Myndighetsiver

Sedan Alliansen tillträdde 2006 har 55 nya statliga myndigheter startats. De flesta, 32 stycken, har sitt säte i huvudstaden.

Det rör sig delvis om hopslagningar och ett antal myndigheter har också lagts ned. Men det är ändå tydligt att Alliansen inte är sämre på att starta kostsamma statliga myndigheter än Socialdemokraterna.
Och då var det minsann lätt att kritisera sossarna för att låta staten svälla.

SVT:s vinkling är förstås att det är orättvist att så många myndigheter får sina kontor i Stockholm - inte om det verkligen är nödvändigt att regeringen startar nya myndigheter på löpande band.

Någon som har koll på hur många de är nu?

SFI: Driftsformen är inte problemet

Vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann kritiserade den privata SFI-undervisningen härom veckan i SvD. Hon pekade på ett flertal brister som jag, som sambo till en av Stockholms SFI-elever, instämmer fullt i. Erdmann får nu svar av Ulla Hamilton, moderat arbetsmarknadsborgarråd i Stockholm.

Hamilton försvarar förstås SFI som det ser ut i dag, även om hon medger vissa brister (oklart vilka). Enligt Hamilton har "[k]onkurrensutsättningen av SFI ... bidragit till att samtliga verksamheter, både de kommunala och de privata, måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Detta är inte vad jag har sett så långt. Det finns en uppsjö av utbildningsskolor som alla vill få en del av SFI-kakan. Somliga struntar helt i ett professionellt kursmaterial (läs böcker) och använder uteslutande snabbkopierade stenciler i stället. Andra använder kursböcker men har en så lös struktur att det för mig som svensk är omöjligt att se någon röd tråd i undervisningen. Än mer obegripligt måste det bli för eleven.

Det är tråkigt att diskussionen ständigt ska landa i den ideologiskt låsta positionen om privat eller inte privat. Driftsformen är inte huvudproblemet. Det spelar ingen roll om det i reglerade avtal klargörs att undervisningen ska vara pedagogisk och utvecklande för individen om den i praktiken inte är det. Kommunal som privat.
 
Som jag påpekade i en tidigare bloggpost görs kontroller och frågor ställs till både lärare och elever. Men vem är en nyanländ person med obefintliga svenskkunskaper att ta ton mot den skola han eller hon studerar på (och dessutom gratis)? Dessa kvalitetskontroller blir ett spel för galleriet. Pengarna fortsätter att rulla in i de privata utbildningsföretagen. Eleverna lämnas däremot därhän.

Veckan som gick #24

# MP störst bland journalister. När Journalistförbundets medlemmar får frågan om vilket parti de tycker bäst om svarar 4 av 10 Miljöpartiet. Även Vänsterpartiet är överrepresenterat bland landets journalister. Även om Socialdemokraternas siffror är dåliga i förhållande till partiets verkliga storlek bidrar dess siffror till att de rödgröna får 70 procent - om journalisterna får bestämma. Ett förkrossande övertag. Frågan om hur detta påverkar nyhetsförmedlingen i medierna är intressant. Vi är ju så vana vid att se problem formuleras ur en vänstervinkel att vi knappt reagerar längre.

# FN tittar på - igen. FN har placerat observatörer i Syrien. När samtliga är på plats ska det finnas 300 i hela landet. Det går att hävda att observatörer kan ha en återhållande effekt på mördarregimen. Men klart är att våldet har fortsatt, med eller utan observatörer, med eller utan "vapenvila". Det finns bara ett sätt att agera mot en regim som fullständigt skiter i sin egen befolkning, som bryter vapenvilor och konsekvent mördar civila: bemöt den med våld. Den fria syriska armén bör således få alla vapen den begär för att åtminstone ha en sportslig chans att försvara sig. Allt annat vore orättfärdigt.


