Lexbase ökar rädslan och misstänksamheten

Sajten Lexbase, där alla mot en avgift kan få se på vilka adresser det bor brottsdömda runtom i Sverige, har skapat debatt.

I går drog Bahnhof ur pluggen eftersom användares kontouppgifter kommit på drift på grund av intrång. Operatören sågar Lexbases säkerhet. Men det är sannolikt bara en tidsfråga innan tjänsten öppnar igen hos en annan operatör.

Debatten behövs. Det är inte bara förhärdade brottslingar som hängts ut i Lexbase utan även offer för brott och personer som friats i högre instans. Lexbase tar ingen hänsyn till detta eftersom den endast täcker tingsrättsdomar.

Själva tanken med en databas där vem som helst kan se var brottsdömda bor (eller bodde) bygger på människors fruktan och nyfikenhet. Vårt rättssystem bygger å andra sidan på att människor förtjänar en andra chans.

Argumentet som ofta framförs i sådana här sammanhang är att människor "har rätt" att få veta om deras granne är dömd för våldtäkt (tänk på barnen!) och om deras arbetskollega har skelett i garderoben (tänk på tryggheten!). Det skulle alltså vara en sorts trygghetsfråga för oss alla.

Frågan är dock vad förväntas göra med informationen att vår granne är dömd för brott? Lexbase är en illa dold uppmaning att skvallra om medmänniskors förflutna och i förlängningen även att ta lagen i egna händer. Det är därför en smula ironiskt att en av Lexbases initiativtagare själv har hotats och fått sina personuppgifter spridda.

Tanken på att tryggheten i samhället ökar om vi vet allt om alla bygger på felaktiga premisser. Tvärtom är det så att sådan kunskap ökar rädslan och misstänksamheten. Vår önskan att veta om någon har dömts för brott förutsätter att återfallsrisken är hög - vilket den inte nödvändigtvis är.

Lexbase kommer i ett skede när företags krav på utdrag ur belastningsregistret vid anställning ökar lavinartat. Det finns även hyresvärdar som begär sådana utdrag. Är tanken att personer som avtjänat straff varken ska kunna få arbete eller bostad? Hur tror vi att en sådan utveckling kan göra vårt samhälle tryggare?

Ett exempel på hur illa det kan gå är sexbrottsregistret i USA. Det har nämligen medfört just sådana konsekvenser (skildrat i dokumentären Pedofilernas natt). En person som varken släpps in på bostads- eller arbetsmarknaden efter avtjänat straff har plötsligt få anledningar att inte begå nya brott. Och så sluts cirkeln och den självuppfyllande profetian blir sann: tidigare dömda återfaller i brott.

Att domar är offentliga är viktigt i en demokrati. Få länder kan uppvisa samma grad av transparens som Sverige. Men besväret att behöva kontakta tingsrätten och begära ut papperskopior på en dom förhindrar många nyfikna som om de med ett knapptryck kunde plocka fram samma information om sina grannar skulle vara väldigt lockade att göra det.

Även om rättsväsendet fastslagit att någon har sonat sitt brott, är ofta omgivningen inte lika benägen att förlåta. Framför allt sexualbrott, och i synnerhet mot unga, bär ett särskilt socialt stigma. Ändå måste vi påminna oss om att vi har tidsbestämda straff för att människor ska få en andra chans. Det amerikanska sexualförbrytarregistret förhindrar effektivt människor att komma tillbaka in i samhället igen efter avtjänat straff. Den vägen ska vi inte ta i Sverige.

Advokatsamfundets Anne Ramberg formulerade det kanske bäst:

Sajten innebär en smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv. Den strider mot vedertagna och civiliserade principer om rehabilitering och återanpassning av dömda i samhället. Den riskerar dessutom att leda till att fel person utpekas, att folkdomstolar etableras, att hämnt utveckas, att barn blir mobbade, att människor blir osäkra osv. osv.

Det är positivt att så många har reagerat. Låt oss hoppas att de reaktioner vi nu ser är starten på en bredare diskussion om vår rätt till personlig integritet och allas rätt till en andra chans.

Uppdatering: Enskilt åtal väcks mot Lexbase. Samtidigt hävdar DN att tingsrätter i Sverige börjat få förfrågningar från ett annat företag, Vivalto. Fortsättning lär följa...

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, HAX