Sexköpslagen, Bard och Sundström

Det är lite komiskt att det var just Lena Sundström som modererade debatten mellan liberalen Alexander Bard och radikalfeministen Gudrun Schyman i TV4 (se klippet här). Såsom varande vänster och vän av sexköpslagen (och, inte att förglömma, "valbevakare" i TV4!) var Sundström en illa vald moderator/programledare.

För säkerhets skull finns hennes alldeles egna åsikter om sexköpslagen på pränt i Aftonbladet sedan tidigare. Sundström, Schyman och Ask hävdar alla att vid sexköp säljs kroppar, inte tjänster, och att det inte alls handlar om sex, egentligen. Inte om lust. Det är en rubbad inställning. Det handlar om att sälja en tjänst som utförs med kroppen (i likhet med massage, även om sexförsäljning är generellt mer påfrestande), inget annat. Och det handlar i allra första hand om sex och lust.

Detta förtydligar Alexander Bard och Oscar Swartz i sin debattartikel bra i Expressen: "Gudrun Schyman vägrar att se kroppen som en vara till salu, "hel eller styckvis". Vi håller med, och kan försäkra den anatomiskt taskigt insatta Schyman om att inga som helst kroppsdelar saknas efter försäljning av sexuella tjänster. Vi säljer tjänster, inte kroppar."

För första gången sedan sexköpslagen blev verklighet för över elva år sedan är jag försiktigt hoppfull om att något positivt kan hända i Sverige på detta område. Nästa år är det tänkt att sexarbetares egna intresseorganisation Rose Alliance ska delta i Pride. Min förhoppning är att denna grupp ska bli en permanent del i Priderörelsen - och växa år för år. Det kan vara en liten revolution på gång.

Swartz och Bard mot sexköpslagen

Jag har skrivit mycket och ofta om sexköpslagen (se några av bloggposterna här, här och här samt på SVT Debatt här). Men i dag lämnar jag över ordet till Alexander Bard och Oscar Swartz, vars debattartikel om sexköpslagen i Expressen, som är ett svar på Gudrun Schymans försvar av nämnda lag (som i sin tur var ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs kritik mot den moralistiska lagen) sammanfattar mina åsikter i frågan på ett utmärkt sätt.

Två homosexuella sexsäljare slår tillbaka!

Kombinationen gay och sexsäljare är säkert uppseendeväckande för många. Den går nämligen inte ihop med stereotypen om kvinnan som (utnyttjad) säljare och mannen som (utnyttjande) köpare. Kombinationen Pride och kritik mot sexköpslagen är rena dynamiten. Det blir en svår nöt att knäcka för sexmoralisterna. I min värld passar kritiken mot sexköpslagen alldeles utmärkt in i Pridebudskapet om sexuell tolerans och acceptans.

Allt fler röster vaknar till liv, allt fler vågar ifrågasätta. Ju fler som gör det, desto fler kommer våga haka på. Framtiden kanske börjar här.

TV-tips

I dag och på lördag sänds Roslings värld i SVT igen. Ta chansen att se en underhållande dokumentär om mannen som gjorde statistikpresentationer till en konst och gav många pessimister över sakernas tillstånd en knäpp på näsan. Med fakta och humor har han charmat en hel västvärld.

Torsdag: 16.40 (SVT2)
Lördag: 14.55 (SVT2)

Gapminder.

Sex är sex

Sexköp är ingen mänsklig rättighet, dundrar pengagrillaren Gudrun Schyman i Expressen (som ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs utmärkta debattartikel på ämnet sexköpslagen). Måhända inte, men att bestämma över sin sexualitet är faktiskt det. Och den rätten vill Schyman frånta både dig och mig.

Det finns inget nytt i Schymans utbrott mot sexköp och prostitution. Hon spelar de säkra korten. Undantaget är väl "tänk om din dotter..."-argumentet, men Schyman är för slipad för att använda det. I stället kallar Schyman de sexsäljare som arbetar frivilligt som "enstaka" och hävdar att "denna lilla minoritet" inte kan utgöra grund för hur vi ska se på prostitution. Det är ett intressant sätt att resonera, särskilt som Schyman inte hänvisar till någon studie som slagit fast att det endast är en liten minoritet som faktiskt trivs med att sälja sex. Orsaken är förstås att någon sådan studie inte existerar. I det senaste statliga beställningsjobbet fanns över huvud taget inget intresse för sexsäljarnas åsikter. Detta betyder således att påståendet om att det är en liten minoritet som säljer sex utan att på olika sätt ha tvingats till det är Schymans egen privata åsikt. Inte fakta. Och politikers åsikter allena kan väl inte utgöra grund för hur vi ska se på prostitution, Gudrun?

Därefter följer ett förvirrat resonemang utifrån könsmaktsordningen. Enligt Schyman handlar sexköp inte om sex. Således reglerar sexköpslagen inte vår sexualitet och är ingen morallag. Vad är då köp av sex om inte köp av sex? Varför är sex inte sex? Jo, därför att det inte är rätt sex, enligt Schymans egna inskränkta värderingar. Hon ska alltså som politiker, utifrån en specifik maktanalys, bestämma vilket slags sex myndiga människor ska få ha utan att riskera bestraffning. Det är faktiskt i allra högsta grad en fråga om moral. Och människosyn.

Jag uppskattar ärliga extremister. Nazister är ofta ärliga. De hatar alla som inte är heterosexuella helsvenskar och sticker inte under stol med att de vill kasta ut alla som inte passar in. Hade de bara fått hade de fortfarande burit hakkors och gnolat på Horst Wessel-hymnen i tid och otid. Renläriga kommunister är likadana. Vänsterextremisten Ali Esbati hymlar inte med att han vill chockhöja skatterna för att begränsa storleken på din och min privata plånbok, inte främst för att förbättra välfärden. Den ärligheten uppskattas ty då vet vi precis var vi har varandra. Radikalfeministerna försöker något annat. De framställer sig som kvinnors bästa vänner men vill i själva verket omyndigförklara och kontrollera dem. Gudrun Schyman är kvinnors värsta fiende och ett hot mot allas vår rätt att få bestämma över vår sexualitet.

Syndikalisterna är brottslingar

Det är inte direkt första gången fackförbundet Syndikalisterna ägnar sig åt utpressningsmetoder i sin fackliga kamp. Deras beteende utanför Berns är således ingen överraskning. Vad som borde överraska är den borgerliga regeringens flathet gentemot fackets gangstermetoder. Något måste göras för att få slut på alla dessa fackliga extremisters övertramp och trakasserier.

Bakgrunden är en konflikt uppenbarligen konstruerad av Syndikalisterna själva. Nu står de utanför Berns i helg efter helg, under sina rödsvarta fanor, som självutnämnda strejkvakter. Och jävlas.

Så här borde det inte få gå till. Finns det en konflikt ska den lösas vid förhandlingsbordet, inte i form av vilda strejker eller, som i det här fallet, utpressning. Syndikalisterna borde givetvis motas bort av polis.

Pride kan bli något mer

Jag är konventionellt heterosexuell och har därför inte sett någon större anledning att engagera mig i Pridefestivalen tidigare. Med tiden har jag emellertid kommit att inse hur viktiga hbt-frågorna är, hur avgörande den sexuella självbestämmanderätten är och hur självklar rätten att få vara tillsammans med och gifta sig med den man vill borde vara. I en värld där homosexualitet på vissa håll resulterar i dödsstraff, fängelse eller bara ren social diskriminering är det befriande att se att hbt-personer i Sverige kan vara få lite mer människor än konstiga avvikare. Därför är det lite trist att jag när jag äntligen skulle vilja delta i Pride i stället kommer att vara på jobbet. Jag får sikta in mig på nästa år, helt enkelt.

Det är lätt att förledas att tro att Sverige är den sexuella frihetens land när man ser det årliga Pridetåget. Till skillnad från i andra europeiska länder är några motdemonstrationer inte att vänta. När det gäller hbt-personers rättigheter har Sverige mycket riktigt kommit längre än många andra jämförbara länder, men sexuell frihet är ett större begrepp än så. Svenska politiker har tagit sig rätten att reglera vuxna människors sexuella möten i en sexköpslag, de har börjat skambelägga ungdomars sexualitet. Sverige är inte alls samma land som det var på 1970-talet. I dag ska det hållas på moralen, ej argumenterat utifrån religiösa övertygelser utan radikalfeministiska maktteorier. Ett slags sekulärt svar på kristen sexualmoral.

Pride förknippas mest med det färgglada tåget, men har vuxit och blivit mer än så. Nu hålls en mängd arrangemang under veckan. Pride skulle dock kunna bli något ännu större, bredare och viktigare än vad det redan är. Hbt-rörelsen borde anamma kritiken mot sexköpslagen och göra den till en naturlig ingrediens i Prideveckan. Det är trots allt en samling för sexuell integritet och frihet. För rätten att avvika, för rätten att få vara sig själv. Det skulle ge sexköpslagsfrågan än mer sprängkraft om den lyftes under Pride.

Det finns redan Pridepersonligheter som är ytterst kritiska till sexköpslagen och den nymoralistiska sexualuppfattningen som sprids i samhället. Kanske behöver björnen bara väckas.

Utveckling sökes.

En bättre barnporrlag

Alla är överens om att sexuella övergrepp på barn ska bekämpas. Det är ingen diskussion om det. Frågan är hur man bäst går till väga för att skydda barn från övergrepp utan att samtidigt montera ned grundläggande rättigheter. Sverige har inte lyckats gå den balansgången och i ärlighetens namn är det nog få länder som har gjort det. När barn och sex nämns i samma mening flyger förnuftet ut ur fönstret och i stort sett vilka åtgärder som helst anses legitima. Vi behöver lugna ned oss en aning om vi ska komma ur denna onda cirkel.

Att det är möjligt att klassa mangaserier som barnpornografi har upprört en hel bloggosfär. Även i de traditionella medierna har det framförts protester mot orimligheten i en sådan lag (också vänsterspöket Jan Myrdal är irriterad). Det är positivt att det uppstår reaktioner, men eftersom lagen alldeles nyligen skärptes är det knappast aktuellt med någon omprövning. Därtill är dessutom de flesta politiker för fega.

Precis som jag konstaterat tidigare är det fel att förbjuda innehav av information bara för att informationen anses äcklig eller stötande. Nu råkar barnporr vara skildringar av övergrepp, det vill säga av brott. Men om dessa ska vara förbjudna att inneha och rent av att titta på, går det att fråga sig om inte skildringar av även andra brott ska vara olagliga att inneha. Riktigt så ser det inte ut i dag.

Det går att tänka sig ett flertal lösningar i stället för dagens orimliga barnpornografilag. En är att förbjuda innehav och ge polisen rätt att förverka materialet på datorn men inte ha något rent rättsligt straff för innehavet. Jag lutar dock åt ett alternativ som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Det skulle rikta polisens resurser mot de som sprider materialet för att tjäna pengar vilket, åtminstone i vissa fall, lär inkludera de personer som också är ansvariga för övergreppen. Det är väl främst dessa som samhället vill straffa?

Det är lite bisarrt att den här frågan har fått en sådan uppmärksamhet globalt och engagerat politiker och lobbyister över hela världen. Barnpornografi är trots allt en väldigt marginell företeelse. Det är dock inte osannolikt att kampen mot barnporren är ett resultat av den växande nypuritanismen i västvärlden. Vi ser tendenserna i allt från reklamaffischer till film och TV. Det finns risk för att kampen mot barnpornografi glider över i en kamp mot ungdomssex. Första stenen har redan lagts i och med att även sexuella skildringar av ungdomar som är 17 år betraktas som barnporr - trots att vi får sexuell bestämmanderätt i Sverige när vi fyller 15. Detta i det sekulära Sverige på 2000-talet. Här har ECPAT vunnit en stor seger. Jag vet inte om de är ovetande om att pedofiler över huvud taget inte tänder på 17-åringar. Deras intresse är förpubertala barn, inte personer i övre tonåren.

Det är uppenbart att barnpornografifrågan används som murbräcka både för att driva igenom censur- och övervakningslagstiftning och för att propagera för en nymoralistisk sexualuppfattning. De små barnen vi sade oss vilja skydda har sedan länge fallit bort längs vägen. Nu handlar frågan om något helt annat.

Amsterdam tur och retur

Tillbaka från Amsterdam. Inte nog med att pulsen går ned några snäpp när man vandrar på Amsterdams gator jämfört med Stockholms stressiga diton, staden känns behagligare även av andra skäl.

Red Light District är visserligen lite som Gröna Lund insprängt i Gamla stan. Plus Coffee shops, bordeller och sexbutiker då. Men just mixen av sexuell frihet, rökbarer och matställen är så anmärkningsvärd för en svensk van vid den svenska inskränktheten (på både det narkotikapolitiska och det sexuella planet) att man inte kan annat än le lite generat. Tänk om Stockholm ändå vore lite mer som Amsterdam. Lite friare, lite mindre åtstramad. Lite gladare.

Nu besökte jag inga bordeller den här gången heller, men om jag hade gjort det hade frågan om huruvida sexsäljarna var lyckliga av sitt arbete eller ej inte känts särskilt relevant. Det är bara sexsäljarna vi avkräver lycka på arbetet för att vi inte ska bespotta deras val av sysselsättning. Sexsäljarna hamnar i en omöjlig situation där de förväntas säga att de är utnyttjade offer och anklagas för att ljuga när de inte ger detta svar. De sexsäljare jag har pratat med, i både Sverige och Thailand, har imponerat på mig genom sin beslutsamhet och, i vissa fall, sitt entreprenörskap. De vet vad de vill, de vet vad de gör och de arbetar hårt för det. Och: de är inte tvingade till det av någon utomstående. De ser en möjlighet och tar den.

Jag anser att vi behöver avdramatisera sex. Visst kan sex vara speciellt om det sker av kärlek. Det kan nå en annan nivå om man har det med någon man verkligen älskar. Då spelar det ytliga som bilringar, penisstorlek, bröstform eller annat mindre roll. Men sex är också ett synnerligen basalt mänskligt behov. Tillfredsställs det inte med viss regelbundenhet inom en relation kommer någon av parterna, sannolikt båda, söka alternativ. Ett sådant är att släpa hem någon från krogen. Men sådant är riskabelt eftersom kvinnan/mannen kan börja skicka SMS eller ringa när det är som mest olämpligt.

En betydligt mer diskret lösning är således att uppsöka ett proffs. Dels är chansen till ett bra ligg större än om du släpar hem någon halvfull person från krogen vid 02-blecket. Dels kan du vara säker på att sexsäljaren inte ringer upp dig eller skickar textmeddelanden så att sambon ser (har du otur talar hon i stället ut i Aftonbladet, men jag vill tro att detta beteende inte är representativt för majoriteten sexsäljare). Många av sexsäljarnas kunder är gifta män eller män med förhållanden. Vissa gör det av ovan nämnda skäl, sexet fungerar inte i förhållandet. Andra gör det för att sexet kanske har blivit lite väl slentrian eller att sambon inte vill ställa upp det som råkar vara mannens personliga fetisch. Skälen är många. Och kvinnor i karriären sägs vara de flitigaste kvinnliga sexköparna, men detta är ett inte lika utforskat fenomen ännu.

Det är här orimligheten i att politiskt reglera sexualiteten blir så uppenbar. Egentligen säger det att vi ska hålla oss kvar i dåliga relationer och hålla käft. Vi ska inte experimentera sexuellt. Vi ska söka relationer på "normala" sätt (normalt är att betala drinkar så att en tjej blir så full att hon följer med hem för lite kuttrasju, att betala cash direkt är det inte). Vi ska alltså se efter så att politikerna nickar godkännande innan vi har sex.

Om jag nu hade köpt sex i Amsterdam hade jag i vissa personers ögon begått ett brott. Det har framförts förslag om att även förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder, oavsett vad lagstiftningen i det aktuella landet säger om saken. Den sista Sovjetstaten Norge har gått före med en sådan idiotlag. Jag är rädd att Sverige kan följa efter. Frågan är förstås hur i hela friden en sådan lag ska kunna efterlevas - och om inte detta också ger andra länder rätten att stifta liknande lagar.

Så alla ni moralister: ni får tycka vad ni vill men håll era inskränkta åsikter för er själva. Tvinga dem inte på mig eller andra som inte delar er världsbild och bara vill leva våra liv i fred. Detta är den tydligaste skillnaden mellan äkta liberaler och de flesta övriga: vi tvingar inte andra att leva efter våra övertygelser.

Öppna bordeller saknas i Sverige. De förtäckta består, givetvis.

Ett tufft val

Lite smålullig i Bryssel med sängen nära till hands men datorn ännu närmare. Så. En liten fundering. Beatrice Ask. Detta kortväxta skämt på två ben. Vet Fredrik Reinfeldt hur dålig hon är? Begriper han hur stor skada hon har gjort för rättssäkerheten i Sverige under Alliansens tid vid makten eller sitter han och nickar gillande när hans justitieminister gör det ena klavertrampet efter det andra? Kommer Ask att sitta kvar som justitieminister om de borgerliga vinner valet? Jag vill faktiskt veta.

Gör hon det förväntas vi välja mellan Thomas Bodström och Beatrice Ask som rättssäkerhetens väktare (och JK heter Anna Skarhed i vilket fall) under de kommande fyra åren. Det är alltså ett val mellan Darth Vader och Diana. Förlåt mig om jag blir en smula skärrad.

Bea i sin röda skrud.

Ask ger oss skäl att rösta vänster

Med Vänsterpartiet vid makten blir Sveriges narkotikapolitik mer liberal, menar rättsstatens fiende nr 1, Beatrice Ask. Det känns konstigt att se detta uttalas som ett slags hot...

Ja, liberal höger och frihetlig vänster möts ibland i vissa frågor. Narkotikapolitiken är en, där det finns ett skademinimeringsperspektiv på båda sidor. Sexköpslagen kan bli en annan om frågan bara får rot och fler vågar bryta tabun och sätta sig upp mot den utbredande sexmoralismen i Sverige.

I morgon åker jag till Amsterdam. Bara så att Beatrice vet.

En välkommen debatt

Jag är i Bryssel och Amsterdam över helgen och är åter i Stockholm på måndag. Någon bloggkoma blir det inte, men kanske lite glesare aktivitet än vanligt.

