På bloggen Toklandet hittar vi tips om Feministiskt forum den 10 maj och dess innehåll. Allting är ömsom komiskt, ömsom förfärande.
Roligast är kanske seminariet "Konsten att bli lesbisk". Feministerna propagerar för att kvinnor ska byta sexuell läggning i syfte att bekämpa patriarkatet. Det ska tydligen även ge ett bättre sexliv, vilket är en intressant slutsats (är heterosexuella män generellt dåliga i sängen?). Betänk för ett ögonblick reaktionerna på det motsatta - ett seminarium om att "bota" homosexuella och få dem att byta läggning.
Mindre rolig är nedanstående programpunkt. 90-talets fokusering på bortträngda minnen av traumatiska händelser och sexuella övergrepp i barndomen som en förklaring till avvikande beteende i vuxen ålder - perspektiv som präglade både socialtjänst, polis och rättsväsende - fick katastrofala resultat.
Individer övertygades om att de utsatts för övergrepp i allt från spädbarnsålder och framåt. Som Dan Josefsson visade i sin SVT-dokumentär pågår denna sorts terapi faktiskt fortfarande. Andra utsattes för rättsövergrepp när polis, åklagare och domstolar sedan tog uppdiktade berättelse för sanning och skickade oskyldiga män i fängelse.
Det var en förfärlig tid som vi inte ska tillbaka till. Feministerna tycks däremot hylla idén om bortträngda minnen som ett led i den feministiska kampen. Man kan inte annat än bli illamående. Ingen från Säter verkar delta i arrangemanget.
Mycket som feministerna anför är bara stolligt, orealistiskt och skrattretande. Men ibland dyker det upp exempel som det ovan och gör allvar av den extrema ideologins yttersta konsekvenser, i detta fall att institutionalisera rättsosäkerhet.
Det borde inte förvåna. Vi ser feminister på barrikaderna för att uppnå omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Varför skulle de inte stämpla kritik mot bortträngda minnen som "anti-feminism"?
Extremfeministerna är en sekt, men en farlig sådan eftersom de inte granskas av mainstreammedierna utan tvärtom får mycket mer utrymme än deras storlek motiverar. När de kritiska frågorna aldrig ställs, när feminismens extrema sidor inte blottläggs, kommer alltfler att tro att Schymans feminister är en grupp käcka kvinnosakskämpar som egentligen bara vill väl. Inget kunde vara mer fel.
När jag ser den extremfeministiska rörelsen påminns jag om ett känt citat från UKIP:s Nigel Farage: "You are very, very dangerous people indeed."
Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna
Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell på SVT Debatt
6 kommentarer:
Lägg märke till att det finns en ideologisk koppling mellan denna lesbiska radikalfeminism och konservatism (och mellan radikalfeminism generellt och konservatism).
Många konservativa skulle protestera med hänvisning till radikalfeminismens vurmande för homosexualiteten, men där missar man grunden bakom denna ideologiska avart.
Radikalfeminismen menar att män är perversa och galna sexbrottslingar som inte kan kontrollera sina behov utan som kommer att våldta alla kvinnor vid första möjlighet.
Kvinnorna är alla oskyldiga offer utan möjlighet till eget tänkande. Häri finns tanken på att heterosexuellt penetrerande samlag alltid är våldtäkt, eftersom man gör antagandet att inga kvinnor kan eller vill EGENTLIGEN ha sex med män, alltså bli de alla våldtagna mot sin vilja.
---
Förövrigt så misstänker jag att feministernas nuvarande fokus på bortträngda minnen kommer att leda till att flera skyldiga faktiskt frias.
Det jag ser som ett realistiskt problem är att någon person, X, anklagar person Y för något sexbrott (som faktiskt har begåtts). X får samtidigt "terapi" som "återuppväcker" minnen om större mängder våldtäkter, kanske tillochmed rituella sådana med satanistiska inslag och blodsoffer.
Vid en granksning så försvinner givetvis all trovärdighet för offret även om den som från början stod anklagad faktiskt hade begått ett brott från början. En skyldig går alltså fri för att offrets trovärdighet urlakats genom dålig "terapi".
