Nu börjar det knaka

Häromdagen sade migrationsminister Morgan Johansson att regeringen kan tänka sig att ge kommunerna rätten att tänja på kravet att snarast erbjuda skolgång till alla barn som anländer. Eftersom det både saknas lokaler och lärare i stora delar av landet kommer nyanlända barn framöver få vänta på att börja skolan.

Regeringen har även pratat om att sänka kraven på vilka som får undervisa i skolan i syfte att öka lärartätheten. Detta är raka motsatsen till kampen för att höja läraryrkets status medelst en lärarlegitimation. Hur fler obehöriga lärare ska höja yrkets status och därmed locka fler att utbilda sig till lärare får regeringen väldigt gärna förklara.

Det stannar inte där. S-bloggaren Johan Westerholm berättar att alla bränder på asylboenden runt om i landet har fått justitiedepartementet att träffa Bevakningsbranschens yrkes- och arbetsmiljönämnd (BYA). Syfte var att förmå dem att sänka kraven på väktarna för att kunna rekrytera många fler. Vem som får vara väktare och vilka befogenheter en sådan har finns reglerat hos Rikspolisstyrelsen och BYA. Dessa vill regeringen sänka.

Vad kan väl möjligen gå fel när outbildade personer ska vakta boenden där människor, som av religiösa och historiska skäl hatar varandra, trängs ihop i våningssängar i samma rum och ska dela samma toalett och dusch?

Samtidigt som dessa samtal pågår sjukskriver sig socialsekreterare som gått in i väggen till följd av en ohållbar arbetssituation.

Överbelastningen på den offentliga samhälsservicen till följd av migrationspolitiken gör att vi har att se fram emot sämre tandvård, sämre sjukvård, sämre äldrevård och lägre kvalitet i skolan. Allt för att i panik möta den ohållbara situation som politiken resulterat i. Dels handlar det förstås om bemanning och lokaler, men det handlar också om kvaliteten på personalen.

Så långt har vi alltså kommit. Socialdemokraterna är på väg att montera ned just det som de i decennier har velat upprätthålla världens högsta skatter för att finansiera. Det är minst sagt besynnerligt.

Vi står på randen till en begynnande systeminfarkt. Det kommer inte att ske över en natt eller ens över ett år. Men sprickorna är nu så pass tydliga att slutresultatet blir svårt att undvika. I praktiken har den offentliga servicen redan varit begränsad på många håll i Sverige. Folktandvården och primärvården har främst på landsbygden varit väldigt ansträngd i många år, vilket tvingat många att välja privata alternativ.

Jag skulle råda alla, oavsett var ni bor, att göra just detta. Byt till en privat tandläkarklinik. Skaffa en hälso- och sjukförsäkring så att du inte behöver stå i den offentliga vårdkön om du blir sjuk. Skolor är ett bekymmer eftersom urvalet skiljer så kraftigt åt beroende på var man bor. Långt ifrån alla kommunala skolor är hårt belastade av migrationssituationen, så där får var och en helt enkelt bedöma läget på just sin ort. Försök slutligen att undanhålla så mycket skatt du kan (helt rimligt med tanke på att du får dubbla utgifter när du väljer privata alternativ).

Regeringen fortsätter hävda att ingen hade kunnat förutse denna utveckling. Det är ett absurt påstående.

Lägg ihop följande: Västvärldens mest generösa generella välfärd+högst grad av beviljade uppehållstillstånd i väst+PUT som huvudregel+högre ersättningar än i andra EU-länder+inga ålderskontroller av påstått minderåriga+rätt till sjukvård och skola även om du får avslag på din asylansökan+ett regelverk som i praktiken omöjliggör utvisningar till de vanligaste asylländerna.

När resultatet av allt detta blir "flest asylsökande per capita i hela västvärlden" är alltså politikerna som står bakom ovanstående politik överraskade.

Ibland undrar jag faktiskt, helt ärligt, hur länge dessa människor kissade på toalocket innan de kom på att man måste lyfta på det.

Läs även:
Johan Westerholm

Men Margot då!

När Jimmie Åkesson i sitt anförande i senaste partiledardebatten i riksdagen varnade för en "välfärdskollaps" sågs han som alarmist.

I ett följande replikskifte påpekade Stefan Löfven att Åkesson inte verkar förstå vad som händer i omvärlden, och berättade en historia om hur en etiopisk kvinna tvingats äta människokött (som om det hade relevans för frågan hur Sverige ska sköta sin migrationspolitik).

I ett annat replikskifte bad Löfven att Åkesson skulle slå upp ordet "empati". Betydelsen var alltså att Åkessons varning för en kollaps av de offentliga systemen i Sverige handlade om en brist på empati med människor som söker asyl här.

I dag publicerar DN en intervju med utrikesminister Margot Wallström. Hon kommenterar inte bara kriget i Syrien utan också situationen i Sverige. Det gör hon på detta sätt:

Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop.

Det är nog dags för statsministern att kalla sin utrikesminister till sig och be henne slå upp ordet "empati". En offentlig avbön vore också på sin plats.

Tidigare bloggat:
När avsändare är viktigare än innehåll

Ettbarnspolitiken avskaffas

Kina avskaffar ettbarnspolitiken. Det är kontentan av det beslut som Kinas kommunistparti fattat och som offentliggjordes i dag.

Därmed går en policy som instiftades 1979 i graven. Däremot blir familjeplaneringspolitiken (计划生育政策) kvar. Nu kommer alla få officiell rätt att skaffa ett andra barn. Frågan är hur stor effekt detta kommer ha.

I praktiken har de allra flesta redan haft möjlighet att skaffa ett andra barn. Det har funnits en rad undantag från ettbarnsregeln, och det har också varit möjligt genom att helt sonika betala lokala tjänstemän. Genom att betala skolans rektor har det sedan varit möjligt att ge barnet utbildning.

Någon babyboom är därför knappast att vänta. I motsats till Sverige öser den kinesiska staten inte pengar över barnfamiljer. Framför allt utbildning är dyrt, och för många familjer skulle det helt enkelt bli för kostsamt att betala för utbildning för två barn. Problemet med flera generationer av "små kejsare" (xiao huangdi, 小皇帝), bortskämda och curlade barn, lär bestå.

Förhoppningsvis innebär beslutet att antalet sena tvångsaborter i alla fall minskar. Det har i decennier i Kina utspelats fasansfulla scener runt om i landet när höggravida kvinnor tvingats till abort. Å andra sidan blir alltså familjeplaneringen kvar, vilket ger staten en fortsatt kontroll över befolkningstillväxten men också över kvinnors kroppar.

Som en kines uttryckte saken: "Det är väl för att de som jobbar på den myndigheten ska få behålla sina jobb." Helt fel har han nog inte.

Inför Halloween

För dig som funderar på en riktig skräckmask på Halloween finns nu ett alternativ som skrämmer slag på de flesta: Stefan Löfven-masken.

Det är tydligen många som vill skrämmas, för masken är i skrivande stund slutsåld.

Frågan som försvann

I en tid när migration och integration är de frågor som dominerar det politiska samtalet har en annan fråga hamnat helt i skuggan. Såväl politiker som journalister och allmänhet struntar helt i den nu.

Jag menar förstås massövervakningen. Frågan var het 2008 när den svenska FRA-lagen klubbades. Den fick ett uppsving igen efter Edward Snowdens avslöjanden om hur omfattande och global massövervakningen (utan brottsmisstanke) av vanligt folk faktiskt är och hur involverat Sverige är i detta finmaskiga övervakningsnät.

Inget riksdagsparti var dock särskilt intresserat av frågan, vilket gjorde att den dog politiskt. I dag har Piratpartiet kapsejsat och Miljöpartiet prioriterar makten framför integritetsfrågan sju dagar i veckan.

Journalisterna orkade inte följa upp Snowdens läckor med konsekvensanalyser på en bredare mänsklig och demokratisk nivå. De ställde alltså inte frågor om vad massövervakningen av oss alla i våra datorer och smarttelefoner, genom våra bankkonton och resvanor, får för konsekvenser för oss som människor. De fördjupade sig aldrig i vad som händer med vår demokrati när statliga myndigheter tillåts arbeta utan insyn och i praktiken bli ett slags stat i staten som ingen har kontroll över. Allra minst folket.

Något som jag tror har försvårat för både journalister och allmänhet att ta tydligare ställning i sakfrågan är att vi genom Snowdens läckor fått kännedom om att alla övervakar alla. Det finns ingen god sida längre. Vi kan inte peka finger åt Ryssland och Kina eftersom USA är det land som övervakar mest. Vi kan inte heller skylla på amerikanerna eftersom EU inte är ett dugg bättre. Kort sagt: They're all at it!

Inget land verkar ta medborgarnas rätt till ett privatliv på allvar. Stormen från folket, som månne fanns där i viss mån 2013, har mojnat (i Sverige nådde den aldrig mer än en lätt kuling). Detta gör att situationen känns närmast hopplös, och det är ett skäl till att jag ägnat frågan så pass lite uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget hopp om en förändring. Jag ser ingen potential i en vändning som kommer öka människors vrede mot de politiker och myndigheter som tar ifrån dem rätten till ett privatliv. Det enda vi som enskilda medborgare kan göra, är att försöka skydda oss så gott det går.

Ett skäl till denna nedslående situation är att den digitala massövervakningen, olikt alla annan övervakning historiskt, tar vår integritet med ena handen och samtidigt ger oss viss bekvämlighet tillbaka. Staten och företagen erbjuder således något i utbyte för den information den tar från oss. När allmänheten vant sig vid denna bekvämlighet - som när du googlar och din sökinformation sparas, när GPS:en i din telefon kan säga exakt var du är, när ICA vet exakt vad du handlat så att de kan skicka personliga erbjudanden till dig och så vidare - är det oerhört svårt att göra ett case om att massövervakningen måste upphöra. Den är inkorporerad i våra moderna liv nu. Och ingen är gladare än de myndigheter och företag som sitter på informationen.

Det som oroar mig mest är vad som kan tänkas bli nästa steg. Om Kina kommer fungera som inspiration för vilken information som staten får tillgång till om dig, och hur den informationen används politiskt för att öka kontrollen, är vi riktigt illa ute.

Det kan låta som en dystopi. Men om den moderna massövervakningen har visat oss något, är det tyvärr dess förmåga att svälla och växa. I synnerhet när både journalisterna och folket är tysta.

Läs även:
HAX

Ett Sverige i konstant undantagstillstånd

"Det ska vara ordning och reda" är ett mantra som Stefan Löfven upprepar så ofta han kan. Men det blir närmast parodiskt att höra statsministern när alla kan se att vi har ett samhälle som snarare kännetecknas av bristen på ordning och reda. Retorik och politik går över huvud taget inte ihop.

Häromdagen blev det känt att Migrationsverket ska börja följa lagen om åldersbestämning av ensamkommande flyktingungdomar. Det är i första hand den asylsökande som ska styrka sin ålder om denne uppger sig vara minderårig. Bevisbördan ligger alltså på den som söker asyl.

Det är ju roligt att en statlig myndighet plötsligt ska börja följa lagen, och det är ett steg framåt eftersom vi vet att det fuskas systematiskt med den angivna åldern när ensamkommande anländer till Sverige. Vi har färska exempel på personer som säger sig vara 16 år men är 24 eller 17 år men är hela 34 år gamla. Det är inte bara moraliskt fel att börja sin vistelse i Sverige med en lögn inför svenska myndigheter utan får också den absurda följden att personer i 25-årsåldern ska dela skola med tonåringar. Här hoppas jag nu att vi börjar se ett slut på tramsandet.

I söndagens Agenda i SVT fick Stefan Löfven frågan om vi de facto har fri invandring till Sverige. Han svarade förstås nej. "Sverige har en reglerad invandring", hävdade statsministern. Men programledaren Anders Holmberg insisterade: "Hur är den reglerad? Det är ju fritt fram att komma in i Sverige." Löfven svarade då att den som kommer till Sverige utan att söka asyl är här olovligt och upprepade att den inre kontrollen ska stärkas och fler utvisas.

Vi vet emellertid att detta är ett spel för gallerierna, polisen uppger att endast fyra procent av deras kontroller leder till att de hittar personer med avvisnings- eller utvisningsbeslut. I praktiken är det således tämligen riskfritt att invandra till Sverige utan att söka asyl. Det vill säga: fri invandring.

Detta är ett exempel på när politiker hänvisar till en lag som i sak är tydlig men där den övriga politiken omöjliggör att lagen kan tillämpas. I fallet med illegala immigranter har både den nuvarande regeringen och Alliansen dessutom beslutat att ge välfärdsförmåner till de som vistas i landet illegalt (s.k. "papperslösa"). Den som fått avslag har till och med kunnat bo kvar på Migrationsverkets boenden och inkassera dagersättning (vilket ingår i den nya överenskommelsen att plocka bort).

Ett annat exempel är EU-migranternas olovliga bosättningar. För någon månad sedan berättade SVT:s Uppdrag granskning om hur det är fritt fram att båda sätta upp bosättningar på kommunal eller privat mark och till och med ta över folks sommarstugor utan påföljd. Äganderätten är satt ur spel, och enskilda människor drabbas av myndigheternas och politikernas flathet.

Det stora EU-migrantlägret i Malmö, förmodligen landets största, är olovligen upprättat på en privat industritomt. I våras överklagades beslutet att avhysa migranterna till Länsstyrelsen. Nu ska det ändå ske. Senast på söndag ska lägret vara tömt. Men markägaren får själv betala hundratusentals kronor för den nedsmutsning som migranterna ställt till med. Det är en helt absurd rättsordning.

Landets myndigheter gör helt enkelt inga ansatser att se till så att svensk lag efterlevs. Politikerna håller för öronen. Aktivister kallar det diskrimineringen och rasism när det i själva verlet är precis tvärtom - att alla behandlas lika. Det är både anmärkningsvärt och bedrövande.

Jag är lite gammaldags av mig. Jag tycker att lagen ska vara lika för alla. Fattigdom är ingen ursäkt för att begå brott. Etnicitet är inget argument för att bryta mot lagen. Om vi vill ha ett samhälle där lagar respekteras (civil olydnad är en separat diskussion, och självfallet kan man och bör man arbeta för att dåliga lagar avskaffas eller skrivs om) och där den som inte gör det, straffas.

Ett samhälle där den politiska eliten pratar om "ordning och reda" och sedan möjliggör det motsatta med sin politik, förtjänar ingen respekt. I förlängningen förtjänar heller detta samhälle ingen respekt.

Vi får därmed ett land i ett slags konstant undantagstillstånd. Ett land där lagar gäller - men bara ibland och bara för vissa.

Tidigare bloggat:
Gränslösa Sverige

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus

PK-fascism

Tino om invandringskostnaderna

Tino Sanandaji deltar i ett samtal om asylmottagandet på temat "Kostnad eller investering?".

Fakta mot flum och känslor. Måste ses. Deltar gör även Jon Åsberg från Affärsvärlden och privatekonomen Annika Creutzer.

Se klippet här.

Krasch, boom, bang!

Några läckta mejl från finansdepartementet, redovisade av bland andra Tino Sanandaji innan mainstreammedierna hakade på, visar att regeringen befinner sig i panikläge till följd av de skenande kostnaderna för migration och integration. Finansministerns statssekreterare har mejlledes bett samtliga departement att ta fram sparförslag.

Det är inte svårt att förstå paniken. Regeringen ser just nu sin mandatperiod och alla reformer försvinna i ett svart hål. Den hade inte räknat med detta.

Regeringen gick till val på att fixa skolan - nu tvingas den bolla förslag om att släppa fram invandrade lärare utan tillräcklig kompetens för att fylla det växande behovet ute i skolorna. Det kommer saknas uppemot 70 000 lärare de kommande fem åren.

Regeringen satte som löfte att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet - just nu anländer i snitt 1 300 utomeuropeiska invandrare per dag till Sverige i ett läge när Arbetsförmedlingen ser en ökad utdelning på den svenska arbetsmarknaden med minskad arbetslöshet bland svenskar och kraftigt ökad bland invandrare.

Särskilt illa är läget bland utomeuropeiska invandrare med arbetslöshetssiffror på över 21 procent (och stigande). Utrikes föddas arbetslöshet efter utbildningsnivå och vistelsetid är ingen rolig läsning. Det är väldigt tydligt att lågutbildade invandrare har förfärligt svårt att komma i egen försörjning i Sverige. Efter 12-14 år i landet är arbetslösheten i denna grupp 33,5 procent. Vilken grupp är störst bland dem som nu söker asyl i Sverige? Den lågutbildade.

Sverige står kort sagt inför enorma svårigheter. Välfärdssystemen kommer utsättas för stora påfrestningar under åren som kommer. I många kommuner har stresstestet redan inletts. Men det kommer att bli värre.

Dels rent ekonomiskt. Efter två år upphör nämligen etableringsersättningen, och då förväntas kommunerna bära hela bördan för de nyanländas ekonomi. Dels logistiskt. Hur mycket pengar staten än skjuter till återstår för kommunerna att ordna med det rent praktiska - skola, vård, socialtjänst, tandvård och så vidare. Detta går inte att ordna över en natt, och ännu svårare blir det förstås av det faktum att anställda flyr från just skolan, vården och socialtjänsten på grund av dålig arbetsmiljö och låg lön. Såväl Norberg som Hedermora har sagt nej till att ta emot fler ensamkommande. Det kommunala upproret har kanske börjat.

En sak vet vi: inflödet kommer att fortsätta. Regeringen låter meddela att de lagändringar som eventuellt kan minska inflödet något, införandet av tillfälliga uppehållstillstånd, kan träda i kraft tidigast i slutet av 2016. Det betyder i korthet att det enda som möjligen kan verka avskräckande under nästa år, är de tältläger som nu har upprättats.

Det kommer att smälla och knaka i de offentliga systemen framöver. Naiva drömmare lär få sig ett bryskt uppvaknande, och förr eller senare drabbas de också.

Läs även:
Tino Sanandaji, Lars J Eriksson, Fnordspotting, Migrationsverkets prognoser

När avsändare är viktigare än innehåll

Det svänger fort inom politiken ibland, även om dess främsta hjärnor verkar arbeta desto långsammare.

För bara någon månad sedan var det tabu att påstå att Sveriges resurser är begränsade. Nu hävdar statsministern just detta. För bara någon månad sedan var det uteslutet att prata om "volymer" i asylpolitiken. Nu säger Löfven att det finns "en gräns" för hur många asylsökande Sverige kan ta emot, även om det förbjudna ordet (volymer) inte används.

För någon månad sedan var det ren fascism att hävda att den svenska migrationspolitiken på sikt år ohållbar. Nu säger statsministern, finansministern och migrationsministern att situationen är just "ohållbar".

Socialdemokraterna för tro och solidaritet hävdade så sent som i februari i år att "[g]enom internationella åtaganden kan vi heller inte göra inrikespolitik av världens konflikthärdar och tala om önskvärda "volymer" eller om att "sätta tak" på flyktingmottagandet." Nu har regeringen gjort just det.

Och inte bara det. Regeringen öppnar för att omplacera asylsökande från Sverige till andra EU-länder (något som är lättare sagt än gjort). Aftonbladet, Dala-Demokraten, Nyheter24, Metro, DN och en rad andra blaskor och sajter borde betrakta detta som bevis för att fascismen har normaliserats i Sverige.

Samma förslag från sverigedemokratiskt eller borgerligt håll hade mött högljudda protester. Kanske rent av demonstrationer. Men nej, nu det är beklämmande tyst. Det handlar alltså i första hand om avsändare, inte innehåll. Vilket visar på hur otroligt falska alla vackra ord om "värdgrund" och "människosyn" hela tiden var.

Jag hade tänkt utveckla detta märkliga förhållande i en längre bloggpost, men såg att såväl Ivar Arpi som Anna Dahlberg hann före. Båda med två skarpa texter som förtjänar att läsas och spridas och som jag skriver under på helt och fullt.

Tyvärr befarar jag att härskande politiker och flertalet journalister inte kommer lyckas dra rätt slutsatser av en kollaps av mottagningssystemet och den offentliga servicen i stora delar av Sverige, ej heller av den skyhöga arbetslösheten bland gruppen utomeuropeiska invandrare.

Förstår man inte orsakerna till sjukdomen, kan man heller inte föreslå rätt medicin. Men problemet i Sverige är att så många under lång tid varit oense om huruvida patienten ens är sjuk.

Läs även:
Ivar Arpi: 180 grader senare
Anna Dahlberg: Så hamnade Sverige i dagens krisläge

Lite tiggeri

Som den uppmärksamme kanske har noterat har jag lagt till en donationsknapp i vänsterspalten. Denna blogg har drivits helt ideellt och utan några som helst intäkter sedan 2007. Jag har av estetiska skäl valt bort reklaminslag på bloggen.

Några större donationer förväntar jag mig självfallet inte, och jag kommer fortsätta blogga precis som vanligt oavsett. Men mitt bloggande är på allvar och tar de facto en hel del tid, vilket leder till att jag får prioritera bort annat som kunnat ge sidoinkomster.

Nu finns knappen där för den som vill skänka några kronor. Jag önskade en ljudeffekt som sa "hej, hej" när man klickar på donationsknappen, men det visade sig vara för mycket för PayPal att lösa.

Allt gott till er som läser och kommenterar!

Om rädslan för att gynna mörka krafter

Vansinnesdådet på en skola i Trollhättan som dödade två innan gärningsmannen oskadliggjordes, har fått mig att fundera över mediernas roll i hur brottslighet bevakas. Det är uppenbarligen något väldigt skevt över hur svenska medier sköter nyhetsbevakningen och hur olika händelser beskrivs.

Efter dubbelmordet på Ikea, där en eritreansk asylsökande som nyss fått ett avslagsbesked valde ut två personer som "såg svenska ut" och knivmördade dem, var reaktionen från politiskt håll väldigt försiktig.

Nu kan man visserligen hävda att ett attentat på en skola är "värre". Jag tänkte likadant innan jag började reflektera över vad Ikea egentligen är för oss svenskar. Det är en lika öppen miljö, en plats där många människor vistas dagligen, faktiskt en del av mångas uppväxt och liv. Det är till Ikea vi går när vi ska köpa vårt första bohag, eller när vi får tillökning i familjen. Att bli nedhuggen just där, i en idyll av förhoppningar och förväntningar om ens framtida hem, är varken mindre eller mer fruktansvärt än att bli det i skolan. Det är precis lika avskyvärt.

Medierna verkar inte se så på saken. Ikeadådet fick förstås viss uppmärksamhet. Men efter någon dag blev det tyst. Statsministern besökte aldrig Ikea för att visa stöd. Jag kan inte landa i en annan slutsats än att politiker och medier har gjort ett slags rasprofilering av offer och gärningsmän innan de bestämt hur de ska agera.

Ikea: utländsk gärningsman (dessutom asylsökande) svenska offer. Motiv: rasistiskt
Skolan: svensk gärningsman (dessutom enligt uppgift invandringsmotståndare), offer med utländsk bakgrund. Motiv: rasistiskt

Dessa två händelser, som båda skakade om oss, har bemötts helt olika såväl från politiskt håll som från de stora svenska medierna. Efter dådet i Trollhättan ställde statsministern in sin medverkan i riksdagens frågestund och begav sig genast till platsen. Där fanns han tillgänglig för intervjuer under hela dagen. Det var helt rätt av Stefan Löfven att göra så. Men varför var han inte på plats i Västerås efter dubbelmordet?

Vi har sett sorgedemonstrationer i Trollhättan och demonstrationer mot rasism. Medier har rapporterat från skolan flera dagar i rad. Det inträffade kallas av politikerna för "en attack mot Sverige".

I fallet med Ikea skickades inrikesministern. Vi såg inga blomhav. Inga demonstrationer mot våldet. Det var förmodligen endast på Flashback som diskussionen levde vidare. Väldigt snart var det som om dubbelmordet aldrig inträffat. Frågan kom att handla om huruvida det var rätt eller fel av Ikea att ha knivar framme i sitt sortiment.

Dagen efter Ikea-dådet rapporterade DN i stora braskande rubriker: "Trots allt - det dödliga våldet minskar" (vilket inspirerade Magnus Betnér att göra en YouTube-film i vilken han upprepar att Sverige aldrig har varit tryggare än nu, en jättefin passning till mordoffrens anhöriga. Jag har inte sett någon uppföljning på denna film efter skolattentatet.)

Vad är journalisterna och politikerna rädda för? Handlar det åter igen om den där svårdefinierade rädslan för att "gynna mörka krafter"? Om det är något som gynnar mörka krafter, är det att vinkla och förtiga nyheter. Det är dags att de stora mediehusen börjar begripa det.

I dagens uppkopplade värld finner människor alltid sanningen ändå. Med den skillnaden att förtroendet för de medier som borde ha hantera det hela mer professionellt från första början, har förlorat ytterligare av allmänhetens förtroende.

Tidigare bloggat:
Om att dra snabba slutsatser

Löfven har bundit Alliansen vid masten

Många bedömare menar att gårdagens uppgörelse om migrations- och integrationspolitiken i praktiken var en sakpolitisk seger för Alliansen eftersom de borgerliga partierna, framför allt Moderaterna, fick igenom mest. Jag tror tvärtom att Alliansen har gått i en fälla.

Som många har konstaterat är den nya migrationsuppgörelsen helt otillräcklig för att möta det extrema asyltryck som Sverige utsätts för och som kommer att fortsätta under nästa år. Jag skrev om det i går.

Visst är det bra med stora uppgörelser - men inte för uppgörelsens skull. Det är rimligen resultatet av politiken som räknas. Här är det bara att konstatera att en migrationspolitisk uppgörelse mellan å ena sidan S, M och KD och å den andra FP, C och MP är minst sagt besvärlig. Det blir av nödvändighet urvattnat. Om Sverige ska ändra kurs behöver minst två av dessa partier exkluderas.

De kortsiktiga vinnarna på gårdagens uppgörelse är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Den långsiktiga vinnaren kan däremot bli Stefan Löfven. Överenskommelsen är troligen den första av flera. Redan samma dag som uppgörelsen slöts hävdade Löfven nämligen i en intervju i SvD att "alla förstår att åtgärderna inte räcker". Det var ett frankt konstaterande bara timmar efter att statsministern kallat överenskommelsen för ett "styrkebesked". Nu pratar dessutom Löfven om volymer (utan att nämna ordet) som aldrig förr.

Löfven har bundit Alliansen vid masten. Både regeringen och allianspartierna har bränt sina broar och står nu tillsammans ansvariga för migrationskaoset. Därmed har Löfven lyckats undvika att Alliansen gör detta till en valfråga 2018 eller vid ett eventuellt nyval. Det är smart. Det är taktiskt. Statsministern vred ett potentiellt tungt vapen ur oppositionens händer.

Kvar står förstås SD, men även där har Löfven nu gjort det mindre troligt med en alliansregering stödd av Jimmie Åkesson. Överlag var gårdagen en stor seger för regeringspartiet Socialdemokraterna.

Stefan Löfven har plötsligt blivit politiker.

Läs även:
Fnordspotting

En uppvisning i inkompetens

Efter långa förhandlingar presenterades slutligen den överenskommelse (PDF) som ska möta det extrema asyltrycket mot Sverige och lösa integrationen. Jag hade låga förväntningar, och det var nog tur det. Nedan några tankar om den migrationspolitiska delen.