Jag noterar att det har uppstått en diskussion i både bloggosfären och i gammelmedia om det orimliga i att döma en mangaöversättare för barnpornografibrott. Det är välkommet och visar tydligt på lagens absurditet. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att få de flesta att tänka ett steg längre och även börja ifrågasätta rimligheten i att bestraffa innehav av även riktig barnpornografi. Lagen har nyligen skärpts till att gälla förbud mot att titta på barnporr. Jag har svårt att se hur politiker, livrädda för att utmålas som tillskyndare av pedofili, skulle våga göra något åt denna lag eller ens ifrågasätta den. Det är de för fega för och fajten anses sannolikt inte värd att ta ändå.

Men att debatten har uppstått, att fler än vi fåtal sexliberaler med sinne för proportioner, rättsstat och politikens gränser diskuterar frågan, är positivt.

Den bästa texten du kan läsa om detta just nu hittar du hos Oscar Swartz.

Bloggat tidigare:
När en teckning blir kränkt

Så sabbar man sin image

Att oljejätten BP har betett sig mer än klandervärt under den pågående oljekatastrofen i Mexikanska golfen är nog de flesta ense om. Kritiken berör mycket, men särskilt illa blir det när en arrogant Tony Hayward påstår att de arbetare som blivit sjuka när de sanerat olja nog har blivit matförgiftade. Olja blir man inte sjuk av.

Nu framkommer att BP även har manipulerat bilder för att framstå som mer aktivt i arbetet mot oljeutsläppet. Det är obegripligt hur ett så stort företag, med all den kompetens det borde besitta, kan agera på det sättet och ta de riskerna. Det måste rimligen ha varit medvetet om att någon skulle upptäcka manipuleringen förr eller senare. Å andra sidan kan företagets anseende knappast sjunka mycket lägre.

Vidare är det oförståeligt hur oljeborrning kan fortgå utan att oljebolagen lär sig förhindra nya oljeutsläpp och, framför allt, effektivisera saneringsarbetet. Det är som om händelsen i Mexikanska golfen är världshistoriens första oljekatastrof, som om något liknande aldrig inträffat tidigare. Trots att det har just det.

Upprop mot sexköpslagen

"Lagen är också ett uttryck för den svenska drömmen om det rena folkhemmet. Andra uttryck för denna har varit lobotomi av psykiskt sjuka, tvångssteriliseringar av "socialhygieniska" skäl, samt kriminalisiering och patologisering av homosexualiteten. Protester har avvisats med att "staten vill dig bara väl och vet vad som är bäst för dig". Idag gäller detta, fortfarande av samma anledningar, sexhandeln."

Det enda positiva med sexköpsryktena kring Sven Otto Littorin är att debatten om sexköpslagen har vaknat till liv igen. Både på nätet och i gammelmedia. I dag gör Camilla Lindberg (FP) och Marianne Berg (V) ett blocköverskridande upprop mot sexköpslagen i Expressen. Det är av stor betydelse att det är just blocköverskridande. Det gör det svårare att avfärda som "extremliberalers cynism" när även en vänsterpartist är med på tåget. Dessutom är artikeln skriven av två kvinnor som argumenterar utifrån ett kvinnoperspektiv, vilket ger extra tyngd åt argumentationen än om någon manlig sexliberal skulle vara undertecknare.

Radikalfeministiska plattityder är säkerligen att vänta som svar.

Se även fortsatt kritik mot sexköpslagsutredningen:
Utredningen är inte vetenskapligt gjord (Fredrick Federley m.fl.)
Utvärderingen av sexköpslagen är en vetenskaplig skandal (Susanne Dodillet)

Vi som arbetar för pengar

Visst är det lite märkligt att vi förväntas se ned på de sexsäljare som säger att de arbetar för pengar och inte för sin inre lycka allena - samtidigt som alla vi andra gör just detta...? Varför ska vi särbehandla sexsäljare och kräva att de är uttalat lyckliga varje dag de kliver upp och jobbar samtidigt som vi andra har rätt att klaga på och hata våra 9-17-jobb utan att någon tycker att det är konstigt?

De som är genuint lyckliga av sina arbeten är nog i minoritet. Och även dessa lär sucka högljutt ibland. Spelar månne vår mytbild om den lyckliga tillvaron med lyckliga människor, där dåliga skolbetyg i skolan leder till diskrimineringsdiskussioner och minsta motgång till depressioner, en roll här?

Om Apples låsta system

Christopher Kullenberg skriver i Expressen om varför vi bör bojkotta Apples låsta affärsmodell med iPhone. Jag håller med i inlägget på min spel- och filmblogg.

Se även fem skäl att inte köpa iPhone.

Wikström - barnens bästa vän

Att EU-parlamentarikern Cecilia Wikström, antiliberal folkpartist, är en sexmoralist har vi vetat länge. Hon har stått i TV4 och debatterat sexköpslagen med Alexander Bard, liberal folkpartist, och faktiskt skakat av upphetsning. Hon myntade bland annat uttrycket "det bästa sexet är gratis!". Har hon jämfört? var vi nog många som undrade då.

Nu vill hon, som barnens största vän, fortsätta kampen mot barnpornografin på nätet genom censur. Inget i hennes UNT-artikel är dock nytt, blockeringen pågår redan i Sverige. Sedan den 1 juli är det dessutom förbjudet att titta på barnpornografi (även om det visserligen inte räcker med att råka hamna på fel sida en gång för att dömas). Nyhetsvärdet i artikeln är således höljt i dunkel. Men Wikström gör ett fullgott försök att gå alla till mötes på samma gång.

När sexköp diskuteras pratas det ofta om "flickor" som offer för prostitution för att ge oss bilden av ett barn eller en ungdom som utnyttjas. När barnpornografi omnämns är det "små barn":

"Jag kan berätta att det varken handlar om ungdomar som frivilligt deltar i sexuella aktiviteter, eller att det handlar om sjuttonåringar med "barnsligt utseende". Det handlar om våldsamma övergrepp på små barn och ofta är det barnens anhöriga som utför dessa vidrigheter."

Problemet är att hon har fel. Det handlar inte bara om "små barn", det handlar om alla vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år. Enligt lagen. Det handlar således visst om 17-åringar lika mycket som det handlar om små barn. Steg för steg flyttas gränsen för vilka grupper som ska skyddas. Många av oss trodde säkert att personer över 15 själva fick bestämma över sin sexualitet. Bilden av femåringen som våldtas av vuxna män är inte hela sanningen av vad politikerna vill stävja här.

Jag vill egentligen inte sammanblanda barnpornografidiskussionen med den om sexuell integritet för myndiga människor. Det är två separata frågor där en handlar om informationsfrihet, och kampen mot verkliga övergrepp, och den andra om integritet på det sexuella planet och gränsen för politisk styrning i privatlivet. Det är lätt att bli klassad som pervers idiot när sådana här frågor diskuteras eftersom förbudsivrarna och moralisterna vill utpeka oss som av principiella skäl ifrågasätter det rimliga i att förbjuda innehav av information såsom varande försvarare av övergrepp på barn (på samma sätt som kritiker av sexköpsförbudet naturligtvis själva köper sex och försvarar människohandel...). Frågorna är dock principiellt sett alldeles för viktiga för att vika undan från, trots den stigmatisering de kan innebära.

Som samhällsutvecklingen ser ut hör nämligen frågorna lik förbannat ihop. Det är med barnpornografivapnet som murbräcka som politikerna har börjat inkräkta på vår integritet på Internet och det är med detta vapen som de styrande - påhejade av vänsterfeminister, kristna och sexmoralister i allmänhet - vill skapa en nymoralistisk sexualuppfattning i samhället. Det börjar med att nakenhet och sex blir något fult och tabu redan i unga år. Utvecklingen sedan 1970-talet är egentligen förbluffande. Det fortsätter med en händerna på täcket-mentalitet i övre tonåren och följs sedan av en predikan om icke avvikande sexuell tvåsamhet i vuxen ålder. Grunden är politisk kontroll över den privata sfären.

Cecilia Wikström har rätt i att barnpornografiförbudet inte är ett brott mot yttrandefriheten i sig. Det är snarare ett brott mot informationsfriheten. Det bör och ska inte vara förbjudet att inneha information bara för att informationen är äcklig eller stötande. Polisen bör ha all rätt att spana och kartlägga material på nätet för att spåra de verkliga gärningsmännen. Men att spärra in folk för innehav av bilder, inklusive tecknade sådana, är fel. Åtgärderna för att komma dit leder dessutom till att Internetcensur som verktyg accepteras. Wikström säger att blockering av Internetsidor måste ske "under kontrollerade former, med tydliga regler och med tydlig information till internetkonsumenterna." Jojo. Filtret har inte direkt fungerat så tidigare utan tvärtom visat sig innehålla en mängd sajter som inte har det minsta med övergrepp på barn att göra. Och om nu mängden barnpornografiskt material fortsätter att öka, vilket politiker hävdar, trots att en hel värld slåss mot eländet med hjälp av filtrering, censur, hårdare lagstiftning och ändamålsglidning - vilket är då nästa steg i kriget?

