När buset vinner, förlorar du

Den 4 juni slogs en kvinna brutalt och besinningslöst ihjäl av en man som till och från varit hennes pojkvän. Mannen ringde själv till 112 och berättade vad han gjort, men kvinnans liv gick inte att rädda. Några dagar senare stängdes respiratorn av.

Fallet Lotta Rudholm har berört många starkt. Det går att ta avstånd från brott och ändå förstå motivet bakom dem. Så är det inte här. Om det är något jag har så fruktansvärt svårt att begripa intellektuellt är det våld i nära relationer. I synnerhet grovt våld. Hur man kan misshandla en person man säger sig tycka om eller rent av älska förblir obegripligt.

I detta fall förefaller det vara en aggressiv person som genom att proppa i sig både steroider och bensodiazepiner blivit fullkomligt hämningslös.

Rättegången i fallet har börjat. Åklagaren vill ha mannen dömd för mord. Han har mördat förr, men genom att offret den gången höll sig vid liv tills rättegången var avslutad blev domen endast grov misshandel. Och genom rättsväsendets generösa tvåtredjedelsprincip släpptes mannen ut i förtid och kunde därmed hinna mörda igen.

Jag har aldrig varit en förespråkare för drakoniska straff och en "kasta bort nyckeln"-retorik. Men jag ser att Sverige har problem med rättspolitiken. Klyftan mellan det allmänna rättsmedetandet i samhället och rättspolitikens verklighet måste alltid finnas där - annars hade vi haft dödsstraff och skampålar på torgen - men den får inte bli för vid. När personer som begått väldigt allvarliga våldsbrott släpps ut efter några år upplever vanliga hederliga invånare det som ett hån. För brottsoffer och deras anhöriga är det förstås ännu värre. De drabbas av ett dubbel kränkning när rättssamhället sviker.

Daltandet börjar redan när en minderårig person begår brott. Sverige har inga reguljära ungdomsfängelser, ansvaret ligger hos socialtjänsten. I de värsta fallen kan det bli fråga om så kallad ungdomsvård, det vill säga inlåsning på någon av landets SiS-institutioner. Problemet är att den som börjar sin kriminella bana i 13-årsåldern inte möts av några reella och kännbara konsekvenser förrän 18-årsdagen har inträtt. Även då tas hänsyn till gärningspersonens låga ålder.

När personen väl har blivit vuxen och kan dömas till fängelse tillämpas den så kallade tvåtredjedelsprincipen, som innebär att dömda rutinmässigt släpps ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Ansvaret för detta är inte Kriminalvårdens utan lagstiftarens.

Ett flertal skärpningar måste till för att svenska folket ska kunna behålla tron på rättsstaten. Det behövs tidigare markeringar mot brottslighet. Synen på återfallskriminalitet måste skärpas rejält. Och när dom ska falla måste samhällets väl och ve finnas med i bedömningen. Inte gärningsmannens.

Svensk polis klarade under fjolåret upp 14 procent av de anmälda brotten. För vissa brottskategorier är uppklarningsprocenten några futtiga procent. Men även när polisen faktiskt lyckas gripa rätt person och tillhandahålla bevisning som får denne dömd, klarar svenskt rättsväsende inte av att markera.

Notera att detta inte bara handlar om samhällets rätt att utkräva "hämnd". I ett fall som Lotta Rudholms är det faktiskt fråga om att skydda samhället mot en person som helt uppenbart är en vandrande livsfara för sin omgivning. Det misslyckades staten med.

När svenskt rättsväsende daltar med personer som utsätter andra för brott är det vanliga hederliga människor som är de stora förlorarna. Vad detta gör med samhället i förlängningen kan nog de flesta räkna ut.