräldraförsäkring, vilket är en aning besvärande för de feminister som säger sig slåss för kvinnans bästa.

Jag tror att många är less på den polarisering som radikalfeministerna har skapat. Dels har den marginaliserat sansade feministiska röster, dels har den skapat ett slags motrörelse som å sin sida överdriver mannens utsatthet i det svenska samhället. Resultatet blir en högljudd debatt där ingen förstår den andre och där det enda som utvecklas är valet av invektiv.

Många, såväl män som kvinnor, har skäl att vara bittra och arga till följd av jobbiga händelser i livet. Men när man förklarar en våldtäkt med att Sverige är ett patriarkat, eller en förlorad vårdnadstvist med att mannen är rättslös, skapas en skev bild av verkligheten. Det är en dålig utgångspunkt för en givande debatt.

Läs även:
Farmor Gun, Linda Skugge, Jämställdhetsfeministerns blogg,

TÖG till alla, tycker C och MP

SVT:s ABC har i dagarna två uppmärksammat de tältläger som slagits upp i Högdalen och Botkyrka. Misären är påtaglig, och politiker reagerar följaktligen.

Miljöpartiet i Stockholm vill bygga ut antalet platser på härbärget Vinternatt. De vill också ge tio miljoner till Crossroads, som stöttar EU-migranterna. Centerpartiet vill att stadens tak över huvudet-garanti även ska gälla EU-migranter. Miljöpartiet vill ha en sådan garanti i hela landet. Här slår det fullständigt slint.

Den så kallade TÖG:en innebär att alla människor har rätt till någonstans att sova över natten. Utan motprestation. Utan att säga för mycket i detalj kan ändå nämnas att detta oundvikligen utnyttjas friskt av vissa människor. De vet att de har rätt till boende.

Det finns mig veterligen inga offentliggjorda siffror på vad TÖG:en har kostat Socialtjänsten, och därmed Stockholms skattebetalare, sedan den infördes. Men de som arbetar med boendefrågor i Socialtjänsten känner nog alla att det är påtagliga summor, och att problemet med personer som behöver boende växer. Idén att Socialtjänsten ska arbeta med personer med allvarlig social problematik verkar inte riktigt gälla längre.

Den fria rörligheten ska vi slå vakt om. Det är alla människors rätt att lämna sitt land för att pröva lyckan i ett annat. Men fattiga rumäner är inte och ska inte vara ett ansvar för Stockholms skattebetalare. Om någon av de tältande lyckas hitta arbete och skrapa ihop pengar till sig och sin familj är det bara att gratulera. Det är en win-win-situation på alla sätt.

Politiker som föreslår en TÖG för alla EU-migranter begår däremot ett misstag. Att erbjuda gratis boende är en uppmaning till människor att komma hit utan att lösa sin boendesituation själva. Det är ett typiskt naivt sätt av välfärdsstaten att tycka synd och vilja ta hand om - utan att tänka på konsekvenserna.

Det kommer att komma fler EU-migranter, vilket knappast löses av några fler platser på ett natthärbärge. Ska Socialtjänsten månne köpa fastigheter och erbjuda dem andrahandskontrakt?

Tidigare bloggat:
Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Partiledare i SVT-terapi

Supervalåret 2014 till ära drar SVT igång ett nytt intervjuprogram i lite annorlunda form. Psykoterapeuten, läkaren och musikern Poul Perris ska i det nya Nyfiken på partiledaren blicka in i toppolitikerns själ.

Tanken är att partiledarna ska få prata ut om livet och politiken, om värderingar och ideologi. Stefan Löfven har sagt att han uppskattar formatet. Undra på det. Om det är något toppolitiker kan och älskar, är det att prata. Men vilken funktion fyller programmet för oss andra?

Nog kan det vara intressant att höra en partiledare berätta om en svår barndom eller hur de tog sig ur en livskris och på vilket sätt den erfarenheten hjälpt dem i politikens hetluft. Men för den sortens samtal finns redan Sommarpratarna. Och visst kan det vara skönt att faktiskt få höra en politiker utveckla en tanke som människa, inte bara politiker, utan att få motfrågor och bli ifrågasatt precis hela tiden. Men den sortens program finns redan och heter Min sanning.