---
Vi kan förövrigt även ifrågasätta terapeutens roll i övergreppen när denne "återuppväcker" minnen som patienten förtträngt. Det är inte omöjligt att tänka sig att minnen bortträngts, men desto större är frågan hur vi vet att återuppväckta minnen faktiskt reflekterar verkligheten?
Om en patient får terapi och i terapin "framkommer" det att patienten tidigare våldtagits i sin barndom. I fallet då minnet stämmer med verkligheten så är ligger ju eventuell skuld med säkerhet hos förövaren, men om minnet är falskt så är det ju TERAPEUTEN som utsatt offret för övergreppen. Här har ju terapeuten mer eller mindre medvetet skapat ett minne av ett brott som patienten utsatts för. Vi bör fundera på hur detta skall behandlas juridiskt.
Jag undrar om Voltaire hade dundrat om dagens radikalfeminism: "Krossa den skändliga!"?
@ Brooke
Det är alltid intressant hur gamla tankefigurer återföds i ny skepnad. Skrapar man på ytan på den rödglödgade marxisten t.ex. står där strax en jesuit.
Är det inte det puritanska piedestalsyndromet (kvinnor är änglar, män smutsiga sexuella varelser) som blivit till feminism?
http://www.anglobitch.com/
Varför är feminismen stark i norra Skandinavien men svag i södra? I Sydskandinavien har man alltid haft en naturligare syn på sex än i norr, där frikyrkans moralpredikningar varit starka.
@ Hans
Heter det inte numera inom svensk psykiatri, att det förflutna har ingen som helst bäring på en person? Våra kära ledare och centralplanerare har bestämt att det enda som skall erbjudas i Sverige är KBT vilken fokuserar helt på nuet och framtiden. Psykodynamisk terapi som går mer på djupet döms nu i motsats till resten av världen ut i Sverige som ovetenskaplig.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5104224
Det är uppenbart, att psykiatrin inte har betalt av sina patienter men av politrukerna och att deras enda jobb är att skriva ut mediciner och få skatteboskapen tillbaka i arbetsstyrkan så fort som möjligt.
FI är uppenbarligen en sekt för verklighetsfrämmande medelklasskvinnor. Det är egentligen inte så anmärkningsvärt att det finns sådana bisarra sekter som FI och att ett fåtal människor attraheras av dem, det anmärkningsvärda är att stora delar av Sveriges journalistkår gör PR för en politisk extremistsekt i stället för att göra sitt jobb som journalister, nämligen att kritiskt granska dem. Vi kan konstatera att det är de svenska journalisterna och mainstream-medierna som är den verkliga fara för demokratin.
I DN kan man läsa att FI tänker driva valkampanj med tuggummi-rosa stolar som ska ställas upp för att visa att ”feministerna måste få ta plats”. Bra, då ser man med en gång vilka stolar det är som upptas av korkade nollor som bara har kommit för att förstöra demokratin... ;)
Det finns inget att be om ursäkt för i fråga om att vara emot svenska popfeminister (vilket betyder de flesta feminister som synts och hörts sedan Fitstim). Lady Dahmer t ex brukar skriva att det är manlig härskarteknik när du påpekar att ett resonemang inte alls håller ihop logiskt och att denna brist kommer att sätta spår så fort det ska tillämpas ute i verkligheten (vadå verklighet, språkspel är mycket häftigare?!) eller att tänket bygger på dubbla måttstockar. ”Fatta att det är skillnad på mina ungar och alla andras barn!”, på vad som gäller för mina kompisar och någon sorts medborgare i allmänhet, får man höra. Vad LD och andra inte begriper är att en politisk och rättslig diskussion som öppet bygger på favoritism, godtyckliga dubbla måttstockar och krav på speciella gräddfiler för vissa somliga, en sådan diskussion leder ganska snabbt till härdsmälta. Och på vägen omöjliggör den både vettig politisk debatt och demokratiskt ansvarsutkrävande.
Och för övrigt trodde Frank Baude att homosexualitet skulle botas av revolutionen.
/B
Skicka en kommentar