Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad