Kina och terrorismen

"Terrorism" har varit den förevändning som regeringar runt om i världen har använt när de velat slå till mot oppositionella, människorättsaktivister och andra som på något sätt misshagat makten.

Det slarviga bruket av begreppet har dels urvattnat det, dels gjort att misstankar måste väckas varje gång det används. Vad krävs egentligen för att bli klassad som terrorist nuförtiden? Inte mycket.

Samtidigt inträffar det de facto riktiga terrordåd. Kina har under en tid skakats av en rad allvarliga händelser. Personer som av allt att döma härstammar från den oroliga Xingjiang-provinsen (新疆)  har begått vidriga våldsdåd mot oskyldiga civila runt om i landet.

I oktober förra året dog fem människor i en attack utförd med bil precis utanför Himmelska fridens port in till Förbjudna staden. Säkerhetsstyrkor var snabbt där och spärrade av, men bilden av bilen och den svarta röken spreds runt världen.

Det blodigaste på senare tid är knivattacken på tågstationen i Kunming (昆明) den 1 mars då fyra gärningsmän tog livet av 29 människor och skadade 140. För inte så länge sedan rapporterades även om en liknande incident på en tågstation i Guangzhou (广州) i södra Kina.

Attackerna sker förstås inte i ett vakuum. De genomförs av uigurer som anser att centralmakten förvägrar dem rätten till autonomi och som hämnas sin familj och sina vänner som behandlats illa eller rent av dödats. Den hårdföra linjen som drivs av Beijing har piskat upp ett hat och en desperation som kommer till uttryck i våldsamma attacker mot helt oskyldiga hankineser.

Samtidigt som centralmakten själv delvis har bäddat för denna situation, är det också viktigt att ta avstånd från det besinningslösa våld som ovanstående attacker visat prov på. Dessa attacker kommer inte väcka någon sympati för uigurernas situation. Endast ett växande hat och krav på hårdare tag.

Just nu tyder tyvärr det mesta på en eskalering av våldet och en polarisering mellan hankineser och minoritetsfolk i vissa provinser. Centralregeringen har inte visat några tecken på att anta en mjukare linje.

Kommunistpartiet har tidigare visat precis hur långt det är berett att gå för att försvara makten och hålla ihop landet. Vi kan räkna med allt kraftigare motåtgärder om den uiguriska terrorismen fortsätter att spridas. Och vanliga kineser kommer att stödja dessa.

NBC:s intervju med Snowden

"I may have lost my ability to travel. But I've gained the ability to go to sleep at night, and put my head on the pillow and feel comfortable that I've done the right thing. Even when it was the hard thing. And I'm comfortable with that."

NBC gör en förväntat vinklad intervju med en lika förutsägbar slutkläm. Vi väntar dock på det Glenn Greenwald kallat "fyrverkeriet"; den sista NSA-storyn baserad på de läckta dokumenten. Måtte den skaka om ännu mer.

Se intervjun med Edward Snowden nedan.

Den förment skadliga porren

Magdalena Mattebos studie om ungas förhållande till pornografi, gjord på 900 gymnasister, är intressant. Hon undersökte konsumtionen av pornografi i relation till sexuella erfarenheter, livsstil, hälsa och syn på sexualitet.

I den första studien (som sedan följdes upp två år senare i en longitudinell studie) deltog 477 killar och 400 tjejer, 16 år gamla. 96 procent av killarna och drygt hälften av tjejerna sade att de någon gång tittat på pornografi. Även om killarna tenderade att titta mer frekvent på porr än tjejerna, fanns få skillnader i sexuella fantasier, syn på och inspiration från pornografin mellan de två grupperna.

Bland frekventa konsumenter var det vanligare att inspireras av porren i sitt sexliv, vilket förefaller ganska naturligt. Men sett över båda könsgrupperna var andelen som testat något i verkliga livet som de inspirerats av inom porren identisk - en tredjedel. Föga förvånande var de som konsumerade porr mer positivt inställda till porren än de som inte gjorde det.

Den svenska diskursen är väldigt negativ till pornografi. Medierapporteringens defaultläge är att beskriva negativa konsekvenser av pornografi - antingen för deltagarna eller för konsumenterna. Eller allra helst båda grupperna. Och inte sällan är det personer som själva inte har sett porr i någon större utsträckning - eller endast nöjt sig med att titta på lite amerikansk mainstreamporr - som sågar all porr.

Även Mattebo lyfter in negativa effekter av porren, däribland "genusstereotypa könsroller" och "råare sexualitet med prestationsångest som följd". Hon pekar på att högkonsumenter av porr också rapporterade alkoholbruk, kompissex, fetma och mer tid framför datorn.

Men som vi vet behöver korrelation inte nödvändigtvis säga något om kausalitet. På vilket sätt kompissex skulle vara något negativt är dessutom oklart. En högre andel högkonsumenter tittade på våldspornografi och BDSM. Men "våldspornografi" definieras inte i studien, vilket gör uppgiften tämligen meningslös.

Att hela 72 procent av de svarande tjejerna tyckte att porr var bra att använda för att onanera komplicerar onekligen mediebilden av porren som kvinnoförnedrande och behovet av ett slags jämställd "feministisk" porr som ett alternativ för kvinnor. Samtidigt tyckte 62 procent av tjejerna att porren är kvinnoförnedrande, vilket kan tyckas lite besynnerligt.

Men kanske är det så enkelt att dessa tjejer har förstått att pornografi är en fantasi, en lek med lustar och känslor. Inte en manual eller spegling av verkligheten. Då blir det fullt möjligt att finna det som sker på skärmen sexuellt upphetsande och samtidigt ha invändningar mot delar av innehållet på ett annat plan.

I tidigare studier på 18-åringar i de nordiska länderna uppgav 99 procent av killarna och 86 procent av tjejerna att de tittat på pornografi. Där uttryckte tjejer att en positiv aspekt av pornografi är att personer med sexuella problem kan få hjälp av porren, att alla har rätt till sexuell tillfredsställelse och att porr även kan fungera som såväl informations- som inspirationskälla.

Jag tror att det är så vi framför allt ska se på porren. Inte som en skadlig företeelse som måste bekämpas utan som ett för många positivt, frigörande och inspirerande verktyg. 

I studien påpekas att det i gruppen med frekvent porrkonsumtion (framför allt killar) också kunde noteras hälsoproblem av olika slag. Porr kan, precis som allting annat, missbrukas. Men den mediala bilden behöver anpassas till vad forskningen säger och hur det faktiskt förhåller sig. Att tjejer i hög grad tittar på porr och gillar det är inte en bild vi ser särskilt ofta.

En not i sammanhanget: 72 procent av de svarande svenska gymnasietjejerna tycker alltså att porr är bra att använda i onanisyfte. Samtidigt är Feministiskt initiativ, som vill minska spridningen av porr och även diskuterar ett förbud, mycket framgångsrika i skolvalen i just dessa ålderskategorier.

Det väcker en del frågor kring generaliserbarheten, men i detta fall tror jag faktiskt att det handlar mer om att många som säger sig sympatisera med Fi faktiskt inte vet vad partiet står för. De lär bli varse innan september.

Tidigare bloggat:
Killar tittar på porr - tjejer önskar att de tittade mer

Läs även:
Magdalena Mattebos studie (PDF)

Efter Piratpartiet

EU-valet blev ett slag i mellangärdet. Piratpartiet åkte ur.

Det har varit en tung arbetsvecka, fylld av besvikelse och grubblerier. Vad är nästa steg? Finns det något? Jag oroar mig inte så mycket för Piratpartiet som för var hela integritetsdebatten tar vägen nu när integritetsvännerna i Sverige förlorat en så viktig plattform som Europaparlamentet.

Piratpartiet tappade över 130 000 röster (Fi vann för övrigt ungefär lika många, men hur många f.d. piratväljare som gick dit vet jag inte). Orsakerna till debaclet blir upp till partiet att analysera. Integritetsfrågan, som borde vara hetare nu än 2009, vann uppenbarligen inga röster.

I klartext betyder detta att partiet misslyckades med att kommunicera hur viktiga frågorna om rätten till personlig integritet och ett fritt internet är. Orsaken är nog ganska enkel. Det är väldigt komplicerade frågor. Inte moraliskt, förstås, men tekniskt.

Den massövervakning som avslöjades av Edward Snowden är väldigt teknisk till sin karaktär, och när man ska förklara för människor hur övervakade de är tvingas man till tekniska förklaringar. Glenn Greenwald gör i sin bok ett tappert försök att förvandla kodord, förkortningar och tekniska lösningar till en begriplig massa för lekmän. Det är inte helt lätt - jag skulle gissa att många som läser boken irrar bort sig bland alla kopierade diagram och presentationer som fyller Greenwalds bok.

Tyska Piratenpartei knep ett mandat i EP. Det betyder att de frågor som Christian Engström och Amelia Andersdotter stridit för kommer att vara representerade. Det är också glädjande att Fredrick Federley tar Centerpartiets mandat i stället för den betydligt mer traditionelle Kent Johansson. Även om Federley kanske kommer vara för upptagen med djurhållningsfrågor för att hinna fokusera på integritetsfrågorna.