Cecilia Wikström är inte dum. Hon känner till integritetsdebatten. Hon vet vilka motargumenten mot Internetcensur är, även om få av hennes kollegor begriper dem. Därför lägger hon till att "[d]e som tar till fula knep och använder kampen mot barnporr för att få igenom integritetskränkande förslag gör både sig själva och barnen en otjänst." Se där. Wikström är inte bara barnens vän, hon är även integritetens försvarare. Jobbigt att ingen tänkande människa lär tro henne.

Censur får aldrig, aldrig, bli ett acceptabelt verktyg.

Panik! Panik! Sextrakasserier!

Via Per Hagwall kan vi läsa om sjuåriga Ida som trodde att hon fått ett kärleksbrev från en pojke. Hon visade brevet för sin mamma eftersom hon själv inte kan läsa så bra än. Till sin stora förskräckelse läser mamman de fruktansvärda orden: "Jag vil bli ihop och knula".

"Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om sådana här ord", säger Idas mamma upprört. Hon tycker att hon och hennes dotter inte har fått det stöd från skolan som de behövt. Vilket stöd Ida behöver för att bearbeta texten på en lapp hon inte ens förstår framgår inte.

Frågan är vilket stöd stackars Karin som fick höra följande fick?

Vänsterdominans

Vänstervridningen inom universitetsvärlden har varit uppenbar länge. Det är således inga nyheter Svante Nycander kommer med på DN Debatt i går och i dag. Men det retar fortfarande de som är vänster att påstå att både svenska medier och stora delar av universitetsvärlden är vänstervriden. Varför inte bara säga som det är?

Är man så tokvänster att man inte ser att DN Kultur är vänstervriden, i likhet med alla kulturredaktioner, är det kanske inte så konstigt att man heller inte ser vänstervridningen inom universitetsvärlden. Det blir något slags normaltillstånd att läsa Marx, predika strukturellt tänkande och häckla liberalismen och kapitalismen. Detta långt efter kommunismens fall och socialismens politiska sammanbrott.

Jag minns fortfarande väl en föreläsning vid Uppsala universitet. Den skulle handla om ekonomisk historia och liberal ekonomisk teori varför jag för en gångs skull hade vissa förhoppningar om att slippa Marx. Åtminstone lite. Det spektakel jag fick se blev dock ännu värre. Föreläsaren, vars namn jag inte lagt på minnet, inledde med att be alla om ursäkt att han nu skulle föreläsa om liberal ekonomisk teori. Bara så att vi visste att detta minsann var ett undantag. Vi fick ha lite överseende, han hade inget val. När föreläsaren strax före paus började häckla Bo Lundgren (detta var valåret 2002) fick jag dock nog och gick hem. Sedan har vi vad som i Uppsala kallades "och"-perspektivet, nämligen vänsterfeminismen. Den skulle in överallt, oavsett hur irrelevant perspektiven tedde sig för ämnet i fråga. Utvecklingen sedan dess har inte direkt blivit bättre.

Problemet är att personer som är vänster rent politiskt inte ser detta, alternativt inte ser något fel i politiskt vinklad litteratur. Vad hände med det kritiska tänkandet? Nycander ger en rimlig förklaring: verklighetsförankring och solid vetenskap är inte nödvändig i dessa människors ögon. Här är genusvetenskapen ledande. Inom genusvetenskapen har det till och med hävdats att det som i dag ses som vetenskap är sprunget ur manligt tänkande och manliga strukturer och bör förkastas till förmån för något nytt: en vetenskap där källkritik och evidens inte är så viktigt. Det är inte att undra på att Eva Lundgren stormtrivs i ett sådant klimat.

Vänsterperspektiven sitter i väggarna på många institutioner. Det skulle behövas ett rejält korsdrag för att vädra ut den unkna luften. Men vem kan öppna fönstret?

Fortfarande högaktuell på svenska universitet och högskolor.

En ofri värld

Den årliga frihetsrankingen från Freedom House, Map of Freedom in the World, visar att läget för de mänskliga rättigheterna har försämrats ytterligare i världens värsta skurkregimer när året 2009 summeras. I toppen hittar vi länder som Burma, Eritrea, Nordkorea, Uzbekistan, Somalia och Sudan men även Vitryssland, Kuba, Saudiarabien, Kina och Syrien. Totalt 194 länder finns med i granskningen. Trots att antalet demokratier i världen har blivit fler de senaste decennierna tycks förtrycket på många håll ha permanentats.

Rankingen berör politiska och personliga friheter där 1 är bäst och 7 är åt helvete. Kartan nedan är tredelad mellan "ofria" (lila), "delvis fria" (gul) och "fria" stater (grön). Den bör i ärlighetens namn mest ses som en illustration av tillståndet i världen vad brister i mänskliga rättigheter beträffar och inte som någon glasklar ranking mellan olika länder. Det går nämligen att ha synpunkter på att både Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea betraktas som "ofria" trots att det råder en enorm skillnad i ekonomisk och personlig frihet länderna emellan och därmed också i välstånd och möjligheter för medborgarna. Verktyget är således alldeles för trubbigt för att ge en djupare bild av situationen i enskilda länder och berör egentligen endast själva styrelseskicket, demokrati eller någon sorts diktatur, och inslagen av friheter i bred mening. Det betyder att det inte gör något att amerikanska delstater årligen avrättar dussintals människor (hur många oskyldiga som har bragts om livet vet ingen, men 130 personer har friats från sina dödsceller sedan 1973). Landet får bästa betyg.

Enskilda händelser kan påverka i endera riktning, som den nordkoreanska regimens försök att utrota embryon av en privat köp- och säljmarknad eller FRA-lagens tillkomst i Sverige. Sveriges ranking påverkas dock inte och Nordkorea kan knappast klättra högre på skurklistan.

Kanske illustreras FN:s hjälplöshet och meningslöshet bäst av att Kuba, Saudiarabien, Kina och Libyen alla sitter i FN:s människorättsråd. Grattis.

Att Ryssland, Kina och Nordkorea alla ges ofrihetens lila färg
visar vilket trubbigt verktyg Freedom House använder.

Sexköpslagsutredningen: del 2

Den socialdemokratiska regeringen var övertygad om att sexköpslagen dels skulle förändra allmänhetens inställning till prostitution, dels skulle minska förekomsten av både prostitution och våld i samhället. Lagen kom till genom en "kvinnofrids"-proposition. Redan långt innan den röstades igenom i Sveriges riksdag argumenterades för ett förbud utifrån en radikalfeministisk könsmaktsanalys där prostitution sågs som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Och på den vägen är det. När lagen utvärderas ett decennium senare ges utredarna liten möjlighet att avvika från Den Rätta Vägen. För säkerhets skull anlitas utredare som inte heller har någon som helst önskan att göra det.

Om man vill utvärdera en lag som förbjuder köp av sexuella tjänster i syfte att bekämpa förekomsten av prostitution och våld mot kvinnor borde rimligen sexsäljarna själva vara av intresse. Hur ser deras vardag ut? Hur påverkar lagen deras verksamhet och hur påverkar det deras kunder? Vad tycker de om lagen? Ingen av dessa frågor har ansetts relevanta i den statliga antiprostitutionsutredningen. I stället har utredarna valt att luta sig mot redan existerande forskning, som utgår från vad främst socialarbetare, polisens prostitutionsgrupper och olika intresseföreningar tycker och därmed inte ens försökt komma med nya svar på gamla frågor.

Jodå, visst finns ett kapitel om "hur förbudet har påverkat personerna i prostitutionen". Först sexköparna. Det hänvisas lite kort till rapporten Prostitution i Norden. Något färre män angav att de köpt sex 2008 än 1996 (8 respektive 13,6 procent). Därefter kommer sexsäljarna (benämnda "personerna som utnyttjas i prostitution"). Farhågan att prostitutionen skulle gå under jorden och att utsattheten för sexsäljarna skulle öka har inte besannats, hävdar utredarna (s 127f). Således: framgång. Men det som konstateras är egentligen att vi ingenting vet. Det går inte att säga säkert om våld eller hot om våld har ökat . När vi talar om utsatthet finns det dessutom fler mätvärden att ta hänsyn till. Det handlar inte nödvändigtvis om våld eller hot om våld utan om marginalisering i samhället, skapad av stigmatisering och förakt, i sin tur uppbackad av en morallag.

Våldsaspekten kan mycket väl ha överdrivits kraftigt redan från början. Det har funnits föreställningar om att sexsäljare är särskilt våldsutsatta, en uppfattning som härrör från tron att kundgruppen utgörs av konstiga, ensamma män som säkert också är farliga och störda. När nyare studier visar att sexsäljarna inte alls berättar om en våldsutsatt tillvaro har det således väldigt lite med sexköpslagens effekter att göra. Sexsäljare behöver som grupp aldrig ha varit särskilt våldsutsatt alls. Vi måste dessutom hela tiden vara medvetna om att gatusexsäljarna är en liten del av alla sexsäljare. De personer som säljer sex på deltid, vid sidan om annan sysselsättning, för att det är spännande, kul och/eller sätter guldkant på tillvaron rent ekonomiskt, förblir osynliga. Gatuprostitutionens omfattning är en värdelös måttstock för förekomsten av prostitution när de allra flesta som säljer sex gör det via Internet! Det är förbluffande att en utredning i dagens moderna värld inte tar hänsyn till detta uppenbara faktum.

