Regeringen uppmärksammar SFI-fiaskot

"Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt."

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte - förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

Sverige har valt att diskriminera sexsäljarna

I dagens SvD skriver moderaterna Beatrice Ask och Elena Drenjanin att Sverige "fått gehör" för den svenska hållningen i sexhandelsfrågan då EU:s regionkommitté lyft fram förbud mot köp av sexuella tjänster som en åtgärd mot människohandel.

Enligt Ask och Drenjanin ger kommitténs yttrande uttryck för "en europeisk samsyn rörande sambandet mellan prostitution och människohandel". Så är det emellertid icke. Om de tror att resten av EU ska följa efter Sverige ägnar sig artikelförfattarna åt rent önsketänkande.

Sverige är ganska ensamt i Europa om sin moralistiska repressionsmodell. Inte ens i Norden finns en samsyn. Norge har följt - och gått längre än - det svenska exemplet. Men i fjol beslöt Lagrådet i Danmark att inte rekommendera kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Detta av hänsyn till sexsäljarnas situation, som försämras av ett sexköpsförbud.

I Sverige har politikerna valt att bortse från sexsäljarens situation och enbart fokusera på en radikalfeministisk tolkning av sexhandel: mannens (strävan efter) makt över kvinnan.

I vanlig ordning demonstrerar sexköpslagensa försvarare en slående oförmåga att se skillnad mellan frivilligt och ofrivilligt, vuxna människors egna val å ena sidan och tvång å den andra. Det är tröttsamt att debatten i Sverige inte har kommit längre än så. Samtidigt illustrerar det hur lövtunn argumentationen faktiskt är.

Det brukar sägas att sättet på vilket vi behandlar personer dömda till fängelse säger mycket om vårt samhället i stort. Detsamma gäller tvivelsutan behandlingen av sexsäljarna. Här är Sverige verkligen inte ett föredöme. Riksdagen har valt en väg som fokuserar på köparen men som genom att göra detta helt lyfter bort säljaren ur ekvationen.

Det finns, som jag påpekat tidigare, en alternativ väg: Nya Zeelands. Vi kan stärka sexarbetarnas rättigheter genom att avkriminalisera sexköp och koppleri. Vi kan välja att lägga makten och rätten hos sexarbetaren. Ge dem rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Ge dem rätten att kräva kondom vid samlag.

Om vi är intresserade av effekterna av en annan politik, finns utvärderingar att ta del av (bland annat i Nya Zeeland, se PDF). Men för politiker som Beatrice Ask och Elena Drenjanin, för att nämna blott två, är det viktigare att "sända signaler" än att arbeta evidensbaserat.

Det säger förstås en hel del om deras oförmåga att ta till sig fakta. Det säger också mycket om deras människosyn. De har valt diskriminering och stigmatisering framför skademinimering och empowerment.

Inga nya idéer

Som vi tidigare sett ska Socialdemokraterna fokusera på jobben och skolan i valet 2014. Det kan verkar som givna prioriteringar. Arbetslösheten är fortsatt hög och varselvågen har kanske bara börjat. Resultaten i den svenska skolan sjunker och lärarna på högskolor och universitet klagar över att studenterna inte bara saknar förkunskaper utan alls har svårt att förstå svenska.

Men Socialdemokraterna har inte mycket att erbjuda. De vill inte underlätta för företag att anställa genom att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I skolan vill S åter satsa på en högskola för alla, det vill säga precis som det som delvis bidragit till de problem vi ser i dag.

Nu presenterar Stefan Löfven dessutom förslaget på en skolplikt till och med gymnasiet. Är detta resultatet av sex års vidareutvecklad skolpolitik? Jan Björklund kallar förslaget "ett luftslott".

Alltför lång tid vid makten gör ofta att idéutvecklingen går i stå. Därför kan det vara positivt att sitta i opposition ett tag, att tvingas tänka nytt och våga utmana. Men efter sex år i opposition har Socialdemokraterna inga nya idéer. Det är faktiskt ganska ynkligt att se.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det heller inte bra att Sverige både har en visionslös regering och en idélös opposition. Det är inte kul att vara väljare.

Barnbidraget borde inte behövas alls

Det borde vara en självklarhet att miljonärer inte får bidrag från staten. Ändå har de fått det i 65 år, påminner Joakim Holmertz från Liberala ungdomsförbundet på Brännpunkt.

Det handlar förstås om barnbidraget. Argumentet för att ge barnbidrag till alla familjer, oavsett inkomstnivå, är att pengarna är till för barnen. Nu vet vi emellertid att familjer med höga inkomster, som inte har behov av bidraget för att klara de nödvändigaste utgifterna, väljer att spara dem på ett konto så att barnen när de växer upp får ett startkapital. Barnbidraget blir då inget annat än skattebetalarnas gåva till välbeställda familjer.

Holmertz föreslår att ett tak införs för hur mycket ett hushåll får tjäna och ändå lyfta barnbidrag. Det vore ett steg i rätt riktning men öppnar samtidigt för problematiska marginaleffekter. Tänk den som hamnar på fel sida om taket med minsta möjliga marginal.

Personligen tycker jag att barnbidraget borde vara helt onödigt för alla som arbetar, särskilt nu när inkomstskatterna har sänkts så pass att personer med normalinkomster har fåttbehålla motsvarande en månadslön extra varje år.

Målet måste vara att barnbidraget således avskaffas helt och hållet. Den som skaffar barn måste rimligen se till att ha råd med den kostnad det innebär att vara förälder. Men säg den politiker som vågar lufta den tanken.

Nu ska alla med igen

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven fick nyligen chansen att redogöra för partiets profilfrågor framgent. Svaret blev: jobb och utbildning.

Frågorna hänger ihop. Socialdemokraternas mål är att alla fler ska bli behöriga till gymnasiet och att fler ska ta studenten. Minst varannan ska läsa vidare efter gymnasiet. Så ska fler också få jobb, är tanken. På SVT:s fråga om vad som ska hända med de som faktiskt inte vill plugga vidare svarade Löfven bara att det gäller dem också. Alla ska med.

Stefan Löfven är noga med att påpeka att det inte handlar om att pressa eleverna (högre krav vore ju en hemsk tanke). Målet är att fler ska läsa vidare och göra det "utifrån sina förutsättningar", menar Löfven. Kort sagt ska Sverige ha en högskola för alla.

Vad krävs för att helst alla både ska vilja och kunna plugga vidare? Att kravnivån på högre utbildning sänks. Just det som redan har hänt och fått katastrofala konsekvenser. Lärare på högskolor och universitet larmar om att studenterna inte bara har bristfälliga förkunskaper i det ämne de ska läsa utan även har så usla kunskaper i svenska att de knappt kan författa en text eller förstå tentamensanvisningar. Detta är konsekvensen av en flummig grundskola och en högskola för alla.

Samtidigt hävdar Fredrik Reinfeldt att Sverige behöver fler enkla jobb men att lönerna inte får sänkas. Tvärtom ska Sverige vara ett land där lönerna höjs. Hur detta ska gå ihop vete fåglarna. Problemet är att vi i dag har en "överutbildad" befolkning utan att det nödvändigtvis betyder att vi har en välutbildad befolkning. De flesta läser vidare, men kunskapsnivåerna i skolan sjunker - vilket resulterat i en "gymnasiefiering" av universitetsutbildningarna.

Det finns inget självändamål i att alla läser vidare efter avslutade gymnasiestudier. Högre utbildning ska finnas för de som är motiverade och har kapaciteten att klara de krav som ska ställas på studenter i en högre utbildning.

För alla som inte är studiemotiverade är praktiska utbildningar, praktik- och traineeprogram tänkbara alternativ. Det enda parti som någotsånär tycks ha greppat helhetsbilden är Folkpartiet.  

Tidigare bloggat i ämnet:
Effekterna av en högskola för alla
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

Sexualisering inget hot

Vi får ofta höra - inte minst från småbarnsföräldrar och feminister - att vårt samhälle är sexualiserat. Implicit i påståendet är att det är något negativt, något vi bör bekämpa. Inte sällan utifrån tesen att sexualiseringen som sådan är skadlig och att "barn måste få vara barn".

Först och främst måste vi skilja mellan ett sexistiskt och ett sexualiserat samhälle. I det förstnämnda bedöms och behandlas kvinnor och män utifrån bestämda värderingar om de respektive könen och diskrimineras och kränks. Det är definitivt något vi ska bekämpa.

I ett sexualiserat samhälle har sex och sexualitet en stor plats även i det offentliga rummet. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Men bilden av samhället som heltigenom sexualiserat känns - om vi blickar utanför kvällsblaskornas slaskiga värld - inte helt sanningsenlig. Tvärtom förblir sex tabubelagt och laddat på många håll, även om devisen "sex säljer"fortfarande gäller och alltid kommer att gälla.

David Camerons tossiga rådgivare i frågor om att "förhindra sexualisering och kommersialisering av barndomen", Claire Perry, hävdade nyligen att föräldrar bör genomsöka sina barns mobiltelefoner och datorer i jakt på sexuella text- och chattmeddelanden - och om det inte räcker stänga av Internet helt. Skälet är förstås de "faror" som lurar i det digitala nätet, inklusive lättklädda popstjärnor som vem som helst kan se på YouTube.

Frågan diskuteras i en artikel i The Guardian. Där hänvisas till studier som visar att problemet med att barn och ungdomar utsätts för sexuellt material är överskattat. I en studie hävdas att endast sju procent av brittiska ungdomar i ålderskategorin 11-16 år har mottagit ett meddelande med sexuellt innehåll (inte nödvändigtvis en bild) och bara fyra procent har sett ett sådant meddelande online. I 12-årsåldern är siffran lägre - under tre procent -  medan den föga förvånande är högre för 16-åringarna.

För radikalfeminister, förstoppade kristna, moralister i alla läger och även upphovsrättsindustrin har porr och sex på nätet - framför allt barnporren - fungerat som argument för att inskränka friheten på Internet. Idén att staten ska ha rätt att blockera sidor med olämpligt innehåll har vunnit terräng och blivit allmänt accepterad - även om motståndsfickor som piratrörelsen finns. Med principen etablerad kan vuxenpornografi framöver komma att bli politikernas måltavla. Bland mycket annat.

Jag är övertygad om att vi bara gör barn en otjänst om vi utmålar naket och sex till något skadligt och farligt, om vi tvingar dem att titta bort från lättklädda videor med Britney Spears eller övervakar deras mobil- och datortrafik. Vi kan fylla dem med skuld och skam genom att peka finger när de av nyfikenhet kommer i kontakt med porr (vilket de flesta kommer att göra förr eller senare). Och varför skulle vi vilja detta?

Att samhället är genomsexualiserat och att detta i sin tur är skadligt för barn och ungdomar har blivit ett axiom. Dels för att de anses ta direkt skada (oklart hur), dels då det skapar press och ångest över att inte passa in eller leva upp till orimliga ideal som de sexualiserade samhället har satt upp.

Tonårstiden är jobbig. Men vi glömmer lätt att tidigare generationer upplevde samma sak, fast under andra förutsättningar. Ungdomar har alltid utsatts för en press från sina föräldrar, staten och samhället i stort. De genom historien mycket fasta könsrollerna lade en enorm börda på såväl pojkar och flickor som män och kvinnor.

Barn och ungdomar i dag möter andra utmaningar i valfrihetens tidevarv. Men de blir knappast lättare att hantera om vuxenvärlden skuldbelägger ungas sexualitet, censurerar och skapar en alternativ verklighet. Barn och unga måste få vara nyfikna och sökande.   

Läs artikeln i The Guardian.

Klimatkatastrof - var god dröj

Det skrivs och pratas väldigt mycket om den annalkande klimatkatastrofen just nu. Det går knappt en dag utan att en brand i Australien, en storm i USA eller bitande kyla i Ryssland förklaras med klimatförändringarna. Konsensus tycks råda: vi bär själva skulden för det extrema vädret (som om det inte funnits tidigare).

Naturskyddsföreningen och andra extremistorganisationer får massor av medietid och slickar sig om munnen. Miljöpartiet kan inte ha bråttom nog att förbjuda eller sönderbeskatta allt som kan tänkas öka uppvärmningen i världen. Frågan är kort sagt åter i mediernas blickfång och det finns tydliga politiska poänger att vinna (Miljöpartiets starka opinionsläge vittnar om detta).

I en norsk forskningsrapport framgår emellertid att även om planetens medeltemperatur steg kraftigt under 1990-talet har uppvärmningen bromsats upp under 2000-talet. Forskarna menar således att det inte pågår någon skenande global uppvärmning, som bland andra Naturskyddsföreningen och Greenpeace hävdar.

Det låter ju som goda nyheter. Självfallet ska teknikutvecklingen uppmuntras så att vi slipper vara beroende av fossila bränslen. Även om människan inte är ensam faktor bakom en stigande temperatur - klimatet har alltid varierat på jorden - är fossila bränslen smutsiga och absolut inget framtidsalternativ. Andra alternativ måste till.

Den norska forskningsrapporten passar dock väldigt illa med mediernas dramaturgi. Gissningsvis kommer den alarmerande rapporteringen därför att fortsätta precis som vanligt. Om det inte redan har skett kommer forskare och debattörer, hängivna den alarmistiska linjen, att stämpla forskningsrapporten som oseriös. Naturskyddsföreningen är snart i TV-rutan igen, var så säker.

The Great Escape

David Cameron var väldigt tydlig i sitt linjetal. Han upprepade sedan budskapet i Davos: Om EU utvecklas till en politisk union vill inte Storbritannien vara med längre.

De är inte ensamma. Enligt en ny undersökning vill 47 procent av danskarna omförhandla sitt medlemskap i EU. Det danska stödet för EU är 52 procent i samma undersökning. Majoriteten, med knapp marginal, vill alltså stanna kvar i unionen. Men EU-skeptikerna börjar få vind i seglen.

Det är utmärkt att Cameron har fört upp frågan om vilken makt EU ska ha över de nationella parlamenten på bordet. Kanske har bollen nu satts i rullning. Allt fler länder kan börja fråga sig vad EU egentligen ger dem och vilken överstatlighet som är rimlig.

Plocka tjockisen

Läget på den koreanska halvön håller gradvis på att bli sämre. Den fullständigt vettlösa nordkoreanska terrorregimen hotar USA med kärnvapen och Sydkorea med "allvarlig fysisk vedergällning" om landet deltar i de skärpta sanktionerna.

Inget annat land i världen hade fått hållas med sådana utbrott och hot. Nordkorea har dock lyckats få igenom sin vilja under lång tid genom att ömsom lova, ömsom hota. Flagranta brott mot ingångna överenskommelser har varit ständigt återkommande.

Hittills har värre konsekvenser för Nordkorea stoppats av Kina, landets enda allierade. Men nu hårdnar tonen även i Beijing. Regimstyrda Global Times konstaterar: "Om Nordkorea utför fler kärnprovsprängningar kommer Kina inte att tveka att minska sitt bistånd [...]".

Detta kan tolkas som en tydlig varning till den nordkoreanska regimen och ett tecken på att tålamodet inte är hur stort som helst i Beijing. Men några "extrema santkioner" kommer Kina inte medverka till, låter tidningen oss förstå. Därmed tycks dörren, åtminstone för tillfället, stängd för några mer långtgående åtgärder mot den stalinistiska tokregimen.

Men ledaren i Global Times har ändå en ton vi inte sett tidigare: "Låt Nordkorea vara 'argt'", skriver tidningen. "Vi kan inte vara stillasittande bara för att vi oroar oss för hur [vår reaktion] kan påverka de kinesisk-koreanska relationerna."

Kina önskar en stabil halvö, lägger tidningen till, men det är innebär inte världens undergång om det blir problem där. Det betyder att Kina skulle kunna leva med försämrade relationer med Nordkorea. Det är trots allt Kim Jong Un som är mest beroende av Kina. Inte tvärtom.

Det kanske börjar bli dags att plocka tjockisen för gott. Helst innan den paranoida regimen lyckats bestycka sina missiler med kärnvapen.

Invandringens kostnader och vinster

Med risk för att ånyo bli beskylld för att vara "inte liberal utan konservativ nationalist" som älskar nationalstaten och sviker de liberala idealen, vill jag åter lyfta frågan om fri invandring. Denna gång utifrån den debattartikel som Tino Sanandaji har fått publicerad i DN.

Det finns i mitt tycke från liberalt håll en ganska naiv hållning i frågan. I boken Migrationens kraft hävdar författarna att invandring är självfinansierande och att ju mer olika oss invandrarna är, desto bättre. Sålunda landar de i slutsatsen att det faktum att "Afghanistan, Somalia och Irak är stora ursprungsländer bådar alltså gott."

Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara särskilt positivt för Sverige som land att ta emot särskilt många migranter från just dessa länder. Rimligen borde det ur ett rent ekonomiskt perspektiv vara precis tvärtom. Ju större kulturskillnader, desto svårare att integreras i det nya samhället. Ju lägre utbildningsnivå, desto svårare att få ett arbete. Det är således ingen slump att arbetslösheten är anmärkningsvärt hög just bland somalier i Sverige.

Det är självfallet uteslutande positivt om ett land tar emot högutbildade personer som snabbt kan komma i arbete och på så vis bidra till tillväxten och välståndet.

Per Ankersjö, liberal centerpartist som jag respekterar högt, replikerar mot Sanandajis smått konspiratoriska tes att Johan Norberg ligger bakom Centerpartiets idéprogram. Jag lämnar den fåniga debatten därhän och fokuserar i stället på själva huvudfrågan.

"Där Sanandaji ser kostnader ser vi människor. Människor med kraft, viljor och rättigheter. Vår utgångspunkt kommer alltid vara att dessa människor är precis lika mycket värda som de människor som råkat födas i ett rikt och tryggt land som Sverige."

Detta kärnfulla Ankersjös citat förpliktigar. Det innebär i praktiken att alla sociala stödsystem från dag ett tillhör den som flyktinginvandrar i lika hög grad som den som bott i Sverige i hela sitt liv och betalat skatt. Om vi inte låtsas som att alla som kommer hit från Syrien, Afghanistan och Somalia kommer att arbeta och försörja sig själva - ens efter tio år - vet vi att vissa grupper har väldigt svårt att komma ut i en egen försörjning.

Ankersjö vet att det krävs stora strukturella förändringar för att idén om ökad invandring - och på sikt fri sådan - ska kunna bli realistisk och är noggrann med att påpeka detta. Som jag skrivit tidigare behövs stora förändringar på en rad områden, där bostadsområdet är ett och arbetsmarknaden ett annat.

Min inställning är att den som vill leva sitt liv i Sverige ska få göra det. Sverige har oerhört mycket att tjäna på att människor från andra länder och kulturer kommer hit. Men han eller hon ska inte förutsätta att svenska skattebetalare ska stå för fiolerna i år efter år. Vi måste alla förutsättas bära våra kostnader och försörja oss själva.

Detta om något är en liberal princip. Och den handlar förstås i lika hög grad om välfärdssystemet som sådant som om inställningen till immigration.  

Lyssna på debatten mellan Johan Norberg och Tino Sanandaji i Studio Ett.

Tidigare bloggat:
Ängslig migrationsdebatt
Låt oss prata flyktingpolitik

En fräck skönhet

Hondas designers verkar befinna sig i något slags bipolärt tillstånd med höga toppar och djupa dalar. Ibland skapar de oerhört fula bilar, men ibland blir det riktigt snyggt. Som nu.

Konceptmodellen av kommande Honda Urban SUV är ett exempel på design i den högre skolan. De påminner lite om när Saabs designers haft en bra dag på jobbet. Fronten är dödsläcker och bakdelen är faktiskt ganska lik Saab 9-4X.

Gissar på en fet prislapp på denna, men det kanske den är värd. Hondas mini-suv ska lanseras i Japan i slutet av året. Resten av världen får vänta till 2014.

Frihetsfrontens talarkväll: januari

På årets första talarkväll med Frihetsfronten talar Jan Sjunnesson, lärare och skribent, kring sin kommande bok The Swedish Story – From extreme experiment to normal nation.

Tid: Torsdag 24 januari kl 19 håller Frihetsfronten talarkväll.
Plats: Frekens gränd 2, Gamla stan, Stockholm. (Ingång genom plåtdörren till källaren. Frekens gränd är en tvärgata till Skeppsbron, mellan Slussen och slottet.)

Öl finns till försäljning (mot kontant betalning) under talarkvällen. Efteråt blir det barhäng i Gamla stan.

Alla är välkomna!

Sverige bör följa Camerons väg

David Cameron höll av allt att döma ett riktigt bra linjetal om EU. Han exemplifierade en rad viktiga områden som EU inte borde lägga sig i och förklarade att om inte unionen förändras kan Storbritannien gå ur.

Cameron lovade att britterna ska få folkomrösta om att stanna kvar eller gå ur EU efter parlamentsvalet 2015. Det blir alltså, om vi tar honom på orden, en omröstning om det brittiska medlemskapet. Inget fegt mellanalternativ.

Innan dess vill dock Cameron försöka förhandla om Storbritanniens villkor i unionen, detta i syfte att försöka blidka den EU-kritiska hemmaopinionen.

Cameron själv vill alltså inte lämna EU. Egentligen. Men han anser att unionen har drivit i fel riktning, att de enskilda medlemsstaterna har förlorat makt till Bryssel i alltför många frågor och att medlemsstaternas olikheter måste respekteras. Antalet onödiga lagar och regler har vuxit utom all kontroll. Harmonisering måste inte råda på alla områden.

De svenska reaktionerna har varit ganska typiska. EU-minister Birgitta Ohlsson kallade David Camerons tal "sorgligt", men gjorde inget övertygande intryck när hon intervjuades i Sveriges Radio. Carl Bildt använde tydligen ordet "rörigt". Moderaten Gunnar Hökmark menar att Cameron underskattar möjligheten att i Bryssel få ett Europa "som är bra och mer konkurrenskraftigt".

Problemen med Hökmarks påstående är att vi under så långt tid har sett att de reformvänliga krafterna i EU inte får någonting gjort. Det finns helt enkelt inget reformtryck att tala om och därför ingen trovärdighet i påståendet att EU kan bli "smalare och vassare" (för att använda en uttjatad borgerlig paroll).

Jag har slutat tro på att EU kan reformeras inifrån. I likhet med britterna borde även svenska folket få säga sitt om sitt lands medlemskap. Om britterna röstar för utträde 2016-2017 kommer det att ge eko i hela unionen och sannolikt stärka de EU-skeptiska krafterna i andra länder. Även vi svenskar borde få frågan.

Andra bloggar:
HAX

Journalistikens kris

"I vår felrapporterade värld är Israel-Palestina en kontinent, liksom USA, medan resten av planeten är någon sorts bihang varifrån man vid behov kan hämta notiser för att fylla ut sidorna."

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är världens just nu värsta konflikt - den värsta sedan andra världskriget. Medierna fortsätter emellertid att fokusera på Israel-Palestina-konflikten i år efter år (med ett kortare instick om Syrien just nu). Om den skeva medierapporteringen skriver Håkan Lindgren i dagens understreckare (läs den!).

Det sägs ofta att al-Qaidas krig grundas i islamisternas hat för västvärlden i allmänhet och vår frihet i synnerhet. I studien Deadly Vanguards (2009) skriver tre forskare att i al-Qaidas terroristattacker under åren 2004-2008 var 88 procent av offren muslimer. Med detta i åtanke blir det svårt att hävda att attackerna riktar sig mot västvärlden. Alternativt är al-Qaida några av världshistoriens klantigaste krigare.

Ett grundläggande problem är mediernas lathet eller bekvämlighet. Jonathan Stray undersökte härom året 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat men bara 0,9 procent (sju stycken) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De allra flesta artiklarna i ämnet hade alltså producerats av journalister som helt sonika skrivit av varandra.

Exemplet är ingalunda unikt. I Sverige är det tydligt hur mycket material som härstammar direkt från TT. Det produceras över huvud taget väldigt lite granskande journalistik. Och när den väl produceras vill medierna ha en tydlig konflikt som är lättillustrerad för läsaren/tittaren. Det måste finnas en god sida och en ond sida. Därför var det väldigt lätt att rapportera från Irakkriget men är desto svårare att täcka konflikten i Kongo.

Är det inte just detta, att begripliggöra komplicerade skeenden, som ska vara journalisternas uppgift och eventuella talang? Vem som helst kan skriva av en TT-nyhet. Vem som helst kan återge vad någon annan berättat. Om det är allt majoriteten av journalisterna ägnar sig åt, vad skiljer dem i så fall från de av somliga så föraktade bloggarna? Tvärtom kan det vara i bloggosfären intressanta nyheter som avviker från mainstreamrapporterigen hittas i dag.

Det hävdas ständigt att tidningarna vill satsa på fördjupning för att överleva. SVT:s Aktuellt hade samma uttalade mål när programmet nylanserades. Men är det någon som tycker sig ha fått en bättre och mer detaljerad bild av världen efter att ha tittat på Aktuellt eller läst Dagens Nyheters utrikesdel på sistone?

Lägg ned licenssystemet nu

Turerna kring public service fortsätter.

I ett remisssvar till public service-utredningen föreslår SVT:s chef Eva Hamilton att SR och UR slås ihop. Och redan i februari kommer SVT börja sända allt material direkt på nätet via SVT Play.

I praktiken innebär det senare att den som inte har någon TV och därmed inte behöver betala TV-avgift får tillgång till SVT:s hela utbud ändå.

Lite märkligt blir det, förstås. Om det någonsin funnits anledning att betala TV-avgiften har den definitivt försvunnit nu. Vad - om något - som ska ersätta licenssystemet har regeringen ännu inte bestämt. Spänningen är olidlig.

Ny jämställdhetspolitik?

Det är bara två dagar sedan Nyamko Sabuni fick en DN Debatt-artikel om lagstiftad kvinnlig representation i företagens ledningsgrupper publicerad. I dag meddelade hon sin sedan länge planerade avgång. Var det månne detta lagförslag hon ville ha som sitt politiska testamente?

Ny jämställdhetsminister blir Maria Arnholm. Jag vet inte mycket om henne, men vänsterbloggares positiva reaktioner gör mig lite orolig. Arnholm vill prioritera kampen mot löneskillnaden mellan män och kvinnor och till skillnad från Sabuni kallar hon sig feminist. Och är givetvis så politiskt korrekt som  en ny minister förväntas vara.

Frågan är hur regeringens jämställdhetspolitik påverkas av valet av ny minister. Vad kommer att skilja henne från en presumtiv socialdemokratisk jämställdhetsminister? Ganska lite, är en inte alltför vild gissning.

Kalla plus- och varma minusgrader

Vi gnäller gärna över kylan i Sverige (förutom alla i glesbygd som tycker att den är mysig). När det, som häromdagen, är 16 minusgrader i Stockholm är det ganska kallt. Hemma i lägenheten är det däremot varmt och skönt. Så pass att man nödgas skruva ned värmen för att inte svettas.