Den överenskommelse som sex av riksdagens partier slutit, efter att Sverigedemokraterna varit utestängda och Vänsterpartiet hoppat av, kan inte kallas annat än ett plåster på en avskuren halspulsåder. Expressen kallar uppgörelsen en uppvisning i inkompetens, och det är precis vad den är.

Att de politiker som älskar att föreläsa om hur gärna de vill ta ansvar för Sverige inte kan prestera bättre än så här i ett riktigt skarpt läge är patetiskt. Ett bättre alternativ än status quo, vilket vi faktiskt talar om nu, hade varit nyval. Då hade folket fått välja väg. Nu kommer allt i praktiken fortsätta ungefär som hittills.

Partierna har bland annat kommit överens om att:

- rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning

- rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut

- det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas

- de personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad (en person ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och bo kvar på anläggningsboendet)

- ta bort undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år.

- temporära uppehållstillstånd som huvudregel under en treårsperiod förutom för kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer. Flyktingar och skyddsbehövande ska ha rätt till familjeåterförening.

Det flera av förslagen ovan innebär är skärpningar för den som fått avslag på sin asylansökan. Att ovanstående inte har gällt hitintills visar på vilken vilda västern-politik som bedrivits på migrationsområdet, och det förklarar förstås hur vi har kunnat hamna i dagens akuta läge. Det är klart som tusan att Sverige är attraktivt när det knappt spelar någon roll för din situation om du får ja eller nej på din asylansökan. Bidragen trillar in ändå, och du får bo kvar i Migrationsverkets regi. En uppstramning här är därför nödvändig av rena anständighetsskäl.

Försörjningskravet har varit omtvistat. Personligen tycker jag att det är självklart att den som vill ta hit anhöriga också ska kunna stå för försörjningen. Oavsett om den anhörige kommer från Danmark, USA eller Eritrea. Tyvärr blir en hel rad undantag nu kvar, vilket är svårbegripligt både ur integrationssynpunkt och som signal till de migrantströmmar som har Sverige i kikarsiktet.

Och så till den hetaste stenen: temporära uppehållstillstånd. Enligt Migrationsverket är hälften av dem som kommer som asylsökande vuxna män, vilket är den enda grupp som träffas av den nya regeln om temporära uppehållstillstånd. Förslaget är att TUT ska kunna övergå i PUT när en person kan uppvisa en taxerad inkomst på en nivå som anses tillräcklig för att försörja sig, även om skyddsskälen har upphört. Om skyddsskäl kvarstår efter tre år ska personen få PUT oaktat egen försörjning. Rimligare hade varit fortsatt TUT för denna grupp.

En del av kompromissen mellan Alliansen och regeringen är tvång för alla kommuner att ta emot asylsökande. Inte heller detta kommer i praktiken har någon större betydelse för situationen ute i landet eftersom asylsökande själva har rätt att bosätta sig var de vill även när de väl blivit anvisade ett boende av Migrationsverket. Att tro att de inte kommer söka sig till de städer och kommuner där familj, släkt och landsmän bor är naivt.

Den viktigaste slutsatsen av det hela är att inget av ovanstående kommer att ha en återhållande verkan på asyltrycket. Det kommer att fortsätta komma närmare 10 000 varje vecka. Detta är minst sagt anmärkningsvärt i ett läge när regeringen själv beskriver situationen som "ohållbar".

Löfven & c/o fortsätter att hoppas att andra EU-länder ska "ta sitt ansvar". Det är en naiv förhoppning, vilket regeringen borde ha insett eftersom överenskommelsen om en fördelning av 160 000 asylsökande än så länge lett till noll och intet. Ett enda land har börjat ta emot sin kvot, och det är ironiskt nog Sverige.

Löfven kallar överenskommelsen "ett styrkebesked". Jag har faktiskt svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. För statsministern var det viktigare med en bred och urvattnad överenskommelse än med en som faktiskt får reell verkan.

Detta kommer att stå Sverige dyrt. 

Läs även:
HAX, Per Gudmundson

Allt åt alla-partiet

Asyltrycket på Sverige ställer stora krav på kommunerna. Vissa kommuner är bättre rustade än andra. I Stockholm finns en väl utbyggd social bostadspolitik, vilket underlättar i situationer som denna. Åtminstone på kort sikt.

SHIS, Stiftelsen hotellhem i Stockholm, ansvarar för sociala bostäder för utsatta grupper. Dit kan Socialtjänsten skicka remisser för att personer med hemlöshet eller barnfamiljer i en hopplös bostadssituation kan få bo under en begränsad tid. I syfte att skaffa sig kötid, jobba med skulder eller annan problematik.

Nu har SHIS fått ansvaret att erbjuda nyanlända bostad, vilket ökar trycket markant. Därför säger bolagets vd Fredrik Jurdell att de kan tvingas prioritera mellan olika grupper till följd av sitt nya uppdrag.

När borgarrådet Åsa Lindhagen (MP) i går fick frågan om hur hon såg på detta svarade hon att det inte alls kommer bli fråga om några prioriteringar. SVT-reportern frågade hur hon kunde vara så säker på att SHIS inte kommer att hamna i den situationen att prioriteringar blir nödvändiga när dess chef, som borde ha en rimlig koll på läget, säger just detta. Enligt Lindhagen finns det plats för alla. Hon konstaterade helt sonika att "vi kommer inte ha den situationen i Stockholm".

Nähä. Så bra. Då var den saken löst. Tydligare kan den miljöpartistiska synen på samhället knappast beskrivas. Det är allt åt alla. Alltid. Aldrig prioriteringar. Detta goddag yxskaft-svar är bara ett sätt att stoppa huvudet i marken och vägra förhålla sig till realiteter.

Jag börjar tro att miljöpartister är mentalt oförmögna att ta till sig av den verklighet som existerar runt omkring dem. Vilka konsekvenserna av denna politik är, såg vi inte minst i gårdagens prognos från Migrationsverket.

Nattsvart

I dag kom Migrationsverkets sista prognos för antalet asylsökande under 2015. Den blickar även in under nästa år. På en presskonferens under förmiddagen redogjorde myndigheten för det nya läge som väntar Sverige under de kommande månaderna och åren.

Det är ett katastrofläge, både socialt och ekonomiskt. Det som nu sker kommer att påverka svensk ekonomi och det svenska samhället i decennier framöver. Det är därför dags att använda de stora orden.

Jag vill understryka att denna situation de facto inte beror på kriget i Syrien eller Irak. Den är skapad av den förra regeringen och den sittande genom den migrations- och integrationspolitik som förts under de senaste tio men särskilt fem åren. Det var under Reinfeldts andra mandatperiod som ett rekordhögt asylmottagande blev normalläge. Ökningen har varit stadig sedan 2010 frånsett en smärre minskning 2011 (se nedan). Sedan dess har vi sett en tydlig trend med ett ökat tryck på Migrationsverket för varje år. Detta, trodde många, kulminerade 2014 när 81 000 sökte asyl. I själva verket var det bara en gäspning mot för vad som väntade, mot vad vi ser just nu.

Det viktiga att komma ihåg när migrationsministern och andra i regeringen säger att dagens situation var omöjlig att förutse, är att Migrationsverket gjorde just det för ett år sedan. Den 4 november 2014 skrev myndigheten i sin prognos att den räknade med uppemot 105 000 asylsökande under 2015. Det var med facit i hand en rätt bra prognos.

Redan för ett år sedan borde alltså varningsklockorna ha ringt hos den då nytillträdda regeringen. Redan då var läget ansträngt. I stället låtsades regeringen som att det värsta var över, och så sent som i våras kallade Stefan Löfven det svenska asylmottagandet för "en liten ansträngning".

2015: 160 000 / 190 000 (>100%)

2014: 81 301(+50%)

2013: 54 259  (+23%)

2012: 43 887 (+48%)

2011: 29 648 (-7%)

2010: 31 819 (+32%)

2009: 24 194

(Asylsökande. Statistik för perioden 1980-2014 finns här i PDF)

Migrationsverkets bedömning på uppemot 190 000 asylsökande under 2015 bygger på antagandet att EU-länderna inte lyckas komma överens om en jämnare fördelning inom unionen innan årets slut. Vilket låter som en rimlig utgångspunkt. Huvudscenariot är 160 000, och det skulle betyda att det kommer färre än 1 000 asylsökande per dag under resten av året. Snittet just nu är ungefär 1 300/dag.

Förutsatt att migrantströmmarna inte förändras markant räknar Migrationsverket med 170 000 asylsökande till Sverige under nästa år. Huvudscenariot är 135 000, men det förutsätter att "något görs" på EU-nivå. Vilket förstås är högst osäkert. En överenskommelse med Turkiet kan kanske minska strömmen något, men den lär knappast upphöra.

Med minst 30 000 ensamkommande barn och ungdomar i år, varav många är äldre än de uppgivna tonåren, ställs enorma krav på kommunerna att ordna boende, skola och i förlängningen ett tryggt hem. Norberg är första kommun att säga nej till att ta emot fler. Det är ett viktigt ställningstagande som visar på kurage och öppnar även upp för fler kommuner att följa efter.

