Farliga sanningsägare

Det är farligt att säga sanningen om sanningen innehåller komprometterande information om mäktiga människor. Om du gör det, riskerar du inte bara din frihet utan också hela din existens. De som gör det ska därför inte bara hyllas - de ska skyddas.

Julian Assange sitter fast på en ecuadoriansk ambassad i London. Chelsea Manning avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff. Edward Snowden skulle fly till Ecuador men fastnade i Ryssland då amerikanska myndigheter drog in hans pass och pressade Kuba så hårt att Snowden inte kunde lita på att en mellanlandning där var säker. Hans ettåriga asylvisum går ut i juli och därefter är hans framtid ytterst osäker.

Att avslöja makten, att säga sanningen om vad våra demokratiskt valda ledare har för sig bakom vår rygg och i vårt namn, har ett väldigt högt pris. Du blir utfryst och jagad - om nödvändigt över hela världen.

Även journalister jagas och hotas när de granskar makten. The Guardian fick påhälsning av den brittiska säkerhetstjänsten och tvingades förstöra datorer och hårddiskar, och i andra fall har journalister som tar emot hemligstämplat material från sina källor klassats som "medhjälpare".

Glenn Greenwald bor i Rio. Hans kollega under Snowden-storyn, Laura Poitras, bor i Berlin då hon var rädd för att hennes filmer skulle leda till åtal. Greenwald dröjde ett år efter Snowdens avslöjanden innan han återvände till USA. Han har den senaste tiden åkt runt och promotat sin bok No Place to Hide (som heter Storebror ser dig på svenska och som du självfallet måste köpa).

Makten försöker hålla skenet uppe. NSA har varit på charmoffensiv både före och efter Edward Snowdens läckor. FRA har inte velat svara på de viktigaste frågorna. Underrättelsetjänsterna har konsekvent ljugit, förminskat och slätat över i syfte att framstå i bättre dager.

När Stockholm Internet Forum, en konferens för frihet och öppenhet på internet, anordnas bjuds varken Snowden, Greenwald, Guardians redaktör Alan Rusbridger eller datasäkerhetsexperten Jacob Applebaum in. Samtliga stryks från den föreslagna deltagarlistan. Det fanns däremot plats för 450 andra deltagare. Och företrädare för den svenska regeringen, rävarna i hönshuset, deltog och försvarade FRA-lagen.

Massövervakningen kan endast upphöra om det finns en brett folkligt tryck för det. Så länge politikerna inte känner att de riskerar något med att bygga ut övervakningsstaten, så länge underrättelsetjänster tillåts utvecklas till ett slags stat i staten, helt utom demokratisk kontroll, och så länge medborgarna fortsätter att låta sig bli ljugna för, kommer massövervakningen inte bara att fortsätta - den kommer att bli värre.

Varje anständigt samhälle bör skydda dem som med risk för egen säkerhet läcker information om regeringars och företags oegentligheter, maktmissbruk och brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Om dessa brott tillåts fortsätta, och om det anses vara ett värre brott att avslöja dem, har vi ett allvarligt problem i vårt samhälle.

I USA pekas Snowden ut som förrädare och utländsk spion. Det var anklagelser han visste skulle komma. Hantlangare till den amerikanska regeringen, inte sällan så kallade journalister i stora mediebolag, har försökt misstänkliggöra och smutskasta honom sedan de första läckorna kom.

Det är en skam att inget västeuropeiskt land vill ge Snowden asyl. Det är pinsamt att Sverige, som ser sig som ett av världens främsta IT-länder, hellre sitter i sin amerikanska husses knä än prioriterar just de fri- och rättigheter som över huvud taget gör internet möjligt.

Den största faran nu är att den massiva övervakning som NSA och dess allierade riktar mot oss alla, varje dag, året runt, ska väcka en känsla av defaitism och apati. Att vi ska känna att vi inte kan göra något mot denna övermäktiga fiende.

Men Edward Snowden visade faktiskt att en enda person, på rätt plats och med rätt motiv, kan förändra väldigt mycket. Det är upp till oss att förvalta hans arbete för en värld där staten inte har rätt att veta allt om dig hela tiden.