I Kina ser det annorlunda ut. Sverige har visserligen avsevärda temperaturskillnader mellan Ystad i söder och Haparanda i norr, men i Kina är skillnaden mellan norr och söder gigantisk. Det går inte att jämföra Guangzhou i söder med Harbin i norr.

Därmed inte sagt att människorna i söder inte fryser. De har nämligen ingen värme hemma. Det är inte ovanligt att kineser därför klär på sig flera lager med kläder de dagar det är rått och kallt ute.

Nedanstående karta visar vilka delar av Kina som har centralvärme - den blå delen har det inte. Just nu, mitt i vintern, är det inte alltid så angenämt.

Lokko är loco

Debatten om den så kallade barnfattigdomen, vilken vissa föredrar att benämna social och ekonomisk utsatthet, fortsätter. 

Debattörer på vänsterkanten hänvisar gärna till Tapio Salonen för vetenskaplig legitimitet och det är på hans forskning som Rädda Barnen bygger sina uppgifter. Salonen skriver ett sansat inlägg i ämnet på Brännpunkt.  

Alla tycks plötsligt vara ense om att vi inte har hundratusentals hungrande och frysande barn i Sverige. Så långt kanske Janne Josefssons reportage fått önskvärd verkan. Men på frågan hur många fattiga barn det finns i vårt land blir svaret att det beror på hur man räknar. Salonen väljer att inte använda EU:s fattigdomsmått (60 procent av medianinkomsten) utan i stället fasta fattigdomsbegrepp som låg inkomststandard och familjer med försörjningsstöd. Detta får konsekvensen att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Den som lever på försörjningsstöd har det väldigt knapert. Om detta råder knappast någon tvekan. Handläggaren utgår från en normberäkning och övriga inkomster påverkar storleken på försörjningsstödet. Men jobbigast är kanske inte den ständiga oron för ekonomin utan den ofrihet som situationen påbjuder. Den sökande kan inte resa bort hur som helst utan måste i princip alltid stå till förfogande. Ansökan görs varje månad och är ett väldigt uppstyrt förfarande där en missad detalj på blanketten kan innebära att pengarna uteblir. 

Det finns ingen väg runt detta. På den som inte försörjer sig själv utan lever på samhällets stöd måste ställas krav. Det största problemet är att försörjningsstödet för så många inte blir en tillfällig inkomst mellan tiden som nyanländ och livet som självförsörjande utan en mångårig försörjning. Och de blir allt fler. Under 2012 betalade Stockholms stad ut ungefär en miljard kronor i försörjningsstöd (fördelningen mellan olika stadsdelar är som väntat oerhört ojämn). Det allra viktigaste - hur dessa människor ska gå från bidrag till egen försörjning - tycks inte intressera någon. 

I motsats till Tapio Salonen menar Andres Lokko att det inte handlar om "statistik eller precisa summor" utan om att Sverige "sakta under det gångna decenniet har förvandlats till - och verkligen beter sig som - ett renodlat klassamhälle". Enligt Lokko är Sverige numera ett "egoistiskt skräckexempel i fritt fall." 

Ord och inga visor. Men vad baserar han denna drastiska analys på? Att de flesta har fått det bättre. Sett ur ett globalt perspektiv har Sverige liten inkomstspridning, men det stämmer att klyftan mellan den övre och den nedre tiondelen har ökat. Den viktiga förändringen är emellertid att vanliga löntagare, den breda massan, har fått det mycket bättre ställt. Synen på vad som är en minimilevnadsstandard har förändrats, vilket förklarar känslan av fattigdom för många. 

Andres Lokko gör som väldigt många andra debattörer: han gnäller utan att erbjuda ett alternativ. Vilket samhälle vill Lokko, Aftonbladets ledarredaktion och andra kritiska röster ha i stället? Om Sverige befinner sig i fritt fall som välfärdsland, vilken topp är det vi faller från? 1990? Eller 1970? Eller rent av 1950? Då var inkomstspridningen betydligt mindre. Sverige var fattigare och mer jämlikt. Flertalet hade det ungefär lika illa. Är det detta samhälle som Andres Lokko, Lars Ohly, Ali "fuck you very much" Esbati och Susanna Alakoski vill ha tillbaka?

Lokkos beskrivning av dagens Sverige är grovt felaktig. Vi har aldrig haft så många stödinsatser till ekonomiskt utsatta familjer som nu. Men fattigdomsdebatten handlar ganska lite om verklighet och desto mer om retorik. Jag ser den framför allt som ett uttryck för frustration från många vars politiska visioner aldrig realiserades och som nu ser ett samhälle där alltfler omfamnar värden som ogillas av den politiska vänstern. 

Problemet är att de inte har något eget trovärdigt politiskt alternativ. Då är det lättare att be granskande journalister dra åt helvete. 

En ickefråga

Nyamko Sabuni har kanske inte varit vänsterfeministernas hackkyckling de senaste åren - hon är trots allt både svart och kvinna och en sådan kan man inte göra narr av lika lätt som en medelålders vit man - men hon har kritiserats för att inte driva jämställdhetsarbetet i samma anda som Margareta Winberg.

Sabuni har vunnit viss respekt från mig genom att dels våga svära i kyrkan och inte kalla sig feminist (trots sin ministerpost), dels propagera mot kvotering. Det är därför ledsamt att konstatera att hon nu tycks ha gett upp kampen och valt att falla in i gamla feministiska tankemallar.

Nyamko Sabuni skriver på DN Debatt att Folkpartiet föreslår lagstiftning för att ställa krav på en jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Denna ickefråga anses alltså så viktig att riksdagen måste lagstifta om den.

Sabuni gör en klassisk vänsterfeministisk maktanalys. Kvinnor har "rätt till mer makt i samhället", tycker hon, och lyfter fram att ekonomisk makt flyttas från politiker till näringslivet (som om detta vore något negativt).

Politikerna ska lösa detta genom att tvinga företag att ha en viss andel kvinnor i beslutande positioner. Vilka som sitter i näringslivets topp torde vara en så ointressant fråga för flertalet människor, både kvinnor och män, att flertalet knappt ens förstår den.

Om det är människors "makt i samhället" Sabuni är ute efter att öka, vad sägs om att låta oss bestämma mer över våra egna liv? Vad sägs om att ge tusan i att lägga er i vilka vi lever med och under vilka former? Vad sägs om att inte moralisera över vad vi stoppar i oss? Vad sägs om att ge ungdomar rätten till sin sexualitet? Vad sägs om att låta oss uppfostra våra barn som vi själva önskar? Vad sägs som att ge oss vårt privatliv tillbaka?

Den kollektivistiska synen på människor är ovärdig en jämställdhetsminister som kallar sig liberal. Men det är ju inget som är liberalt med Folkpartiet numera - strålande undantag som Mathias Sundin till trots.

En kinesisk bil

Japan gjorde en beundransvärd uppryckning efter det katastrofala nederlaget i andra världskriget och blev världens elektronikland nummer ett. Men landet har varit inne i en ekonomisk jämmerdal under många år nu och inte blir det bättre av att kineserna, till följd av konflikten runt fiskaröarna (钓鱼岛), bojkottar japanska varor.

Det krisar i flera av de stora japanska jätteföretagen. Jättarna Sony, Panasonic och Sharp har alla enorma ekonomiska problem. De tre elektronikföretagen gjorde en samlad förlust under fjolåret på ofattbara 121 miljarder kronor. Sonys stjärna har dalat stadigt under längre tid. Den senaste spelgenerationen har till och med den tidigare så populära PlayStation-enheten gjort miljardförluster. Börsvärdet är i dag en sjättedel jämfört med för fem år sedan (Sharps är en sjundedel och Panasonics en fjärdedel).

Kina går däremot som tåget, även om många stora utmaningar väntar på sin lösning. Hittills har Kina främst befunnit sig i fasen "se, lära och härma". Nu börjar de sakta gå över i en egen innovationsfas. Det kommer att märkas på alltfler områden.

Det är därför helt i sin ordning att GAC, Guangzhou Automobile Group, på bilmässan i Detroit presenterar en intressant konceptbil: E-Jet. Bilen beskrivs nog bäst som en elhybrid - den är eldriven på kortare sträckor. Snygg och intressant.

Det blir allt svårare att begripa var Nevs ska hitta köpare till sina framtida elbilar...

Inte illa.

Ecpat nästa

Det är intressant att se vad som händer när sådant vi tror är sant, sådant vi uppfattar som självklarheter, ifrågasätts med konkreta fakta. En vanlig respons är irritation och ilska - främst till följd av pinsamheten att ha blivit avslöjad.

När Uppdrag Granskning bestämde sig för att titta närmare på de barnfattigdomssiffror som barnrättsorganisationer som Bris, Rädda Barnen och Majblomman använder i sina kampanjer visste nog redaktionen att den tassade in på minerad mark.

Dessa tre organisationer åtnjuter ett helgjutet förtroende från både politiker och allmänhet. Ingen har vågat eller velat ifrågasätta deras uppgifter om barns utsatthet. Inte heller den regering vars politik hela barnfattigdomsdebatten egentligen handlar om.

Just därför var gårdagens reportage i SVT så välkommet. I den efterföljande chatten östes både lovord och ilskna ifrågasättanden över Janne Josefsson. Framför allt ilskan var framträdande. Hur vågar han hävda att det inte finns fattiga barn i Sverige? Svaret är att Josefsson aldrig hävdade detta. Däremot ifrågasattes de tre utpekade organisationernas sätt att handskas med fakta - vilket i sin tur riskerar att slå tillbaka mot arbetet för barns bästa.

Susanna Alakoski blev förbannad när hennes verklighetsbild blev ifrågasatt av Uppdrag Granskning. Fakta bemöts med irritation och indignation. Hur vågar någon ifrågasätta Alakoskis känslor? I DN går hon till (en lång) motattack. Förmodligen skriven i ren ilska.

Problemet med Alakoskis utsagor är dels att hon verkar ha en alldeles egen syn på vad fattigdom är (vilket illustrerades tydligt i gårdagens reportage), dels att hon naivt tar människors upplevelser av ekonomisk utsatthet jämfört med grannarna som bevis för fattigdom. Den som ser sig själv som fattig behöver inte nödvändigtvis vara det.

Kritiken från andra vänsterdebattörer lät inte vänta på sig. Tidigare Ung vänsterordföranden Ali Esbati hade inte så mycket annat att tillägga än "Fuck you very much". Chefredaktören för Dagens Arena beskriver programmet som "hatiskt". Reaktionerna är mycket symptomatiska för när en världsbild, som diskussionen om Fattigsverige har blivit, blir ifrågasatt med fakta.

Researchern Sara Johansson beskrev känslan av fattigdom i Sverige ganska bra när hon i programmets efterföljande chatt skrev:

"De flesta vi har pratat med har sagt att de har klarat sig på de pengar de fick i bidrag, men inte så mycket mer. De menar att det är väldigt svårt att prioritera i dagens samhälle där så mycket handlar om konsumtion. De är tex rädda att barnen ska hamna utanför när de inte har råd att köpa märkeskläder o.s.v."

Förklaringen är dels att vårt samhälle har blivit väldigt konsumtionsdrivet, dels att människor generellt har fått det bättre. Vanliga arbetarfamiljer har i dag TV, dator, bil, flera smarttelefoner, kaffemaskiner och har trots detta även råd med fina kläder och utlandsresor. Normen för vad som är en acceptabel levnadsnivå har höjts markant bara de senaste 15 åren.

För den som bestämt vill "hänga med", oavsett sina egna ekonomiska förutsättningar, blir det förstås tufft. Men är det fattigdom? Svaret måste bli nej.

Nästa organisation att granska borde vara Ecpat. De har ett minst lika generöst förhållande till fakta som någonsin Rädda Barnen och Bris. Och de är precis lika omöjliga att ifrågasätta.

Läs även:
Anders W Jonsson

Enveckasförsvaret

ÖB Sverker Göranson gjorde det väldigt få har gjort på många år i försvarspolitiken: han sade som det var. Sveriges försvar räcker till att försvara delar av landet mot en begränsad attack i ungefär en vecka.

En av statens absoluta grunduppgifter - att freda nationens gränser - misslyckas våra alltså politiker med att leva upp till.

Samtidigt gör  försvarsminister Karin Enström som politiker brukar göra, nämligen låtsas som om verkligheten inte existerar. Det var som om ÖB inte alls sagt att Sverige bara kan försvaras i sju ynka dagar. Med sitt framträdande drar hon inte bara ett löjets skimmer över sig själv utan över hela riksdagen.

Men även om Socialdemokraterna nu, befriade från regeringsansvaret, dundrar på från sin oppositionsställning är partiet i allra högsta grad medansvarigt till nedmonteringen av det svenska försvaret. Hela riksdagen har gått med på att ställa om det svenska försvaret till ett insatsförsvar och de senaste åren har ett skifte i fokus skett till fler internationella insatser.

Politikerna har alldeles för fullt upp med att diskutera såväl RUT-avdrag som sänkningar av restaurangmomsen och att håna Sverigedemokraterna för att hinna fundera över om Sverige kan försvara gränserna eller inte.

Vi måste framstå som idioter i omvärldens ögon.

Fantasisiffror bakom "barnfattigdomen"

Barnfattigdomen i Sverige har varit en het fråga i flera år. Håkan Juholt säger sig vara stolt över att ha lyft frågan under sin rekordkorta tid som socialdemokratisk partiordförande. Rädda Barnen uppmärksammar frågan i en årlig rapport - med efterföljande debatt i alla stora medier.

Barnfattigdomen har blivit en het politisk potatis. Den kräver yttersta försiktighet eftersom ingen av förståeliga skäl vill bli utmålad som kallhamrad och hård. Den som ifrågasätter de siffror som barnorganisationerna presenterar betraktas gärna som kall och cynisk, vilket gör att få vågar träda fram.

Men det finns goda skäl att ifrågasätta siffrorna, vilket jag gjort i ett flertal bloggposter (se nedan). Nu gör även SVT:s Uppdrag Granskning just detta (reportaget sänds i kväll).

Rädda Barnen och politiker på vänsterkanten pratar om fattigdom när det egentligen handlar om inkomstklyftor. Det är inte samma sak. Detta förhållningssätt gör siffran en kvarts miljon fattiga barn i Sverige helt uppåt väggarna. Bris gör sig till direkt åtlöje när de på fullt allvar jämför fattigdom i Mocambique och Sverige.  

Självfallet finns det familjer med små ekonomiska marginaler. Självfallet kan inte alla åka till Thailand varje år eller köpa de finaste prylarna. Men att påstå att barn går hungriga i Sverige, att välfärdssystemet krackelerat och att de mest utsatta inte får hjälp är en direkt lögn.

För organisationer som Rädda Barnen, Bris och Majblomman finns självfallet en logik i att överdriva och blåsa upp siffrorna över antalet fattiga barn. De motiverar därmed sin egen existens och får stor medial uppmärksamhet. För vänsterdebattörer som Susanna Alakoski, som med utgångspunkt i sina egna erfarenheter har målat en bild av ett Fattigsverige i totalt förfall, är måltavlan snarare den borgerliga regeringen.

När den familj som inte har råd att åka på utlandssemester, eller köpa smarttelefoner av senaste modell till samtliga familjemedlemmar, betraktas som fattig har vi hamnat alldeles fel. Barnorganisationerna gör alla barn en otjänst genom att sätta en orimlig ribba för vad som ska räknas som minimistandard i Sverige. Som om det inte vore nog att barn redan jämför sig med kompisarna på skolgården.

Tidigare bloggat i ämnet:
Fattigdom eller konsten att prioritera?
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

Barroso uppe i det blå

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso blåser faran över för euron i ett tal i Europaparlamentet.

Barroso hånar alla som kritiserat europrojektet. "De som spekulerade mot euron har underskattat det politiska kapitalet som investerades i den", menar han. Inte alls. Det är uppenbart hur mycket politiskt kapital och inte minst politisk prestige som har investerats i detta vansinnesprojekt.

Euron är räddad. Tills nästa euroland begär nödlån (i synnerhet om det blir något av de större länderna, typ Italien). Då kommer de svarta rubrikerna igen. Och krismötena. Och marknadens negativa reaktioner. Det enda EU har lyckats med är att sparka en burk framför sig. Ingen vet ännu hur den ska tas omhand.

Ingenting har förändrats. Men han kunde väl inte låta bli, Barroso. Som vanligt lär han få äta upp sina ord.

Britterna röstar om EU-medlemskapet?

Det finns en stor EU-skeptisk opinion i Storbritannien, inte minst inom Tory-partiet. Många ogillar att Bryssels makt växer och vissa har rent av fått nog.

Nu hävdas det att David Cameron vill förhandla om Storbritanniens förhållande till EU och att britterna ska få säga sitt i en folkomröstning 2018. På något sätt måste väl Cameron försöka tillmötesgå opinionsvindarna både i sitt parti och runt om i landet.

Frågan är bara hur frågan i så fall kommer att ställas. Det känns en aning naivt att tro att britterna verkligen kommer att få chansen att rösta landet ut ur EU (även om det vore det enda rätta).

David Cameron lär vilja hålla Storbritannien kvar i unionen, men han vill ha förbättrade villkor. Här kan det bli lite problematiskt. Om nu britterna tack vare en EU-kritisk hemmaopinion och en påstridig regeringschef lyckas förhandla fram bättre villkor, vilka signaler sänder det till övriga medlemmar? Har EU ens råd med det inbördeskrig som detta kan resultera i?

Viktigast just nu är att frågan om det orimliga i Bryssels växande makt över medlemsländerna hålls levande. Unionens inriktning är nämligen tydlig: EU kommer att vandra mot ökad politisk och ekonomisk integration. Det finns ingen alternativ väg, om du frågar ledargarnityret i Bryssel. Det är denna framtid det brittiska folket borde få rösta ja eller nej till.

En havererad bostadsmarknad

Jag har skrivit om Stockholms bostadsmarknad tidigare och kommer säkerligen att återkomma till den igen. Eftersom jag arbetar med just lägenheter i Stockholmsområdet ser jag dagligen konsekvenserna av den rådande bostadspolitiken.