Utgifterna för mottagandet av asylsökande ökar enligt Migrationsverkets beräkningar med 29 miljarder. Över en fyraårsperiod handlar det om totala kostnader för migrationen på hisnande 270 miljarder kronor.

Migrationsverket hade i somras en plan att komma ur de tillfälliga boendena under hösten 2017. Denna plan har nu, som Anders Danielsson uttrycker saken, "ställts på kant". Det kommer alltså vara fråga om dyra asylboenden som permanentlösningar under överskådlig framtid. Därtill kommer tälten, som nu sätts upp i all hast. Det är oklart vart de asylsökande ska ta vägen eftersom det inte finns några lägenheter att tillgå. Ingen kan svara på den frågan.

Regeringen bemöter denna exceptionella situation med att den lagda budgeten gäller. När det gäller boendefrågan (det kommer enligt Migrationsverket saknas uppemot 45 000 boendeplatser i slutet av detta år) bemöts den med att regeringen har föreslagit byggsubventioner på några miljarder. En helt otillräcklig åtgärd, givetvis, som inte på något sätt kommer trolla fram lägenheter till hundratusentals människor det närmaste året. Men vad ska de annars säga.

Detta är inte en hållbar utveckling, konkluderar finansministern och migrationsministern och upprepar båda att andra EU-länder måste ta ett större ansvar. Men jaha då. Regeringens enda plan just nu är alltså en förhoppning om att andra länder ska ta emot fler. Vilket inte lär ske, gissningsvis av den anledningen att de inte vill hamna i Sveriges situation med skenande kostnader och sociala problem. Och förmodligen för att de sätter sitt eget lands befolkning i främsta rummet.

Det är en riktigt, riktigt dyster situation Sverige har hamnat i. Eftersom vi i bästa fall kan vänta oss en urvattnad kompromiss från migrationssamtalen mellan sju av riksdagspartierna är läget, för att använda Trelleborgs kommuns språkbruk, just nu nattsvart.

Det kommer en tid för något mycket värre

Det brinner asylboenden i Sverige. Hittills i år har ett dussintal eldhärjats. Även om polisen ännu inte lyckats fastslå att det handlar om attentat i alla dessa fall, tyder omfattningen på att inte just asylboenden skulle vara särskilt olycksdrabbade. Och för några dagar sedan höll Nordisk Ungdom en demonstration vid flyktingmottagandet vid centralstationen i Stockholm.

Vad händer med det politiska landskapet när de stora statsbärande partierna misslyckas med att upprätthålla grunderna för vad vi kommit att känna som Sverige? Vad händer när allmänhetens förtroende för landets politiska ledning är i botten?

Ingen, inte ens partiet självt, förnekar att Sverigedemokraternas framgångar beror betydligt mer på övriga partiers haveri än på SD:s egen förträfflighet. Detta haveri är nu komplett. Regeringen har tappat kontrollen över ekonomin. Den lade en budget som var inaktuell redan innan den lades. Alla kurvor - arbetslösheten, sjukskrivningarna, bostadsbyggandet, integrationen och kommunernas ekonomi pekar åt fel håll just nu.

Johan Westerholm på Ledarsidorna har lagt fram hypotesen om Sverigedemokraterna som ett slags plog för mer radikala element i svensk politik. Jag befarar att han kan ha rätt i sin analys.

SD har under lång tid rensat och ansat i sina led. Öppna rasister har visats dörren. De värsta stollarna har kastats ut. Jag har funderat över vart alla tar vägen. Nationaldemokraterna lade ned verksamheten härom året. Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front, lade armbindeln på hyllan så sent som i våras. Svenska Motståndsrörelsen är för extrema och huliganlika för de flesta. Det är möjligt att alla frustrerade krafter som rensats ut samlas någon annanstans. Det är också möjligt att vissa av dem tar ut sin frustration över situationen i samhället på de asylsökande som nu faktiskt är orsaken till att kommuner tvingas dra ned på sjukvård och äldrevård för att klara försörjningsstödet.

Den naiva öppenhetspolitiken med EU-rekord i andel beviljade asylansökningar, inga åldersbestämningar av påstått minderåriga, generösa etableringsstöd och en öppen dörr rakt in i välfärdsstaten från dag 1 samtidigt som skattebetalande svenskar får stå ut med neddragen samhällsservice har byggt in allvarliga spänningar i samhället. Spänningar som nu briserar inför öppen ridå.

Det finns skäl att befara att polariseringen kommer att öka, och att de extrema krafterna som inte drar sig för våld kommer att få vind i seglen. Att det kommer en tid för något mycket värre.

Tidigare bloggat:
Ja, jag är orolig

Läs även:
Cornucopia, Patrik Kronqvist

Politikerna har skapat detta kaos

Om två dagar kommer Migrationsverkets nya prognos för antalet asylsökande under 2015. Den väntas landa på, eller överstiga, 150 000 personer. Alla verkar tagna på sängen. Ingen hade kunnat förutspå detta, är regeringens budskap. Men det stämmer inte.

Om vi blickar tillbaka lite ser vi att Migrationsverket tidigare i år tog höjd för en kraftig ökning av asylsökande. I februari presenterade myndigheten en prognos. "Myndighetens sammanvägda bedömning är därför att intervallet för antalet asylsökande ligger fast från förra prognosen, dvs. 80 000 till 105 000 under 2015." I mars meddelade Migrationsverket att den på grund av platsbristen kraftigt höjde gränsen för hur många som kan inhysas på ett och samma asylboende.

I början av året fanns alltså en föreställning om över 100 000 asylsökande till Sverige, vilket borde ha fått regeringen att i detta läge trycka på den stora röda knappen och kalla till samtal med oppositionen. I stället gjordes ingenting. Under sommaren kom en nedskriven prognos för helåret, och alla tycktes andas ut. Det skulle "bara" komma 73 000 människor. Och då var allt lugnt.

Aningslösheten är förbluffande. Det är inte så att Sverige hade bostäder till 73 000 människor och i förlängningen deras anhöriga (än mindre för 105 000). Ändå kunde vi läsa att läget var under kontroll eftersom det skulle komma något färre i år än 2014 (då det kom 81 000 asylsökande). Och låt oss vara ärliga här: gapet mellan 105 000 och 150 000 är inte skillnaden mellan frid och fröjd och komplett kaos. Även det förstnämnda hade varit en mycket besvärlig situation med den enda skillnaden att tältlägren förmodligen tagits i bruk någon månad senare.

Spola fram till i dag. Nu står vi plötsligt inför fullbordat faktum då evakueringsplatser för den svenska befolkningen i händelse av katastrof tas i anspråk för att ge asylsökande tak över huvudet. De första tältlägren står nu redo.

När migrationsminister Morgan Johansson försöker utmåla dagens situation som oväntad och omöjlig att förutspå ljuger han svenska folket i ansiktet. Det är regeringens oförmåga att läsa prognoser, att planera och att lägga ihop ett och ett som bäddat för denna situation (ja, Alliansen är lika skyldig).

Det stora inflödet sker heller inte av en slump. Det är inte på grund av ett krig i fjärran land eller till följd av händelser som svenska politiker inte haft någon möjlighet att förutsäga eller arbeta förebyggande mot. Nej, dagens kaosartade situation runt om i Sverige är helt och hållet politikernas verk.

Det har under lång tid förts en politik som gjort Sverige särskilt attraktivt för asylsökande. Per capita har Sverige haft ett väldigt högt asylmottagandet under lång tid. 2011 fick Migrationsverket slut på lägenheter och började upphandla asylboenden som permanenta lösningar. Nu har vi som bekant gått ett steg längre med tältläger. Och finansministern, som verkar ha tappat kontrollen över ekonomin, vill låna för att finansiera asylmottagandet.

En perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu med en socialtjänst som bokstavligt talat går på knäna, med kommuner vars budgetar flyger all världens väg. Politikernas misstag kommer att kosta svenska skattebetalare väldigt mycket under lång tid framöver. I både pengar och service.

Landets politiska ledning driver just nu Sverige in i väggen. Och den verkar inte ens se det själv.

Läs även:
Anna Dahlberg, Andreas Johansson Heinö

Miljöpartiet de galna

I ett års tid har en arbetsgrupp jobbat för att hitta en miljöpartistisk kulturpolitik. Nu presenteras förslagen. Det kan ju vara dags för en kulturpolitik nu när partiet haft kulturministerportföljen i över ett år.

Vad står då till buds? Jo, så här ser det ut när vuxna miljöpartister tänker i grupp:

- förbud mot reklam i "det offentliga rummet", ska ersättas av exempelvis poesi
- utbildnings- och kulturdepartementet slås samman till ett bildningsdepartement för att "stärka kulturens roll i skolan och civilsamhället" (läs: flum)
- estetiska ämnen ska bli obligatoriska på gymnasiet
- införandet av en skatt på bredband och internettjänster
- utbyggda konstnärsallianser
- nya samiska kulturcenter
- sätta upp kvantifierade mål med sanktioner och konsekvenser om målen inte uppnås
- fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser ska genomföras av forskare tillsammans med organisationer som företräder "underrepresenterade grupper"

Om nu någon tvekat kring var på den politiska skalan Miljöpartiet hör hemma, kanske partiets kulturpolitik kan ge lite vägledning framöver. Det är så här galet, knäppt, vrickat och verklighetsfrånvänt MP är. Och det gäller alla områden. Inte bara inom kulturpolitiken.