Utredarna är noga med att avfärda uppgifter som kan tyda på negativa följder av sexköpslagen. Lösa och obekräftade uppgifter som stöder tesen att lagen är lyckad tas som fakta medan uppgifter som motsäger lagens förträfflighet avfärdas som dåligt underbyggda. Ett exempel på detta är när Socialstyrelsens lägesrapporter används som källor. I rapporten från 2003 framfördes uppgiften att gatuprostitutionen blivit mer riskfylld och besvärlig som en följd av minskat antal kunder och därmed hårdnande konkurrens. Denna uppgift avfärdas på stående fot i utredningen eftersom "någon riktig förklaring inte gavs" till uppgifterna.

Utredarna vägrar att använda begreppet sexsäljare eftersom det anses ge sken av en affärstransaktion mellan två jämställda parter. Utgångspunkten är att sexsäljarna är offer. I stället används medvetet det mer stigmatiserande ordet prostituerad då det är "en riktig beskrivning av verkligheten". Sexsäljarna omnämns ideligen som "de som utnyttjas i prostitution". Utredarna har varit i kontakt med sexsäljare i nätverket Rose Alliance. Dessa sexsäljare har förklarat att de upplever att kriminaliseringen av sexköp har förstärkt det sociala stigmat och att de känner sig jagade av polisen och omyndigförklarade. Till detta konstaterar utredarna torrt (s 130):

"När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen."

Det skulle vara möjligt att citera många fler meningar för att exemplifiera hur oförskämd och oseriös sexköpslagsutredningen är, men ovanstående citat sammanfattar egentligen hela utredningen. Det visar två viktiga saker, nämligen vilket von oben-perspektiv som försvararna av sexköpslagen har och vilket hyckleri de ägnar sig åt när de talar om lagen som ett skydd för kvinnor. Sexköpslagen har aldrig handlat om att skydda kvinnor som säljer sex, den handlar om att ideologisera sexualiteten - ja, i grunden att göra det mest privata, vår sexualitet, till något politiskt. Det är på detta plan radikalfeminismen är som allra mest motbjudande och visar på dess okänslighet för mänskliga varelser, dess syn på människor som redskap för att nå politiska mål.

Vi som försvarar mänskliga värden, vi som tror på individuell frihet, vi som ser ett egenvärde i människors självbestämmande, det är vi som alltid måste ta striden mot de som vill kränka våra friheter och behandla oss som sämre vetande. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Övrig läsning:
Sexköpslagsutredningen: del 1
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort

Samt:
Louise Persson, Alice Teodorescu, Louise Persson & Laura Agustín, Per Hagwall, Nathan Shachar

Som fången som vänjer sig vid sin cell...

Svenska folket blir allt mer positivt till EU. I fjol var 51 procent av svenskarna positiva, vilket är den högsta siffran hittills. Statsvetare hävdar att det handlar om en tillvänjning. Och det kan ju stämma. Människan har en unik förmåga att vänja sig vid i stort sett vilken situation som helst.

Jag har aldrig riktigt förstått de borgerliga partiernas vurm för EU. Jag gick i mellanstadiet när Sverige röstade ja till att gå med och minns egentligen bara att vi ritade bilder och satte upp på väggarna. Jag tror att vi gjorde staplar som visade på en knapp vinst för ja-sidan.

När jag senare var aktiv i MUF var inställningen att EU-medlemskapet var nödvändigt för att få till stånd frihetliga reformer i Sverige. Det var förstås en naiv inställning, men vi bör komma ihåg att vi tycktes sitta fast i ett till synes evigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det enda de borgerliga visade sig vara bra på, var att förlora val. I ett sådant läge sattes hoppet till krafter utifrån den svenska ankdammen. Nu vet vi att dessa krafter är minst lika elaka.

Mycket har hänt sedan Sverige gick med i unionen. EU:s makt har vuxit explosionsartat, svenska folket påverkas i dag mer än någonsin tidigare av de beslut som fattas i den demokratiskt tveksamma unionen där den verkliga makten finns hos människor som folken aldrig har valt. Och var är de små frihetliga reformerna? Vi var många som trodde att Systembolagets detaljhandelsmonopol skulle försvinna. Det har inte skett. Vi var många som hoppades på en avreglerad arbetsmarknad. Det har inte heller skett. Vi var många som trodde att Sverige skulle bli ett öppnare och bättre land när vi fick influenser från andra medlemsländer. Vi insåg inte att det sitter politiker i andra europeiska länder som är minst lika vispade i kupan som våra svenska diton. Nu sitter katolska extremister och har inflytande över vilka lagar som ska gälla i Sverige.
De positiva förändringar som de facto har skett det senaste decenniet har beslutats i Sveriges riksdag, inte av EU.

Argumentet för att vara kvar i EU brukar vara att Sverige får mer inflytande över världspolitiken som medlemsland i EU än som självständig stat och att de beslut som fattas i unionen ändå påverkar oss. Därför ska vi vara med och säga vårt. Fast det är inte riktigt sant. Om Sverige inte är med i EU kommer de beslut som fattas av EU:s byråkrater och politiker inte påverka oss som de gör i dag. Vi skulle inte få något datalagringsdirektiv. Sverige har klarat sig utmärkt utan euron, vi skulle klara oss utmärkt även utan EU.

Frågan kvarstår: vilka positiva lagar och reformer har EU bidragit med de senaste tio åren som motiverar ett svenskt medlemskap?

Borgerlig rättsröta

Det börjar bli svårt att hålla räkningen på alla övertramp som den borgerliga alliansregeringen i allmänhet och justitieminister Beatrice Ask i synnerhet har stått för under de gångna fyra åren. De tycks dyka upp med en ökad frekvens. Vilket kan tyckas märkligt ju närmare valet vi kommer, men rättssäkerhetsfrågor har ju aldrig varit viktiga valfrågor i Sverige. Varför diskutera rättsstaten när vi kan prata om flerbarnstillägg och gratis inträde på statliga museer?

Övertrampen har handlat om allt från urinprover på högstadieungdomar, gredelina kuvert till personer misstänkta för sexköp i syftet att hänga ut dem inför anhöriga till en rätt för tullen att beslagta droger som ännu inte narkotikaklassats.

Och så nu: straff för misstänkta brottslingar utan rättegång. Strafförelägganden i sig behöver inte vara något problem, det praktiseras redan i dag. Problemet är att regeringen vill gå längre och tillåta strafförelägganden även för brott som kan ge fängelse. Exakt hur detta ska utformas återstår att se, men det kniper till i magen när förslaget läggs fram av en regering vars justitieminister saknar den mest elementära förståelsen för oskuldspresumtion.

Ask slår ifrån sig den kritik som Thomas Bodström levererar med orden: "Till skillnad från Bodström så arbetar inte alliansregeringen så att vi redan i direktiven slår fast vad utredningen ska komma fram till." Inte? Beatrice Ask måste vara på riktigt skämthumör.

(In)aktuell rapport

Att den statliga sexköpslagsutredningen skulle bli ett politiskt beställningsjobb har vi vetat sedan direktiven för arbetet blev offentliga. Utredaren hade tydliga direktiv om att inte ifrågasätta lagen som sådan utan endast koncentrera sig på dess effektivitet. Det riktiga i att förbjuda frivilliga sexuella relationer mot betalning fick alltså inte ifrågasättas. Resultatet blev dock mer än bara ett godkännande av lagen, det blev ett rent propagandaverk.

Ett grundläggande fel är ett överdrivet fokus på gatuprostitutionen. Sexarbetares kanaler förändras med hjälp av ny teknik (ja, ny och ny - Internet har ju trots allt funnits ett tag nu). Detta tycks inte alla begripa. Eller vilja begripa. Således förblir antalet gatusexsäljare i Sveriges tre största städer ett ständigt mått på hur omfattande prostitutionen är, och därmed även hur pass effektiv sexköpslagen är. Därtill kommer en rad metodologiska svagheter. Vi får helt enkelt veta väldigt lite om på vilket sätt studien har genomförts och framför allt hur resultaten kunde bli som de blev. Utredningen lär inte hålla för internationell granskning om en sådan skulle bli aktuell i framtiden. Därmed har svenska sexmoralister, underhållande nog, själva gjort en statlig utredning som vurmar för sexköpslagen till giftig frukt i forskarsamhället.

Läs Louise Perssons och Laura Agustíns kritik mot utredningen på SvD Brännpunkt.

Let it be

För mig är någon som köper sexuella tjänster en icke-nyhet. Även om personen i fråga råkar vara politiker, domare eller kändis i största allmänhet. Vårt sexliv ska helt enkelt inte angå någon annan. Att sex och pengar väcker sådan avsky säger faktiskt en hel del om det sexuella klimatet i Sverige.

Att Aftonbladet valde att publicera historien om den sexköpande ministern, som inte alls var minister när köpet skulle ha ägt rum, förvånar mig inte alls. De gjorde vad som kan förväntas av en kvällstidning och det är egentligen inget fel i det. Men ärligt talat: hur relevant är egentligen historien i sig? Förutom det uppenbart fina i att en framstående företrädare för de nya Moderaterna, som älskar sexmoralistisk lagstiftning, utpekas som sexköpare. Vi gillar när personer med dubbelmoral får byxorna neddragna. De förtjänar det. Men i övrigt? "Brottet" skulle ha ägt rum för fyra år sedan. Det är fanimej preskriberat. Och personen som sägs ha begått det är inte någon jämställdhetsextremist som Claes Borgström eller Thomas Bodström. Det hade varit utsökt rättvisa.

Jag utgår från att uppgifterna är sanna. Om sexsäljaren ljuger skulle Littorin väl vara fly förbannad och ta till rättsliga åtgärder. Nu tog han beslutet att gömma sig, hålla för öronen och hoppas få se stormen blåsa förbi. Han dementerade inte omedelbart, han valde att tiga och sedan snabbt avgå - av förment andra orsaker. Enligt egen utsago trodde han - vilket visar på en otrolig naivitet - att Aftonbladet skulle välja att inte publicera sexsäljarens uppgifter om han bara avgick och höll tyst. Kanske vet han att han inte lämnat några otvetydiga bevis för sexmötet som definitivt kan fälla honom i allmänhetens ögon. En ord mot ord-situation ger människor utrymme att betvivla sexsäljarens historia. Eller följde han bara sin flyktinstinkt som sade att han måste komma bort, bort bort från rampljusets obehag så snabbt som möjligt?

Oavsett lär denna historia - förutsatt att den inte kryddas med nya uppgifter närmare valet - få någon direkt påverkan på valutgången. Moderaterna har fläckats ned och det är välförtjänt. Men den mest positiva effekten är att sexköpslagen åter debatteras. Inte i gammelmedia, förstås, som står i givakt så fort nya lagar stiftas. Men väl på nätet. Det är alltid något.

Matt

Trasig ventilation på jobbet. Och 32 grader varmt hemma i lägenheten (jag måste flytta!). Det blir inte många knop här just nu, tyvärr. Jag ska återkomma om sexköpslagsutredningen. Jag har även annat som borde göras - helst i går. Men det är svårt när kroppen praktiskt taget smälter. Lovar nya tag i morgon.

Så, tills vidare: här är några orsaker till varför jag avskyr EU...

Värme är härligt - om man har semester och AC på rummet.
Bilden togs i Kunming med någonstans över 35-gradig värme.

Kina: Djuren

Jag är inte så mycket för djurparker. I grunden anser jag att det är fel att spärra in djur bara för att vi människor ska ha det stora nöjet att titta på dem. Jag ser faktiskt hellre en riktigt välgjord dokumentär (typ Planet Earth eller Wild China) där djuren figurerar i sin naturliga miljö, där man får se dem agera. Det är därför med blandade känslor jag besöker ett zoo.

Panda på Beijing Zoo längtar ut.

I Sverige är förhållandena hyfsat goda för djuren. Besök Kolmården eller Skansen och djuren ser ut att ha det åtminstone hyggligt. I Kina är det värre. Jag tyckte att det var rätt illa på Beijings zoo för något år sedan där djuren såg ut att må rätt dåligt, men det var ingenting jämfört med vad jag skulle få se på Kunmings djurpark. Där förvaras allt från röda pandor och apor till kameler och vita tigrar på stenplattor, utestängda från skuggan i 35-gradig värme, uppenbarligen utan vatten. Det var inte bara djuren som verkade deprimerade, jag blev själv nedstämd av att se eländet och fick allt mer bråttom att hitta utgången. Apor, som är sociala varelser och har liknande sällskapsbehov som vi människor förvarades i burar (med stengolv) en och en. Synen på djur i Kina förefaller allmänt förfärlig.

Om man nu ska ha djurparker finns det alla möjligheter att ge djuren en så naturlig miljö som möjligt. Kruxet är förstås att om man ger dem växtlighet och utrymme kommer de att gömma sig för besökarna (det skulle jag också göra). Därför ges de ingen annan utväg att sitta i en bur och stirra hålögt framför sig eller vandra av och an tills djurparken äntligen stänger för dagen. Det är djurplågeri och samtidigt inte särskilt underhållande för besökarna. Med modern 3D-teknik skulle det vara möjligt att bygga "levande" djurparker utan några levande djur över huvud taget och skapa en betydligt häftigare upplevelse än vad dagens djurparker levererar. Ett steg dit kanske är att sluta besöka alla dessa eländiga djurparker. Jag har nog sett min sista.

Deprimerad apa på Kunmings zoo

När fördomar blir lag

"Om Littorin när han låg i skilsmässa hade raggat upp en tjej ute någonstans och förlustat sig med henne gratis, skulle det inte skrivits något alls. Det hade varit fullständigt okej, normalt och accepterat. Nu valde han att lite mer diskret kontakta en sexsäljare (om han nu verkligen gjorde det) och vips blir det ett schoop [sic] för en skittidning."

Sexsäljaren och bloggaren "Greta Garbo" säger det uppenbara om den så kallade "Littorinaffären" och visar på vilken inskränkt sexualsyn som upphöjts till lag i Sverige. Det "toleranta" och "sexliberala" landet i norr finns icke mer.

Vi är lydiga i Sverige. När lagar stiftas böjer vi oss med mössan i hand. Vi drar ned byxorna, vänder bakdelen mot politikerna och låter dem köra loss. Innan förbudet mot köp av sexuella tjänster blev verklighet i Sverige var det många som tvivlade på lagens effektivitet. Även övertygade motståndare till prostitution som samhällsföreteelse, som Leif GW Persson, tvekade. Hur skulle lagen efterlevas? I dag, drygt tio år senare, finns ett stort stöd för lagen. Jag vågar påstå att orsaken är effektiv propaganda från det politiska etablissemanget. Den radikalfeministiska diskursen har segrat. Tyvärr har även något så trivialt som en film, Lilja 4-ever, fått ett enormt genomslag då den i högsta grad har påverkat människors uppfattning om vad prostitution är.

Bilden är förstås skev. Men om du själv inte har kommit i kontakt med någon sexsäljare, om du inte själv är sexköpare och inte känner någon som köper sex utan endast har att tillgå allt som skrivs i politiska korrekta TT-telegram och rapporteras av feministiska reportrar i statstelevisionen, är det inte så lätt att få en nyanserad bild av fenomenet. Vi ser exakt samma problematik på det narkotikapolitiska området. Människor vägleds av sina förutfattade meningar, av sådant de har sett på TV, av överdrifter och direkta felaktigheter som förmedlas av lobbyistorganisationer och batongpolitiker.

Psykologer försöker utröna vem som egentligen köper sex och varför. En psykoanalytiker har hävdat att "när en människa har sex utan kärlek, ser jag det som en allvarlig psykisk skada" (se Sandell, Göran (red), Könsköparna, s 164f). I Aftonbladet, denna sanningsbibel, hävdas att sexköpare kan vara "allt ifrån ensamma män som har ett desperat behov av sex, till de sjukligt beroende" (vem har förresten inte ett desperat behov av sex då och då?). Psykologen Martin Grann säger att sexköparen inte är någon genomsnittsman utan att det tvärtom rör sig om "missbrukare och socialt belastade personer". Detta torde frikänna Sven Otto Littorin från alla anklagelser, inte sant?

Jag undrar varifrån Grann får sin verklighetsbild. Det är konstigt att alla sexsäljare jag har pratat med (och detta har styrks tidigare i många studier, se exempelvis Petra Östergrens Porr, horor och feminister) säger att det är just Medelsvenssons som köper sex av dem. En sexsäljare beskrev sin genomsnittskund som medelålders och "lite menlös", en annan som "helt vanliga män, som "mannen på banken".

Bilden av sexköparen som udda, marginaliserad och därmed förmodligen även lite farlig är dock viktig för att upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett offer. Vänsterpartiets Josefin Brink hävdade 2006 i riksdagsmotionen Prostitution och trafficking (2006/07:U262) att sexsäljare utsätts för "kraftigt våld från köpare i form av våldtäkt, fysisk misshandel och/eller rån minst en gång i veckan" (men att det förmodligen sker oftare eftersom kvinnorna enligt Brink har en så hög tröskel för vad som definieras som våld, det finns alltså ett bevingat mörkertal). Sexsäljare har emellertid i undersökningar hävdat att inslagen av våld och våldtäkt är få till antalet (se Kännedom om prostitution 2007, s 46f). Det är inte svårt att förstå att sexsäljares egna åsikter inte är önskvärda när prostitution ska diskuteras på politisk nivå.

Det är bisarrt att läsa om sexköpare som allvarligt kriminella personer, som missbrukare och socialt missanpassade (något som Don Kulick har kallat patologiseringen av sexköparen). Det är lite samma känsla som att läsa om cannabis som rena dödsknarket. Vi vet ju att det inte är så. Varför ska vi spela ett spel i stället för att förhålla oss till verkligheten?

För försvararna av sexköpslagen är det för sent att börja förhålla sig till verkligheten. Därför skapas i desperation fantasibilder i statlig regi för att upprätthålla den rätta bilden. Vi bör inte låta dem sprida den fantasin i fred.

Kontrollpartiet de gröna

Miljöpartiet har av somliga kommit att ses som ett grönt liberalt alternativ. Inte nyliberalt, förstås, men ändå tillräckligt attraktivt för vilsna liberala väljare som har svårt att hitta något alternativ inom borgerligheten. Partiets nära samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är förstås en besvärande omständighet. Men även partiets uppenbara tillväxtskepticism, som även framkom i Maria Wetterstrands debatt med Johan Norberg i Almedalen, är svårsmält. Och den gör sig gällande gång på gång.