På bara två år har den genomsnittliga kötiden till en hyresrätt via bostadsförmedlingen ökat från 6,7 år till 8,5. I början av 2000-talet var ökningen mer försiktig, nu närmast skenar kötiderna.

Stockholm växer. I länet ökar invånarantalet stadigt år för år. 2030 beräknas länet ha 2,4 miljoner invånare mot dagens två miljoner. I staden tros ökningen bli från 829 000 år 2009 till över 950 000 år 2019.

Under 2010-talet väntas Stockholm växa med 35 000 personer årligen. I grunden är det förstås oerhört positivt med inflyttning. Bostadssituationen innebär dock smolk i bägaren. Situationen börjar bli minst sagt vansklig för alltfler.

Bostadsbristen skapar inte bara en stor svart marknad och en gigantisk andrahandsmarknad med ockerhyror. Den ökar också antalet bedrägerier. Polisen beräknar att 2012 resulterade i ungefär 45 000 bedrägerier  och att en växande andel var lägenhetsbedrägerier. Problemet är inte unikt för Stockholm, men det är större här än någon annanstans i landet. Och brottsrubriceringen är faktiskt tämligen ny.

Allra mest utsatta är förstås de som invandrar till Sverige och hamnar i Stockholm utan vetskap om hur bostadsmarknaden ser ut eller verktyg för att spela enligt dess regler. De kan inte språket och befinner sig oftast i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och/eller SFI under flera år. Denna grupp växer.

Socialtjänsten kan tillhandahålla tillfälliga boendelösningar men inga permanenta för den som inte anses ha allvarliga sociala problem. Sannolikt går vi mot en brittisk utveckling med "sociala lägenheter" i allt större omfattning. Det är rimligtvis det enda sättet att lösa bostadskrisen för denna grupp.

En orsak till dagens situation är att det är för dyrt och krångligt att bygga. Från projektering till att lägenheten står färdig kan det ta tio år. Intresset för att bygga hyresrätter är för lågt i dag. Och den färdiga lägenheten blir alldeles för dyr.

Bostadsbristen är den hetaste frågan att lösa om Stockholm ska fortsätta att utvecklas under de kommande 20 åren. En bra start vore att avskaffa den så kallade bruksvärdesprincipen.

Tidigare bloggat i ämnet:
Öppna dörrar blir inhumant
Kris i bostadsfrågan

En ytlig EU-kritik

Förtroendet för EU sjunker runtom i Europa. 2008 hade 48 procent av unionens medborgare förtroende för EU-samarbetet. I dag är siffran 31 procent. Även jämfört med 2011 är nedgången tydlig - då var siffran 40 procent.

Nedgången kan förstås i huvudsak tillskrivas den ekonomiska krisen. EU:s tjänstemän har inte varit solidariska och bidragit med sin del i nedskärningarna. Det retar alla som fått se sina löner halverade eller tvingats gå från både jobb och hem. Kostymnissar i EU blir syndabockar även för dåliga beslut på nationell nivå.

I Sverige pratas det över huvud taget väldigt lite om eurokraternas förmåner. Medierna tycks inte intresserade (däremot älskar kvällstidningarna att berätta för oss vad grannen tjänar). Människor behöver få veta vad som försiggår i Bryssel och Strasbourg för att ha en chans att få en rättvis bild av eländet.

Kritiken mot EU måste dock handla om mer än bara vilka förmåner som dess tjänstemän ska eller inte ska ha. Unionens problem är betydligt större än så. Vi borde diskutera EU:s växande makt på de nationella parlamentens bekostnad. Vi borde dryfta frågan om EU:s enorma demokratiska underskott med ett impotent parlament. Vi borde protestera mot unionens likriktning och svällande byråkrati.

Diskussionen borde alltså handla om vilket EU vi egentligen vill ha. Och om det EU vi vill ha inte längre tycks möjligt att förverkliga, borde vi ens vara medlemmar?

Jag tror att EU är omöjligt att reformera inifrån. Dess parlament har sett mängder av kritiker som innan de blev valda lovade och svor att strida för ett reformerat EU. Hur många gånger har vi inte hört frasen "smalare och vassare" i valrörelser? Det som skett är det rakt motsatta: EU har svällt. Och kritikerna har tystnat när de väl fått smaka på tårtan. UKIP:s Nigel Farage är tämligen ensam i sin EU-kritik.

Det finns bara en väg och det är ut. Ut ur EU.

Det bästa och värsta kriget

Vi sköljs över en våg av andra världskriget- och Hitlerlitteratur. Utgivningstakten måste vara rekordhög.

Det mesta är inte mycket att ha, men det finns strålande undantag. Som Saul Friedländers Tredje riket och judarna (i två mastodontdelar), The Origins of the Final Solution av Christopher R. Browning och Ian Kershaws Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 (i svensk översättning 2012). Detta är böcker som dyker djupare, som bryr sig om de mänskliga öden som kriget och Förintelsen faktiskt i grunden handlar om men samtidigt förklarar den komplexa byråkratiska apparat som möjliggjorde allting.

Kershaw undersöker i Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 hur den nazistiska staten kunde fortsätta att fungera och krigsansträngningen upprätthållas långt efter att det var uppenbart för de allra flesta, såväl militärer som civila, att kriget var förlorat. Svaret är föga förvånande komplicerat: ett skärpt förtryck mot varje tillstymmelse till oliktänkande, tidigare trohetsförklaringar till Hitler (och förnyade sådana efter attentatet mot Führern i juli 1944), rädsla för Röda armén och en förtvivlad tro på en spricka hos de allierade om bara deras förluster blev tillräckligt kännbara är några förklaringar till det hårdnackade tyska motståndet.

Det är svårt att ta in alla scener ur det krig som rasade i Europa, på andra sidan Östersjön, från sommaren 1944 till våren 1945. Slakten på slagfältet var fruktansvärd med hundratusentals döda varje månad. Och civila drabbades lika hårt. Det är bilderna från dagens Syrien upphöjda i kvadrat. Under de sista månaderna 1944 förlorade Tyskland fler soldater än vad de gjort i det brutala kriget mot Sovjetunionen under de tre föregående åren. Säkerhetstjänsten undersökte fortlöpande stämningen i befolkningen och kunde konstatera att bombkriget slet mest på människors nerver och väckte vrede mot partiet.

Tysklands kapitulation blev total. Sannolikt har det tillsammans med denazifieringen hjälpt dagens tyskar att bearbeta sitt arv. Här är Tyskland ett föredöme. Ty Röda arméns våldtäkt på Tyskland är något som dagens Ryssland inte vill kännas vid. Det beräknas att var femte tysk kvinna i Tysklands östra delar, som först erövrades av ryssarna, våldtogs. Ryssarna kände ett "besinningslöst hat" så fort de nådde tysk mark och tänkte inte spara på krutet när de hämnades sina landsmän.

Andra världskriget fortsätter att fascinera oss. Det är ju det "bästa" kriget - och tvivelsutan det värsta.

USA-val, eurokris och hemundervisning

Det som skulle bli fjolårets sista nummer av Nyliberalen blev i stället årets första. Nu är det dock äntligen här och innehåller bland annat:

# Trots att det amerikanska presidentvalet 2012 stod mellan två kandidater som bäst kan beskrivas som pest och kolera menar Per Bylund att valet faktiskt visade att friheten mycket väl kan komma att utses till dess egentliga vinnare.

# Centralstyrningen och likriktningen i EU går långt bortom den harmonisering som möjliggör en inre marknad. Alla förväntas rätta in sig i ledet. Den fria rörlighet som var EU:s lockvara mot folket är nu i stället utsatt för krypskytte. I praktiken finns det ingen bra, realistisk alternativ vision om EU på bordet. Henrik Alexandersson ser därför bara en utväg.

# Vad gör hemundervisning så kontroversiellt och farligt att svenska politiker beslutat förbjuda det helt och hållet? Finns det något vetenskapligt stöd för att traditionell skola är bättre för barnen än hemundervisning? Daniel Fjellström tog en titt på den omdiskuterade frågan.

# I eurokrisens spår har vi sett ett antal nya boktitlar som berör ämnet ur olika vinklar. En av dem är Johan Norbergs bok Eurokrasch. Joakim Kämpe tycker inte att den ger en tillfredsställande bild av eurokrisens orsaker.

Dessutom: Massor av recensioner, attacker och annat!

Frihetens idéer provocerar

Det var kanske lite naivt att skriva ett väldigt liberalt idéprogram och tro att det skulle gå att klubba igenom utan större notis. Eller så drog idéprogramgruppen bara en rövare och hoppades på det bästa.

Vi måste minnas att Centerpartiet inte har någon stolt liberal historia att tala om och att många av gräsrötterna är socialliberala (i bästa fall). Det är därför inte så förvånande att det mullrar i de centerpartistiska leden just nu. Alla i Centern är inte liberaler. De känner inte igen sig i tydliga liberala ställningstaganden.

