Har drevjournalistiken nått vägs ände?

SvD lyfter fram läsarreaktioner på medias pågående drev, där den senaste ”nyheten” är att Schenströms ersättare Nicola Clase har betalt för svarta tjänster. Många läsare reagerar mot det drev mot borgerliga politiker som aldrig tycks nå ett slut (kanske känner sig moderater särskilt utpekade?). Är det en konspiration mot just borgerliga politiker? Arbetar någon eller några för att avsätta regeringen?

Jag ser faktiskt inte detta samband. Visst tycks medias drev bara bli värre för varje år som går, men det är inte bara borgerliga makthavare som har fått känna på detta. Minns någon Mona Sahlin? Gudrun Schyman? Laila Freivalds? Och för all del Lars Danielsson? Laila Freivalds undvek ett nytt drev mot sig själv genom att avgå efter tsunamikatastrofen, annars hade det sannolikt blivit en liknande process som första gången. Drevet riktar sig mot makthavare och tar inte hänsyn till partifärg.

Visst är det extra roligt för en journalist att gräva fram att en sossepolitiker som är emot att människor ska få köpa sina lägenheter själv har gått och köpt sig en lägenhet. Eller att en borgerlig regering som kritiserat socialdemokraterna för bristande krisberedskap själv har en ansvarig person som super till på krogen när hon har jour. Men jag tror att det finns en gräns för när sådant här över huvud taget är intressant.

Vi behöver inte måla konspirationer på väggarna för att tycka att drevjournalistiken är motbjudande. Journalister har grävt fram mycket bra saker om maktens män och kvinnor genom historien, men i dagens upptrissade mediebrus krävs nästan dagliga scoop för att få människors uppmärksamhet. Då blir varje litet snedsteg uppförstorat och målat i svartvitt. Media vill dessutom uppvisa resultat, en makthavare som har klantat sig måste få sitt straff på något sätt. Därför blir det i förlängningen media som avsätter både partiledare, ministrar och statssekreterare. Det är obehagligt.

Jag hyser en svag förhoppning om att folk i gemen börjar bli ganska trötta på denna sorts journalistik. Om de journalister som ägnar så mycket tid åt att snoka i hur många vindsvåningar en makthavare har byggt med svarta pengar i stället lade all denna energi åt att syna makthavarna politiskt, ställa dem mot väggen i politiska frågor, skulle vi få ett mycket intressantare och givande medieklimat. Men kanske är det utanför deras kompetensområde.