Vem bryr sig om yttrandefrihet?

I Parisattackernas spår gjorde politiker, kändisar och vanligt folk gemensam sak. Alla stod plötsligt upp för yttrandefrihet och pressfrihet - även de politiker som aktivt slår ned på just dessa fri- och rättigheter övriga dagar på året. Även de som ondgör sig över "kränkande" bilder och "hets".

Det var därför med mycket kluvna känslor jag bevittnade manifestationerna för yttrandefriheten som hölls i en rad europeiska länder och läste alla inlägg och krönikor till det fria ordets försvar. Hur mycket låg bakom dessa uttryck egentligen? Med handen på hjärtat? Det förefaller viktigare hur man framstår än vad innerst inne står för.

Det dröjde dock inte så länge innan tonläget ändrades och ifrågasättanden av yttrandefriheten dök upp igen. Allt återgick med förbluffande snabbhet till det normala igen. Och det normala är uppfattningen att yttrandefrihet är ett problem.

I Sverige lever vi i de lättkränktas tidevarv. Det vet alla. Vi lever i en tid när barnprogram anmäls och anklagas för rasism. När vissa ord klipps bort ur filmer som tillhör det svenska kulturarvet för att ingen ska ta illa vid sig. När godislogotyper ändras av samma anledning. När landets största kvällstidning samarbetar med vänsterextrema i syfte att dra ned brallorna på folk som skriver anonymt på nätet, bara för att vissa blir ledsna över det som skrivs.

Det finns en vida spridd uppfattning om att yttrandefrihet bara får finnas så länge rätt saker sägs. Men om endast ljumma, sossiga och folkpartistiska åsikter får yttras, om anonyma kommentarer riskerar att avanonymiseras av extrema grupperingar i samarbete med tvivelaktiga journalister, riskerar vi självcensur och i förlängningen ett tillknäppt samtals- och debattklimat. Jag vill påstå att vi är på god väg dit.

Detta är förmodligen också målet. Att vi ska tänka oss för två gånger innan vi uttrycker en åsikt som avviker från det som just nu anses politiskt korrekt. Att vi ska tvätta våra åsikter så att de inte avviker för mycket. Åsiktskorridoren blir allt smalare i takt med att allmänt lättkränkta gör gemensam sak med feministerna och den högljudda och allt mäktigare grupp som propagerar för identitetspolitik. Dessa grupper vill inte bara sätta gränser för vad vi får tycka och tänka utan även peta i exakt hur vi talar och uttrycker oss, ord för ord.

Och tro nu inte att detta handlar om att komma åt hat och hot på nätet. Det är nämligen fullt legitimt att håna, hata och hota så länge man gör det från rätt håll (vänster). Det är när offret är kvinna, feminist eller någon med allmänna vänstersympatier som hatet lyfts fram och får en problemformulering.

I grunden handlar frågan om begränsningar i yttrandefriheten om makt och kontroll. Makt över hur vi tänker, kontroll över vad vi säger och skriver. Detta går på tvärs med själva poängen med yttrandefrihet. Yttrandefrihetens hela syfte är att åsikter som inte faller makten i smaken kan och får uttryckas. Om man tummar på denna frihet, kan man inte säga sig vara för yttrandefrihet alls. Så folk bespara sig besväret och sluta demonstrera för något de egentligen inte tror på.

Till det fria ordet vill jag även foga en annan rättighet - rätten till privat kommunikation. För mig hänger de tätt samman. Jag har både rätt att yttra mig i mitt eget namn på en blogg eller ett torgmöte och att skriva anonymt på Flashback. Den rätten måste finnas där. Men den är tvivelsutan hotad.

I stora delar av världen är religionsfriheten heligare än yttrandefriheten. Det anmärkningsvärda är att vi även går i den riktningen i Sverige. I vårt påstått sekulära land har många framfört ståndpunkten att man nog inte bör kränka muslimer genom att avbilda profeten.

Spola tiden bakåt 20-30 år och denna diskussion hade framstått som närmast bisarr. Vad då "inte håna profeten"? I Sverige? Jag hoppas att vi om ytterligare 20 år kommer se den tid vi just nu lever i som en trist parentes. Men inget tyder egentligen på det.

Läs även:
Fnordspotting