Arbetsgruppen som lagt dessa förslag har inte räknat på några kostnader. Förstås. En reklamfri kollektivtrafik skulle förstås ge kraftigt minskade intäkter, och dessa pengar måste tas någonstans ifrån. "I ett sådant läge får man höja skatten", säger arbetsgruppens Tjia Torpe. Hon menar att det rent av är önskvärt: "Det är klart att det kommer kosta pengar. Det är det vi vill."

Eller för att citera Åsa Romson om ekonomin: "Jag är dålig på att planera ekonomin. Det brukar lösa sig."

Läs även:
Karin Olsson

Lite perspektiv

Jag är ingen stor anhängare av bistånd. Följaktligen är jag heller ingen vän av enprocentsmålet som innebär att Sverige ska skänka en procent av BNP i bistånd till fattiga länder. Bistånd ska ges utifrån den effekt det ger.

Tyvärr ger bistånd sällan de långsiktiga resultat som många inbillar sig, mycket beroende på korruption och mottagarnas oförmåga att själv skapa tillväxt och utveckling. Exemplen på hur regimer göder sig själva med biståndspengar är alltför många.

Däremot är jag för akutbistånd. Det är billigt och räddar liv vid torka, svält, översvämningar och så vidare. Att erbjuda basala saker som vatten, vaccin och myggnät i malariadrabbade områden är också en bra idé.

Vilket för oss in på den svenska politiken i dag. Regeringen gör som bekant avräkningar på biståndet för att ha råd med asylmottagningen hemma. Detta har fått kritik, och ingen i regeringen har egentligen kunnat försvara det med annat än att man får göra så här. Att det inte är olagligt, alltså. Nähä, OK. Men det är trots allt fråga om en prioritering som regeringen nu gör.

Staffan Landin konstaterar:

Redan de 8 miljarder som regeringen hittills tagit skulle räcka till 2 miljoner malariabehandlingar, 5 veckors specialmat för undernärda barn, 20 miljoner doser mässlingsvaccin, 20 miljoner doser stelkrampsvaccin, 20 miljoner doser poliovaccin, 20 miljoner myggnät, rent vatten till 20 miljoner människor, 50 000 vattenpumpar, 100 miljoner vattenreningstabletter, 30 000 skyddspaket mot ebola och 2 miljoner filtar.

Och så har regeringen mage att på en presskonferens om situationen i asylmottagandet säga att "vi räddar liv".

M tar farväl av Reinfeldt

Helgens moderatstämma har bjudit på omprövningar och oväntat mycket självreflektion. Gamla sanningar har omprövats och nödvändiga steg tagits i rätt riktning. Moderaterna har nu definitivt kastat av sig arvet från Fredrik Reinfeldt och blivit "sig självt" igen.

Flera bra beslut fattades. Även om frågan om LAS har blivit onödigt upphaussad som ett slags universallösning för problemen på arbetsmarknaden, är det de facto rätt och riktigt att se över lagstiftningen. I motsats till vad man kunde tro från Moderata ungdomsförbundets jublande selfies fattades inget beslut om att genast riva upp LAS eller avskaffa turordningsreglerna. Däremot ska partiet titta på saken.

Migrationsfrågan var förstås het. Partiet ser nu effekterna av den öppna era hjärtan-politik som dess förre partiledare drev tillsammans med övriga Alliansen och Miljöpartiet. Moderata kommunalpolitiker äntrade talarstolen en efter en och kritiserade dagens politik i skarpa ordalag. En moderat från Huddinge konstaterade torrt att "det är lätt att öppna sina hjärtan om man inte behöver ta konsekvenserna av det." En synlig passning till idealisterna i ungdomsförbundet. Kommunpolitikerna tar konsekvenserna varje dag, och läget är som alla känner till desperat, akut och ohållbart ute i alltfler av landets kommuner.

Stämman röstade med förkrossande majoritet (179-28) för temporära uppehållstillstånd som huvudregel (om personen efter tre år har skyddsbehov och/eller har kommit i arbete ska det leda till permanent uppehållstillstånd). Argumenten både för och emot TUT och PUT har varit ganska missvisande. Moderaterna behandlar nämligen denna fråga som en integrationspolitisk åtgärd, vilket är tokigt. TUT eller PUT har i sig inget med integration att göra.

Däremot sänder det en signal till den som invandrar. Om du söker asyl kommer din ansökan att prövas och om du får ja innebär det att du erbjuds ett temporärt skydd i Sverige. Skulle situationen i hemlandet förbättras är det naturligt att den invandrade återvänder efter att ha fått skydd under en begränsad tid. I många fall kommer skyddsbehovet kvarstå, då är det rimligt att TUT leder till PUT efter en tid.

Argumenten emot har varit lite besynnerliga. Dels att PUT som huvudregel skulle ge bättre integration. Det är minst sagt märkligt att påstå detta i ett land med västvärldens sämsta integration av människor från andra länder (främst utomeuropeiska). Dels att det skulle vara krångligt och kostsamt med TUT eftersom ansökan måste omprövas. Sedan när började öppenhetsvänner bry sig om kostnader? Och betyder det också att vi ska avskaffa rätten att överklaga domstolsbeslut eftersom omprövningar är kostsamma?

Vi verkar ha sett slutet på både kärleksbrev till facket och idealistisk öppenhetsvurm i Moderaterna. Det betyder att eran Reinfeldt definitivt är över. En lättnad kunde anas, ty det gick anmärkningsvärt smärtfritt att skaka av sig den reinfeldtska migrationspolitiken. Många moderater har knutit handen i fickan alltför länge. Sannolikt var stödet för öppenhetspolitiken aldrig särskilt brett i partiet. Däremot var Reinfeldts ställning stark.

Moderaterna har fattat ett klokt beslut som innebär att tre av fyra allianspartier vill ändra migrationspolitik, om än på marginalen.

Det räcker förstås inte. Det löser inte den akuta situationen här och nu och det förklarar inte hur lågutbildade människor från söndertrasade (klan)samhällen ska kunna bli en produktiv del av det svenska samhället. Men det kanske blir något för nästa stämma. Väl där kommer M ha ett annat Sverige att hantera.

Faran med korkade människor

John Cleese har sagt att det krävs viss intelligens för att förstår hur korkad man är. Därför är det omöjligt för en korkad person att begripa hur korkad personen faktiskt är.

Resonemanget stämmer väl in på svensk politik. Jag förbryllas något oerhört över hur människor som borde vara intelligenta kan göra sådana felslut och felanalyser av inte särskilt komplicerade frågor. Hur de inte kan förstå att hyresregleringar leder till bostadsbrist och därmed köer. Att de kan undgå att ta in konsekvenserna av öppna dörrar för fattiga till ett rikt land med universell välfärdsstat.

Om det har med ideologiska skygglappar att göra ska jag låta vara osagt. Men sett utifrån liknar det bara dumhet. Ett resultat av en korkad persons bristfälliga omdöme.

En titt på vad som skrivs i sociala medier kan få även den med en ängels tålamod att tappa hoppet och bli deprimerad. Det blir på ett ögonblick så smärtsamt uppenbart att det finns väldigt många korkade människor där ute. Många av dem är dessutom framstående i sitt gebit och vad som i dag populärt kallas "folkkära". De är alltså både korkade och uppskattade.

Har sociala medier gjort människor till idioter? Är det så?

Jag tänker på historien om läraren som klagade på sin elevs gräsliga handstil. Eleven fick i uppgift att förbättra den. Han slet och slet med sitt skrivande och en dag kallade läraren honom till sig. "Din handstil har förbättrats avsevärt", berömde läraren. "Problemet är att jag nu kan se hur dåligt du stavar."

På samma sätt tror jag inte att sociala medier eller dokusåpor har gjort människor korkade. Folk har alltid varit korkade, vi har bara sluppit se i vilken omfattning. Tack vare internet och sociala medier kan vi nu dagligen se hur människor är inkompetenta och gör bort sig inför öppen ridå.

Och de vet inte om det. De verkar inte alls begripa hur dumma de är. Veronica Palm vet inte hur korkade hennes tweets är. Aftonbladets Anders Lindberg har ingen aning om hur fullkomligt pantade hans analyser är. Och frågan är om bostadsministern begriper vilket praktfiasko han är i sin roll.

Korkade människor kan göra mycket skada när de placeras på fel plats. Det ser vi dagligen inte bara på Aftonbladets ledarsida och inom Moderata ungdomsförbundet utan inte minst inom regering och riksdag, där beslut fattas som påverkar miljoner svenskar.

Om man ska styra ett land krävs inte bara en minst medelmåttig intelligens utan också erfarenhet, förmåga till adaption, att lära nytt, att låta hjärnan tala före hjärtat och att inte dras iväg i tillfälliga känslostormar som leder till dåligt underbyggda och, ja korkade, beslut.

Sveriges ledning uppfyller i nuläget inget av dessa kriterier. Och den vet förstås inte om det.

Tältpolitiken är här

Migrationsverket varnade för att oktober skulle bli "svår" ur boendesynpunkt. Och mycket riktigt: redan nästa vecka räknar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att det första tältlägret för asylsökande sätts upp i Sverige. Det som inte har skett sedan flyktingmottagandet från Balkan i början av 90-talet är nu åter verklighet.