Men debatten blir ändå märklig. Det är smått obegripligt att idéer om mer självbestämmande, mer egenmakt och större frihet att bestämma över sitt eget liv i Sverige kan tolkas som ett hot mot människors frihet. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren använder begreppet "frihetsklyftor" om det liberala idéprogrammet. Om människor får för stor frihet skapas klyftor som staten måste utjämna, menar hon.

Resonerar man på det sättet har man över huvud taget inte förstått frihetens principer som bygger på att vi måste få frihet att forma våra egna liv (och ta konsekvenserna av våra egna beslut) och att det inte finns någon egenvärde i att alla ska ha det precis likadant.

Frihetens idéer väcker känslor. För oss liberaler är detta ingen nyhet. Det märks särskilt i knark- och sexfrågorna. Idéerna om större individuell frihet provocerar, inte minst i ett samhälle som är uppbyggt på medborgarnas naiva tillit till staten. Självfallet rymmer begreppet frihet fler dimensioner än bara relationen till staten. Men att ett riksdagsparti hävdar att staten inte ska lägga sig i vem vi lever med eller hur och slår fast att ska vara så liten som möjligt är stort.

Nu lär det inte bli den officiella hållningen. Extrastämman kommer antingen att fila kanterna och gallra friskt ur det föreslagna idéprogrammet eller anta något helt annat. Även Lena Mellin, som nog inte håller med om många punkter i idéprogrammet, tycker att förslagen hade kunnat vara det roligaste som hänt svensk politik på länge.

Men partier ska tydligen inte fungera så. De ska vara noggrant orkestrerade (annars använder medierna begrepp som "klyfta", "ledarkris" eller "uppror"). Partier ska helt enkelt ha lågt i tak och visa upp en enad front för att inte få svarta rubriker. De ska därmed vara odemokratiska.

Fredrik Reinfeldt har varnat för visioner. Tyvärr tycks han vara långt ifrån ensam om att ogilla idédebatter.

Ett centerparti för alla - och ingen

Att det skulle blåsa kring det liberala idéprogram som tagits fram till Centerstämman var väntat. Men mycket tyder nu på att det kanske inte blir så mycket till strid alls om det nya partiprogrammet på Centerpartiets stämma i mars.

Anna-Karin Hatt, andra vice ordförande, avvisar förslagen och efterlyser en "starkare rättviseprofil" (partiet ska alltså bli mer vänster). Även partistyrelsen tar avstånd från de mest liberala förslagen som rör plattare skatt, fri invandring och rätten att bestämma över egna levnadsformer (som kommit att kallas månggifte). Annie Lööf uppges själv säga nej till det sistnämnda, vilket får ytterligare tyngd av att partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson hävdar att partistyrelsen inte kommer att anta förslaget om månggifte.

Partitoppen fegar helt enkelt ur. Om alla uppenbart liberala delar stryks, kommer Centerpartiet endast att få ett traditionellt konservativt partiprogram som inte blickar framåt utan endast slår vakt om tingens ordning. Allt ska förbli som det har varit. Det skulle göra det svårt för partiet att förklara för väljarna varför de ska välja C framför M, FP eller KD. Och då finns det ganska liten anledning för partiets liberala krafter att stanna kvar.

Enligt Hatt är uppgiften "inte att sära ut och skapa ett smalare centerparti, där färre känner sig hemma". Partiprogrammet behöver således bli tillräckligt urvattnat för att så många som möjligt ska kunna skriva under på det. Det är svårt att se hur detta ska göra partiet tydligare.

Läs även:
Prärietankar, HAX

Krav på pressfrihet i södra Kina

Som bekant håller Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) de kinesiska medierna i ett järngrepp. Så hårt att även den avgående premiärministern Wen Jiabao censurerats vid flera tillfällen, bland annat när han i augusti 2010 i Shenzhen (深圳) talade om behovet av politiska reformer.

Mot bakgrund av detta är demonstrationerna för pressfrihet i Guangzhou (广州) i relativt liberala Guangdongprovinsen unika. De brukar aldrig få hållas, men ännu har myndigheterna inte ingripit. Däremot har regimtrogna strömmat till för att ge stöd åt partiet. Munhuggandet mellan demonstranter för pressfrihet å ena sidan och för Kommunistpartiets repressiva linje å den andra har varit välbevakat.

Det var en utbytt ledarartikel i Nanfang Zhoumo (南方周末) som utlyste ilskan hos journalisterna. Protesterna riktas mot censuren av pressen, vilken gör att bland annat journalister ägnar sig åt självcensur, men blir automatiskt en knuten näve mot hela den omfattande censur som drabbar alla delar av det kinesiska samhället.

Att nyheter om demonstrationen i sig har censurerats (eller snarare getts en annan innebörd) i kinesiska medier visar förstås att censuren står lika stark som tidigare. Men förhandlingar sägs pågå mellan företrädare för journalisterna och propagandadepartementet. Kraven från förstnämnda sägs inte handla om att helt beröva Kommunistpartiet kontrollen över medierna utan snarare att lätta något på partiets strupgrepp.

Det är en viktig balansgång. Att ifrågasätta KKP:s maktinnehav kommer inte på fråga. Det gjorde heller inte demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989. Ändå slutade deras krav på större frihet i en massaker. Den som demonstrerar öppet tar därför alltid en risk. Demonstrationerna i Guangzhou är därför modiga.

Ledarskiftet har fött förhoppningar om att Xi Jinpings ledarskap inte bara ska handla om fortsatta ekonomiska reformer utan även en något lösare politisk kontroll.

Om dessa förhoppningar infrias eller inte återstår att se. Just nu gör vi nog klokt i att vara mycket återhållsamma i våra förväntningar.

En åsna i Ryssland

Frankrikes president François Hollandes förslag till en chockskatt för rika fick nog lite mer uppmärksamhet att han trott. Den franske skådespelaren Gérard Depardieu blev så förbannad att han lämnade Frankrike först för Belgien och sedan för Ryssland.

Depardieu har nu fått sitt ryska pass. Vladimir Putin tackar för propagandasegern. Depardieu har emellertid inte bara haft kramkalas med Rysslands härskare utan också firat den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs födelsedag.

Ryssland har en platt inkomstskatt på 13 procent, vilket ju är synnerligen attraktivt. Å andra sidan slänger regimen oppositionella i fängelse och förvägrar homosexuella mänskliga rättigheter.

"En stor demokrati", sa Depardieu.

Migrationspolitikens utmaningar

En av de största utmaningarna med att ta emot flyktingar är att hitta varaktiga boenden till de nyanlända. De fastnar i Migrationsverkets boenden på grund av den stora bostadsbristen ute i kommunerna.

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson anser att situationen är ohållbar. Det fattas helt enkelt bostäder. Men bristen på bostäder är inte den enda svårigheten, även om den är grundorsak till flera följdproblem.

Vi ser i dag en utveckling mot det jag brukar kalla hyresvärdarnas marknad. Samtidigt som Sverige tar emot alltfler flyktingar som varken kan språket eller har en försörjning skärper hyresvärdarna kraven på sina potentiella hyresgäster. De flesta har numera inkomstkrav (en inkomst som motsvarar fyra gånger årshyran är inte ett ovanligt krav). I Stockholm är det endast de tre stora kommunala bostadsbolagen som godkänner försörjningsstöd som inkomst.

På den öppna bostadsmarknaden är det svårt även för svenska låginkomsttagare att hitta en bostad. För en flykting som varken kan språket eller har någon inkomst är det därför näranog hopplöst. Socialtjänsten får ta ansvaret men kan inte trolla med knäna utan tvingas förhålla sig till de spelregler som gäller.

Utmaningen i att få ut människor i arbete kombinerat med svårigheterna att hitta en bostad gör att människor fastnar i trångbodda och tillfälliga boendelösningar i många år. De snurrar runt i Arbetsförmedlingens mer eller mindre meningsfulla insatser, tappar självförtroendet och mår psykiskt dåligt av sin boendesituation. Detta är vardag för alltfler människor med utländsk bakgrund. Men det diskuteras väldigt sällan av ansvariga politiker.

Jag gillar inte att vi ständigt måste förhålla oss till vad Sverigedemokraterna tjänar och inte tjänar på när vi tar ställning till migrationspolitiken. Men visst är det så att en illa skött flyktingmottagning som den vi nu bevittnar - där politiker på riksnivå har ignorerat utmaningarna på kommunal nivå - gynnar de röster som helt vill stoppa invandringen. Järnrörsskandaler till trots är det inte alls märkligt att SD ökar i både opinion och medlemsantal.

Fler poliser, sämre resultat

Sverige har aldrig haft så många poliser som i dag. Socialdemokraterna satsade när Thomas Bodström var justitieminister. Alliansen har gjort det under Beatrice Ask. Det har resulterat i fler platser på Polishögskolan och en poliskår på 20 000 personer.

Men själva målet med satsningen, att förbättra statistiken över uppklarade brott, har inte uppnåtts. Tvärtom. De senaste åren har polisen klarat upp färre brott. Under perioden januari till oktober 2012 lyckades polisen klara upp 15 procent av alla anmälda brott. Det är egentligen förfärligt uselt.