# Wen Jiabao till Sverige. Wen Jiabao är inne på sitt sista år som kinesisk premiärminister. Till Sverige kom Wen inte med några nyheter. Men de svensk-kinesiska relationerna förblir mycket goda. Wen besökte bland annat Geelyägda Volvo och mottog applåder på fabriken. Wen Jiabao har de senaste åren återkommit till Kinas behov av politiska reformer. Under hans tid som premiärminister har emellertid mycket lite hänt. Tumskruvarna har tvärtom dragits åt. Det går därför att hävda att Wen främst arbetar på sitt eftermäle när han lyfter frågan om demokrati och yttrandefrihet. Viktigast för de framtida ledarna blir att börja stärka rättssäkerheten och att bekämpa den omfattande korruptionen. Det är onekligen ett enormt arbete som väntar - om nu partiet bara vill påbörja det.

Vänsterjournalistik

Att journalister generellt sett är vänster är ingen nyhet. Nu har detta faktum åter bekräftats i en undersökning vid Göteborgs universitet som presenterades i kväll i TV4. Mest anmärkningsvärt är stödet för Miljöpartiet. MP stöd av hela 4 av 10 journalister.

Även Vänsterpartiet är kraftigt överrepresenterat och totalt får det rödgröna blocket 70 procent av journalistkårens röster.

Att tro att detta inte påverkar nyhetsrapporteringen är naivt. Så om du tycker att nyhetsrapporteringen påfallande ofta har en vänstervinkel har du förmodligen alldeles rätt.

SD - inte helt utan poänger

På torsdagens talarkväll med Frihetsfronten pratade Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist om visionen om det socialkonservativa samhället och gjorde tappra försök att förklara vad socialkonservatism egentligen är och hur det skiljer sig från värdekonservatism - om det nu gör det. Slutsatsen blev att värdekonservatismen nog snarast ingår i begreppet socialkonservatism.

Almqvist förde fram en hel del poänger som jag delar. Anhöriginvandringen är väldigt generös och den blir ett problem eftersom de som invandrar ofta direkt hamnar i ett utanförskap - de kan inte språket, de får inget arbete och de kostar i praktiken bara pengar. Denna invandring vill SD drastiskt minska och det finns goda skäl för det. Om anknytningspersonen inte har någon försörjning eller fast bostad är det enbart dumt att dennes familj och släkt också ska komma. Ansvaret måste ligga på den enskilde att ordna en stabil tillvaro innan anhöriga kan börja ramla in över gränserna.

Därtill har Sverigedemokraterna en bra EU-kritisk linje som handlar om att värna det svenska självbestämmandet gentemot EU. Efter att Miljöpartiet och Vänsterpartiet gett upp EU-kritiken är det bara SD som kräver ett svenskt utträde.

Vissa goda poänger har partiet, således. Men dessa solkas av att SD liknar Kristdemokraterna i moralfrågor. "Vi är moralistiska", fastslog Almqvist utan omsvep. De stöttar helhjärtat folkhälsopolitiken, säger nej till allt vad skademinimering heter i narkotikapolitiken och även om SD inte har något emot bögar är partiet långt ifrån sexliberalt. Intrycket överlag är att Sverigedemokraterna har väldigt mycket gemensamt med Socialdemokraterna - inte så konstigt då att många av partiets väljare är gamla sosseväljare.

Och när det gäller EU driver SD visserligen kravet på ökat svenskt självbestämmande, men partiet har inget emot att Sverige implementerar integritetskränkande lagstiftning som drabbar hela svenska folket, inte bara brottsmisstänkta. När det gäller datalagringsdirektivet ville SD rent av gå längre än andra riksdagspartier.

Så nej, SD är inget seriöst alternativ för EU-kritiska liberaler. Att man över huvud taget ställer frågan visar hur hopplöst läget är för alla politiskt hemlösa liberaler.

Om man bara vill

Sveriges riksdag hade bråttom att implementera EU:s datalagringsdirektiv. Från och med den 1 maj börjar den gälla vilket betyder att all vår elektroniska trafik ska lagras i sex månader.

I Tyskland har man inte lika bråttom. Där har direktivet ännu inte resulterat i något lagförslag. Tyskland lär få EU-böter men so what?

Det som svenska riksdagsledamöter hävdade inte går, att inte omedelbart klubba igenom direktivet, går uppenbarligen utmärkt i andra länder.

Frihetsfrontens talarkväll: april

Missa inte torsdagens talarkväll med då Frihetsfronten gästas av Erik Almqvist, partistyrelse- och riksdagsledamot för SD, som talar om SD:s vision om det socialkonservativa samhället. Det kan definitivt bli livliga diskussioner.

