Samtycket och lagen

I går demonstrerade feministiska aktivister, Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud (med andra ord the usual suspects) för ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagen.

Det kan tyckas alldeles självklart. Om inget samtycke till sex finns är det väl våldtäkt? Så enkelt är det emellertid inte. Våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket gör att det åligger åklagaren att bevisa att den tilltalade verkligen hade för avsikt att våldta och har förstått att målsägaren inte var med på noterna.

Det många feminister blundar för eller förringar är att sexuella övergrepp är knepiga ur bevissynpunkt. Inte ens skador i underlivet behöver vara ett klockrent bevis för ett övergrepp. Beviskraven ska vara höga, och att advokater ställer jobbiga frågor i syfte att underminera offrets trovärdighet är tyvärr en del av spelet.

Faran med ett samtyckesrekvisit är att bevisbördan flyttas till den tilltalade. Att den tilltalade åläggs att visa på vilket sätt vederbörande visste att den andra samtyckte till det som skedde. Frågan ställs redan i dag, i syfte att klargöra om det fanns något uppsåt att våldta. Men risken är att ett samtyckesrekvisit förflyttar bevisbördan, vilket vore mycket olyckligt. Därför har också Advokatsamfundet framfört kritik mot förslaget.

Det måste påpekas att det är viktigt att individens rätt att ha sex med andra, även på i somligas ögon märkliga och frånstötande sätt, inte inskränks.

Detta betyder ingalunda att svenska domstolars hantering av sexualbrottmål är klanderfri. Verkligen inte. Vi har sett ett antal tveksamma motiveringar i friande domar på sistone. Kunskapen behöver sannolikt höjas och bemötandet förbättras hos både polis och rättsväsendet. I så måtto har Katarina Wennstam rätt.

Den som har sex med en annan person kan förväntas ta ansvar för sina handlingar under akten. Tvång är aldrig acceptabelt. Men det behövs sannolikt ingen lagändring, och vi ska passa oss för att i panik gå högljudda feministiska aktivister till mötes. De har aldrig visat intresse för rättssäkerhet.

Det är faktiskt väldigt sunt att vara skeptisk mot en lagändring som får stöd av både Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud.