Ett Sverige i konstant undantagstillstånd

"Det ska vara ordning och reda" är ett mantra som Stefan Löfven upprepar så ofta han kan. Men det blir närmast parodiskt att höra statsministern när alla kan se att vi har ett samhälle som snarare kännetecknas av bristen på ordning och reda. Retorik och politik går över huvud taget inte ihop.

Häromdagen blev det känt att Migrationsverket ska börja följa lagen om åldersbestämning av ensamkommande flyktingungdomar. Det är i första hand den asylsökande som ska styrka sin ålder om denne uppger sig vara minderårig. Bevisbördan ligger alltså på den som söker asyl.

Det är ju roligt att en statlig myndighet plötsligt ska börja följa lagen, och det är ett steg framåt eftersom vi vet att det fuskas systematiskt med den angivna åldern när ensamkommande anländer till Sverige. Vi har färska exempel på personer som säger sig vara 16 år men är 24 eller 17 år men är hela 34 år gamla. Det är inte bara moraliskt fel att börja sin vistelse i Sverige med en lögn inför svenska myndigheter utan får också den absurda följden att personer i 25-årsåldern ska dela skola med tonåringar. Här hoppas jag nu att vi börjar se ett slut på tramsandet.

I söndagens Agenda i SVT fick Stefan Löfven frågan om vi de facto har fri invandring till Sverige. Han svarade förstås nej. "Sverige har en reglerad invandring", hävdade statsministern. Men programledaren Anders Holmberg insisterade: "Hur är den reglerad? Det är ju fritt fram att komma in i Sverige." Löfven svarade då att den som kommer till Sverige utan att söka asyl är här olovligt och upprepade att den inre kontrollen ska stärkas och fler utvisas.

Vi vet emellertid att detta är ett spel för gallerierna, polisen uppger att endast fyra procent av deras kontroller leder till att de hittar personer med avvisnings- eller utvisningsbeslut. I praktiken är det således tämligen riskfritt att invandra till Sverige utan att söka asyl. Det vill säga: fri invandring.

Detta är ett exempel på när politiker hänvisar till en lag som i sak är tydlig men där den övriga politiken omöjliggör att lagen kan tillämpas. I fallet med illegala immigranter har både den nuvarande regeringen och Alliansen dessutom beslutat att ge välfärdsförmåner till de som vistas i landet illegalt (s.k. "papperslösa"). Den som fått avslag har till och med kunnat bo kvar på Migrationsverkets boenden och inkassera dagersättning (vilket ingår i den nya överenskommelsen att plocka bort).

Ett annat exempel är EU-migranternas olovliga bosättningar. För någon månad sedan berättade SVT:s Uppdrag granskning om hur det är fritt fram att båda sätta upp bosättningar på kommunal eller privat mark och till och med ta över folks sommarstugor utan påföljd. Äganderätten är satt ur spel, och enskilda människor drabbas av myndigheternas och politikernas flathet.

Det stora EU-migrantlägret i Malmö, förmodligen landets största, är olovligen upprättat på en privat industritomt. I våras överklagades beslutet att avhysa migranterna till Länsstyrelsen. Nu ska det ändå ske. Senast på söndag ska lägret vara tömt. Men markägaren får själv betala hundratusentals kronor för den nedsmutsning som migranterna ställt till med. Det är en helt absurd rättsordning.

Landets myndigheter gör helt enkelt inga ansatser att se till så att svensk lag efterlevs. Politikerna håller för öronen. Aktivister kallar det diskrimineringen och rasism när det i själva verlet är precis tvärtom - att alla behandlas lika. Det är både anmärkningsvärt och bedrövande.

Jag är lite gammaldags av mig. Jag tycker att lagen ska vara lika för alla. Fattigdom är ingen ursäkt för att begå brott. Etnicitet är inget argument för att bryta mot lagen. Om vi vill ha ett samhälle där lagar respekteras (civil olydnad är en separat diskussion, och självfallet kan man och bör man arbeta för att dåliga lagar avskaffas eller skrivs om) och där den som inte gör det, straffas.

Ett samhälle där den politiska eliten pratar om "ordning och reda" och sedan möjliggör det motsatta med sin politik, förtjänar ingen respekt. I förlängningen förtjänar heller detta samhälle ingen respekt.

Vi får därmed ett land i ett slags konstant undantagstillstånd. Ett land där lagar gäller - men bara ibland och bara för vissa.

Tidigare bloggat:
Gränslösa Sverige

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus