I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".
Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.
Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.
Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.
Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.
Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.
Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.
20 kommentarer:
Någon liten gnutta hopp finns det i alla fall för moderaterna.Även om det sker under galgen,och även om det finns de som säger för lite och för sent.Det största hindret är Reinfeldt-eran som det ska till mer än dryga Yes för att tvätta bort.Men någon liten gnutta hopp?
http://www.svd.se/moderaternas-hogersvang-ar-helt-logisk
Hej.
Länk & lästips:
http://www.mfd.se/valfardsteknologi/i-skolan/kognition-och-kostnadssnurran/
På Myndigheten för Delaktighet:s hemsida finns gott om information om det minst sagt irrationella systemet för hur stat och kommun, och dessas funktioner, hanterar avvikande.
Via mitt arbete kan jag säga, utan att tveka, att du som normalfungerande har bättre stöd i lagens och statens ögon som kriminell, än som den som stämplas som utvecklingsstörd.
En utmärkt krönika av dig för övrigt, om den 'grupp' som det fortfarande är acceptabelt att behandla som ting, och vars diverse klassificeringar accepteras som skällsord över hela det politiska spektrumet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Lokalt verkar S ha tröttnat på både segelbåtar, socioekonomiska faktorer och kaffe med bullar.Huva, inga bra signaler för Sarnecki, Eliasson och identitetsvänstern.
http://www.sydsvenskan.se/2016-08-12/schonstrom-om-bilbranderna-jag-kanner-att-vi-gjort-vad-vi-kan
Det är jättetrevligt att ni vill diskutera, men försök att hålla er till respektive bloggposts ämne. Eller åtminstone i dess omedelbara närhet. :-)
I bland finns inget alternativ till aktivitetsersättning. Min son föddes med hjärnblödning, han har diagnoserna DAMP/ADHD, epilepsi, toretts, depresiv och en CP skada i höger ben. På vilken arbetsplats skulle en sådan människa få ett fast 40-timmars arbete? I dag har han aktivitetsersättning och har "aktivitet" tre förmiddagar i veckan på en kommunal biltvätt. Aktivitetsersättningen är skattepliktig, så på sätt och vis så¨bidrar han till sitt eget bidrag. Vad jag vill ha sagt är att arbetslinjen inte fungerar för alla människor.
Hans
är det inte så att det ena smittar det andra eftersom tanken bakom är ungefär densamma?Naturligtvis bör man fösöka hålla sig till ämnet men jag kan ändå följa associationsbanorna.Åtmindstone merparten.
Jo, och därför brukar jag släppa igenom alla kommentarer. Men det blir lätt en diskussion som inte har med ämnet att göra och som kanske bättre kan föras i andra bloggposter.
Jag vet att hälften av anställningarna inom taxi- och städbranschen är ersättningar från staten, ungefär 50-80 procent av lönen betalar staten medan arbetsgivaren betalar 20 eller 50 procent. Många bolag inom dessa branscher arbetar aktivt med att enbart anställa FAS3 och instegsjobbare, alltså aktivt arbeta med att hitta nya FAS3 och instegsjobbare var tredje månad (eller vilken månad det är, är i alla fall minst 3 månader) då den gamla FAS3 eller instegsjobbaren ska hitta nytt arbete.
Jag har inget direkt svar på om dessa människor du tar upp i bloggposten kan ha heltidsarbete och bli självförsörjande. Är det så att merparten eller många av dem kan det men att staten vill frisera statistiken?
Magne
Det finns en minsta gemensam nämnare här.Närmare bestämt det evigt tjatade mantrat "vi ska inte ställa grupp mot grupp" som i verkligheten ersätts med att göra exakt just det och inget annat.
Det har dragits så in absurdum och blivit så orimligt att snart sagt alla ämnen kokar ner i ett orealistiskt mantra som skapats för att floskelvägen förhindra att politiker klargör sina prioriteringar.
I min bekantskapskrets har jag flera som är förtidspensionerade eller har någon liknande status som långtidsförsörjda genom bidrag. De är i åldern 35-45 och har psykiska funktionshinder.