Tid: Torsdag 26/4 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan slussen och slottet.

På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Glada SFI-amatörer

Anki Erdman, SFI-lärare och vänsterpartistisk ledamot i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd, tar upp en rad problem med Svenska för invandrare, SFI, som undervisningen ser ut i dag. Tyvärr kan jag bekräfta att hon har rätt i mycket av det hon säger.

Få svenskar kommer av naturliga skäl i kontakt med SFI. Vi hör om det på TV, läser kanske om det i tidningen men som svenskspråkiga har vi ingen anledning att sätta oss in i hur undervisningen ser ut eller kanske ens bry oss om huruvida den är bra eller inte. Det berör ju inte oss. Såvida vi inte är tillsammans med någon som läser svenska i SFI:s regi.

Eftersom min sambo läser svenska har jag fått en inblick i hur SFI fungerar - eller snarare inte fungerar. Det är frustrerande eftersom det med så enkla medel skulle kunna bli bra. Med lite enkel pedagogik, med lite struktur (ett schema, kanske?) och lite förutsägbarhet så att eleverna vet vilken nivå som förväntas av dem skulle SFI-undervisningen kunna fungera bra. Men det gör den alltså inte. Anki Erdman menar att det till stor del handlar om tidsbrist, lärarna får helt enkelt inte tillräckligt med tid att förbereda lektionerna.

Allt är inte nattsvart. Det finns en god tanke i att både lära ut svenska seder och bruk och det svenska språket samtidigt. Men själva språkundervisningen har omfattande brister. Visst, det görs undersökningar med dem som studerar. Det dyker upp folk och vill ställa frågor. Men om du har läst svenska i några månader, hur kan du artikulera att du inte tycker att läraren är så bra, att hon kommer för sent till lektionerna, att lektionerna saknar struktur och en röd tråd? Klart att du tackar nej. Och så förblir sakerna som de är. Och don't get me started on den så kallade SFI-bonusen.

I teorin finns massor av SFI-skolor att välja bland. I praktiken blir du placerad där det för stunden finns plats och du har ingen aning om skolan är bra eller inte eller om nivån passar (SFI-centrums åsikt behöver inte nödvändigtvis betyda att du placeras på rätt nivå).

Jag tror inte att SFI-undervisningen nödvändigtvis skulle bli bättre om den drevs helt och hållet i kommunal regi. SFI har alltid, långt innan privata skolor kom in i bilden, haft dåligt rykte. Men det är samtidigt uppenbart att undervisningen bedrivs av glada amatörer, inte av skickliga pedagoger, och att du ska ha tur att hamna i en klass som råkar ha en bra lärare. Följden blir att samhället lägger pengar på något som inte ger önskat resultat och att den enskilde inte alls får den biljett in i samhället som det var tänkt. Alla förlorar - utom de glada amatörerna.

Wen Jiabao till Sverige

Wen Jiabao är inne på sitt sista år som Kinas premiärminister. I höst avgår han ur politbyråns ständiga utskott och i mars nästa år lämnar han posten som premiärminister. I dag kommer Wen till Sverige.

Till skillnad från den stele Hu Jintao har Wen Jiabao blivit folklig. Han har ofta synts på plats kort efter stora olyckor för att trösta och visa medkänsla. Detta har gjort att han vunnit respekt hos folket. Det går att hävda att partiet helt enkelt gett honom denna roll, medvetet om vikten av att någon av ledarna står lite närmare folket. I så fall har partiet gjort en bra casting.

Wen Jiabao har flertalet gånger de senaste åren talat om behovet av politiska reformer i Kina. Han har pratat om demokrati. Wen har talat så pass öppenhjärtligt att han censurerats. Men även om det går att känna hopp om framtiden när Kinas premiärminister återkommer till behovet av politiska reformer kvarstår ett faktum: inte mycket har hänt under Wens tid. Kanske arbetar han nu på sitt eget eftermäle, kanske krattar han manegen för sin efterträdare Li Keqiang. Vad som verkligen pågår i Kommunistpartiets ledning kan vi oftast bara spekulera om.