Vilken funktion ska då Nyfiken på partiledaren fylla? Risken är att den blir ytterligare ett steg på vägen mot en komplett personfixering i politiken, och att sakfrågorna i ännu högre grad kommer i skymundan när personen går före. Det vore i så fall olyckligt.

Att samtliga åtta partiledare ställde upp förvånade Poul Perris. Han borde veta att en partiledare sällan missar ett tillfälle i rampljuset, i synnerhet inte i statstelevisionen under ett valår. De som har mest att vinna på ett dylikt program är förstås de som ligger risigt till i förtroendemätningarna, som Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Personligen tänker jag titta för att se om löftet att prata ideologi uppfylls, och om någon annan än Jonas Sjöstedt i så fall klarar den utmaningen. Vem vet, kanske får vi även se Fredrik Reinfeldt ta tillfället i akt att åter varna för visioner i politiken.

Brittiska myndigheter dumpar Huawei

Brittiska myndigheter, däribland inrikesministeriet och justititedepartementet, slutar använda produkter utvecklade av kinesiska Huawei (华为). Orsaken är misstankar om att företaget med dess nära band till den kinesiska regeringen skulle utgöra en säkerhetsrisk. Det verkar först och främst gälla videokonferensutrustning från Huawei som anställda ej längre ska använda.

Samma farhågor har framförts i USA, vilket i praktiken stängt ute det kinesiska företaget från denna marknad. Föga förvånande tillbakavisar Huawei alla anklagelser om spioneri och avlyssning. Kinesiska IT-experter hänvisar också till Snowdens läckor, som ju visat att NSA faktiskt har byggt in bakdörrar i Apples telefoner.

Kina har alltid avvisat västs anklagelser om spioneri. Men givet vad vi vet om hur omfattande USA:s och Storbritanniens avlyssning av såväl fientligt som vänligt sinnade stater är, och att i synnerhet NSA verkar syssla med industrispionage, vore det märkligt om inte även Kina ägnade sig åt detsamma. Det som skiljer Kina från USA är sannolikt kapaciteten.

Huawei grundades 1987 och har sedan dess genomgått en snabb expansion. Företaget har i dag fler patent än Ericsson (grundat 1876) och har också tagit sig in på smarttelefonmarknaden med alltmer konkurrenskraftiga modeller.

Så till vilka ska då den brittiska regeringen vända sig för att ersätta Huaweis produkter? Amerikanska Microsoft eller Apple?

Säter redo att släppa Bergwall

Den tragiska historien om rätts- och vårdskandalen Sture Bergwall är på väg att få ett slut. Endast ett fåtal rättshaverister vägrar inse att det som har skett är en gigantisk rätts- och vårdskandal. Regeringen har beslutat att den rättsliga delen ska utredas. Om den så kallade vården har det skrivits en del.

Därtill beviljades Bergwall i höstas en ny rättspsykiatrisk utredning, vars resultat presenterades den 16 december. Då rekommenderade Rättsmedcinalverket i Göteborg fortsatt tvångsvård, men i öppen form. Bergwalls advokat Thomas Olsson kallade beslutet en "gyllene medelväg".

Säters rättspsykiatriska klinik protesterade instinktivt men meddelade att den behövde tre månader för att göra en vårdplan. I dag togs det första steget genom Säters yttrande till förvaltningsrätten. I detta motsätter sig kliniken inte att Sture Bergwall vårdas utanför klinikens portar. Därmed återstår endast att upprätta en vårdplan. Och så måste Förvaltningsrätten förstås, rent formellt, godkänna allting.

Närmare ett liv i frihet har inte Sture Bergwall varit sedan han var på väg att skrivas ut innan han började erkänna mord och satte igång en cirkus som är unik i svensk, ja kanske all rättshistoria.

Alltid upprört efter friande dom

När jag var i Malaysia för många år sedan minns jag att det i en av huvudstadens dagstidningar fanns ett slags sektion med våldtäktsfall. Händelserna beskrevs utförligt med plats och namn på den misstänkte. Jag vet inte hur våldtäktsstatistiken i Malaysia ser ut, men jag minns att jag reagerade för hur dessa brott prioriterades i nyhetsrapporteringen.

Något liknande verkar ske i Sverige. Särskilt friande domar ges mycket utrymme, och nästan alltid följer en upprörd debatt.

