Efter Piratpartiet

EU-valet blev ett slag i mellangärdet. Piratpartiet åkte ur.

Det har varit en tung arbetsvecka, fylld av besvikelse och grubblerier. Vad är nästa steg? Finns det något? Jag oroar mig inte så mycket för Piratpartiet som för var hela integritetsdebatten tar vägen nu när integritetsvännerna i Sverige förlorat en så viktig plattform som Europaparlamentet.

Piratpartiet tappade över 130 000 röster (Fi vann för övrigt ungefär lika många, men hur många f.d. piratväljare som gick dit vet jag inte). Orsakerna till debaclet blir upp till partiet att analysera. Integritetsfrågan, som borde vara hetare nu än 2009, vann uppenbarligen inga röster.

I klartext betyder detta att partiet misslyckades med att kommunicera hur viktiga frågorna om rätten till personlig integritet och ett fritt internet är. Orsaken är nog ganska enkel. Det är väldigt komplicerade frågor. Inte moraliskt, förstås, men tekniskt.

Den massövervakning som avslöjades av Edward Snowden är väldigt teknisk till sin karaktär, och när man ska förklara för människor hur övervakade de är tvingas man till tekniska förklaringar. Glenn Greenwald gör i sin bok ett tappert försök att förvandla kodord, förkortningar och tekniska lösningar till en begriplig massa för lekmän. Det är inte helt lätt - jag skulle gissa att många som läser boken irrar bort sig bland alla kopierade diagram och presentationer som fyller Greenwalds bok.

Tyska Piratenpartei knep ett mandat i EP. Det betyder att de frågor som Christian Engström och Amelia Andersdotter stridit för kommer att vara representerade. Det är också glädjande att Fredrick Federley tar Centerpartiets mandat i stället för den betydligt mer traditionelle Kent Johansson. Även om Federley kanske kommer vara för upptagen med djurhållningsfrågor för att hinna fokusera på integritetsfrågorna.

Det finns mycket kvar att göra. Den svenska FRA-lagen är kvar. Datalagringsdirektivet kan komma att återupptå, och i vilket fall har den svenska regeringen inte brytt sig om att föreslå att datalagringen ska upphöra. Det hårt kritiserade TTIP-avtalet väntar.

Att i detta skede förlora två integritetskämpar i Europaparlamentet är ett stort bakslag. Piratpartiet riskerar att bli än mer marginaliserat i debatten. Som det ser ut nu lär denna lucka fyllas av partier på vänsterkanten som främst är intresserade av frågorna som ett led i att kritisera den borgerliga regeringen (och som snart kan sitta i en rödgrön regering i vilken Socialdemokraterna är lika stora övervakningsförespråkare som Alliansens partier).

Men det finns något att lära av Piratpartiets nederlag: Integritetsfrågorna måste förklaras på ett mycket bättre sätt för att vinna allmänhetens gehör. Jag tror nämligen att de flesta i grunden önskar ett privatliv. Massövervakningens subtilitet gör emellertid att de inte uppfattar sig som övervakade.

Vi måste lyckas förklara varför rätten till ett privatliv är så viktig att slå vakt om, och varför ett fritt internet är avgörande för demokratin nu och i framtiden.  Lyckas vi inte med detta, är det snart ute med den personliga integriteten. Då har politikerna allmänhetens tysta godkännande för fortsatt massövervakning.