Sprickorna i fasaden

Att driva en stat kan väldigt förenklat jämföras med att förvalta en fastighet. Den måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna. Vissa grundfundament i form av service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler, sköta sig och inte ligga andra till last.

Först när verksamhetens kärna fungerar, kan man börja titta på bekvämlighetsåtgärder. Men i Sverige har kärnverksamheten börjat krackelera. Det märks på allt fler håll. Det märks inom många skolor. Det märks på resursbristen inom sjukvården och äldrevården. Det märks inom socialtjänsten, vars uppdrag det är att arbeta med de mest utsatta men där det helt enkelt inte finns tid och pengar att göra det som krävs enligt lagen.

Det märks på att vi i dag har ett försvar som inte klarar sitt uppdrag. Och det märks på att sittande regering sänker anslagen till rättsväsendet, nattväktarstatens grunduppdrag, trots att det onekligen skulle behöva mer pengar.

Resurser saknas helt enkelt, och detta i ett land med världens näst högsta skatter. Något är således på tok. Ett enkelt svar på orsaken till den uppkomna situationen är att politikerna under lång tid har gjort katastrofala felprioriteringar. Om vi översätter dessa till en bostadsrättsfastighet har de låtit tvättstugan förfalla, fasaden spricka och vatten läcka in i källaren samtidigt som de lagt ned stora resurser på att byta ut anslagstavlorna i portarna och måla trapphusen mintgröna.

Den stora brännande frågan är inte bara hur skolan ska kunna bli välfungerande igen, hur sjukvården ska räcka till eller hur andra kärnverksamheter ska fungera tillfredsställande. Frågan är hur en växande del av befolkningen som står utan arbete ska kunna försörjas av de som arbetar. Det är här det stora resursslöseriet sker. Det är här den stora framtidsutmaningen finns.

Då kommer vi oundvikligen in på migrationspolitiken. Ty som Tino Sanandaji konstaterat, är föreställningen att syriska och eritreanska asylsökande kommer få jobb bara vi snabbare kan validera deras examina i hög grad felaktig. Ungefär var tionde syrier har mer än treårig högskoleutbildning, bland gruppen eritreaner är siffran var tjugonde. Dessutom bör sättas frågetecken för kvaliteten i de utbildningar som dessa grupper har - universitetsutbildningarna i Syrien och Eritrea håller inte direkt västerländsk standard. Den syriska hamnar en bit efter den saudiska.

Högutbildade asylsökande är alltså undantagsfall. Att dessa får jobb är viktigt, men det löser inte det stora problemet med de övriga 90-95 procenten som inte har någon eftergymnasial utbildning. Vilka jobb ska dessa grupper få? Här får försvararna av den nuvarande migrations- och integrationspolitiken plötsligt slut på svar. Las är knappast det största problemet för den vars utbildning begränsar sig till några års koranskola.

Sprickorna i fasaden syns redan nu. Det som brukar kallas välfärdens kärna har börjat svikta betänkligt. Inte överallt, men på alltfler håll. Huset står kort sagt inte stadigt längre. Det börjar skaka i sina grundvalar. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Men det enda den regerande minoriteten gör är att skjuta problemet framför sig.

Den miljöpartistiska snuttefiltspolitiken har tyvärr segrat, både inom det rödgröna blocket och borgerligheten. Jag tror att pendeln är på väg att svänga inom allianspartierna, men att den miljöpartistiska naivitetsdoktrinen tilläts regera även där är högst anmärkningsvärt. Hur det kunde ske blir något för framtida statsvetare att grunna över.

Tidigare bloggat:
En parallell arbetsmarknad

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, Tino Sanandaji