Det tycks finnas en spridd uppfattning att Sverige brister i rättssäkerheten och rättstryggheten just när det gäller våldtäktsfall. I synnerhet högljudda feminister vill att den bilden sätter sig så att de kan driva på lagändringar och, faktiskt, göra Sverige mer rättsosäkert - för den som åtalas.

Jag tror inte på denna bild. Det är uppenbart att tings- och hovrätter ibland resonerar konstigt i sexualbrottmål - som när motiveringen till ett sänkt skadestånd för spridning av en samlagsfilm (vilket nog i sig var korrekt) var att det i dag är vanligare att vara öppen med sin sexualitet.

Men i det senast uppmärksammade fallet förefaller rätten bara ha gjort som en tingsrätt ska göra, nämligen fria om det föreligger oklarheter kring den tilltalades skuld. Det är så en rättsstat ska fungera. Att feminister vill ha fler fällande domar av politiska skäl kan inte hjälpas.

Hanne Kjöller belyser några aspekter av fallet. Det som fick många att gå igång och kritisera den friande domen mot mannen var att kvinnan vid flera tillfällen ska ha sagt "nej" och "sluta". Kjöller kompletterar den bilden med att mannen vid flera tillfällen frågat kvinnan om det var OK, samt att kvinnan emellanåt agerat som om hon samtyckt.

Sex är ofta ett ordlöst samspel. Få skulle vilja förbereda varje samlag med en excelfil bestående av en checklista på vad som får och inte får göras. Ibland tar man initiativ och känner sig för, prövar sig fram. Det handlar om magkänsla och fysiska signaler. Om en person gör fysiskt motstånd och skriker är det svårt att förklara det som ett tecken på samtycke. I detta aktuella fall verkar det emellertid inte ha gått till så.

Det lämnar rätten med två delvis olika versioner och ett scenario där inget uppsåt till brott verkar finnas. Således frias mannen. Våldtäktsmål är knepiga. Men alternativet - att rucka på rättssäkerheten för att uppnå fler fällande domar - är inget alternativ. I alla fall inte om man verkligen tror på en rättsstat.

Snowden gav oss chansen - nu måste vi göra vårt

Edward Snowden gjorde en historisk insats när han lät världen få veta hur den amerikanska underrättelsetjänsten övervakar inte bara amerikaner utan alla uppkopplade människor överallt. Dess kapacitet att övervaka och avlyssna i stort sett vem som helst, när som helst, är skakande.

Världen behövde få veta. Och trots att Snowden av amerikanska politiker utpekats som landsförrädare har hans avslöjanden faktiskt även tvingat högsta ort att tänka till. Barack Obama har mottagit inte mindre än 46 förändringsförslag som ska sätta spärrar för vad NSA får göra, bland annat beträffande metadata.

Vilka konkreta resultat som kommer ur dessa förslag återstår att se. Obama ska ha pratat med NSA, som givetvis inte vill se några inskränkningar över huvud taget. Slutresultatet blir troligen en halvhjärtad kompromiss för att söka tysta kritikerna utan att bråka för mycket med "patrioterna" hos NSA.

Det Snowden gjorde var viktigt för demokratin. Hans läckor har redan påverkat hur vi ser på riskerna att det moderna samhällets teknik missbrukas. Inte bara av illsinnade diktaturer utan av våra folkvalda regeringar i väst. I USA har NSA utvecklats till ett slags stat i staten och tillåtits svälla utom kontroll, med antiterrorarbete som ledord. Ingen har haft fullständig insyn i dess arbete och metoder, vilket är skrämmande.

I Sverige har vi en betydligt mindre underrättelsetjänst. Men insynen är faktiskt ännu sämre här. Vi har inga offentliga utfrågningar av företrädare för FRA. Och FRA tackade torrt nej till en utfrågning när Europaparlamentet kallade. De vill inte svara på frågor. Det enda vi får som svar på Snowdens avslöjanden om att FRA överträder sina befogenheter, är plattityder från ett antal ministrar. Det är en direkt ovärdig reaktion på de övergrepp som nu har lagts i öppen dager.