Visserligen finns förklaringar till de låga siffrorna. En ökad anmälningsbenägenhet ger fler utredningar med svårt bevisläge. Samtidigt får polisen inte stirra sig blind på uppklarningsprocenten. Det gör att lockelsen att fokusera på lättlösta brott för att hyfsa till statistiken blir för stor.

Hur man än ser på saken är den låga andelen uppklarade brott en huvudvärk och en risk. Hos allmänheten är det oftast vardagsbrottsligheten som avgör förtroendet för polisen. Inbrott. Skadegörelse. Person- och butiksrån. Misshandel. Ser vi att våra anmälningar inte resulterar i gripande och slutlig dom blir vårt förtroende för polisen allvarligt skadat.

Till detta hör att den svenska polisen numera har centraliserats så kraftigt att stora delar av Sverige står helt utan närpolis. Människor känner att de i princip är utelämnade om något sker. Det spelar ingen roll hur många poliser som utbildas om alltfler förväntas sitta på ett kontor i storstadsområdena.

Hittills har såväl Socialdemokraterna som Alliansen visat att det är kvantitet och inte kvalitet som räknas. Fler poliser men sämre resultat är vad vi får.

Idédebatt som vitaliserar

Uppror inom Centern, hävdar Expressen. Centeruppror, skriver DN. "Internt uppror hotar Annie Lööf", dundrar Aftonbladet. Oavsett utgången på centerstämman i mars har partiet i alla fall lyckats väcka mediernas uppmärksamhet.

I förslaget till nytt idéprogram - en bred och visionär text som beskriver vilka långsiktiga mål partiet ska ha - finns kontroversiella men viktiga delar. För mycket nyliberalism, hävdar vissa kritiker i partiet.

Och visst är förslaget till idéprogram bitvis radikalt. Konservativa vänsterpersoner som Hans Lindqvist upprörs föga förvånande av en liberal inställning till polyamori, platt skatt och flexicurity. Men det är ett pris som Centern måste vara berett att betala.

De svarta rubrikerna till trots är det precis så här det ska fungera i ett levande politiskt parti. Idédebatt. Mothugg. Diskussion. Och till sist beslut om vilken väg partiet ska gå. I ett landskap av döende ideologier och sjunkande medlemssiffror skulle fler partier kunna vitaliseras om de följde Centerpartiets exempel och vågade bli ideologiska.

Centerpartiet har haft en identitetskris under lång tid. Partiet har dessutom haft viss sjukdomsinsikt i 15 år utan att göra särskilt mycket åt sitt sjunkande väljarstöd. En tillfällig uppgång märktes under Maud Olofssons ledning, då partiet definitivt förklarade sig borgerligt. Men förutom i kärnkraftsfrågan har Centern inte rört sig märkbart i endera riktning i större frågor.

Den sittande partistyrelsen verkar ha för avsikt att agera. Centerpartiet ska bli ett tydligt liberalt alternativ i svensk politik. Det är lättare sagt än gjort. Dels har C svikit när det hettat till i principiellt viktiga frågor, vilket gjort många liberala väljare skeptiska. Dels är stora delar av partiet sannolikt inte alls med på tåget utan vill hålla kvar vid epitetet "socialliberal" och helst inte ta några principiella hänsyn alls.

Men partiet har inget val. För att kunna överleva måste Centerpartiet bli relevant. Och för att bli relevant i ett så idéfattigt politiskt klimat som det svenska måste C våga sticka ut. Centerpartiet skulle kunna bli en härligt bråkig röst i allianssamarbetet framöver. Allra först måste de liberala krafterna leverera på partistämman.

Tidigare bloggat:
Centerns kris också en möjlighet

Effekterna av en högskola för alla

Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig.

Universitetsstudenter har inte bara svårt att klara historiestudierna på grund av bristfälliga förkunskaper, deras svenska är så dålig att de har svårt att förstå tentamensfrågor och själva skriva, berättar en lång rad historiker vid Uppsala och Linköping universitet i UNT.

De tar även upp att historiestudenter saknas baskunskaper i historia när de inleder högre studier. Problemet är inte nytt. Företrädare för språkliga institutioner har tidigare klagat över att studenterna saknar nödvändiga baskunskaper från grundskolan. Historikerna tycks, tragiskt nog, ha resignerat och valt att bara acceptera faktum.

Att kunskaperna i svenska språket är så bristfälliga är ett ännu större problem. Lektorerna är noggranna med att inte peka ut vare sig invandrare, lågbegåvade eller dyslektiker som orsaken till den bristfälliga svenskan. Problemet är bredare än så. Och vidare:

Historiska samband som är komplicerade avfärdas som irrelevanta, föreläsare som fokuserar på fakta i stället för på ett underhållande framförande får omdömet ”mycket dålig föreläsning”, och får studenten påpekat för sig att studieresultaten inte håller måttet händer det allt oftare att man anser sig kränkt.

Det handlar som synes inte bara om bristfälliga kunskaper i svenska språket - även om det är illa nog - utan i lika hög grad om studenters inställning till högre studier.


Jag känner tyvärr igen en hel del av artikelförfattarnas exempel och minns en lärare som irriterades över "gymnasiefieringen" av högskolan. Med detta avsåg han de krav som studenterna hade på att få allting serverat. Många ville inte ens anteckna under föreläsningarna utan förväntade sig att få hela föreläsningen mejlad som Powerpoint-presentation och kurslitteratur uppkopierad så att de slapp köpa den själva. Samma personer beklagade sig också över att de var tvungna att plugga på kvällar och helger.

Precis som jag påpekat tidigare är detta en effekt av en satsning med målet att alla, oavsett ambitionsnivå eller studieförmåga, ska ha rätt att studera på högskola och universitet. Svensk utbildningspolitik har under alltför lång tid handlat om antal högskoleplatser, inte kvalitet. I dag är det studenterna som sätter nivån, inte lärarna.

Högskolor och universitet ska inte vara ämnade för alla. De ska finnas för studenter med tillräcklig studieförmåga, annars kommer en rimlig kvalitet aldrig kunna upprätthållas. Till att börja med måste högre krav ställas redan i grundskolan. 

Tidigare bloggat:
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

Vänsterns gosiga mörker

Att först läsa en Metrokrönika av Johan Norberg, i vilken han konstaterar att 2012 förmodligen var det bästa året någonsin, och därefter titta på Malin Ullgrens totalt motsatta perspektiv är ganska upplysande. Det bekräftar åter min tes att personer med vänstersympatier tenderar att ha en mer negativ bild av världen än vi som enligt den förenklade politiska skalan ligger till höger.

Ullgren är rädd och lider av bristande framtidstro. Det är arbetslöshet och fascistiska framgångar i Europa och Sverige. Det är världsekonomin. Det är den så kallade nedmonteringen av välfärden. Och barnfattigdomen. Och klimathotet. För Malin Ullgren finns det således mycket att tynga sinnet med och hon tycks göra det mer än gärna.
Men när hon målar en så dyster bild av vår tid talar Malin Ullgren antingen mot bättre vetande eller ignorerar genom sin selektiva perception de stora ekonomiska, sociala, medicinska och demokratiska framgångar som gjorts inte bara under 2012 utan under betydligt längre tid.

Inte blir hennes världsbild mer sann om vi för ett ögonblick lämnar det globala perspektivet och blickar inåt. Välfärden har ingalunda nedmonterats under det borgerliga styret - tvärtom satsas mer pengar på välfärdens kärnområden i dag än under socialdemokratiska regeringar (genom outsourcing används dessutom pengarna generellt sett mer effektivt).

Genom skattesänkningar har vanligt arbetande folk fått ekonomiska marginaler i sina liv som vänsterpartierna aldrig tillät dem. Inkomsterna har ökat även för de grupper med lägst inkomst, vilket gör att Rädda Barnens barnfattigdomssiffror ekar tomt. Det som har ökat är inkomstspridningen, inte den långvariga fattigdomen.

Minskad fattigdom, färre militära konflikter och förbättrad hälsa i världen går när allt kommer omkring inte att bortförklara. Ej heller kan någon med bibehållen trovärdighet hävda att livet har blivit sämre för flertalet under Alliansens styre eftersom de flesta kan se i sina plånböcker att det inte stämmer.

Nej, det vi bevittnar är snarare en tilltagande frustration från vänsterhåll över den socialistiska drömmens död. Inte bara har de kommunistiska experimenten kastats på historiens skräphög, den socialistiska välfärdsstaten har öppnats upp, delvis privatiserats och förvaltas numera av en borgerlig regering i det land som gärna vill se sig som välfärdens vagga. Kanske är det inte så konstigt att många med vänstersympatier blir en aning desillusionerade.

Jag kan avslutningsvis ge Ullgren rätt i en sak: Konflikterna i svensk politik behöver tydliggöras. Eller kanske snarare väckas till liv. Ty i dag består det politiska spektrat mer av ett klägg i mitten än ett spektra. Därför är förslaget till centerpartistiskt idéprogram så upplyftande. Äntligen är det någon som diskuterar idéer och visioner. Vänsterpartiet får mer än gärna börja prata om kapitalismens avskaffande igen. Sverige skulle må bra av lite ideologisk strid.