Jag tror som tidigare påpekat inte på någon revolution i Kina. Däremot på en långsam förändringsprocess i vilken det kinesiska folket stegvis får större frihet. Partiet började denna resa med att öppna upp ekonomin vilket har lyft stora delar av befolkningen från extrem fattigdom till en dräglig levnadsstandard. Nästa steg måste vara politiska reformer.

Det är inte bara Wen som har pratat om mänskliga rättigheter i Kina. Ett nytt lagförslag ska exempelvis stärka brottsmisstänktas rättigheter. Men ord är ord. I praktiken har partiet den allsmäktiga makten och kan göra lite som det vill eftersom ingen oberoende part kan utkräva ansvar. Ett grundläggande problem är att rättssystemet är till för partiet, inte individen. Frånvaron av en politiskt oberoende rättsstat är i mina ögon det absolut största hindret för en demokratisk utveckling i Kina.

Ty utan möjlighet till en rättvis prövning spelar yttrande- eller informationsfrihet mindre roll. Rättssäkerhet är viktigt även för företag då det erbjuder ett givet och förutsägbart ramverk som inte är beroende av politiska makthavares nyckfullhet. Och ska den ekonomiska utvecklingen fortsätta på sikt är det viktigt att frångå den korporativistiska modellen med statliga företagsgiganter tätt knutna till partiet. Den kinesiska statskapitalistiska modellen har onekligen varit en framgång sett till förmåga att generera tillväxt. Frågan är hur den kommande kinesiska ledningen tänker sig nästa steg.

I fråga om ekonomiska reformer har Kina gjort en lång vandring, även om mycket återstår. I förlängningen behöver dock Kina strukturella politiska reformer för att fortsätta utvecklas. Potentialen i Mittens rike förblir enorm.

Veckan som gick #23

# Asplööf. Sveriges Radios lördagsintervju är Sveriges förmodligen enda verkliga utmaning för politiker. Det går ut på att inte göra bort sig. Annie Lööf var senast till rakning. Hon ville påpeka att det inte är helt lätt att dra en glasklar gräns mellan demokratier och diktaturer i världen. Men att ta Kina som exempel var väl inte så värst smart. Lööfs problem är att hon sällan framstår som särskilt trovärdig. Eller ens tydlig. Vilket är ett problem om man har som sitt mål att just göra sitt otydliga parti tydligt. 

# Förnyelse i M. Sofia Arkelsten avgår som partisekreterare och ersätts av Kent Persson, flitigt bloggande Örebromoderat. Partiet behöver öka tempot, hävdar dess företrädare. Nå, det är väl ett understatement. Det görs väldigt lite politik på Rosenbad just nu - det bekräftas även informellt av personer i regeringskansliet. Moderaterna vill ingenting, Alliansen vill ingenting och det är väldigt osannolikt att en ny partisekreterare kan ändra på detta.


# Ett nytt Europa. Det surras om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad det blir av detta. Vi kan dock inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker om det kommer till ett skarpt förslag. De har redan visat att de inte vill ha någon makt i EU-frågor. Därför kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter och de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp.

Thomas Olsson om terrornoja och Quick

Thomas Olsson tillhör är en advokat som jag verkligen respekterar.

Han har varit delaktig i en rad uppmärksammade fall - allt från den incestdömde pappan i "fallet Ulf" till Quickutredningen och nu de fängslade svenskarna i Etiopien.

I DN Söndag berättar han bland annat om att varje tid har sitt specifika hot:

Det fanns en tid när narkotikan sågs som det stora hotet. Sedan var det den ekonomiska brottsligheten [...] På nittiotalet stod de sexuella brotten i fokus, och det kom en våg av terapier och bortträngda minnen. Nu är det terrorismen. [...] Människor som är rädda - och genom terrorismen kan ju vem som helst sprängas i luften - accepterar inskränkningar i rättssystemet. De drabbar ju ändå bara andra. Själva har de inget att dölja. Men det handlar inte om det, utan om hur mycket information man samlar på sig.

Vi behöver fler jurister som lyfter fram hoten mot rättssäkerheten och integriteten.