Det finns mycket kvar att göra. Den svenska FRA-lagen är kvar. Datalagringsdirektivet kan komma att återupptå, och i vilket fall har den svenska regeringen inte brytt sig om att föreslå att datalagringen ska upphöra. Det hårt kritiserade TTIP-avtalet väntar.

Att i detta skede förlora två integritetskämpar i Europaparlamentet är ett stort bakslag. Piratpartiet riskerar att bli än mer marginaliserat i debatten. Som det ser ut nu lär denna lucka fyllas av partier på vänsterkanten som främst är intresserade av frågorna som ett led i att kritisera den borgerliga regeringen (och som snart kan sitta i en rödgrön regering i vilken Socialdemokraterna är lika stora övervakningsförespråkare som Alliansens partier).

Men det finns något att lära av Piratpartiets nederlag: Integritetsfrågorna måste förklaras på ett mycket bättre sätt för att vinna allmänhetens gehör. Jag tror nämligen att de flesta i grunden önskar ett privatliv. Massövervakningens subtilitet gör emellertid att de inte uppfattar sig som övervakade.

Vi måste lyckas förklara varför rätten till ett privatliv är så viktig att slå vakt om, och varför ett fritt internet är avgörande för demokratin nu och i framtiden.  Lyckas vi inte med detta, är det snart ute med den personliga integriteten. Då har politikerna allmänhetens tysta godkännande för fortsatt massövervakning. 

Farliga sanningsägare

Det är farligt att säga sanningen om sanningen innehåller komprometterande information om mäktiga människor. Om du gör det, riskerar du inte bara din frihet utan också hela din existens. De som gör det ska därför inte bara hyllas - de ska skyddas.

Julian Assange sitter fast på en ecuadoriansk ambassad i London. Chelsea Manning avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff. Edward Snowden skulle fly till Ecuador men fastnade i Ryssland då amerikanska myndigheter drog in hans pass och pressade Kuba så hårt att Snowden inte kunde lita på att en mellanlandning där var säker. Hans ettåriga asylvisum går ut i juli och därefter är hans framtid ytterst osäker.

Att avslöja makten, att säga sanningen om vad våra demokratiskt valda ledare har för sig bakom vår rygg och i vårt namn, har ett väldigt högt pris. Du blir utfryst och jagad - om nödvändigt över hela världen.

Även journalister jagas och hotas när de granskar makten. The Guardian fick påhälsning av den brittiska säkerhetstjänsten och tvingades förstöra datorer och hårddiskar, och i andra fall har journalister som tar emot hemligstämplat material från sina källor klassats som "medhjälpare".

Glenn Greenwald bor i Rio. Hans kollega under Snowden-storyn, Laura Poitras, bor i Berlin då hon var rädd för att hennes filmer skulle leda till åtal. Greenwald dröjde ett år efter Snowdens avslöjanden innan han återvände till USA. Han har den senaste tiden åkt runt och promotat sin bok No Place to Hide (som heter Storebror ser dig på svenska och som du självfallet måste köpa).

Makten försöker hålla skenet uppe. NSA har varit på charmoffensiv både före och efter Edward Snowdens läckor. FRA har inte velat svara på de viktigaste frågorna. Underrättelsetjänsterna har konsekvent ljugit, förminskat och slätat över i syfte att framstå i bättre dager.

När Stockholm Internet Forum, en konferens för frihet och öppenhet på internet, anordnas bjuds varken Snowden, Greenwald, Guardians redaktör Alan Rusbridger eller datasäkerhetsexperten Jacob Applebaum in. Samtliga stryks från den föreslagna deltagarlistan. Det fanns däremot plats för 450 andra deltagare. Och företrädare för den svenska regeringen, rävarna i hönshuset, deltog och försvarade FRA-lagen.

Massövervakningen kan endast upphöra om det finns en brett folkligt tryck för det. Så länge politikerna inte känner att de riskerar något med att bygga ut övervakningsstaten, så länge underrättelsetjänster tillåts utvecklas till ett slags stat i staten, helt utom demokratisk kontroll, och så länge medborgarna fortsätter att låta sig bli ljugna för, kommer massövervakningen inte bara att fortsätta - den kommer att bli värre.

Varje anständigt samhälle bör skydda dem som med risk för egen säkerhet läcker information om regeringars och företags oegentligheter, maktmissbruk och brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Om dessa brott tillåts fortsätta, och om det anses vara ett värre brott att avslöja dem, har vi ett allvarligt problem i vårt samhälle.

I USA pekas Snowden ut som förrädare och utländsk spion. Det var anklagelser han visste skulle komma. Hantlangare till den amerikanska regeringen, inte sällan så kallade journalister i stora mediebolag, har försökt misstänkliggöra och smutskasta honom sedan de första läckorna kom.

Det är en skam att inget västeuropeiskt land vill ge Snowden asyl. Det är pinsamt att Sverige, som ser sig som ett av världens främsta IT-länder, hellre sitter i sin amerikanska husses knä än prioriterar just de fri- och rättigheter som över huvud taget gör internet möjligt.

Den största faran nu är att den massiva övervakning som NSA och dess allierade riktar mot oss alla, varje dag, året runt, ska väcka en känsla av defaitism och apati. Att vi ska känna att vi inte kan göra något mot denna övermäktiga fiende.

Men Edward Snowden visade faktiskt att en enda person, på rätt plats och med rätt motiv, kan förändra väldigt mycket. Det är upp till oss att förvalta hans arbete för en värld där staten inte har rätt att veta allt om dig hela tiden.

Den där Ask igen...

Beatrice Ask var tyst under hela valrörelsen. Månne hade hon fått munkavle av statsministern. Det tenderar att hoppa grodor ur hennes mun med jämna mellanrum, och Reinfeldt ville inte ha upp massövervakningen eller integritetsfrågan på dagordningen i EU-valet. Den skulle tigas ihjäl, vilket gjordes framgångsrikt.

Ask begravde frågan om den svenska datalagringen i en utredning. Dagen efter EU-valet var hon dock snabbt på banan igen. Den tillfälliga lagarna om preventiva och hemliga tvångsmedel, exempelvis buggning, ska permanentas.

Beatrice Ask besökte Aftonbladets Brottscentralen. Där fick hon muthugg av kriminologen Janne Flyghed, som pekar på en konstant utbyggnad av hemliga tvångsmedel sedan 1945 men framför allt lyfter fram att dessa metoder är synnerligen ineffektiva. Detta enligt regeringens egen utredning.

I Sten Heckschers utredning om hemliga tvångsåtgärder, som presenterades 2012, fastslås att "preventiva tvångsmedel framstår således som en synnerligen ineffektiv metod".

Självfallet måste polisen ha verktyg för att bekämpa brottsligheten. Polisen får inte bli tandlös. Samtidigt ska den inte få allt den pekar på bara för att den är lat. Lagstiftaren måste väga vikten av tvångsåtgärder i brottsbekämpande syfte med dess nytta.

I detta specifika fall upprepar Ask och polisen att det är tvångsåtgärder som bara får användas mot grov brottslighet (med fyra års fängelse i straffskalan). Detta är förstås inte skrivet i sten.

Polisen ska ha rätt att använda buggning i vissa fall. Men regeringens sedvanligt nonchalanta inställning till integritetsaspekter och gränser för polisens befogenheter gör att det inte går att lita på den ett dugg i dessa frågor.

Det är därför en god utgångspunkt att förhålla sig kritisk till allt som kommer ur Beatrice Asks mun.

I huvudet på Croneman

Vänsterkrönikören Johan Croneman skriver en väldigt märklig krönika vars andemening är att svenska medier i allmänhet, och tydligen SVT i synnerhet, har alldeles för stor respekt för Sverigedemokraterna. De granskar dem inte som de borde.

Croneman efterlyser ett tydligare avståndstagande. Men i public services uppdrag ingår oberoende. SVT, UR och SR ska alltså inte aktivt gynna eller missgynna något politiskt parti, allra minst under en valrörelse.

Nu vet vi att detta sker ändå. I årets EU-valrörelse blev gullandet med Feministiskt initiativ särskilt tydligt. Jag såg ett tillfälle när kritiska frågor ställdes till någon av Fi:s representanter - det var när Gudrun Schyman i SVT:s Aktuellt av Claes Elfsberg fick en del frågor om tokigheterna i Fi:s partiprogram. I övrigt var det idel klappar på axeln och tummen upp från i stort sett alla medier.

Croneman skriver:

Vi har redan glömt hur till exempel Sverigedemokraterna blivit totalt rumsrena i media på bara fyra år, från direkt politisk paria, till hundraprocentig acceptans. Deras existens försvaras nu med emfas från de flesta politiska ledarsidorna, och de flesta politiska kommentatorerna pratar öppet om deras viktiga politiska rättigheter.

SD är ingalunda rumsrena. De granskas som inget annat riksdagsparti. Inför och efter EU-valet ställdes partiet gång efter gång mot väggen om vilken grupp i Europaparlamentet det vill tillhöra. Samma frågor ställdes aldrig till vare sig Vänsterpartiet eller Fi, trots att båda troligen kommer tillhöra vänstergruppen delvis bestående av vänsterextrema partier.

Vad SD:s politiska rättigheter beträffar vet jag inte vad Johan Croneman anser, men uppenbarligen har han problem med att de inkluderar just SD. Månne står Croneman för just den sortens vuvuzelademokrati som vi sett vänsteraktivister utöva under lång tid och som särskilt drabbat SD.

Expressen efter EU-valet.

De EU-vänliga har bäddat för detta

Som jag konstaterade i går blev Europaparlamentsvalet extremisternas val runt om i Europa, även i Sverige där Fi vann ett mandat och SD två. Ett annat tydligt resultat av valet är att de mest EU-positiva krafterna, Folkpartiet och Moderaterna, gick bakåt.

Både FP och M drev EU-positiva kampanjer. Men utan att berätta särskilt mycket om varför de är positiva. Folkpartisterna lät oss veta att de säger "ja till Europa" och att Marit Paulsen är "rätt tant för jobbet". Det var oklart vilket Europa de vill ha och vilket jobb den där tanten avsåg att göra. Moderaterna var lika vaga. De sa sig "tro på Europa", kort och gott.

Innehållslösa budskap helt utan substans bet uppenbarligen inte den här gången. Och det i sig är något gott, om vi ska anstränga oss för att se något positivt i gårdagens katastrofala valresultat.

Sverigedemokraternas framgång är i hög grad de traditionella EU-vänliga partiernas verk. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna har alla ignorerat den oro och den skepticism som många väljare känner inför ett alltmer överstatligt och odemokratiskt EU. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i praktiken övergett sin EU-kritik eftersom de insett att EU öppnar upp för finfina möjligheter att reglera och förbjuda sådant de inte lyckats komma åt på det nationella planet.

Nationalistiska och vänsterextrema partiers frammarsch är en direkt effekt av frånvaron av en relevant EU-kritik från etablissemangets partier. Många väljare känner att partierna går i otakt med verkligheten när de avfärdar all EU-kritik som extremism. Att förstrött hävda att EU "ska göra mindre men göra det bättre" duger inte på långa vägar.

Ukips Nigel Farage har förutspådde själv denna händelseutveckling för flera år sedan. När människor fråntas möjligheten att påverka sin framtid, när demokratin flyttar från folkvalda parlament till slutna rum som inte ens parlamentarikerna har tillgång till och när människors oro inte tas på allvar, kommer förr eller senare en motreaktion. Den har nu kommit. Med besked.

Det behövs en EU-kritik. En frihetlig sådan. Den kritiken kommer tyvärr inte att komma från vare sig Sverigedemokraterna, Front National eller Dansk Folkeparti. Det är sannolikt fem tunga år som väntar. 

Läs även:
HAX

Svenska folket - jag är besviken på er

EU-valet kan bara kallas en sak: en fullständig katastrof. 

Inte bara för att extremistiska partier som Fi lyckades ta mandat utan framför allt för att det svenska Piratpartiet, det enda parti som under de senaste fem åren arbetat stenhårt för din och min rätt till ett privatliv, ramlar ur. Resultatet känns faktiskt väldigt orättvist.

Det är förstås väldigt oroväckande och omskakande att svenska folket röstar så här. Att auktoritära partier som Fi, som dramatiskt vill öka maktöverföringen till EU, går starkt framåt gör mig beklämd. Sverigedemokraterna tar två mandat (det hjälper bevisligen inte att störa möten och spotta på valarbetare), trots att partiet hade väldigt svaga kandidater. Sannolikt lockade de många väljare som vill visa missnöje mot den utveckling som EU har tagit.

Om vi tittar på detta politiska test ser vi att de partier som stärkts i valet nästan uteslutande ligger på den vänstra, auktoritära sidan. Så ser det även ut i stora delar av övriga Europa - ytterlighetspartierna går framåt.

Varför lyckades inte Piratpartiet behålla sina mandat?

En förklaring är att Piratpartiets hjärtefrågor, däribland integritetsfrågorna, inte har intresserat medierna särskilt mycket under valrörelsen. Detta trots Snowdens avslöjanden om den globala massövervakningen och trots att EU-domstolen nyligen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, vilket gav PP en handske att kasta på regeringen.

En annan förklaring tror jag är en felprioritering från PP:s sida. Partiet valde att prioritera fildelningsfrågan i valrörelsen, vilket jag tror var ett misstag. Det var inte den enda fråga som toppkandidaten Christian Engström tog upp i debatter och utfrågningar, men den borde ha lämnats helt därhän för att ge plats åt friheten på internet och massövervakningen.

Kanske hade det inte spelat någon roll. Kanske hade Piratpartiet misslyckats med att stanna kvar i parlamentet ändå. Men det är uppenbart att valrörelsen inte gick PP:s väg.

En tredje förklaring är mediernas behandling av partiet. Piratpartiet har blivit synnerligen styvmoderligt behandlat. Det förvägrades att delta i den stora partiledardebatten i början av maj. Då var motiveringen att den inte skulle handla om EU utan om inrikespolitik - ändå var EU en fråga som ständigt dök upp.

Det var ganska symptomatiskt att Piratpartiet var det enda parti som SVT inte livesände från under valvakan. Medierna fortsatte att ignorera piraterna. SVT höll däremot den rosa fanan högt ända in i kaklet. En leende reporter gratulerade Gudrun Schyman till framgången medan Jimmie Åkesson pressades hårt om vilken grupp SD vill tillhöra. Att Fi förmodligen kommer tillhöra samma grupp som gamla öststatskommunister bekom tydligen inte SVT.

Det är lätt att vara bitter just nu. Och det måste vi tillåta oss att vara. Extremfeministerna har tagit plats i ett demokratiskt parlament och tar nu sikte mot riksdagen. Vi måste också fundera över hur vi ska lyckas begripliggöra integritetsfrågorna för svenska folket. För det här duger inte.

Sörj i natt. I morgon återupptar vi kampen mot feministerna och mot massövervakningspartierna. Nu är det allvar.

Tack för allt.

Extremisternas valrörelse

Europaparlamentsvalet ser ut att bli precis den kalldusch som många av opinionsmätningarna visat. Redan när valun presenterades kl. 21 släcktes lyset för Piratpartiet, som fick 2,5 procent. Även om det finns potential att klättra ser det ganska kört ut att nå ett mandat.

Samtidigt landar Feministiskt initiativ på 7 procent. Därmed ansluter sig Sverige till den rad av länder där extremistiska partier går framåt. I Frankrike fick Front National runt en fjärdedel av rösterna, i Grekland tar nazistiska Gyllene Gryning mandat och i Danmark ser Dansk Folkeparti ut att bli största parti.

Valresultatet i Sverige innebär att två av våra allra bästa europaparlamentariker kastas ut och att en feministisk extremist, Soraya Post från Fi, kommer in. Det innebär att en menlös och politiskt korrekt nolla som Lars Adaktusson, som aldrig kommer att uträtta någonting vettigt, kommer in. Därtill kommer Sverigedemokraterna få minst ett mandat.

SVT höll den rosa fanan ända in i kaklet. En leende reporter gratulerade Gudrun Schyman medan Jimmie Åkesson pressades hårt om vilken grupp SD vill tillhöra. Och SVT hade över huvud taget ingen bevakning på Piratpartiets valrörelse.

En längre bloggpost om valet kommer. Men nu blir det en whisky.

Rösta mot massövervakningen!

Jag läser just nu Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig om Edward Snowdens läckor. Det är en riktig thriller, som något ur en John le Carré-roman. Om det inte vore för att allt är sant.

Givet vad som hänt det senaste året borde Europaparlamentsvalet vara upplagt för en storseger för Piratpartiet. Edward Snowden avslöjade för världen att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA tillsammans med motsvarigheter i allierade länder, däribland Sverige, övervakar all digital kommunikation i hela världen. Hela tiden. Den svenska regeringen har stiftat en övervakningslag utifrån amerikanska önskemål.

Övervakningen är så omfattande och så gränslös att den utklassar all övervakning som bedrivits i historiens värsta förtryckarregimer. NSA:s uttalade mål (internt) är "collect it all", det vill säga att samla in allt om alla. Detta mål är fjärran det offentligt målet att "bekämpa terrorism".

Det ser alltså ut ungefär som Piratpartiet och andra integritetskämpar varnat för. Varför reagerar inte fler? Varför verkar flertalet acceptera att detta fortgår nu när de vet hur det ser ut?

Jag tror att det handlar om övervakningens subtila och anonyma natur. Vi märker inte när vi övervakas. Övervakningen påverkar oss inte konkret i vår vardag. Detta är också det farligaste med den massövervakning som nu sker, eftersom det möjliggör en expansion utom allmänhetens kontroll eller vetskap.

Vi vet nu att NSA på direkt fråga har ljugit folkvalda amerikanska politiker rakt upp i ansiktet om övervakningens omfattning. Det var innan Snowden visade oss hur det egentligen ligger till. Hur blåsta vi alla har blivit.