En av dem har sagt till mig att han gärna skulle testa att studera eller arbeta igen, men att systemet låser honom inne. Alltså om han skulle försöka studera eller arbeta och det visar sig att han inte klarar det så finns risken att han står på ruta ett igen vad gäller utredningar, d.v.s. att handläggare kommer att vilja återigen utreda från grunden vad han har för arbetskapacitet. Idén här är att inte göra något som kan få handläggarna att rikta strålkastarljuset mot en.
För ett par år sedan visade det sig att en annan av dem hade en särskild talang. Jag visste ett företag som kanske skulle behöva den tjänsten på frilansbasis och erbjöd mig att förmedla kontakten. Det hade kunnat handla om 5-15 timmars arbete per månad, helt upp till hur mycket han ville, och han skulle utföra jobbet självständigt i hemmet. Det hade blivit en extra slant och han hade fått en känsla av att behövas. Men han tackade nej. Han ville inte att jag skulle förmedla kontakten. Jag vet inte vad som låg bakom. Kanske han tyckte att det var bekvämt att leva som han gjorde, eller kanske fanns det ett regelverk som satte upp hinder även här?
Utöver regelverk finns det också mentala murar. Företag måste bli öppnare för att anlita personer som är lite "udda". Jag skriver "anlita", för alla som jobbar måste inte anställas på heltidstjänster och arbeta på arbetsplatser på strikta tider. Då och då har jag hört talas om företag som anställer personer med Aspergers syndrom, men det är min övertygelse att resursen av "udda" personer är långt ifrån uttömd. Man måste acceptera att folk är olika och att alla inte kan vara utåtriktade och sociala, att en del är inåtvända och har helt andra kvaliteter än sociala. Min övertygelse är att bägge sorter behövs på arbetsplatser.
Alltså om regeringen ska kunna hålla sitt löfte om sysselsättningen som den högsta i EU måste man väl hitta alternativa bidragslösningar?
Så enkelt är det!
@Anonym 13:40 Som reglerna ser ut så vågar inte företag anställa någon som är för udda. Även om de skulle kunna tjäna på personens arbete så är risken att bli sittande med Svarte Petter för stor, för konsekvenserna är oändligt kostsamma. Ett bevis för detta är att det ändå är ganska lätt att få jobb via ett bemanningsföretag.
Den största utslagninsmekanismen är dock utan tvekan den tvångsmässiga svenska skolan. Den är avsiktligt uppbyggd av de gamla betongsossarna för att bryta ner den som inte passar in, att knäcka dem för livet. Man menade att den som var för avvikande var osolidarisk och skulle förstöra den stora fina samhällsmaskinen som bara de upplysta socialisterna kunde skapa. Detta skrev och talade de helt öppet om.
Jag lovar dig att du hittar knappt en enda alkoholist eller knarkare i Sverige vars problem inte började med att bli utfryst i skolan och sedan tvingas gå dit och sitta där dag efter dag, år efter år. Gärna också då att bli mobbad av de enda vuxna de hade att förlita sig på, lärarna, som tvingade dem att låtsas att de kunde läsa fast de inte kunde det, och ingen ville lära dem eftersom de hade missat sin chans, kanske genom den stora synden att ha utvecklats lite långsammare än sina kamrater.
Passar man inte in i sossarnas folkhemsvision så ska man naturligtvis få sitt straff! Nu för tiden finns det inte heller så mycket vision kvar, så då blir det mer tid över att fokusera på straffet.
Jag vet att du, Hans, faller tillbaks på äganderätten när du ska finna stöd för dina argument. Tänk dig en politiker bland gammelpartierna, det vill säga från Vänsterpartiet till KD.
Vad faller de tillbaks på? Tror du de tänker på äganderätten? De tänker på... vänta... ja, just det - VÄRDEGRUNDEN. De uttalar det VÄRDEGRUNDEN(!) eftersom det är så kraftfullt för dem.
En sossepolitiker ringer en annan värdegrundspolitiker och meddelar: "Du vet VÄRDEGRUNDEN, gå efter den, det har vi talat om förut." Det är ingenting som diskuteras utan 'värdegrunden' säger politiker sinsemellan och alla förstår att man ska ge allt åt alla och inte oroa sig för ifall en välfärdsförmån ska utbetalas eller inte. Alla vet vad VÄRDEGRUNDEN är inom dessa partier.
Värdegrunden är för sossepolitikern eller en av gammelpartierna lika självklar som äganderätten är för en liberal och konservativ.
Magne
@ Anonym 18:03
"Som reglerna ser ut så vågar inte företag anställa någon som är för udda."
Exakt, arbetsmarknadspolitikens utformning gör att de som befinner sig utanför arbetsmarknaden har ännu svårare att komma in på den.
Alltså det finns alltid en förklaring till varför man inte har arbete, medfödda handikapp psykisk ohälsa medfödd lathet eller whatsoever. Ett effektivt sätt att hjälpa vore ovillkorlig medborgarlön på 6000kr/mån(alla andra stöd avskaffas). Vill man använda pengarna till att knarka i ett tält så bör man så få göra. Vill och kan man arbeta (dvs man är tillräckligt attraktiv på arbetsmarknaden) så lider man Inga incitamentsförluster eftersom medborgarlönen är ovillkorlig.
Exakt, därför skulle det vara perfekt med ovillkorlig basinkomst. Sen skippar man fack och bidragssystem. Ingen förlorar något på att ta ett arbete ingen arbetsgivare behöver oroa sig för att anställa fel person- bara att sparka!
Ovillkorlig basinkomst löser alla dessa problem och fler!
Ovillkorlig basinkomst löser alla dessa problem och fler!
Så att alla får betalt för att inte göra något? Löser inget.
Det största problemet med bidragssystemet är (om vi för ögonblicket bortser från den heliga äganderätten) att folk på bidrag drar sig för att jobba (alternativt jobbar svart med bidrag). Detta problem löser vi med basinkomst. Ett annat problem är reglering på arbetsmarknaden. Med en totalt fri arbetsmarknad (som kan motiveras då alla klarar livhanken via basinkomst) där utbud möter efterfrågan gör arbetslöshet till ett minne blott. Säger inte att det sen inte finns problem med basinkomst (eller att det möjligt-krävs försök!) Men bidragsberoende/bidragsbyråkrati samt utestängning från arbetsmarknaden skulle lösas.
Hej.
@anonym 13:40
Det som gör att personer med psykiska/neuropsykiatriska funktionshinder avböjer deltid är för att det du har i lön räknas bort från din ersättning. Principen är sådan; beroende på den specifika formen ersättningar kan det variera.
Jag vid ett tillfälle suttit i en kommitté för Region Skåne, där ett antal brukare ingick (man skall inte använda ord som 'patient' nu - utan brukare). Brukarna fick som ersättning för sitt frivilliga deltagande välja mellan en ersättning om femhundra kronor/dag, eller biobiljetter. De flesta valde då biobiljetter, eftersom deras ersättning hade sänkts med femhundra kronor, retroaktivt, via kommande utbetalning.
Våra diverse system för detta är helt enkelt åderförkalkade rester av institutions-Sverige, där man så g det som en ynnest att 'såna där' fick arbeta. Få saker hjälper så bra mot psykisk ohälsa som att ha ett jobb, och jag vet flera som gått från att behöva bo på gruppboende till att kunna ha eget boende via just att ha en (blygsam) inkomst.
Tyvärr är det en kombination av fördomar, förväntad sämre arbetsförmåga, högre risk för sjukskrivning, samt ibland behov av anpassad arbetsmiljö och svårigheter vid uppsägning som kommer i vägen. Att träta om vad den största faktorn är nyttar föga, men då ingen som fattar beslut om dessa system (vilka kan se olika ut i olika län och kommuner) själv använder det, finns ringa anledning till förändring från politiskt håll. Där är attityden fortfarande en nedlåtande paternaliskt omhändertagande sådan.
@Hans: Jag hoppas att jag inte är utanför ämnet, men din bloggpost verkade just handla om hur välmenande bidrags- och stödsystem istället blir hinder för arbete.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Skicka en kommentar