Frihetens idéer provocerar

Det var kanske lite naivt att skriva ett väldigt liberalt idéprogram och tro att det skulle gå att klubba igenom utan större notis. Eller så drog idéprogramgruppen bara en rövare och hoppades på det bästa.

Vi måste minnas att Centerpartiet inte har någon stolt liberal historia att tala om och att många av gräsrötterna är socialliberala (i bästa fall). Det är därför inte så förvånande att det mullrar i de centerpartistiska leden just nu. Alla i Centern är inte liberaler. De känner inte igen sig i tydliga liberala ställningstaganden.

Men debatten blir ändå märklig. Det är smått obegripligt att idéer om mer självbestämmande, mer egenmakt och större frihet att bestämma över sitt eget liv i Sverige kan tolkas som ett hot mot människors frihet. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren använder begreppet "frihetsklyftor" om det liberala idéprogrammet. Om människor får för stor frihet skapas klyftor som staten måste utjämna, menar hon.

Resonerar man på det sättet har man över huvud taget inte förstått frihetens principer som bygger på att vi måste få frihet att forma våra egna liv (och ta konsekvenserna av våra egna beslut) och att det inte finns någon egenvärde i att alla ska ha det precis likadant.

Frihetens idéer väcker känslor. För oss liberaler är detta ingen nyhet. Det märks särskilt i knark- och sexfrågorna. Idéerna om större individuell frihet provocerar, inte minst i ett samhälle som är uppbyggt på medborgarnas naiva tillit till staten. Självfallet rymmer begreppet frihet fler dimensioner än bara relationen till staten. Men att ett riksdagsparti hävdar att staten inte ska lägga sig i vem vi lever med eller hur och slår fast att ska vara så liten som möjligt är stort.

Nu lär det inte bli den officiella hållningen. Extrastämman kommer antingen att fila kanterna och gallra friskt ur det föreslagna idéprogrammet eller anta något helt annat. Även Lena Mellin, som nog inte håller med om många punkter i idéprogrammet, tycker att förslagen hade kunnat vara det roligaste som hänt svensk politik på länge.

Men partier ska tydligen inte fungera så. De ska vara noggrant orkestrerade (annars använder medierna begrepp som "klyfta", "ledarkris" eller "uppror"). Partier ska helt enkelt ha lågt i tak och visa upp en enad front för att inte få svarta rubriker. De ska därmed vara odemokratiska.

Fredrik Reinfeldt har varnat för visioner. Tyvärr tycks han vara långt ifrån ensam om att ogilla idédebatter.