Hyckleriexporten

Annie Lööf har hamnat i lite blåsväder efter att i Sveriges Radios lördagsintervju ha försökt problematisera den svenska vapenexporten genom att fråga sig om Kina är en diktatur eller inte.

Jag förstår vad hon ville göra. Lööf ville påpeka att det inte är helt lätt att dra en glasklar gräns mellan demokratier och diktaturer i världen. I vissa fall är det busenkelt - Norge är en demokrati medan Nordkorea inte är det. Men vad är egentligen Afghanistan i dag? Ryssland har klassats som "delvis fritt" i den årliga rankingen över friheten i världens länder men har på senare tid snarare halkat in på den auktoritära planhalvan. Och hur bör vi se på utvecklingen i Ungern?

Och så har vi Kina. Ett land som styrs enväldigt av ett kommunistparti, som fängslar oppositionella, censurerar pressen och Internet men som samtidigt har gjort enorma framsteg sedan Máo Zédōng gick ur tiden och i dag är betydligt friare än för några decennier sedan. 

Vi delar dessutom gärna in världen i två halvor av ren vana, där Ryssland och Kina av tradition hamnar på den svarta halvan och USA och Storbritannien på den vita. Samtidigt har USA och Storbritannien de senaste tio åren gått i alltmer auktoritär riktning. Folket väljer visserligen sina ledare, men tendenserna att grundläggande mänskliga rättigheter urholkas är väldigt tydlig i båda länderna.

Sverige ska inte exportera till diktaturer och krigförande länder, hävdas det. Samtidigt vill både sossar och borgerliga sälja så mycket vapen som möjligt. Då får vi den här löjliga situationen där vi de facto säljer vapen till både krigförande länder och diktaturer men låtsas som om vi inte gör det. Ingen har riktigt lyckats förklara det på ett bra sätt - inte heller Annie Lööf.

Hockey inget för kärringar eller Croneman

DN:s sportkrönikör Johan Croneman har mången gång i sina texter återkommit till hur dålig TV4:s (tidigare SVT:s) hockeyexpert Niklas Wikegård är. I lördagens krönika var det dags igen. Denna gång handlade det om "mansgriseri".

Skälet? Niklas Wikegård hade krävt att Skellefteå skulle visa lite stake i SM-finalen mot Brynäs. Norrlänningarna låg under och var på väg att förlora finalserien. Croneman tycker att "stake" är ett ord man kan uttala i ett omklädningsrum eller i ett lumparminne från 40-talet, men absolut inte i TV.

Ty Croneman vill ha en politiskt korrekt sportsändning. Där får man inte säga ord som "stake", det är nämligen "reaktionärt mansgriseri". Croneman tar i från tårna upp till hårfästet och det är oerhört svårt att förstå upprördheten. Vidare upprörs han av att Wikegård (helt uppenbart) gillar slagsmål i hockeyn. Detta kan man tycka vad man vill om och svensk hockey är betydligt snällare än nordamerikansk. Själv tycker jag att det i laddade möten kan tända till matchen - men så följer jag också Philadelphia Flyers och inte Skellefteå.

Förflyttad till andra sidan Atlanten blir Wikegård vare sig någon tuffing eller mansgris utan en helt vanlig kommentator. Lyssna gärna till presskonferenserna efter en match där. Lyssna till New York Rangers' coach Tortorella efter en förlust. Croneman skulle behöva en "bleep"-funktion varje gång. Ja, det är en grabbig stämning. Men sådan ska hockeyn i mina ögon också vara.

Wikegård är nog ganska van vid kritik och något säger mig att han gillar att sådana som Johan Croneman blir upprörda. I stället för att låtsas att damhockey är sevärt tog Wikegård tidigare fram storsågen - vilket genast väckte ilska hos somliga. Men han hade ju rätt. Damhockey är inte kul att titta på.

Niklas Wikegård fungerar bra som sidekick och tyckare men dåligt som matchkommentator (en sådan ska inte under några omständigheter skrika "sassabrassa mandelmassa"). Om Johan Croneman har problem med att hockey är en hård och manlig sport får han nog helt enkelt se på fotboll i stället. Där är manlighet ofta en bristvara.

Utmaningen med det mångkulturella samhället

Anders Behring Breivik var precis vad vänstern behövde. Nu har de fått en galning att klistra på alla sina meningsmotståndare. Och få gör det så skamlöst som Aftonbladet.

Lena Andersson skriver mer nyanserat i DN om hur främlingsfientliga, såväl i Sverige som i andra länder, utpekar sig själva såsom varande en del i ursprungsbefolkningen. Alltför många immigranter blir, enligt dessa partiers logik, ett hot mot denna ursprungsbefolkning. Det är denna övertygelse Breivik uttalar i sitt manifest och som han, av kärlek till sitt land, motiverade nödvändigheten med att begå de fruktansvärda dåden.

Den kopplingen finns således. Men det gör inte Sverigedemokraterna till breivikare. Ej heller gör det alla andra som vill diskutera problem med migrationspolitiken i Sverige eller Norge till åsiktsfränder med extremister som Breivik. Kopplingen är dock alldeles för frestande för att inte användas av folk på vänsterkanten. Risken är att Breivik därmed lyckats göra debattklimatet än mer begränsat.

Jag tycker att man åtminstone måste kunna ställa frågan: varför ska vår kultur vara inkluderande när många personer som kommer till Sverige tar med sig sedvänjor och uppfattningar som är exkluderande? Och vad gör egentligen att en kulturell yttring ska få företräde framför en annan? För att ta ett trivialt exempel: varför är det OK med slöja i skolan men inte keps?

Kom gärna till Sverige, men ta med dig insikten om att det är ditt eget ansvar att lära dig språket, hur samhället fungerar och att göra dig anställningsbar. Att en person som klär sig som Usama bin Ladin har svårt att få jobb handlar inte om diskriminering. Kultur och sedvänjor spelar roll och i Sverige är vi inte vana vid att människor klär sig i lakan, täcker ansiktet, att kvinnor inte får bada tillsammans med män eller att män vägrar hälsa på kvinnor.

Jag menar inte att något av detta ska vara förbjudet (ett annat exempel på hur partier som Sverigedemokraterna landar i fel slutsatser) utan att de som väljer att hålla hårt fast vid sina egna traditionella värderingar och sedvänjor får vara beredd på att det får återverkningar i ett land som ser annorlunda ut än landet de kommer ifrån.

Visionen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet handlar förstås om att alla kan leva sida vid sida, tro på vilka gudar eller troll de vill (eller inte tro på något alls), respektera varandras olikheter och arbeta för ökad tolerans mellan olika grupper. Ett sådant samhälle blir starkt, dynamiskt och progressivt. Det är ett sådant samhälle jag skulle vilja leva i.

Samtidigt ser jag dagligen hur oerhört svårt det är att göra verklighet av denna vackra vision. Kulturella olikheter skapar problem, missförstånd och misstänksamhet. Mycket går att lösa med dialog, men inte nödvändigtvis allt. Alternativet till allt detta är inte att skapa ett homogent monokulturellt samhälle, men vi måste våga säga att mångkultur leder till vissa utmaningar och även diskutera hur dessa ska mötas gemensamt. Och vi bör inte förringa människors behov av kontinuitet och trygghet i det faktum att landet de lever i ser ut ungefär som det gjorde förra året eller för några år sedan.

Inget snusförnuft

Den svenska riksdagen sade sig vara nödd och tvungen att rösta ja till datalagringsdirektivet - vilket betyder att från den 1 maj kommer all vår elektroniska trafik att lagras i sex månader för polisen att ta del av (och i framtiden sannolikt även andra myndigheter).

I Sverige bryr vi oss inte så mycket om EU påverkar grundläggande fri- och rättigheter på ett negativt sätt. Men fan ta den som rör vårt snus! Det var en fråga som ansågs synnerlligen viktig när Sverige röstade om EU-medlemskapet för över 15 år sedan och den är fortfarande tillräckligt viktig för att ge stora rubriker.

Ibland undrar jag varför vi ens försöker göra allmänheten uppmärksam på allt elände EU ställer till...

Arkelsten lämnar för mer förnyelse

Sofia Arkelsten avgår som partisekreterare för Moderaterna och ersätts av Örebromoderaten och flitige bloggaren Kent Persson. Orsaken till Arkelstens avgång ska jag inte spekulera i, men hon har varit väldigt osynlig under sin tid som partisekreterare och det pratas en del om ett internt missnöje med henne.