Snowdens läckor har inte bara visat hur sårbar den lilla människan är i det moderna samhället. De har påmint oss om att även en folkvald regering rutinmässigt kan begå brott mot sin befolkning, ljuga om det och sedan slingra sig som en mask på kroken när allting avslöjas inför öppen ridå. Och att den som har så kallat rent mjöl i påsen har allt att frukta från en utveckling där staten har möjlighet och rätt att kartlägga medborgarna in på bara skinnet.

Samtidigt är alla regeringar, demokratiska eller inte, i behov av ett visst folkligt stöd. Det är här du och jag kommer in. Den svenska regeringen hade inte kunnat tiga på detta sätt om folkets rop efter svar hade ekat utanför riksdagshuset. Om protesterna lamslagit inrikespolitiken.

Det är vi som har möjliggjort för riksdag och regering att komma undan ansvaret i vår tids största övervakningsskandal. Tänkbara orsaker till de uteblivna protesterna har jag dryftat tidigare. De handlar i huvudsak om en kombination av frågan tekniska karaktär kombinerat med en naivitet. Rent mjöl i påsen-argumentet är tyvärr väldigt vanligt ute i stugorna.

Här finns jobb att göra. Vi kan inte skylla på att frågan är för teknisk. Vi måste helt enkelt hitta sätt att förklara övervakningsfrågorna på ett sätt som människor förstår. Det kommer de ansvariga politikerna nämligen aldrig göra. Deras mål är att hålla folk okunniga.

Det är den personliga integriteten och demokratins kärna som står på spel här. Vi får inte sjabbla bort den chans vi har fått av Edward Snowden. Denna möjlighet kommer kanske aldrig igen.

Frihetsfrontens talarkväll januari

Efter ett uppehåll drar Frihetsfronten igång sina talarkvällar igen.

Årets första talarkväll hålls den 23 januari. Då talar Nima Sanandaji om "Kvinnors chanser att nå näringslivets topp - en jämförelse mellan Sverige och Baltikum. Han presenterar sin rapport i riksdagen samma dag.

Tid: Torsdag 23/1 klockan 19.00.
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och dryck både med och utan alkohol att köpa.

Alla är välkomna!

Reinfeldt hyllar enveckasförsvaret

Två procent av svenska folket tycker att Sverige har en bra försvarspolitik. Men enligt Fredrik Reinfeldt är det svenska försvaret i dag bättre, eller bättre anpassat till verkligheten, än det var 2006.

Uttalandet är en halvsanning. Alliansen har mycket medvetet fortsatt omställningen av försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar som mestadels används utomlands. I takt med att hotet mot Sverige minskat och förändrats i sin karaktär, har en omställning varit motiverad.

Men detta har också fått konsekvenser på hemmaplan, vilket bristande beredskap vid ryska flygövningar varit ett av många tecken på. ÖB har konstaterat att Sverige skulle kunna stå emot ett begränsat angrepp i ungefär en vecka.

Nu låter Moderaterna, som i opposition slogs för större satsningar på försvaret, annorlunda. "Försvaret av Sverige börjar i Sverige". Minsann. Tråkigt då att det knappt finns något att försvara gränserna med.

Finland är inte imponerat. Där ses Sverige som ett avskräckande exempel. Om nu det svenska och finska försvaret ska samarbeta förväntar sig nog vårt östra grannland att även Sverige har ett försvar värt namnet. Annars är ett försvarssamarbete lönlöst ur finskt perspektiv. Och i dag kan det svenska försvaret faktiskt inte ens freda svensk gräns.

Regeringen bryter mot FRA-lagen

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg fortsätter att vara kritisk mot hur regeringen hanterar FRA-lagen. Att lagen i sig är ett luftslott, en charad, är en sak. Men faktum är att regeringen inte ens följer den. Då spelar det ingen roll hur många gånger statsministern och försvarsministern säger att de utgår från att FRA självt håller sig inom lagens gränser.

Anne Rambergs kritik handlar denna gång om de så kallade integritetsombud som ska bevaka den enskildes integritet när försvarsunderrättelsedomstolen (FUD) tillståndsprövar FRA:s önskemål om signalspaning. FUD beviljar alltid i princip det FRA vill, enligt dess FUD:s ordförande.

Sex integritetsombud ska förordnas, tre av dem av Advokatsamfundet. Men sedan deras förordnande gick ut i höstas har regeringen inte utsett några nya. I stället har de sittande fått frågan om de kan fortsätta. Förmodligen skulle regeringen tycka att det vore mest bekvämt om samma sex personer satt på livstid.

