När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.
Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.
Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.
När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.
Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.
Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.
Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.
Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.
Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.
Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.
5 kommentarer:
Den som har flest prylar när han dör vinner :)
Jag håller strikt anti-vänsterstil i lägenheten. Så få vitmålade ytor som möjligt.
Känner mig mer harmonisk numer.
"Var och en blir salig å sin fason", brukade mormor säga. Problemet är att man särskilt i Sverige hyllar principen att alla ska göra/tycka/leva likadant. En del gillar prylar, en del inte. En del föredrar en viss livsstil eller har vissa åsikter, andra inte. Inget problem alls, egentligen. Låt äntligen konsensuskulturen dö ut.
En möjlig utväg kanske kan vara att köpa så exklusiva föremål man bara förmår. Dels har min inte råd att fylla lägenheten och om man måste göra sig av med något så går det ofta bra att sälja på auktion.
Hej.
Jag föredrar en bostad där man märker och känner att någon lever, och att det är ett hem, framför någon sorts förvaringsutrymme med näringsintagsstation (autokök?). Det finns en del som föredrar att hemmet ser ut som ett perfekt dockskåp, där allt är kliniskt rent och sterilt, och som frammanar associationen att allt befinner sig i stasis; gott nog för den som gillar det, men hos mig väcks flykt/försvar-responsen.
Ett eklektiskt möblerat hem, där varje pryl och pinal tydligt har en historia är mer min melodi (fast när skall någon designer rita en bokhylla baserad på ett Pater Noster-verk?). En bok från den ärvda allmogeblå bokhyllan, fötterna på en sitt-puff anno ministären Ullsten, och ändalykten i en fåtölj från Strängs dagar, komplett med musik från datorn och en skål med pallade äpplen bredvid trumfar för mig allsköns glas, stål och krom, eller porslinspantrar och möblemang för urti-elva månadslöner.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Ps Flyttstäda är dock nyttigt för själen; "En halv gummistövel. Varför har den sparats?" Ds
Skicka en kommentar