EU är en vital del i detta, och övervakningsfrågorna avhandlas på EU-nivå. Datalagringsdirektivet, som innebär att alla europeiska medborgares elektroniska spår ska lagras av teleoperatörerna, ogiltigförklarades av EU-domstolen. Det ansågs strida mot de mänskliga rättigheterna. Detta var en seger för alla som stridit för den personliga integriteten. Men den svenska regeringen har valt att inte föreslå att den svenska lagen som baseras på direktivet ska avskaffas. I stället har den begravt frågan i en utredning med förhoppning om att allmänheten ska hinna glömma bort den.

EU-valrörelsen har handlat om grisknorrar, klordoppade kycklingar, utsläppsmål och feminism. Enda anledningen till att övervakningsfrågorna alls har funnits med i utfrågningar och debatter stavas Piratpartiet. Om partiet faller ur Europaparlamentet, kommer dessa frågor riskera att hamna i ännu mer medieskugga än som redan är fallet i dag.

Därför är det viktigt att se till att Piratpartiet kan fortsätta kämpa mot massövervakningen och för integriteten även i fortsättningen. Inget annat parti kommer göra det.

Dagens val handlar om så mycket mer än avklippta grisknorrar. Det handlar faktiskt om en grundpelare i varje anständigt samhälle - rätten till fri kommunikation, rätten till ett privatliv.

Var står du?

Detta står på spel

"Kommer digitalåldern att leda oss mot den individuella befrielse och politiska frihet som internet har en unik möjlighet att realisera? Eller kommer den att ge oss ett samhälle som präglas av ständig övervakning och kontroll - strängare än någon av historiens tyranner hade kunnat drömma om? Just nu är båda alternativen möjliga. Det är vårt agerande som bestämmer utgången."

Glenn Greenwald i nya boken Storebror ser dig.

Medierna hjälper Fi i EU-valet

Vi lägger slutdebatten till handlingarna. I morgon vet vi hur det gick i EU-valet. Farhågorna är många, men jag ska avstå från att grotta ned mig i dem ännu en gång. Snart vet vi, och då blir det en eftervalsanalys.

I den nya Novusmätningen förstärks de tendenser vi sett tidigare: Miljöpartiet stormar fram och är nu andra största parti, Piratpartiet ligger under spärren och både Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ kommer in.

Det sistnämnda är förstås oroväckande. Min erfarenhet, bekräftad igen när jag pratade med Fi-väljare i går, är att de som röstar på Fi har väldigt dålig koll på vad partiet tycker i många frågor. Att partiet vill genomföra en massiv överflyttning av makt till Bryssel (bland annat ge EU beskattningsrätt) är okänt. Partiets väljare hör Gudrun Schyman prata om "feministisk vår" och om "mer jämställdhet", och låter sig nöjas med det.

Dessutom har Fi under hela året fått väldigt mycket gratisreklam i medierna. De särredovisas i alla opinionsundersökningar, vilket förstås gör att partiet syns mycket bättre än om det klumpats samman i gruppen "övriga". De får en egen spalt när partiernas åsikter i vissa sakfrågor listas av TV och tidningar, trots att de varken sitter i EU-parlamentet eller i riksdagen. Junilistan, som satt i EU-parlamentet 2004-2009, ignoreras.

Alla borde titta på nedanstående debatt mellan Fi:s och SD:s toppkandidater. Detta är alltså det bästa dessa partier har att ställa upp med. Gissningsvis skulle till och med Lars Adaktusson gå vinnande ur den debatten.

Debatt mellan Fi:s Soraya Post och SD:s Kristina Winberg.

Rösta på Piratpartiet!

På söndag kan det vara verklighet: Piratpartiet ute ur Europaparlamentet, Feministiskt initiativ inne. Vi riskerar att förlora fokus på integritetsfrågorna.

Valrörelsen går nu in i slutskedet. I kväll sänds slutdebatten i SVT. Mycket står på spel. Utan pirater i EU-parlamentet riskerar integritetsfrågorna att åter hamna i total medieskugga. De etablerade partierna bryr sig inte. Egentligen. Det vet vi. Piratpartiet är det enda parti som har dessa frågor i fokus.

Jag har inte propagerat för ett politiskt parti de senaste tio åren. Men den här gången känns det faktiskt viktigt. På riktigt.

Rösta på Piratpartiet på söndag!

Män är tydligen skithögar

Gunnar Hökmark är kunnig. Lars Adaktusson är menlös. Christian Engström är påläst och sympatisk. Malin Björk kör med trygga vänsterklyschor för att parera sin oerfarenhet.

Den enda toppkandidat i Europaparlamentsvalet som ger ett helt igenom osympatiskt intryck är Socialdemokraternas Marita Ulvskog.

När Ulvskog trodde att ingen hörde kallade hon Hökmark för "Jävla skithög". Efteråt förklarade hon sig med att hon blivit förbannad. "Det var en så massiv rad av män på mitten som tog allt syre", sa hon till Aftonbladet. "Det var de fyra herrarna som stod där i mitten, de tog plats och tid."

Det faktum att flera av hennes motståndare råkade vara män gav henne alltså rätten att kalla en av dem för skithög. Intressant logik.

Föreställ dig en omvänd situation och tidningsrubrikerna skulle inte vara nådiga.

Ännu en sågning av Fi - sprid!

Rebecca Weidmo Uvell och Susanna Pettersson tar fram sågen och kapar Feministiskt initiativ i småbitar hos Nyheter24.

Det är inget nytt, men förtjänar att upprepas.

Enligt FI ska det på EU-nivå beslutas om konsumentskydd, alkoholpolitik, barnomsorg, familjeledighet, äldreomsorg, arbetstidsförkortning etc. Flygtrafik på korta sträckor ska förbjudas, så även import av flaskvatten. För de män (ja, bara män) som inte själva snällt lägger om sina konsumtions- och transportmönster ska ett program utarbetas för ”omskolning”. Ingen fråga är för liten eller stor för Feministiskt Initiativs EU.

Sprid detta till alla ni vet som överväger att rösta på Fi!

De upplysta feministerna och rättssäkerheten

Feministerna anser att deras ideologi är kunskap. Detta upprepas ständigt. Följaktligen blir alla som inte håller med dem, exempelvis om slutsatserna av den strukturella maktanalysen, okunniga och i behov utbildning.

Det är i detta sken vi ska se Fi:s fanatiska tro på kurser och utbildningar av i stort sett hela samhället. Hela Sverige ska förvandlas till en feministisk kursgård, ledd av allsmäktiga kursledaren Gudrun Schyman.

Synen är talande för på vilket stort allvar feministerna tar sig själva och sina åsikter. Ty det är åsikter, inte fakta. Det är ideologiska ställningstaganden, inte kunskap. Feminism är inte vetenskap.

I sexualbrottsdebatten är detta kunskapsperspektiv dominerande. Feminister som Katarina Wennstam menar att rättsväsendet måste utbildas så att det har den rätta kunskapen för att döma korrekt. Att domstolarna ska väga vad som talar för och emot den tilltalade, att rättssäkerheten i alla lägen måste upprätthållas och att ett pris för detta faktiskt är att sannolikt skyldiga ibland kommer att frias, intresserar inte Wennstam.

Hon fick chansen att prata inför Svea hovrätt. Vilket hon förstås mer än gärna gjorde. Men inte heller där slapp Wennstam undan den ignorans som alltid drabbar dessa upplysta feminister.

"Personligen höll jag på att gå i taket när en domare började prata i termerna ”vi jurister respektive vanligt folk”, och ni skulle ha sett hans min när jag svarade att domare väl också är vanligt folk."

Jojo, vilken triumf för Katarina Wennstam att kunna sätta ett gäng jurister på plats så där. Eller inte.

Det finns de facto en skillnad mellan jurister och de vi kallar vanligt folk. Skillnaden är att de förstnämnda är jurister. De är utbildade i att tolka lagen och att göra bevisvärderingar. "Vanligt folk" har inte den kompetensen (vilket är ett av många argument emot systemet med de politiskt tillsatta nämndemännen) utan vägleds ofta av känslor och ett upplevt "bondförnuft". Det duger inte i en rättssal. Juridiken är kall och känslolös, och ska så vara.

Det är viktigt att brottsoffer alltid bemöts professionellt av polis och rättsväsende. Här förefaller det ha skett förbättringar vad gäller kvinnliga våldtäktsoffer, vilket är bra. Det finns säkert mer att göra. Men detta ska inte förväxlas med kravet på sänkta beviskrav som samtyckeslagstiftningen i grunden handlar om. Feministerna siktar in sig på andelen fällande domar - inte på att rättegångarna går rätt till.

Det finns som synes uppenbara faror med att extrema feministiska krafter får inflytande över lagstiftningen. Se där ett av många skäl till att hålla Fi utanför riksdagen i höst.

En valfilm mot extremfeminism

Som antifeminist gläder det mig när i alla fall ett parti öppet tar ställning mot extremfeminismen, och dessutom gör det i en valfilm inför EU-valet.

I Sverigedemokraternas valfilm, förklarad av SD-kvinnorna, leks med objektifiering och bilden av kvinnor som viljelösa våp. Säga vad man vill om SD, men de går verkligen emot etablissemanget här.