Det är uppenbart att regeringen ville ha FRA-lagen på plats utan dröjsmål 2008, att den lade ut dimridåer för att få det fåtal kritiker som fanns i riksdagen att säga ja och att den sedan dess har ägnat sig åt grov ändamålsglidning.

Enligt Carl Bildt är FRA-lagen så bra att den väcker omvärldens avund. Det är ett så hårresande påstående att det blir komiskt. Sverige kritiseras av EU-parlamentet och ombes revidera FRA-lagen. Inte mycket avund där. Även om kritiken främst riktas mot NSA och GCHQ, vilket är naturligt eftersom de är västvärldens mäktigaste underrättelsetjänster, kommer FRA inte undan.

Nog vore det angeläget att FRA:s arbete prövas mot alla människors rätt till privat kommunikation. I nuläget är det svårt att se hur FRA-lagen, som en del i den globala massövervakningen, skulle kunna få grönt ljus på denna punkt.

Lyssna till:
Debatten mellan Christian Engström (PP) och Allan Widman (FP) i Studio Ett här.

Feminist på hal is

I det feministiska Sverige twittrar elithockeyspelaren tillhörande Luleå Hockey, Johan Forsberg, om män som ett jätteproblem. Han säger sig tycka synd om heterosexuella kvinnor som måste dejta svenska män.

Forsberg får uppmärksamhet, som man alltid får om man säger något illa om män som grupp, och intervjuas i DN:s sportbilaga. Jag känner varken till eller är intresserad av Forsbergs sexuella läggning, men kanske kunde Forsberg själv dra sitt strå till stacken och skona de svenska kvinnorna genom att bara dejta män?

Han tycker också att män ligger bakom allt dåligt i världen. Huruvida detta även gäller honom själv framgår inte. Han vill, som han säger, "inte dra alla över en kam". Men vanligtvis består generaliseringar just av att ge en grupp en viss egenskap eller defekt, i detta fall tillskrivs halva jordens befolkning någon sorts ondska eller oförmåga till att göra gott.

Det är lite intressant att någon som säger sig ha "svårt för män i grupp" valde att bli hockeyspelare. Det är lite som att vara rädd för blod och bli kirurg.

Vi får hoppas att Johan Forsberg aldrig hamnar i NHL. Då kommer han få fullt upp med det nordamerikanska patriarkatet i form av lättklädda kvinnor på isen. Hur skulle det gå?

Inget för Johan Forsberg.

När privatmoral blir lag

Nystartade Kristna värdepartiet ska ta upp kampen om de åsidosatta kristna väljarna som gett upp hoppet om Kristdemokraterna. En profilfråga är ett förbud mot aborter.

DN:s Susanna Birgersson anser att ett abortförbud är ett uttryck för en extrem privatmoral, och att ambitionen med ett sådant förbud är att "tvinga resten av befolkningen att leva efter en specifik moral". Så är det givetvis. Men är det inte så alla andra partier arbetar - hela tiden?

All lagstiftning utgår förvisso från någon sorts moral. Libertarianer brukar anklagas för att vilja ha ett samhälle utan moral, men i själva verket är det tvärtom. Lagarna ska vara få men tydliga, och endast finnas där för att skydda liv liv och egendom. Inte förhindra människor från att eventuellt skada sig själva. Det vi kritiserar är den sortens lagar som utgår från privatmoraliska ställningstaganden om olika fenomen. Då spiller det ofta över i moralism.

Sexköpslagen är i högsta grad en moralistisk lag. Mest drivande för att få sexköpsförbudet på plats var radikalfeminister som Margareta Winberg, sedan dess har hela det politiska spektrat slutit upp bakom en lag som förbjuder vuxna människor att träffa frivilliga överenskommelser. Vi förväntas anse att det räcker att landets statsminister, efter att ha läst en bok, tycker att trafficking är hemskt och av den anledningen vill bekämpa all sexhandel och skärpa straffen.

Även narkotikapolitiken bygger på någon sorts privatmoral. Vissa tycker inte att man "ska hålla på med" droger. De använder närmast religiösa argument mot narkotikaanvändning och kryddar med myter, halvsanningar och överdrifter.