Tälten kallas för en "tillfällig lösning". Det finns egentligen inget som tyder på att det blir det. Förra gången slussades människor snart vidare till mer permanenta boenden. Det fanns nämligen bostäder då. Det gör det inte nu, och det är en avgörande skillnad som innebär att tältläger kommer bli ett permanent inslag i det svenska asylmottagandet under lång tid framöver.

Detta är heller ingen tillfällig topp som måste hanteras akut för att vi sedan kan återgå till mer normala rutiner. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson spådde häromkvällen i SVT:s Aktuellt en minst lika stor tillströmning av asylsökande (kanske uppemot 250 000) under nästa år.

Samtidigt finns det inget som tyder på att det blir en jämnare fördelning av asylsökande i EU, så regeringen kan sluta hänvisa till EU som en räddande ängel. Den som vill komma till just Sverige, som beviljar 77 procent av asylansökningarna jämfört med Frankrikes 22 procent, kommer fortsätta att knacka på dörren här.

Statsministern har upprepat att den som fått avslag på sin asylansökan måste lämna landet och att myndigheterna har läget under kontroll. Samtidigt kan vi konstatera att polisen öppet medger att den har svårt att utvisa alla som fått avslag. 7 av 10 har avvikit och ingen vet var de finns. Polisen bedriver inte aktiv efterspaning. Det finns helt enkelt inga resurser att leta efter dessa människor. I interna dokument från Nationella operativa avdelningen fastslås att "[d]en kontroll som polisen är skyldiga att genomföra kan inte verkställas i tillräcklig omfattning." 21 000 utvisningsärenden ligger nu hos polisen och väntar. Få kommer genomföras. Och fler kommer de förstås att bli.

Kontentan är alltså att tiotusentals människor nu vistas i Sverige illegalt och polisen saknar resurser att söka efter dem. Märk väl att dessa människor har rätt till både sjukvård och skolgång samtidigt som de ska utvisas. Ungefär hälften av alla som kommer över gränsen just nu söker asyl, enligt polisens bedömningar. Vart den andra halvan tar vägen vet ingen. Att som regeringen gör beskriva denna situation som "under kontroll" är oärligt och direkt felaktigt.

I dag träffas sju av åtta riksdagspartier för att, som det har sagts, få upp alla frågor på bordet och kompromissa fram en lösning. Frågan är om de törs vara ärliga bakom stängda dörrar eller om charaden fortsätter även där. Att döma av käbblet i morgonsoffan i morse är förutsättningen för en bred och framför allt smart uppgörelse över blockgränsen begränsad.

Medborgarskap som betyder något

Sveriges Radio berättar att Danmark ämnar skärpa kraven för att få danskt medborgarskap. Det ska nu bli "ännu svårare" (neutral beskrivning där).

Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna har enats om att det ska ställas högre krav på språk- och samhällskunskap. Därtill ska den sökande ha varit självförsörjande i fem år.

Exakt vilka krav som ska ställas kan man diskutera fram och tillbaka. Som make till en person från ett utomeuropeiskt land har jag kommit fram till att språkkrav inte är rätt väg att gå.

Jag har träffat så pass människor som talar helt OK svenska men kanske skulle kugga på ett språkprov (beroende på hur svårt det är, givetvis). Dessa har bott i Sverige under lång tid, anpassat sig till det svenska samhället och jobbar och försörjer sig. Att deras önskan om att ta steget att bli svenska medborgare, vilket i dessa specifika fall innebär att avsäga sig sitt nuvarande medborgarskap eftersom Kina inte tillåter dubbla medborgarskap. ska falla på ett språktest är bara dumt. Självklart är språket viktigt för att bli självförsörjande, men språktest för medborgarskap är ett alldeles för trubbigt verktyg.

Det viktiga med ett medborgarskap anser jag är att man blir en del av en gemenskap. En förening, en klubb, om än en väldigt stor sådan. Det viktiga då är inte att behärska språket helt felfritt utan att kunna visa att man följt svenska lagar och regler, sökt anpassa sig till det land man vill bli en del av och att man kan försörja sig själv på ett hederligt sätt.

Däremot kan jag se en poäng i att personen som vill bli svensk medborgare har goda kunskaper om det svenska samhället och hur våra institutioner fungerar. Vissa liberaler brukar invända att vi som föds och växer upp i Sverige ju blir medborgare utan att nödvändigtvis kunna ett dyft om vare sig statsskick, samhällsinstitutioner eller hur den parlamentariska demokratin fungerar. Det är sant. Men vad vore alternativet? Att människor som föds i Sverige ska börja sina liv som statslösa?

Medborgarskapet är viktigt. Det ska ge särskilda rättigheter som ett permanent uppehållstillstånd inte ger, som rätt att rösta till Sveriges lagstiftande församling. Genom att bli medborgare blir man medlem i en gemenskap som i vårt fall kallas Sverige. Det ger privilegier men ställer också krav. Att anpassa sig, låta sig integreras och inte ligga andra till last borde vara en grundförutsättning.

Medborgarskap ska inte skänkas bort som godis i en automat. Det ska betyda någonting. Här har Sverige en del att lära från många andra länder.

Läs även:
Gör gärna "testet" på Migrationsverkets hemsida som visar om du kan få svenskt medborgarskap. Det är ganska lätt att lista ut vilka svar man ska ge för att få ett positivt förhandsbesked.

Nedslag i Sverige 2015

Asylinvandringen sägs, om vi får tro public service och Aftonbladet, bidra med ett veritabelt kompetensregn över Sverige. Men om det är någonstans det behövs kompetens just nu, är det i riksdag, regering och statliga myndigheter.

Vart tog kompetensen vägen? Professionalismen? De sansade rösterna? Någon har sagt att dagens politiker är för unga. Och ja, Gustav Fridolin är fortfarande lillgammal, Ebba Busch Thor har inte ens fyllt 30, Jimmie Åkesson är inte heller lastgammal. Många makthavare går direkt från ungdomsförbundet och in i rikspolitiken utan att ens ha snuddat vid den riktiga arbetsmarknaden. Många har praktiskt tagit vuxit upp i politikens väldigt speciella värld.  Det påverkar förstås ens bild av samhället om man alltid har betraktat det från fönstret på en partilokal.

Men det tycks även finnas en kompetensbrist hos landets myndigheter. Polisen har varit en dysfunktionell myndighet i många år, och omorganisationen verkar tyvärr inte ha förbättrat någonting.

Att situationen i Sverige är så pass dyster just nu underlättas inte direkt av att rikspolischefen heter Dan Eliasson (han som blev så stormförtjust åt att Polishögskolan numera huserar på Södertörns lekskola), att landets kanske sämst fungerande myndighet Arbetsförmedlingen leds av sossen Mikael Sjöberg som dissar vissa politiska partier på Twitter och slutligen att Migrationsverkets chef är Anders Danielsson, en man som enligt egen utsago går omkring och "är Anders". Förtroendet för några av landets viktigaste myndigheter är inte på topp.

Om som någon från tidigare generationer satte sig i en DeLorean och reste in i framtiden, till Sverige 2015, skulle personen förmodligen drabbas av något slags psykisk kollaps. Därefter sätta sig i bilen raskt som tusan och återvända hem.

Dags för rationella och skarpa sinnen att kliva fram

Vi lever i intressanta tider. Det får man ändå tillstå. Men också förbryllande. I dag var det partiledardebatt i riksdagen, och föga förvånande var asylmottagandet en fråga som upptog en hel del av debattörernas tid. Jimmie Åkesson uppgav att han kände hopplöshet, och det är nog en känsla som delas av alltfler i dagsläget.

Debatten i svensk politik blir väldigt konstig just nu. Regeringen kritiserar allianspartierna för att inte ha något annat att komma med än skattesänkningar (en inte helt orättvis kritik). Alliansen dömer ut regeringens budget som skadlig för landet. Men de vill inte stoppa den.

I dag har Sverigedemokraterna deklarerat att de efter att deras egen budgetmotion har fallit i riksdagen kommer att ge sitt stöd för Moderaternas. Detta för att göra allt de kan för att försöka fälla den sittande regeringen. Därmed har SD åter igen, som det senast kallades, "tagit riksdagen som gisslan". Ur SD:s perspektiv går det att förstå varför partiet agerar så här.

Däremot lär det inte fungera den här gången eftersom alla allianspartier har sagt att de kommer att rösta för sina egna budgetmotioner och det saknas ett gemensamt alliansförslag. Vilket alltså betyder att det är regeringens budgetproposition som kommer få störst stöd i riksdagen. Enkel matematik.

Hur det går framöver är en annan fråga. Jag är inte särskilt hoppfull som läget just nu ser ut. Kristdemokraterna uppger att de kan tänka sig en gemensam alliansbudget nästa år. Det finns därmed en liten, liten öppning för att regeringen kan falla redan under våren 2016. Om detta skulle ske är vi till tillbaka i situationen vi hade i december 2014. Då återstår alternativen att statsministern avgår eller utlyser extraval.

Detta är bara hypotetiska frågor just nu. Det var endast med stor vånda som Centerpartiet avträdde från Decemberöverenskommelsen, och i nuläget verkar allianspartiernas intresse för att regera synnerligen begränsat. Moderatledaren Anna Kinberg Batra förtydligade i dagens partiledardebatt att hon inte vill byta regering här och nu. Moderaterna vill därmed vänta med att ta över makten. Hur länge vet ingen.