Innan filmen finns på YouTube kan den ses här (ny länk).

Fåntratt!

Socialdemokraternas Veronica Palm vill förbjuda sexistisk reklam. Hon tycker inte att branschen har tagit sitt ansvar - tvärtom har vi "översköljts" av sexistisk och stereotyp reklam.

Veronica Palm menar att unga kvinnor mår dåligt av underklädesreklam som visar smala kvinnor. Lyckligtvis finns en universallösning att ta till vid sådana här tillfällen. Lagstiftning!

Vi får se till att hitta en lösning där vi inte tullar på tryckfrihet eller yttrandefrihet men där vi skyddar unga kvinnor från den ohälsa reklamen innebär. [...] När man säljer trosor behöver man visa rumpor, men inte när man säljer motorcyklar och bilar.

Bara att viss reklam anses innebära "ohälsa" bland unga tyder på en rätt obehaglig syn på yttrande- och tryckfrihet. Dels gör Palm unga kvinnor till offer, dels vill hon göra tydliga inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten.

Det är också värt att notera att Palm i egenskap av politiker uppenbarligen anser sig kvalificerad att avgöra hur enskilda branscher bäst kan sälja sina produkter. Kanske borde Veronica Palm sadla om till konsult i stället.

Att hålla henne borta från den lagstiftande församlingen vore i alla fall önskvärt.

Fatta noll

Centerns Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har båda gjort det - en gnuggtatuering till stöd för rörelsen Fatta (ej att blandas ihop med Fatah) som arbetar för en samtyckeslagstiftning i Sverige.

Fatta-kampanjen har tidigare klätts av föredömligt av Per Hagwall, så det behöver inte göras igen. I korthet kan sägas att rörelsen genom feltolkad statistik försöker blåsa upp skillnaden mellan antalet anmälda våldtäkter och fällande domar i syfte att måla en bild av en rättslöshet för svenska kvinnor. Utifrån denna ställs sedan krav på en skärpt sexualbrottslagstiftning, ett så kallat samtyckesrekvisit.

Att Sjöstedt, Jason Diakité och Babben Larsson gör sig till åtlöje i detta spektakel må vara hänt. Men att partiledaren för Centerpartiet, som faktiskt visat en del liberala tendenser emellanåt, gör detsamma är beklämmande.

Enligt Lööf sköts kampanjen av engagerade personer som "vågar tänka nytt". Ja, åtminstone när det gäller hur statistik ska tolkas.

EU-kandidaterna och sexköpslagen

Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, ROKS, har ställt frågor om EU-kandidaternas syn på prostitution och sexköpslagen. Defaultläget i Sverige är ju att man är för att bekämpa all prostitution och att man omhuldar sexköpsförbudet. Den synen genomsyrar kandidaternas svar. Men det finns några undantag.

Talande är att i stort sett alla kandidater ger politiskt korrekta svar. Ett axplock nedan visar hur deprimerande mangrant alla ställer upp på den moralistiska svenska förbudsmenaliteten. Många kandidater ger floskelartade, närmast mekaniska svar.

Det är väldigt mycket prat om "verkligheten", men jag tror att väldigt få av dessa kandidater har någon djupare kunskap om hur verkligheten ser ut för sexarbetare i Sverige och EU, än mindre hur lagar och påbud påverkar deras situation.

Nedkortade svar nedan (alla svar finns att läsa på ROKS hemsida).

Anser du att prostitutionen ska avskaffas inom EU?

Anna Maria Corazza Bildt: Ja. Jag engagerar mig i Europaparlamentet för att motverka prostitutionen, bekämpa trafficking och våld mot kvinnor och flickor. Sexköpslagen ahr haft avsedd effekt och utgör ett viktigt instrument för att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Cecilia Wikström (FP): Jag och mitt parti menar att köp av sexuella tjänster ska vara förbjudet. Den viktigaste insatsen långsiktigt är att få bort efterfrågan och en sexköpslag är då en viktig normbildande faktor.

Christian Engström (PP): Prostitutionslagstiftningen bestäms inte av EU, utan av de enskilda länderna. Det finns mycket stora skillnader i synen mellan de olika länderna, så det är bra att det inte är en EU-fråga.

Christofer Fjellner (M): Ja. Nya Moderaterna ser det som angeläget att motverka prostitutionen. Sexköpslagen har haft avsedd effekt och utgör ett viktigt instrument för att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Birgitta Sevefjord (V): Målet måste vara att avskaffa prostitutionen inte bara i EU utan överallt.

Camilla Lindberg (JL): Nej, det är inget för EU att hantera, alla nationella parlament ska på nationell nivå avgöra saken. Anser inte att prostitution i sak är fel, men är totalt emot all form av trafficking.

Amelia Andersdotter (PP): Det man inte vill är att det ska förekomma sexuellt våld och tvång mot män och kvinnor i unionen. Det är bättre att skapa strategier för att hantera sådant våld, till exempel genom kvinnojourer.

Gunnar Hökmark (M): Ja. Sexköpslagen har haft avsedd effekt och utgör ett av flera viktiga instrument för att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Ellinor Eriksson (S): Ja! Prostitution hör inte hemma i ett jämställt samhälle. All typ av handel med människor, trafficking, är smutsig och drabbar främst kvinnor och barn.

Fredrick Federley (C): Nej. Det är inte så enkelt som att säga att EU-parlamentet kan avskaffa prostitution. Bara för att vi stiftar lagar och regler betyder det inte att vi kan styra människors liv och handlande.

Anna Hedh (S): Ja! Prostitution hör inte hemma i ett jämställt samhälle.

Kristina Winberg (SD): Nej. Sverigedemokraterna är motståndare till överstatlighet.

Lars Adaktusson (KD): Ja. Som parlamentariker kommer min målsättning vara att få fler att förstå att bästa sättet att uppnå detta är att prostitution som helhet bekämpas.

Just nu pågår en diskussion i flera länder om huruvida det ska göras skillnad mellan påtvingad kontra så kallad frivillig prostitution, och hur påföljden ska se ut för sexköparen i de fallen. Vilken är din syn på detta?

Anna Maria Corazza Bildt: Jag tycker det är angeläget att motverka all prostitution. Vissa länder har olika sätt att bekämpa prostitution på. Jag vill lyfta fram den svenska modellen, utan att påtvinga den på andra.

Cecilia Wikström (FP): Folkpartiet står bakom den rådande svenska lagstiftningen, där alla slags köp av sexuella tjänster är förbjudna. (tillägger: Det finns ingen så kallad frivillig prostitution).

Christian Engström (PP): Ja, naturligtvis är det en milsvid skillnad. Man kan ha olika syn på frivillig prostitution, men det är självklart att det är mångfalt värre med människorov, våld och hot om våld, och sexuellt tvång.

Christofer Fjellner (M): Det är angeläget att motverka all prostitution.

Birgitta Sevefjord (V): Prostitution är aldrig frivillig, det är barn och kvinnor som exploateras av män som är en del av en världsomspännande miljardindustri. Egentligen borde alla parlamentariker genomgå en grundkurs om att prostitution inte är ett yrke utan ett övergrepp.

Camilla Lindberg (JL): Se svar på förra frågan.

Amelia Andersdotter (PP): Jag är över huvud taget inte säker på att det är bra att straffa köparen i stället för säljaren. Det man behöver motverka är ofrivilliga sexuella handlingar, våld och så vidare.

Gunnar Hökmark (M): Det går inte att dra en sådan linje. För mig är det angeläget att motverka all prostitution.

Ellinor Eriksson (S): Jag tror inte att det finns någon frivillig prostitution. Det handlar alltid om makt och pengar [och det gör inte politik?!], där människor utsätts och tvingas utan något verkligt fritt val. Begrepp som påtvingad respektive frivillig prostitution är olyckliga då det ger en bild som inte stämmer överens med hur prostitutionen verkligen ser ut.

Fredrick Federley (C): Det är nödvändigt att göra skillnad på människohandel och frivilligt valt sexarbete. Människohandel är en form av organiserad brottslighet som ska bekämpas med alla medel. Polisens resurser ska användas för att bekämpa människohandel, att blanda ihop det med frivilligt sexarbete vore att rikta resurser fel.

Anna Hedh (S): När jag arbetade med EU:s människohandelslagstiftning fick jag ofta höra att man måste skilja mellan de frivilligt prostituerade och sexslavar. Påtvingad respektive frivillig prostitution stämmer dåligt överens med hur prostitutionen verkligen ser ut.

Kristina Winberg (SD): Inget svar.

Lars Adaktusson (KD): Allt för många länder har en liberal syn på sexköp vilket vi vet leder till en ökad efterfrågan av sexuella tjänster, vilket i sin tur leder till ökad människohandel. Frågorna hänger således ihop.


tipstack: Christoffer

Jag röstade rätt

Säg det förstanamn från något annat parti som skulle våga säga detta självklara.

Se Piratpartiets förstnamn Christian Engström i SVT:s Toppkandidaterna i kväll kl. 20.30 i SVT2.

Antifeminismen kan bli en motståndsrörelse

Det sveper in en rasistisk och antifeministisk våg över Sverige, hävdas det. Men för att stå mitt i en våg är vi förvånansvärt torrskodda allihop.

Den rasistiska och antifeministiska vågen är en hägring som endast vänstern ser. Sverige är ett mycket tolerant land och inte alls det rasistiska helvete som personer på den politiska vänsterkanten ofta beskriver (Sverige är för övrigt även ett av världens minst antisemitiska länder).

Statsfeminismen har skördat seger efter seger och finns i dag representerad i sex av åtta riksdagspartier. Den politiska enigheten är stor, bland annat illustrerat av att det var den borgerliga alliansen som skärpte den radikalfeministiska sexköpslagen, inte de rödgröna. Det som skiljer partierna åt är hur radikalt de vill gå fram i förverkligandet av de feministiska visionerna.

DN-krönikören Catia Hultquist håller förstås inte med. Hon ser kritiken mot Fi som en antifeministisk våg.

Det började med att flera opinionsmätningar visade ett växande stöd för Feministiskt initiativ. Sedan dess har det ojats och vridits händer så pass att självaste Krösa-Maja vore stolt; ”tockna tokiga fruntimmer, det där kan väl aldrig sluta bra” tycks vara andemeningen när såväl skribenter som representanter för de etablerade partierna höjer sitt varnande finger i medierna.

Detta är en väldigt underlig beskrivning av de sakliga invändningar mot Fi som ett antal skribenter lagt fram. Det handlar inte om att förlöjliga eller klappa någon på huvudet. Det handlar om en vanlig granskning av ett politiskt parti som över huvud taget inte har räknat på sina förslag, som vill censurera internet, omskola män och att all utbildning ska genomsyras av Fi:s feministiska perspektiv.

De antifeministiska krafterna har både den politiska och mediala makten emot sig. Den som inte kallar sig feminist blir i bästa fall ifrågasatt, i värsta fall hånad och bespottad. Den som gör det tar alltså en risk.

Det finns tecken på motstånd här och var, både från kvinnor och män. Men någon våg kan man inte prata om. Inte än. Jag hyser en viss förhoppning om att fler ska få nog av det feministiska Sverige och våga prata öppet om det.

Catia Hultquist sällar sig till den skara som uppenbarligen räds granskning och kritik mot den fluffrosa feminismen. Desto större anledning att göra just det: granska och kritisera.

Nätfrihet, barnporr och principer

När KD:s toppnamn i EU-valet Lars Adaktusson debatterade mot Piratpartiets Christian Engström i DN:s regi (se debatten här) dök frågan om blockering av barnpornografi på internet upp. En synbart nöjd Adaktusson försökte framställa Engström som en laglöshetens och nonchalansens man.

När Engström utfrågas i P1 Morgon dyker den upp igen. Frågan är synnerligen perifer, men tillräckligt snaskig för att varken politiska motståndare eller journalister ska kunna låta bli den. Christian Engström beskylls för att inte stå upp för barns rättigheter på grund av att han röstade nej till ett EU-förslag 2011 som dels jämställde riktiga övergrepp med teckningar, dels förordade blockeringar på nätet.

Låt oss prata om detta igen, en gång för alla. Det verkar som att det behövs.

Barnporrbekämpningen har kidnappats av flera krafter som bryr sig betydligt mer om sina egna politiska intressen än om barns väl och ve. En sådan kraft är upphovsrättsindustrin, som efter att ha sett hur filtrering och blockering av misshagligt material vunnit politiskt bifall föreslagit att samma metoder ska användas för att bekämpa fildelning.

Att polisen vill ha datalagring och massövervakning är månne ingen större skräll. De önskar förstås så stora befogenheter som möjligt, och använder gärna kampen mot barnporren som svepskäl för att få det. Men när politiska partier som försvarar massövervakningen, och dit hör i högsta grad Adaktussons parti, argumenterar på samma sätt måste vi fråga oss vad de egentligen vill. Ty världen är inte så rosenskimrande att dessa partier enbart är ute efter att värna barns rättigheter.

Christian Engström stod rakryggad upp för friheten på internet genom att rösta nej till internetblockering när frågan var uppe på EU-nivå. Poängen är att den som vill ha åtkomst till olagligt material av någon sort egentligen bara behöver två saker: en normalbegåvning och en Tor-uppkoppling (eller någon annan anonymiseringstjänst). Filtrering och blockering är därför väldigt trubbiga och, faktiskt, menlösa verktyg. Stängning av sajter är mer effektivt.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och vi måste förstå begreppet ändamålsglidning. Det främsta skälet till att jag är hårdnackad motståndare till internetcensur och blockeringar är att en ökad acceptans för sådana åtgärder riskerar att spridas till andra områden - precis som upphovsrättsindustrin hoppats.

Det saknas inte politiker som vill censurera internet i syfte att bekämpa allt från drogliberalism och homosexualitet till hädelse av profeter och mycket annat. I EU har vi sett förslag på att stänga av fildelare från internet. Och i Sverige har vi ett feministiskt parti som vill att "möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds". Partiet kan snart sitta i Europaparlamentet och, om olyckan är framme, även i riksdagen.

Det är just därför som vi måste sätta ned foten mot alla förslag om censur och filtrering. Den dörren ska hållas stängd. Tyvärr har anden redan släppts ur flaskan, vilket gör att vi lär få se fler förslag i framtiden där censur och blockering är populära verktyg i kampen mot ett upplevt problem.

Självfallet ska polisen bekämpa övergrepp mot barn. Personer som begår dem ska lagföras. Men vi måste inse skillnaden mellan att 1) begå ett fysiskt sexuellt övergrepp, 2) titta på en bild av ett övergrepp som redan har skett och 3) titta på en teckning eller datoranimerad bild som föreställer en minderårig person i en sexuell situation (med eller utan svans).

Det förstnämnda ska polisen prioritera - vilket alltså betyder att de inte ska jaga runkpellar och framför allt inte översättare av mangaserier. Varken poliser eller politiker ska ha några synpunkter på människors sexuella preferenser och fantasier så länge dessa inte utageras på ett sätt så att de skadar en annan människa.

Svårare än så är det inte. 

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Till vårens sista talarkväll med Frihetsfronten kommer Peter Santesson och pratar om individuell autonomi.

Tid: Torsdag 22 maj kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och dryck att köpa.

Föranmälan krävs senast den 21 maj. Det kan du göra här! Det går också utmärkt att anmäla sig via Facebookeventet.

Alla är välkomna!

Samtidigt i Iran

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vi har en av världens mest feminiserade manliga befolkningar. Kvinnor har en dokumenterad fördel i rättssalen, både när det gäller påföljder och i vårdnadstvister. Det är kort sagt ett bra land att vara kvinna i.

Men det räcker inte. Feministerna mobiliserar mot ett samhälle de uppfattar som kvinnofientligt och diskriminerande. De är arga. Det tycks inte finnas några gränser för vilka orättvisor som drabbar kvinnor.

För att få lite perspektiv på saker och ting kan vi titta på Iran, ett av världens mest slutna länder med kvinnoförtryck inskrivet i lagen. Där protesterar nu kvinnor mot huvuddukstvånget genom att ta sig av sina huvuddukar och lägga upp bilder på Facebook (som såklart är blockerat).

Det är en liten enkel protest för individuell frihet och för rättigheten att slippa skyla delar av sin kropp av religiösa skäl. De kallar det "frihet i smyg".

Vi hör aldrig svenska feminister stå upp för dessa kvinnors rättigheter. I stället riktar de vreden mot de tuktade svenska männen, i ett av världens mest jämställda länder.

Get your priorities straight. 

Stina Svensson - här finns porren för dig!

Erotikarbetaren och porraktrisen Sanna Rough angrep Feministiskt initiativs förbudsmentalitet gällande pornografi. Partiets talesperson Stina Svensson har nu replikerat med en smått tragisk text.

Sanna Rough menar att pornografin inte per definition är kvinnoförnedrande. Hon beskriver olika sorters pornografi samt hur inspelningar av mainstreamporren går till. Hon har alltså egna erfarenheter att dela med sig av.

Inget av detta tar Stina Svensson någon notis om. Hon försöker med spelad tolerans ge sken av att hon respekterar de val som Sanna Rough fattat i sitt liv. Men det är en charad. Ty repliken är full av feministiska klyschor som vi hört många gånger förr.

Utan något som styrker påståendet hävdar Svensson att porren är "en mångmiljardindustri som är intimt förknippad med människohandel, prostitution, strippklubbar och andra former av sexuell exploatering." Det krävs en avancerad form av verklighetsflykt för att komma fram till en sådan slutsats.

Fi jämställer alltså pornografi med människohandel. De klumpar ihop strippklubbar med sexuell exploatering. Det finns inga som helst nyanser i feministernas syn på sex och erotik, vilket för övrigt är ganska talande för partiet överlag.

Ställt mot detta är inledningen intressant. Svensson skriver:

Vi lever i väldigt trånga mallar som förvägrar oss frihet. Som hindrar oss att kunna utrycka oss på det sätt som vi vill. Som binder oss till roller som vi inte bett om, som gör att många av oss har svårare att leva det liv som vi vill leva fullt ut.