Det är därför inte förvånande att Miljöpartiet i ett utspel vill förbjuda nya köpcentrum utanför städerna. Det är alltså inte bara en uppmaning om en framtida inriktning, partiet vill lagstifta. Åter igen handlar det om närhet. Köpcentrum utanför städerna gör människor bilberoende, tycker Miljöpartiet. Så behöver det inte alls vara om kollektivtrafiken skulle fungera bättre. I Norrland är det däremot så. Men det Miljöpartiet inte har förstått är att norrlänningar alltid är bilberoende. Det finns inte ens små ICA-butiker på gångavstånd för de flesta. De behöver bilen. Miljöpartiet har blivit ett storstadsparti och lämnat resten av Sverige, landet med de långa avstånden, därhän. För alla utanför Stockholm, Malmö och Göteborg blir Miljöpartiets alla utspel helt obegripliga. Och om du handlar en ny säng på IKEA eller en ny TV på ElGiganten är du lik förbannat bilberoende, såvida du inte har tänkt släpa dem på axeln på bussen eller betala extra för hemkörning.

Miljöpartiets vision är att vi ska arbeta nära hemmet, odla maten nära hemmet, köpa maten nära hemmet. Inte resa långväga någon gång. Vi ska helt enkelt inte röra på oss för mycket. När Norberg ställde frågan i debatten (se den här, med start ca 14 min in) med Wetterstrand om hon fortfarande var emot bilsamhället och svenskarnas Thailandsresor om vi uppfann ett bränsle som var koldioxidneutralt, framkom att det inte bara handlar om utsläppen för Miljöpartiet. Allt vi gör påverkar ju naturen på något sätt.

Så. Bilen kommer att bestå i framtiden. Med nya bränslen. Och Miljöpartiet kommer att vilja straffbeskatta bilisterna och Thailandsresenärerna minst lika mycket ändå. Det får mig att tro att det primärt handlar om kontrollen, inte om miljön. På samma sätt som Vänsterpartiet ser högskattesamhället ej som ett nödvändigt ont för att klara välfärden utan som ett medel att begränsa människors privatkonsumtion ser Miljöpartiet miljöpolitikens förbud och inskränkningar ej som ett nödvändigt ont för att bekämpa miljöförstöring utan som ett medel att kontrollera människors levnadsmönster. Det är inte liberalt. Det är politiskt maktmissbruk.

Ut i kylan

På tal om avståndstaganden har Moderaterna nu redan "glömt" sin nyss så tillgivne arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Partiets rikspresschef påstår sig inte ens ha kontaktuppgifter till Littorin längre och säger att han inte vet om denne fortfarande är medlem i partiet - en tydlig hänvisning till en önskan om att Littorin bör gå ur partiet och helst försvinna från jordens yta?

Mycket kan man säga om politik, men särskilt mån om människor är den inte.

Moderat krishantering.

Härlige Hägglund

"De rödgröna vill nu åter igen hälla nytt vin i gamla läglar. De tror att det bästa stället för välfärdsfrön att gro är där de bevisligen inte kunnat växa tidigare: på det rödgröna hälleberget. I det rödgröna laboratoriet ägnar sig språkrör, provrör och andra sin tid åt att fundera ut bästa sättet att trycka tillbaka kreativitetskaviar i välfärdstuben."

Nej, jag kommer inte att rösta på Kristdemokraterna i höstens val. Men jag gillar Göran Hägglund. Han är den charmigaste av partiledarna, han är den ende som pratar om att driva politiken tillbaka (även om det förstås är två skilda saker att prata och göra). Han har humor och han ger helt enkelt intryck av att vara en trevlig prick. Jämförelsen mellan en arrogant Reinfeldt och en lättsam, men giftig, Hägglund var slående i Almedalen.

Hägglund är en inte helt oäven talare. Jag vet inte hur mycket hjälp han får med sina tal. Vissa partiledare gör ingenting själva medan andra får mindre hjälp. Hur det ser ut i Hägglunds fall vet jag som sagt inte, men talet i Almedalen var (trots att Hägglund legat däckad till följd av förgiftat vatten) underhållande och retoriskt spänstigt. Se hela talet här.

Nu blir Littorin som paria

Det kändes på förhand som att "brottet" skulle ha med sex att göra, att det skulle vara ett moralbrott och att det skulle vara socialt stigmatiserande. Således återstod inte så många andra alternativ än sexköp. Avslöjandet att Sven Otto Littorin påstås ha köpt sexuella tjänster inför valet 2006 kändes därför rätt väntat.

Som läsare av denna blogg vet ser jag inget fel i att vuxna människor frivilligt har sex med varandra mot ersättning. Sven Otto Littorin bör således, även som minister, ha all rätt att träffa vem han vill för att ha sex på det sätt de behagar. Det är en privat angelägenhet som varken politiker, myndigheter eller kvällstidningar har något med att göra. Men Sverige har som bekant valt att politisera det allra mest privata. Det privata ska bli politiskt, sexualiteten ska regleras av riksdagen. Därför har vi nu en sexköpslag, som sannolikt kommer att skärpas.

Det ska bli intressant att se hur alla som stöttat Littorin i hans beslut att avgå för "barnens skull" nu reagerar. Jag gissar att vi kommer att få se en våg av avståndstaganden. Littorin kommer, tyvärr, att betraktas som paria. Redan Reinfeldts kortfattade avsked av sin minister visade att Littorin inte är välkommen i gänget längre. Reinfeldt visste sannolikt de verkliga skälen till avgången. Skadekontroll, säger någon. Och visst är det så. Men det finns en människa bakom den där ministertiteln också.

Det enda som stör mig i den här historien är sexsäljarens pengakåthet som får henne att i värsta fall förstöra en mans liv på detta sätt. När jag intervjuade sexsäljare för min uppsats i våras (ja, jag har lagt upp den på DiVA för länge sedan men får väl göra ett nytt försök eftersom den inte dykt upp än) berättade en av dem att hennes största farhåga var att hennes kunder skulle råka illa ut på grund av sina möten med henne, exempelvis åka fast eller exponeras på andra sätt. "Det skulle kännas fruktansvärt från min sida att utsätta en man för det". Så talar en professionell sexsäljare med integritet och karaktär, något uppenbarligen "Anna", 30, saknar. Littorin hade således även otur att träffa fel sexsäljare.

Det finns tre enkla deviser alla bör följa i livet: stek inte bacon i bar överkropp, gäspa inte när du rengör toaletten och, framför allt, ljug inte om sådant som går att kontrollera. Sven Otto Littorin anklagade medierna för att ha betett sig illa mot hans barn. Redaktioner runt om i landet gick till motattack. Att göra sig ovän med landets största tidningsredaktioner kan aldrig sluta väl. Aftonbladet fortsatte samtidigt att lägga ut ledtrådar, de fortsatte att rapportera tills ballongen nästan sprack. Nu släpptes luften ut. Det var naivt av Littorin att tro att en kvällstidning skulle nöja sig med att han avgick utan att kommentera anklagelserna. Ty en kvällstidnings mål är inte bara att fälla en minister i detta fall utan i lika hög grad att få fram de snaskiga detaljerna. De fick både och.

Noteras kan att Littorin inte är dömd för sexköp. Det finns nu en misstanke grundad på en persons berättelse. Men i fallet sexköp är det inte det juridiska straffet utan det sociala som är värst. Littorin tillhör den grupp som hans partis justitieminister Beatrice Ask ville skicka gredelina kuvert till för att hänga ut inför vänner och familj. Misstänkta sexköpare skulle nämligen, tyckte Ask, "skämmas på torget". Littorin har nu hängts ut inför hela svenska folket. Beatrice Ask måste vara nöjd.

Halmstrån

"Mona Sahlins tal var bra. Och förbandet Moneybrother var onekligen oerhört mycket bättre än det folkpartistiska ABBA-medleyt som inlett för Jan Björklund kvällen innan."

Aftonbladet försöker hålla humöret uppe i en tid när alla opinionsmätningar plötsligt lutar åt en borgerlig valseger.

Värderingsskiftet

Drygt var femte väljare, eller 22 procent, överväger att rösta på Socialdemokraterna. Ytterligare 29 procent kan tänka sig att rösta på partiet. Men den senare gruppen efterlyser ett partiledarbyte och en förändrad skattepolitik som innebär slopad bidragspolitik och sänkta skatter, visar Synovates undersökning.

Mätningar av detta slag ska alltid tas för vad de är. Men om det nu är så att Socialdemokraterna har svårt att mobilisera fler väljare än dryga 30 procent av valmanskåren på sin gamla vanliga bidrags- och högskattepolitik har något hänt i svensk politik. Om det är så att väljare som i övrigt gillar Socialdemokraterna avstår från att rösta på dem därför att de anser att partiet motarbetar en nödvändig arbetslinje står vi inför ett nytt politiskt landskap efter nästa val - förutsatt att Alliansen vinner.

Ett svagt val för Socialdemokraterna och en seger för Alliansen kommer att betyda avsked för Mona Sahlin och rimligen en verklig nyorientering för Socialdemokraterna. Den nyorientering som frös inne när S red på fantasisiffror under mandatperiodens första två år.

Om detta sker har vi börjat se ett värderingsskifte i svensk politik, ett skifte som kommer att göra det allt svårare för extremistpartier som Vänsterpartiet att saluföra en utopisk högskattepolitik. Kanske får vi uppleva dagen då "skattehöjning" och inte "skattesänkning" blir ett skällsord i Sverige.

Håll ut. En bättre morgondag kommer.

Det fria bloggandet

Fredrick Federley tog upp en intressant aspekt i diskussionen om sociala medier med honom själv, Miljöpartiets Maria Ferm, Piratpartiets Emma "Opassande", Socialdemokraternas Peter Andersson, Moderaternas Mary Jensen och Vänsterpartiets Ali Esbati. Det handlade om självsanering.

Alla som är aktiva medlemmar i något politiskt parti, förutsatt att partiet finns på den politiska kartan, tvingas självsanera vad han eller hon skriver för att det inte ska skada partiet. Detta gäller inte minst under ett valår. Följden blir att inlägg som skulle ha kunnat skrivas aldrig blir skrivna eller tonas ned betänkligt. En annan följd blir att vi hos de partipolitiska bloggarna får se närmast komiskt positiva utspel om den egna politiken och förenklade svartmålningar av motståndarlägrets politik. Det är lite trist eftersom det i bloggosfären ju finns möjlighet att säga de politiskt inkorrekta saker som vi aldrig kan läsa på DN Debatt eller andra stora debattplatser i gammelmedia.

Undantag och semiundantag finns. Mary Jensen kan vara rätt vass när hon behagar och Markus Berglund är inte bara centerpartist utan även guldpirat och har varit synnerligen kritisk mot Alliansens (brist på) integritetspolitik. I övrigt finns det många partimegafoner där ute.

För mig är det fria ordet viktigast av allt. Om jag känner att jag inte är fri att uttrycka de känslor och åsikter jag har blir bloggandet meningslöst. Jag var aktiv i ett ungdomsförbund för ganska länge sedan nu men klarade till slut inte av att vara kvar eftersom det innebar att köpa ett helt paket av åsikter. Jag klarade helt enkelt inte av att övertyga andra om saker jag själv inte trodde på. Politiker kan. Jag vet inte om jag ska beundra eller förakta den förmågan.

Sexköpslagsutredningen: del 1

Att söka reglera något så basalt som människors sexualitet är dömt att misslyckas. Inte ens auktoritära stater kan lyckas med detta fullt ut. Till och med Adolf Hitler, som beskrivits träffsäkert av Joachim Fest som en person i komplett avsaknad av civiliserade tankar, insåg att om han skulle kräva av sina anhängare och sitt folk att de offrade sig för fosterlandet var det nödvändigt att de fick "älska förbehållslöst". Så viktig är sexualiteten, oavsett i vilket samhälle och vilken tidsålder vi lever.

När så den moderna svenska staten, som upphöjt sig själv till föregångsstaten i världen, med en lag försöker styra vår sexualitet utifrån förvirrade radikalfeministiska maktanalyser och utrota efterfrågan på sådant sex som inte sker inom av politiker sanktionerade relationer, kan det bara gå på ett sätt. Jag är egentligen rätt ointresserad av antalet sexsäljare och om lagen "fungerar" eller inte. Att använda som argument att lagen inte har fungerat som tänkt, det vill säga inte minskat antalet aktiva sexsäljare och inte minskat efterfrågan, förleder oss nästan att tro att vi med detta menar att vill att lagen ska ha avsedd effekt. Jag vill inte ha någon lag alls som reglerar frivilliga sexuella relationer.

Den så kallade sexköpslagen sattes under utvärdering 2008. Lagen kom till världen tack vare den socialdemokratiska regeringen stödd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Nu försvaras den, med vett och sans som insats, av en moderat justitieminister och en oseriös justitiekansler. Syftet med utvärderingen var att få råg i ryggen för att kunna skärpa lagstiftningen.

Det finns mycket, väldigt mycket, att säga om Anna Skarheds utredning. Det ska först konstateras att direktiven för utredningen inte tillåter någon reservationslös granskning av lagen eftersom utgångspunkten hela tiden har varit att dess existens inte får ifrågasättas. Ändå fanns inom dessa direktiv utrymme att göra något betydligt bättre än vad som slutligen blev fallet. Utredningen blev en i raden av radikalfeministiska verk om prostitution signerat den svenska staten.

Skarhed konstaterar att "det som främst upprätthåller såväl människohandeln som prostitutionen är efterfrågan" (s 14). Jo, och det som främst upprätthåller telekomindustrin är efterfrågan på telekomtjänster. Det brukar fungera så. Utifrån denna enkla devis tror sig således svenska politiker att om man bara stiftar en lag och förbjuder omoraliska sexuella kontakter kommer efterfrågan av sådana att minska. I Sverige rättar vi ju oss efter i god ordning demokratiskt fattade beslut. När det gäller sex är det inte fullt så enkelt eftersom sex inte är någon sorts lyxkonsumtion utan ett mänskligt behov likt mat, dryck och sömn. Att söka begränsa efterfrågan på så basala behov är futilt.

Ett grundläggande problem i den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen är sammanblandningen av sexarbete och människohandel för sexuella ändamål. Den är givetvis högst medveten. Dels finns det en oförmåga att se skillnader mellan olika sorters sexarbete (och att se sex som arbete över huvud taget, vilket det enligt svensk domstol faktiskt är), dels är det effektivt ur debattsynpunkt. Vem gråter inte för Lilja?

"Den exakta omfattningen av människohandeln i världen är inte känd eftersom mörkertalen är höga, men det är allmänt erkänt att människohandel utgör en av de mest vinstbringande formerna av internationell organiserad brottslighet. Det finns således ett tydligt samband mellan förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål." (s 14f).

Jag är kanske lite trög, men jag får inte ihop ovanstående citat. På vilket sätt finns ett tydligt samband mellan förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål? Användningen av begreppet "mörkertal" är listigt. Aktivister på Irland har hävdat samma sak när de påstått att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål i landet. Uppgifterna påstods vara "toppen av ett isberg", mörkertalet skulle således vara stort. Den irländska polisen undersökte saken och fann två möjliga fall av sexuell trafficking. Polisens slutsats var att de unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. I Storbritannien genomfördes en omfattande insats för att ta reda på hur vanligt fenomenet egentligen är. Razzior genomfördes i 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut. Inte ett enda traffickingfall kunde identifieras. Fynden i Irland och Storbritannien ger oss följande bild: trafficking för sexuella ändamål existerar, men det är en marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media.

Att tala om "mörkertal" har blivit ett bekvämt sätt att hävda att något egentligen är betydligt värre än vad vi kan härleda i bevis. Således: kan vi inte bevisa att trafficking för sexuella ändamål är ett omfattande problem, hävdar vi att "mörkertalet är stort" och får således ut budskapet att det egentligen är ett stort problem. Ingen ställer kritiska frågor.

Den svenska sexköpslagsutredningen gör sig emellertid skyldig till något betydligt värre än bara retoriska knep och ohederlig argumentation: den använder sig av friserade siffror från Danmark för att kunna komma till slutsatsen att antalet gatusexsäljare i Sverige har minskat sedan lagen infördes medan förhållandet i Danmark är det motsatta. Det är direkt svinaktigt att bete sig på det sättet, men svenska medier har inte reagerat. Detta bekräftar den svenska journalistkårens lathet. De köper den officiella versionen, kopierar TT-telegrammet och är nöjda med sitt journalistiska värv.

"Försvarare av prostitution menar att man kan göra skillnad mellan frivillig och icke frivillig prostitution, att vuxna människor bör ha rätt att fritt sälja och köpa sex och att förbudet mot köp av sexuell tjänst utgör ett otidsenligt sexualmoraliskt ställningstagande. Med utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna, blir uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution emellertid inte relevant." (s 15)

Ovanstående är ett bisarrt konstaterande. För det första utgår, som även konstateras i 1993 års prostitutionsutredning, båda falangerna från ett människorättsperspektiv: den mänskliga rättigheten att vara fri från sexuell exploatering kontra den mänskliga rättigheten att bestämma över sin egen kropp. Att försöka hävda att det endast är sexköpsmotståndarna som utgår från ett människorättsperspektiv är således falskt.

För det andra förklaras inte på vilket sätt uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution blir irrelevant. Det är i högsta grad relevant att skilja mellan frivillig och påtvingad prostitution, precis som det är relevant att skilja mellan bruk och missbruk av droger, på våldtäkt och frivilligt sex och så vidare. Utan ett individperspektiv som tar hänsyn till varje enskild persons unika omständigheter kan vi aldrig förstå människorna bakom begrepp som "sexsäljare" och "sexköpare". Förstår vi inte människan kan vi heller inte skapa någon förståelse för sexarbetet som företeelse.

Genom konstaterandet att all prostitution är ofrivillig har utredaren, redan långt innan resultaten presenteras, klargjort att de sexarbetare som hävdar att de säljer sex av egen fri vilja redan på förhand har dömts ut som lögnare. Anna Skarhed försöker således inte ens framställa sig som opartisk eller seriös i sitt arbete. Det är ett anmärkningsvärt sätt att bedriva en utredning och får mig att undra om det är så här utredningar normalt bedrivs i Sverige. För ärligt talat, hur många har du läst?