Den extrema feminismen polariserar

Det har gått nio år sedan Evin Rubars dokumentär Könskriget sändes i SVT. Filmen kom att beskyllas för feminismens upplevda backlash. Plötsligt var det inte lika populärt att titulera sig feminist längre. Och det var denna films fel. Evin Rubar hamnade i en veritabel tornado av kritik.

Bara något år tidigare hade ju självaste Göran Persson, knappast känd som en feministisk förgrundsgestalt, kommit ut som feminist. Efter Könskriget, där företrädare för landets kvinno- och tjejjourer kallade män för djur, beskrev många feminister med bitterhet hur de plötsligt stämplades som extremister.

Men mycket av den svenska feminismen är extrem. Den stämplar vetenskaplighet som något manligt och därmed icke önskvärt. Och den förstår inte hur någon kan reagera med upprördhet mot Kvinnolobbyns kampanj Klippa kuken, att SCUM-manifestet sätts upp som teater eller att män som grupp ständigt skuldbeläggs och misstänkliggörs. Att radikalfeministers övertramp till slut möts av en motreaktion borde inte förvåna någon.

Men denna sorts feminism lever och frodas i allra högsta grad. Sex av riksdagens åtta riksdagspartier är feministiska. Ungliberaler i LUF och MUF stöttar helhjärtat den av feminister skapade sexköpslagen. Inget riksdagsparti vill avskaffa den. Regeringens nya jämställdhetsminister tror fullt ut på teorin om könsmaktsordningen, och det politiska samtalet handlar ideligen om hur politiken ska förmå människor att bli mer jämställda enligt feministiska normer.

Har då den svenska feminismen spårat ur? Frågan ställs i Belinda Olssons miniserie i SVT, och debatterades i gårdagens Debatt efter att det första avsnittet visats.

Bara att frågan ställs upprör somliga. För dem är feminismen helig och får under inga omständigheter ifrågasättas. De tolkar motargument som påhopp och kvinnohat. Det var detta som Belinda Olsson, själv feminist, ville lyfta. Reaktionerna på programmet är egentligen svar nog på hennes fråga.

Det var ett tappert försök. Men de som inte har velat lyssna tidigare vill inte lyssna den här gången heller. Testuggande radikalfeminister är ett släkte som är svårt att nå med denna sorts reality checks. Självinsikten finns helt enkelt inte där.

De kommer fortsätta hävda det de alltid har hävdat, nämligen att feminism är sanning, att könsmaktsordningen är kunskap och att staten måste "hjälpa till på traven" i jämställdhetskampen. Det senare är en vacker omskrivning av tvång och förtryck, att medelst lagstiftning tvinga människor att leva enligt de feministiska teorierna. Det är kort sagt fråga om klassisk vänsterpolitik (vilket gör så kallade liberalers krälande för denna ideologi särskilt osmaklig).

Den som inte kallar sig feminist får ofta höra att feminism bara handlar om mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter. Så enkelt är det emellertid inte. Ty då vore alla feminister. Den feminism som dominerar debatten i Sverige är statsfeminismen, det vill säga den som vill att politiken reglerar våra liv, våra relationer och vår sexualitet. Dess framgång kommer ur smart paketering och nedtoning av det mer extrema innehållet.

Majoriteten svenskar är nämligen inte ett dugg intresserade av den bittra karamell i vackert omslagspapper som Gudrun Schymans extrema feminism är. Det var just därför som Evin Rubars dokumentär väckte så stor uppmärksamhet för snart ett decennium sedan. Svenska familjer ställer faktiskt inte ens upp på tvångsdelad föräldraförsäkring, vilket är en aning besvärande för de feminister som säger sig slåss för kvinnans bästa.

Jag tror att många är less på den polarisering som radikalfeministerna har skapat. Dels har den marginaliserat sansade feministiska röster, dels har den skapat ett slags motrörelse som å sin sida överdriver mannens utsatthet i det svenska samhället. Resultatet blir en högljudd debatt där ingen förstår den andre och där det enda som utvecklas är valet av invektiv.

Många, såväl män som kvinnor, har skäl att vara bittra och arga till följd av jobbiga händelser i livet. Men när man förklarar en våldtäkt med att Sverige är ett patriarkat, eller en förlorad vårdnadstvist med att mannen är rättslös, skapas en skev bild av verkligheten. Det är en dålig utgångspunkt för en givande debatt.

Läs även:
Farmor Gun, Linda Skugge, Jämställdhetsfeministerns blogg,