Regeringen vill å sin sida klamra sig kvar genom blocköverskridande samarbeten. Miljöpartiet har i dag gått ut med att de vill se "fler enkla jobb" och även "fler former av avdrag i reparationsbranschen", vilket har tolkats som en form av RUT-tjänster. MP vill vara "brobyggare" över blockgränsen, men för att bli intressant som samarbetsparter måste MP faktiskt gå mot mitten. Och få kontroll över migrationsutgifterna. Där syns ingen som helst insikt just nu. Tvärtom försvarade Gustav Fridolin i dag med emfas regeringens migrationspolitik från talarstolen.

Den alltmer förtvivlade situationen i asylmottagandet beror inte på omständigheter som Sverige inte rår över. Trycket på kommuner, landsting och frivilligorganisationer är tvärtom skapat av svenska lagstiftare. Det är ingen slump att det kommer tiotusen asylsökande till Sverige varje vecka medan andra europeiska länder närmare oroshärdarna har ett mycket lägre tryck.

Det talas alltid om kriget i Syrien som orsak till den stora flyktingströmmen genom Europa. Men knappt var tredje som söker asyl i Sverige är syrier. 68 procent är det inte, vilket säger ganska mycket om den folkvandring som nu sker genom Europa och hela vägen till Sverige. Och att den kommer att fortsätta.

Läget kräver ett kallt, rationellt och skarpt sinne. Endast så kan denna situation bemästras och förbättras.

Alternativet är faktiskt en kollaps av den offentliga servicen i Sverige och därmed ett brott mot det samhällskontrakt som alla svenska medborgare har upprättat med staten. I ett sådant läge kan inte heller politikerna förvänta sig att medborgarna ska uppfylla sin del av avtalet.

Människor behöver incitament

Att Sverige har stora svårigheter med att absorbera och integrera människor som invandrar från andra länder är en gammal nyhet. Redan 1992, under den förra stora asylströmmen till Sverige, skrev Mauricio Rojas en text som kritiserade Sveriges brister och oförmåga. Hans kritik är förbluffande relevant än i dag, nästan 25 år senare. Skillnaden nu är att läget är mycket allvarligare och betydligt mer akut.

Den som lämnat sitt hemland och rest genom en halv kontinent kan inte kallas oförmögen. Även om personen i någon mån är ett offer (det kan förstås se väldigt olika ut, alla flyr ju inte från krig) ska den inte betraktas så när den anländer till Sverige utan som en kapabel människa som vill, kan och ska göra rätt för sig.

Mauricio Rojas tar till pennan igen apropå dagens akuta situation och parallellen till Sverige 1992:

Invandrarna har genom tiderna haft en fundamental resurs att stödja sig på. Det är deras vilja att kämpa, att öppna nya horisonter, att mot alla odds överleva och skapa en bättre framtid för sig och sina barn. Om vi tar ifrån dessa människor kampviljan, värdigheten och ansvaret för det egna livet, då har vi med all sannolikhet definitivt förstört deras framtid. 

Detta betyder konkret att omhändertagande- och bidragspolitiken måste upphöra. Under en första period bör invandrarna inte få tillgång till våra välfärdsinstitutioner och transfereringssystem. Och detta framför allt för deras egen skull.

Vi borde inse att vi inte tar ifrån invandrarna någonting om vi gör så. Invandrarna är vana att klara sig utan våra bidrag. De kommer definitivt inte att gå under för det. I stället för bidrag borde vi under en introduktionsperiod på till exempel fem år ge invandrarna en tydlig incitamentsstruktur som premierar arbetet, aktiviteten, den slitsamma men välgörande kampen för att i en ny livsmiljö göra rätt för sig. Samtidigt måste passiviteten bestraffas lika tydligt. Om vi skapar ett sådant entydigt signalsystem, kan vi i lugn och ro låta invandrarna ta sina egna beslut, lösa sina egna problem, välja sin egen framtid, som de vuxna och driftiga personer de är.

Incitament spelar roll. Både i asylpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och, ja säg när incitament är irrelevanta? Det Maurocio Rojas föreslår är ett slags kvalsystem in i välfärdsstaten för personer som invandrar. Genom att premiera dem som försörjer sig själva med tillgång till välfärdssystemen, tänker sig Rojas att drivkraften att komma i egen försörjning blir större. Så är det säkerligen.

Samtidigt skulle invändningen vara att det ju är de som inte klarar av att försörja sig som i många fall mest har behov av det sociala skyddsnätet. Det behöver förstås inte vara allt eller inget. Har man fått uppehållstillstånd i Sverige är det rimligt att man också omfattas av samhällets sista sociala skyddsnät. Men det finns en rad verksamheter som det är fullt rimligt att man kvalar sig in till. Det skulle minska den potentiella motsättningen mellan svensken som bott i Sverige och betalat skatt i decennier och den som kommer hit och nu plötsligt får samma rättigheter men inte själv har bidragit till den välfärd som erbjuds.

En nära bekant berättade om hur en man kom in på polisstationen för att göra en anmälan. Kollegan gjorde sig redo att ta emot den. Mannen, som hade tolk med sig, förklarade att han nu varit i Sverige i två veckor och fortfarande inte hade fått vare sig bostad eller jobb! Detta ville han alltså polisanmäla.

Vilka förväntningar de asylsökande som kommer till Sverige bär med sig kan inte svenska politiker göra så mycket åt. Däremot kan man försöka sprida bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land som också ställer krav på sina invånare att försörja sig och göra sitt yttersta.

Stefan Löfven brukar prata om "kräv din rätt, gör din plikt". Tyvärr har hans politik bara kommit halvvägs i det avseendet.

Ja, jag är orolig

Det börjar månne bli tjatigt. Den senaste veckan slogs nytt rekord i antal asylsökande till Sverige under en enskild vecka. Den nya rekordet lyder 9 363 personer (varav 6 245 från andra länder än Syrien). Samtidigt slogs alla tiders rekord på årsbasis. Hittills i år har över 86 000 personer sökt asyl i Sverige. Tiotusentals tros befinna sig i Sverige illegalt.

Under just den dag då Migrationsverket offentliggjorde dessa siffror, samlades regeringen tillsammans med bland andra företagsledare, kommunföreträdare, Svenska Basketbollförbundet, ärkebiskopen och Benny Andersson under parollen "Sverige tillsammans". Här såg vi själva crescendot av den dumhet som tillåts regera landet just nu. Detta seminarium kommer bli hågkommet som vår tids We shall overcome-ögonblick (fast i det här fallet var det i stället ett "halleluja"-moment).

Migrationsverket började i helgen som gick ta landets evakueringsplatser i anspråk. Hittills handlar det om 232 stycken, och enligt myndigheten finns det totalt 10 000 sängplatser runt om i landet i gymnastiksalar, idrottshallar och liknande som väntar på att fyllas. Beredskapsansvarige på Migrationsverket, Tolle Furegård, varnar för ett "allt besvärligare" läge framöver. Det är inte svårt att förstå honom. Med ett inflöde av mellan 1 000 och 2 000 om dagen säger det sig självt att evakueringsplatserna inte räcker särskilt länge. Därefter har Sverige tält för några tusen personer, vilket alltså inte heller det kommer räcka i särskilt många dagar. Ingen kan svara på vad som händer efter nyår.

Detta är det akuta läget här och nu. I nästa skede ska dessa människor ut i eget boende och egen försörjning. Här står Sverige med tomma händer. Bostadsbristen är välkänd och behöver inte dissekeras närmare. Arbetsmarknaden är en gigantisk utmaning. Bland inrikes födda är arbetslösheten låg - endast 4,6 procent. Bland utrikes födda ligger den däremot på 21,6 procent och ökar dessutom stadigt. Detta gap, som är det största i vår del av världen, talas det förfärande tyst om.

Jag tror att förklaringen är enkel: politikerna har ingen lösning till hands. Varken regeringen, Alliansen eller Sverigedemokraterna vet hur människor från länder utanför EU ska komma i arbete i Sverige.

I sitt inledningstal till konferensen "Sverige tillsammans" upprepade Stefan Löfven påståendet att Sverige behöver den rekordstora asylinvandringen av demografiska skäl. Det är förstås ett stort hyckleri av regeringen att påstå något sådant när den samtidigt inte vet hur arbetslösheten bland just den grupp som invandrar ska bli ens dubbelt så hög som för inrikes födda i stället för fem gånger så hög. Regeringen låtsas att gapet i förvärvsfrekvens mellan svenskar och invandrare inte finns och utgår från denna alternativa verklighet när den argumenterar för sin sak. Det blir synnerligen ohederligt.

Ja, jag är orolig för framtiden. Jag sover sämre på nätterna. Jag känner en oro för att något allvarligt är på väg att hända i och med Sverige. Det är faktiskt svårt att se några ljuspunkter i samhällsutvecklingen just nu.

Både regering och opposition tycks fullständigt handfallna inför det allvarligaste läget i Sverige på kanske 70 år. Det skrämmer mig lite. 

Tidigare bloggat:
En gnagande oro inför framtiden

Läs även:
HAX, Fnordspotting