Människor behöver incitament

Att Sverige har stora svårigheter med att absorbera och integrera människor som invandrar från andra länder är en gammal nyhet. Redan 1992, under den förra stora asylströmmen till Sverige, skrev Mauricio Rojas en text som kritiserade Sveriges brister och oförmåga. Hans kritik är förbluffande relevant än i dag, nästan 25 år senare. Skillnaden nu är att läget är mycket allvarligare och betydligt mer akut.

Den som lämnat sitt hemland och rest genom en halv kontinent kan inte kallas oförmögen. Även om personen i någon mån är ett offer (det kan förstås se väldigt olika ut, alla flyr ju inte från krig) ska den inte betraktas så när den anländer till Sverige utan som en kapabel människa som vill, kan och ska göra rätt för sig.

Mauricio Rojas tar till pennan igen apropå dagens akuta situation och parallellen till Sverige 1992:

Invandrarna har genom tiderna haft en fundamental resurs att stödja sig på. Det är deras vilja att kämpa, att öppna nya horisonter, att mot alla odds överleva och skapa en bättre framtid för sig och sina barn. Om vi tar ifrån dessa människor kampviljan, värdigheten och ansvaret för det egna livet, då har vi med all sannolikhet definitivt förstört deras framtid. 

Detta betyder konkret att omhändertagande- och bidragspolitiken måste upphöra. Under en första period bör invandrarna inte få tillgång till våra välfärdsinstitutioner och transfereringssystem. Och detta framför allt för deras egen skull.

Vi borde inse att vi inte tar ifrån invandrarna någonting om vi gör så. Invandrarna är vana att klara sig utan våra bidrag. De kommer definitivt inte att gå under för det. I stället för bidrag borde vi under en introduktionsperiod på till exempel fem år ge invandrarna en tydlig incitamentsstruktur som premierar arbetet, aktiviteten, den slitsamma men välgörande kampen för att i en ny livsmiljö göra rätt för sig. Samtidigt måste passiviteten bestraffas lika tydligt. Om vi skapar ett sådant entydigt signalsystem, kan vi i lugn och ro låta invandrarna ta sina egna beslut, lösa sina egna problem, välja sin egen framtid, som de vuxna och driftiga personer de är.

Incitament spelar roll. Både i asylpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och, ja säg när incitament är irrelevanta? Det Maurocio Rojas föreslår är ett slags kvalsystem in i välfärdsstaten för personer som invandrar. Genom att premiera dem som försörjer sig själva med tillgång till välfärdssystemen, tänker sig Rojas att drivkraften att komma i egen försörjning blir större. Så är det säkerligen.

Samtidigt skulle invändningen vara att det ju är de som inte klarar av att försörja sig som i många fall mest har behov av det sociala skyddsnätet. Det behöver förstås inte vara allt eller inget. Har man fått uppehållstillstånd i Sverige är det rimligt att man också omfattas av samhällets sista sociala skyddsnät. Men det finns en rad verksamheter som det är fullt rimligt att man kvalar sig in till. Det skulle minska den potentiella motsättningen mellan svensken som bott i Sverige och betalat skatt i decennier och den som kommer hit och nu plötsligt får samma rättigheter men inte själv har bidragit till den välfärd som erbjuds.

En nära bekant berättade om hur en man kom in på polisstationen för att göra en anmälan. Kollegan gjorde sig redo att ta emot den. Mannen, som hade tolk med sig, förklarade att han nu varit i Sverige i två veckor och fortfarande inte hade fått vare sig bostad eller jobb! Detta ville han alltså polisanmäla.

Vilka förväntningar de asylsökande som kommer till Sverige bär med sig kan inte svenska politiker göra så mycket åt. Däremot kan man försöka sprida bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land som också ställer krav på sina invånare att försörja sig och göra sitt yttersta.

Stefan Löfven brukar prata om "kräv din rätt, gör din plikt". Tyvärr har hans politik bara kommit halvvägs i det avseendet.