Och detta vill Fi alltså bemöta med - förbud och regleringar. Det är en ytterst märklig relation till begreppet frihet Stina Svensson och Fi visar prov på.

Eftersom du, Stina Svensson, tycks ha fått en väldigt endimensionell bild av ett så mångfacetterat fenomen som pornografin, tänkte jag ge dig lite hjälp på traven. Det kan passa ganska bra att få lite tips så här när man kryper ned i soffan på fredagskvällen.

Därför kommer här några få tips på var du, Stina, kan hitta porr som dels öppnar dina vyer lite grand, ty det behövs, dels har åtminstone en hyfsad chans att passera den feministiska kravmall som Fi följer:

Vi kan börja med lesbisk porr. Inga förtryckande män, inga ståndaktiva penisar som kan göra skada. Bara kvinnor. Inget kan rimligen gå fel här.

Eftersom det enligt Fi alltid är kvinnor som förtrycks i porren kan det även vara lämpligt att ta en titt på det motsatta, nämligen bögporr. Alltså sådan porr där män (får vi anta) förtrycker andra män med sina penishuvuden och patriarkala stön. 

Vi fortsätter med amatörporr. Denna borde vara godkänd då den inte är en del av den "mångmiljardindustri som är intimt förknippad med människohandel". Det är vanliga människor som filmat sig själva när de har sex. 

Utöver detta finns även minoritetsporr. Jag vet att Fi har ett antidiskrimineringsperspektiv som genomsyrar partiets politik. Transvestiter är en egen kategori. 

Fi har också ett utpräglat antirasistiskt perspektiv i sin politik. Därför uppmanar jag dig, Stina, att inte glömma kategorin där svarta män har sex med kvinnor med annan hudfärg. Det är definitivt multikulturell porr. Självfallet bör du, Stina, även ta dig en titt på de asiatiska och afrikanska kategorierna. 

Avslutningsvis finns en kategori kallad "for women". Du kan ju kolla in den också när du har tid.

Detta var ett axplock, men det borde hålla dig sysselsatt ett tag. Mycket nöje! Bjud hem Gudrun om du känner dig ensam.

En riktig fløjteaktivist

Apropå yttrandefriheten och vänsteraktivisters självpåtagna rätt att störa meningsmotståndares politiska sammankomster, ta en titt på detta danska klipp.

Så roligt är det när man själv drabbas.

Tidigare bloggat:
SD testar vår demokrati

Läs även:
Sanna Rayman

Novus: Piratpartiet nära mandat i EP

Det gick lång tid innan opinionsmätningarna inför Europaparlamentsvalet började ramla in. Nu har vi dock fått några att grubbla över.

Piratpartiet har fått allt från 1,3 till över 3 procent i de mätningar som presenterats på sistone. Enligt den senaste Novusmätningen, som presenteras i dag, får PP 3,9 procent och är alltså väldigt nära ett mandat.

Än är ingenting klart. Det krävs 5 procent för att vara säker, och allra helst skulle jag se att PP får behålla båda sina mandat. Det ser i alla fall inte ut som att Junilistan kannibaliserat på PP alltför mycket.

I övrigt är det uppmuntrande att Fi enligt denna mätning inte är nära ett mandat och att FP ser ut att göra ett betydligt sämre val nu än 2009.

Läs även:
Christian Engström på SVT opinion

Massövervakningsregeringen

Stockholm Internet Forum arrangeras av regeringen och .SE-stiftelsen. Enligt tyska nätmedia föreslog stiftelsen bland andra Edward Snowden, Glenn Greenwald, nätaktivisten Jacob Appelbaum och The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger som talare. Ingen av dessa finns dock kvar på listan över talare, efter att den passerat svenska Utrikesdepartementet. Som förklaring säger UD att man strävar efter en balans mellan olika bakgrunder, kulturer och åsikter.

Den svenska regeringen har gång efter annan visat att den försvarar och bejakar massövervakning. Att den prioriterar goda relationer med den amerikanska administrationen framför mänskliga rättigheter.

Det är därför inte så förvånande att den sätter P för att de viktigaste personerna på den goda sidan i övervakningsdebatten kommer till Stockholm Internet Forum. Briljanta personer som Snowden, Greenwald och Rusbridger är inte önskvärda av svenska UD.

För Snowdens egen skull tänker jag att det förmodligen är lika bra. Carl Bildt hade ringt sina amerikanska bröder direkt.

via HAX, Cicero och Piratpartiet

SD testar vår demokrati

Det finns flera varningstecken i den svenska demokratin. Ett är de systematiska sabotagen mot Sverigedemokraternas politiska möten. Vi måste prata om detta.

Vi har mötesfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet. Den omfattar alla, och är särskilt viktig att värna när det gäller åsikter som inte överensstämmer med majoritetens. När vänsteraktivister aktivt saboterar ett politiskt möte gör de inte bara demokratin en otjänst. De bekämpar den.

Poängen med yttrandefrihet och demokrati är att obekväma åsikter inte ska kunna kväsas. Att vi ska kunna ha ett öppet debattklimat där olika åsikter finns representerade. Att vi pratar, inte slåss. Att vi vinner genom att debattera mot våra motståndare, inte genom att blåsa i visselpipor och riva ned plakat.

Sverigedemokraterna drabbas inte bara när de håller torgmöten. Även postutdelningen stöter på patrull. Precis som andra partier skickar SD ut valmaterial per post. Du, jag och många andra har fått både deras och andra partiers propaganda i våra brevinkast och brevlådor under de senaste dagarna. Det kallas samhällsinformation, och det står var och en fritt att slänga den i pappersinsamlingen. Det gjorde jag, och det kommer jag göra med det partimaterial som skickas till mig hädanefter också. Jag har redan röstat.

När brevbärare vägrar att dela ut politiskt material vars innehåll de inte instämmer i, har något gått väldigt fel. Enskilda brevbärare säger enligt Aftonbladet att de inte vågar vädra sitt missnöje hos sina chefer eftersom risken är stor "att de kastar ett extra öga på att vi verkligen delar ut". Ja, tänk att cheferna kan kräva av sina anställda att de gör sitt jobb. Det är en tuff värld.

Brevbärare ska inte agera politiska aktivister. De ska dela ut post. Inget annat. Ann-Charlotte Marteus skriver väldigt skarpt i Expressen:

Det faktum att det handlar om valsedlar gör denna manifestation särskilt obehaglig. I en demokrati får man rösta som man vill, på vad man vill - inte enbart på partier som är godkända av regering och riksdag. Eller Posten. Eller valfri Putin.

Ponera att det vore upp till varje enskild brevbärare att bestämma vilken post som "förtjänar" att delas ut. Vad de själva tyckte var OK, och som inte kändes "kränkande". Postgången skulle haverera. Moderater som inte vill S-märkt material, miljöpartister som inte vill ha att göra med Kristdemokraternas valsedlar, kommunister som inte vill att vi ska rösta alls... Postens kommunikationschef har förstått detta. Men uppenbarligen inte all personal.
När SD betalar för annonsplats i tunnelbanan blir SL nedringt. Människor känner sig kränkta. Dessa människor måste ställa sig frågan vad demokrati egentligen handlar om. Vem den är till för.

Ann-Charlotte Marteus fortsätter:

Vet de ingenting om demokrati? Har ingen lärt dem att demokrati är något annat än en stor, varm, enig, Bris-sanktionerad gruppkram? Demokrati handlar om att åsikter får brytas fritt mot varandra utan straff, blodsutgjutelse och statskupper. Tolerans handlar om att tolerera, det vill säga att uthärda sådant som man inte gillar.

Det är en synnerligen relevant fråga, och jag tror att Marteus är något på spåren. Många unga i dag har en förvrängd bild av vad demokrati är. De uppfattar den som en rättighet att göra sin röst hörd, inte att ge åsiktsmotståndare samma rätt.

Detta är djupt problematiskt eftersom det i kombination med den svenska kränkthetskulturen krymper en redan smal åsiktskorridor och i praktiken inskränker yttrandefriheten. Även om det inte är olagligt för vissa partier att hålla möten eller bedriva en politisk verksamhet, blir det i praktiken omöjligt eftersom motståndarsidan bekämpar dem med antidemokratiska metoder.

Det är lite tröttsamt att ständigt behöva rycka ut till nazisters, sverigedemokraters och andras försvar. Men jag gör det därför att jag vet att jag har rätt. Demokrati handlar inte om att känna sig kränkt av en valaffisch och kräva att den plockas ned. Det handlar inte om att tysta meningsmotståndare, att riva ned valaffischer, göra åverkan på valstugor eller kasta tårtor i ansiktet på politiker. De som ägnar sig åt sådant har med önskvärd tydlighet lämnat walk-over i debatten. De har förlorat.

Demokratin kan inte försvaras framgångsrikt på detta sätt. Resultatet blir en politisk polarisering, en ökad förbittring och i förlängningen sannolikt ökat stöd för extrema partier. Då hamnar vi ännu längre från vad yttrandefrihet och demokrati egentligen handlar om, nämligen det öppna samtalet.

Kanske är det precis detta som dessa vänsteraktivister innerst inne önskar.

Därför röstade jag på Piratpartiet

Jag har nu gjort det jag inte gjorde 2009 - röstat i Europaparlamentsvalet.

Efter fem år har Piratpartiet visat att det behövs i parlamentet, och att det går att göra skillnad. Inte alltid, men ibland. Att det går att stoppa dåliga förslag. Inte alltid, men ibland.

Piratpartiet är från svenskt håll den enda sanna oppositionen i Europaparlamentet i frågor som rör personlig integritet och friheten på internet. Moderaterna och Socialdemokraterna struntar i dessa frågor. Kristdemokraterna förstår dem nog inte ens. Folkpartiet vill fortsätta att ohejdat bygga ut EU-staten och därmed öka överstatligheten. Häromkvällen svor FP:s toppkandidat Marit Paulsen trohet till euron också.

Sverigedemokraterna är EU-kritiskt, men det är oklart i vilken grupp de kommer att hamna. Och framför allt om deras kandidater har kapacitet att navigera genom det besynnerliga EU-maskineriet. Det har Christian Engström och Amelia Andersdotter bemästrat.

EU är inte lätt för gemene man att förstå sig på. Det är snårigt, byråkratiskt, komplicerat och inte sällan obegripligt. Det är därför inte så konstigt att valdeltagandet är lägre än i riksdagsvalet. Jag förstår dem som väljer att inte rösta alls, i synnerhet som en protest mot EU. Men jag tycker att vi nu kan säga att det spelar roll vilka som sitter i parlamentet.

Många väljer att rösta på samma parti som i valet till riksdagen, men det är värt att stanna upp och titta på kandidaterna och vad de vill. Ty valet till EU-parlamentet är i mycket större utsträckning ett personval än våra svenska val.

Här kan du läsa mer om vad Christian Engström och Amelia Andersdotter gjort under sina fem år i EU-parlamentet. Och här kan du läsa Sveriges Radios intervju med Christian Engström.

Glenn Greenwald intervjuad

Democracy Now intervjuar prisbelönte journalisten Glenn Greenwald, högaktuell med boken No place to hide (köp här) om massövervakningen.

Allt är så oerhört upprörande. NSA:s mål är att samla in all information om oss, dygnet runt. Och de är på väg att lyckas.

Se den här.

#GranskaFi: Vill Fi censurera internet?

Att Fi är ett intoleransens parti är vida känt. Alltfler tycks ha fått upp ögonen för vad partiet egentligen vill, och hur pass sektliknande det är. Det är bra att vi äntligen börjar se en viss granskning av Fi.

I dag uppmärksammas att fyra av partiets åtta toppkandidater till Europaparlamentet vill förbjuda pornografi. För den som följt den feministiska debatten om porr och sett hur kopplingar görs till prostitution och våld mot kvinnor, är detta ingen överraskning.

Det är dock inte bara porren som får stryka på foten om Fi får bestämma. Partiet har ett brett åtgärdsförslag:

Fi ska verka för att en lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam införs.

Fi ska verka för att strippklubbar förbjuds.

Fi ska verka för att hotell ska vara porrfria.

Fi ska verka för att myndigheter och statliga bolag inför riktlinjer för porrfria hotell, mot porrkonsumtion samt sexköp i samband med tjänsteresa.

Fi ska verka för att lagstiftningen kring pornografi ses över och att möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds.

Fi ska verka för att barn under 18 år inte får utnyttjas i något pornografiskt sammanhang. Lagstiftningen ska ses över och skärpas så att det handlar om faktisk ålder och inte är en bedömningsfråga.

Fi vill förbjuda eller reglera det mesta som har med kommersiellt sex att göra. Ett särskilt ont öga har partiet som synes till porren, som vissa menar är ett slags våld mot kvinnor. Därför vill Fi inte bara bekämpa möjligheten att välja vuxenkanaler när du vistas på hotell utan också "verka för att lagstiftningen kring pornografi ses över och att möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds."

Det sistnämnda är intressant. Hur detta ska gå till vet nog partiet inte ens självt. Eftersom porren i princip enbart finns på internet numera måste rimligen någon sorts nätcensur införas, antingen genom ett förbud eller genom ett blockeringssamarbete mellan polis och internetoperatörer (liknande det så kallade barnporrfiltret).

Enligt Gudrun Schyman finns tydliga "kopplingar mellan pornografi, prostitution och trafficing (sic)". Vilket är ett påstående som hon tagit direkt ur rumpan. Men det gäller i och för sig det mesta som Fi tycker och tänker.

I stället för plurism och tolerans - förbud och intolerans. I stället för frihet och acceptans - regleringar och påbud. Sådan är Feministiskt initiativs politik. Den har egentligen väldigt lite med kvinnlig frigörelse att göra.

Läs även:
Västervikstidningen, Svenska Dagbladet, Christian Engström (PP)

SVT:s bidrag till valrörelsen

Det är valår, och det ska märkas. Både vad gäller partiernas utspel och mediernas bevakning av dem. Men jag trodde inte att det skulle märkas i ett program som Vetenskapens värld.

SVT sände i går ett program som handlade om hur de ekonomiska klyftorna växer i Sverige och hur ojämlikhet dödar. Ja, självfallet intervjuades författarna till boken Jämlikhetsanden.

Bilden som målas av Sverige är dyster. I flera decennier har inkomstklyftorna ökat. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. För 30 år sedan slog Sverige världsrekord - i jämställdhet. Sverige, får vi veta, var ett föregångsland. På 70-talet var klyftorna mindre. Då var det bra.

Att Sverige var ett fattigare, tråkigare och mycket mer slutet land då än i dag, att dagens arbetare åtnjuter både en högre levnadsstandard och mer frihet i sina liv än vad deras föräldrar gjorde på 70-talet bekommer inte programmets skapare. Myten om det rättvisa samhället som en svunnen epok upprätthålls strikt.

I programmet framträder en timanställd undersköterska, sedermera sjukskriven för utbrändhet. Hon påstår att det inte finns några skyddsnät i Sverige eftersom hon råkar ligga över normen när Socialtjänsten gör sin beräkning vid ansökan om ekonomiskt bistånd.

Påståendet är befängt. Det är sant att det ekonomiska biståndet, kallat socialbidrag, inte har följt inflationen. Men Sverige har ett väldigt bra socialt skyddsnät, och utbyggda bidragssystem i form av bostadsbidrag, barnbidrag och andra förmåner. Detta kan bli ansenliga summor för den som exempelvis är berättigad till fullt bostadsbidrag och flerbarnstillägg.

SVT spinner vidare på programmet. Medelinkomsttagare betalar hög skatt, hävdas det. Och det är riktigt. Men medan udden onekligen riktas mot Alliansen (som har sänkt skatterna för alla som arbetar, vilket blivit mest i kronor räknat för höginkomsttagarna), frågar sig inte SVT vilken politik som skulle ändra på detta. Inget riksdagsparti föreslår ju några skattesänkningar alls längre.

Vänsterpartiet vill höja inkomstskatterna. Socialdemokraterna går också till val på högre skatter, även om de alltid lyckas få det att framstå som om endast miljonärer kommer att påverkas. Så är det emellertid inte, och har aldrig varit. Välfärdssystemet finansieras huvudsakligen av låg- och medelinkomsttagare. När Pär Nuder var socialdemokratisk finansminister var han ärlig nog att konstatera detta. Högskattestaten förutsätter höga skatter på den breda allmänheten. Antalet rika i Sverige är nämligen alldeles för få.

Ett program på bästa sändningstid som förespråkar, ja propagerar, för lägre inkomstklyftor (det vill säga högre skatter på arbete och utbildning) och riktar udden mot regeringen, borde vara lite känsligt under ett valår. SVT tycker sig ha gjort ett vetenskapligt inslag (och således placerat det under vetenskapsredaktionen), men det är i allra högsta grad politiskt.

För att verkligen göra en poäng av programmets slutsatser passar SVT också på att presentera en Sifo-undersökning om "klyftorna i samhället" i dag. På statstelevisionens hemsida kan vi läsa att  "svenskarna vill ha mindre klyftor" och att "svaret var tydligt": 70 procent.  Det är ganska anmärkningsvärt att SVT så ogenerat gör detta under ett valår.

Hur blev det så här då? Tja, programmets reporter Jens Ergon är tidigare Attacaktivist och medförfattare till boken En annan värld är möjlig. Inte direkt den fria kapitalismens varmaste supporter.

Men jag tror inte att vare sig redaktionen på Vetenskapens värld eller beställarna av Sifo-undersökningen konspirerat för att gynna de rödgröna i höstens val. Sanningen är nog enklare än så, nämligen att de tar vänsterperspektivet på ekonomiska olikheter som helt okontroversiellt, som ett defaultläge, och över huvud taget inte reflekterar över att det kan ses som politiskt.

För alla vill ju ha jämställdhet. Då kan ingen vara för klyftor. Alltså vill alla ha högre skatter. Det blir ett kanonprogram, det här...!

Tidigare bloggat:
Vänsterns välfärdslögner