Inget politiskt parti i Sverige förespråkar mig veterligen fri abort. Alla föreslår någon sorts begränsning. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson debatterade abortfrågan blev den förstnämnde helt ställd när han insåg att även hans eget parti var ett av dessa. Sjöstedt anklagade Åkesson för att vilja "bestämma över unga tjejers kroppar". Åkesson replikerade lugnt att det vill även Sjöstedt göra. Det som skiljer partierna åt är endast tidsramen, det vill säga när fostret anses vara så mycket människa att en abort inte längre är tillåten (se debatten här, abortfrågan diskuteras 58 min in i klippet).

Att ha en stark privatmoral är bra. Men håll den för dig själv. Om fler politiker levde efter den devisen skulle samhället vara lite friare och lite mer tolerant. Vore det så tokigt?

En dålig skola ska bli längre

Alliansen vill förlänga grundskolan, och därmed skolplikten, från nio till tio år. För elever som inte klarar dessa tio år ska ett elfte grundskoleår vara möjligt.

I en tid när lärarnas kompetens ifrågasätts till följd av en bristfällig lärarutbildning, när eleverna tagit över klassrummet och när svenska skolelever får med sig så dåliga läskunskaper att de inte ens förstår tentainstruktionerna på högskolan, är det en märklig prioritering att förlänga grundskolan med ett extra år.

Problemet med den svenska skolan är ju inte att den är för kort, utan att den är för dålig.

Ask blottar svensk drogpolitiks dumhet

Beatrice Asks pinsamma snedsteg kring cannabisnyheten på satirsajten The Daily Currant har nått både svenska och utländska medier, och fått det obligatoriska Hitlerhånet (creds till Sofia Arkestål). Hon är alltså officiellt bortgjord.

Men bakom justitieministerns förbluffande okunskap - hon trodde alltså på fullt allvar att 37 människor dött av marijuanamissbruk samma dag som legaliseringen trädde i kraft i Colorado - finns ett allvar. Ask talar nämligen för den svenska narkotikapolitiken när hon skämmer ut sig på detta sätt. Hon har gott sällskap av folkhälsominister Maria Larsson.

De båda representerar två av riksdagens mest hopplösa partier i narkotikafrågan. De saknar insikt, ödmjukhet och tillstymmelse till förmåga att ta in motargument. Den svenska narkotikapolitiken har länge varit religiös. Den saknar vetenskaplig grund. Men dess anhängare tror på den. De vägleds av myter, halvsanningar och rena lögner. Men de tror.

Mest tragiskt är att nolltoleranspolitiken kostar liv. Den narkotikapolitiska frågan är inte fullt så svartvit som vissa försöker påskina. Svensk politik handlar inte enbart om repression, om batonger och långa fängelsestraff. Vården finns där som ett av flera bärande ben. Men politiken handlar inte om skadereducering i första hand utan om avskräckning och bestraffning.

På andra områden förmår politiker dra slutsatser av dåliga resultat och faktiskt byta politik. Vi har exempelvis sett stora omprövningar i skolpolitiken under det senaste decenniet. Nu ropas, närmast i panik, på fler förändringar i takt med att resultaten försämras.

Andra länder har börjat inse att kriget mot narkotikan är ett missgrepp. Men svensk narkotikapolitik får inte omprövas. Trots att dödligheten hos missbrukarna ökar. Trots att cannabisanvändningen bland unga ökar. Kort sagt, trots att Sverige för varje år kommer länge och längre från slutmålet med nolltoleranspolitiken: det narkotikafria samhället.

Svenska narkotikapolitik vilar på myter, lögner och ovetenskapliga argument. Det duger inte. Därför behövs en förutsättningslös omprövning av politiken. Och olyckor som Maria Larsson och Beatrice Ask borde inte få komma i närheten av en ministerpost någonsin igen. De har gjort nog skada.

Feminism, porr och inkompetens

Emellanåt dyker det upp insändare och inlägg om porrens påstådda skadeverkningar, dess kränkande karaktär och vad den gör med konsumenten. I synnerhet den som konsumerar mycket.

Frågorna är inte irrelevanta, ty allt kan missbrukas. Men de ställs ofta ur ett negativt perspektiv, vilket oundvikligen resulterar i en negativ slutsats. Att porr på något sätt är skadlig tycks ovedersägligt.

Radikalfeministen Ebba Witt-Brattström är föga förvånande en av dem som hävdar det. Men hon går betydligt längre i sin sexnegativa maktanalys. Brattström tycker att "sexualiserat kvinnohat" i dag är det "normala" i våra relationer. Det är en illvillig anklagelse mot oss alla, egentligen. Mot män som sägs förtrycka kvinnor i sänghalmen. Mot kvinnor som är så svaga att de inte kan freda sig eller framföra sin vilja.

Det är mycket som är tokigt i Ebba Witt-Brattströms text i DN Kultur. Hon varken förstår eller accepterar porrens potential som positiv kraft i våra sexuella relationer. Hon förklarar gruppvåldtäkter med porrfilmernas gruppsexscener. Och hon kritiserar, precis som ett antal kristna företrädare gjorde för inte så länge sedan, RFSU:s information "Sex i skolan".

Brattström förstår inte (eller väljer att ignorera) att våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket förklarar den friande domen mot de fem pojkarna i det uppmärksammade Tenstafallet. Hovrättens friande dom hade nämligen inte med "nätporrens kränkande värdesystem" att göra utan förklaras av att åklagaren inte kunde bevisa att pojkarna haft uppsåt att våldta.

Det är populärt att anklaga porren för allt sexuellt våld i samhället. Kausaliteten är emellertid ytterst tveksam. Talande nog anger Ebba Witt-Brattström heller ingen forskning som stödjer hennes tes (presenterad som fakta) att gruppvåldtäkter ökar och att gruppsex i porrfilmer skulle vara en orsak till detta. Parallellen förefaller mig absurd, men för den som ser pornografi som ett slags övergrepp är det förmodligen en logisk slutsats. Om än inte en korrekt sådan.

Ebba Witt-Brattström begår kardinalfelet att låta sin konservativa sexualmoral vara spegel för alla kvinnors, även alla unga kvinnors. En 20-årig svensk kvinna har högst sannolikt en liten annan uppfattning om sex än Brattström. Ändå gör hon sig till talesperson för alla kvinnor, och beskriver en "spänning" mellan kvinnors och mäns sexualmoral.

Vilken sexualmoral har hon då själv? En ledtråd är att Ebba Witt-Brattström för några år sedan uttryckte besvikelse över att svenska kvinnor tagit efter männens sexuella beteende. Det var inte målet med den feministiska kampen, menade hon. Målet var att "de unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa". I stället har unga kvinnors sexpartners ökat i antal.

Ebba Witt-Brattström är naturligtvis fri att tycka vad hon vill om att unga har sex med flera partners än vad hon själv hade som ung. Men hennes inställning grundas i en i mitt tycke konservativ och inskränkt moral, och hennes besvikelse över att unga inte håller händerna på täcket har inget att göra med patriarkala strukturer eller porrens påstått skadliga påverkan på oss. Den som framför ett sådant påstående måste också lägga fram stöd i form av resultat från relevant forskning. Vilket aldrig görs.

När man som Ebba Witt-Brattström har fel redan i sina utgångspunkter blir även slutsatserna helt uppåt väggarna. Men det var tydligen värt ett uppslag i DN Kultur. Se det som en lektion i radikalfeministisk inskränkthet och ohederlighet.

Sverige har en okunnig justitieminister

Att den narkotikapolitiska debatten omgärdas av mycket okunnighet och många myter är ingen nyhet. Många av oss har matats med dem sedan högstadiet. Det som var fåniga föreläsningar av tidigare missbrukare då är emellertid fortfarande Sveriges officiella hållning i dag. Även om alltfler inser att svensk narkotikapolitik nått vägs ände.

När en satirsajt skriver att 37 personer dött av marijuanaöverdos på en enda dag sedan staten Colorado legaliserat cannabis ser någon en möjlighet att propagera lite. Det måste vara ett bevis för att knark är bajs, och att Sveriges nolltoleranspolitik är den enda rätta vägen.

Beatrice Ask tog chansen och Facebookdelade: Dumt och sorgligt. Mina första motion i ungdomsförbundet hetter Krossa knarket! I den frågan har jag inte ändrat uppfattning alls." Hoppsan.

Tyvärr verkar Asks kunskaper i ämnet inte ha utvecklats alls sedan hon skrev den där motionen. Någon borde skicka Beatrice ett gredelint kuvert.

Läs även:
Fnordspotting

Krismedveten

Övervakningsstaten har blivit ett monster

Journalisten och datasäkerhetsexperten Jacob Applebaum har med Der Spiegels uppgifter om den globala massövervakningen som grund tämligen detaljerat förklarat varför och på vilket sätt alla och envar, hur oskyldiga vi än är, kan hamna under NSA:s lupp. Och att det sker hela tiden.

Applebaums föreläsning är ganska teknisk, vilket är oundvikligt eftersom den rör tekniskt avancerade frågor. Tyvärr gör detta faktum att den breda allmänheten inte orkar sätta sig in i hur den bäst kan skydda sig från angrepp, eller ens förstå hur utsatta vi alla är.

I dagens avancerade och uppkopplade värld bär vi ständigt bär med oss våra smarttelefoner, surfplattor och laptops. Samtliga är i dag försedda med kameror, vissa fungerar med röststyrning. Hur ska vi kunna vara säkra på att de inte ser och lyssnar på oss, likt Microsofts Kinectkamera? Svaret är: Det kan vi inte. Vi kan aldrig vara säkra på att NSA, eller någon annan underrättelstjänst med stora resurser, inte har tillgång till vår information just nu.

Problemet är uppenbart när det handlar om journalister som sitter på känsligt material, information som i många fall kan vara komprometterande för en regering eller enskild person med band till regeringen. Det kan finnas många skäl att vilja tysta personen i fråga.

Men vi andra då? Vi som omöjligen kan vara intressanta ens för den mest uttråkade och undersysselsatte NSA-anställda? Tja, så kallad "untasked targeting" innebär att NSA kan rikta sig mot vem som helst när de behagar. Det kan räcka med att besöka en viss sajt för att bli intressant.

Det Applebaum beskriver är ett slags permanent undantagstillstånd där staten tar sig alldeles särskilda befogenheter utan att berätta om det. Enda orsaken till att vi vet det vi i dag vet, är Edward Snowdens beslut att läcka.

Detta undantagstillstånd har genomförts på ett väldigt listigt sätt. De skyddsmekanismer som normalt skulle finnas till hands - rättsliga åtgärder och kryptering - görs impotenta genom smart lagstiftningsarbete och genom att NSA aktivt ser till att bland annat krypteringstjänster innehåller brister som gör att de kan knäckas av den allsmäktiga underrättelstjänsten.

Men hur kan då detta få fortgå? En viktig förklaring är det jag nämnde inledningsvis: den tekniska kompetensen. Eller snarare bristen på densamma. Allmänheten, rent generellt, har svårt att förstå hur övervakningen går till och hur utsatt varje enskild medborgare egentligen är. Det är ingen anklagelse, endast ett konstaterande.

Men inte heller lagstiftarna själva förstår dessa frågor. Vilket nog är snäppet värre. Fråga valfri riksdagsledamot, alltså de som röstade ja till FRA-lagen 2008, om hur FRA arbetar, på vilket sätt underrättelseinhämtningen går till och varför vi som vanliga medborgare inte har något att frukta från den. Chansen att en ledamot som tryckte på ja-knappen när det begav sig, och skulle göra det igen om vederbörande fick chansen, kan ge dig någon sorts saklig utläggning är minimal. Likadant ser det ut i andra länder. Lagstiftarna är oinformerade och okunniga.

De politiker som själva är ansvariga för lagstiftningen kan alltså inte dessa frågor. Det är därför Reinfeldt et al. endast säger sig utgå från att lagen följs när de tillfrågas. Det är ett bättre svar än att de inget vet. Detta öppnar givetvis upp för underrättelsetjänsterna att bli herrar i sitt eget hus, att bli en stat i staten (vilket NSA onekligen har blivit) och som en konsekvens av detta ta sig allt större friheter.

Massövervakningen sker i demokratins och frihetens namn, bekostas av oss skattebetalare och utan att ansvariga lagstiftare förstår hur den fungerar. Det, mina vänner, är vad man brukar kalla ett demokratiproblem. Men det är mer än så. Det är ett stort steg mot tyranni.

Se Jacob Applebaums föreläsning här.

Läs även:
HAX, Christian Engström, Opassande