Det kommer säkert att pratas om "gubbgäng" när en kvinna lämnar och en man tillkommer i en redan starkt mansdominerad ledning. Men med Kent Persson får Moderaterna precis en sådan person som ledningen vill ha: en lojal person som inte tänker för mycket själv, följer partilinjen slaviskt och - framför allt! - nämner ordet "förnyelse" i var och varannan mening.

Föga förvånande passade Persson på att lyfta fram behovet av en "ständig förnyelse" i sin första korta kommentar som partisekreterare.

Reinfeldt och Schlingmann är säkert mycket nöjda.

En europeisk Patriot Act?

Världen har förändrats radikalt sedan den 11 september 2001. I USA har det redan gått överstyr. I Storbritannien lever världens mest övervakade folk - och även i övriga EU skapas en svåröverskådlig övervakningslagstiftning, inte sällan inspirerad av vilka åtgärder som vidtagits på andra sidan Atlanten.

Nu surras det om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad som ligger i detta och hur det i så fall konkretiseras. En sak är dock säker: Får vi ett verkligt förslag kan vi inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker. Då kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter, tillsammans med de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar, samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp. Då får vi, precis som vid FRA-protesterna, lägga alla övriga åsiktsskillnader åt sidan.

I vilket fall har det nog aldrig funnits så många skäl för Sverige att lämna EU som nu.

Stenåldersavgiften på väg bort

Den förhatliga TV-licensen kan vara på väg bort. En uppgörelse ska ha nåtts över blockgränserna för att göra kostnaden för public service till en skattepost bland andra.

Radiotjänst är en kvarleva från svunna tider, ett kontrollsystem som väcker obehag och för tankarna till Östeuropa (och, kan påpekas, orsakar bekymmer för marginaliserade personer som bor i tillfälliga bostäder i kommunens försorg).

Teknikutvecklingen har dessutom gjort de regler på vilka TV-licensen bygger på föråldrade. I dag kan TV-program ses på datorer, mobiltelefoner och i bilar. SVT tillhandahåller själva en utmärkt onlinejtänst för sina program, fri att använda oavsett om du betalar TV-avgift eller inte.

Motståndare finns förstås. Kontrollsystemet för att få in licenspengar från alla som har en mobiltelefon eller dator skulle bli orimligt - det inser nog även de flesta av TV-licensens försvarare. Därför behövs en teknikneutral lösning. Överenskommelsen verkar handla om att avgiften för public service läggs på skatten.

Dagen när Radiotjänst i Kiruna, denna koloss som suger över 2 000 kronor årligen från varje person med anmält TV-innehav, läggs ned är en dag att fira. Sverige har då blivit ännu lite modernare.

Något har hänt

Socialdemokraterna skriver en debattartikel i vilken de erkänner att de varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att bli anställningsbara.

Wow. Det som inte riktigt fått sägas tidigare sägs nu öppet: även den som vill ha ett jobb bär ett ansvar för sin situation.

Något har kanske hänt i det gamla arbetarepartiet.

De rumsrensa extremisterna

Det pratas ofta och mycket om de främlingsfientliga partiernas frammarsch i olika europeiska länder. Extremvänstern har haft det tyngre, trots finanskris och hög arbetslöshet. Vilket är värt att notera. Enligt den logik som populistiska partier ofta lever efter borde folk stå i kö för att rösta på extremvänstern i länder som Spanien, Italien, Grekland och Portugal. Än har vi inte riktigt sett detta.

Förutom i Frankrike. Där går kommunisterna fram till runt 15 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet. Jean-Luc Mélenchons kommunister kräver bland annat att staten ska konfiskera inkomster över en viss nivå. Att kommunister efter allt som Europa har gått igenom under 1900-talet åter tas på allvar är ett minst lika stort hot som Geert Wilders och Le Pen. I Sverige ger detta inga stora rubriker.

Vilket kanske inte är så konstigt. Sverige är som bekant ett land där det är helt och hållet rumsrent att vilja avskaffa den privata äganderätten, trivialisera eller förneka förtrycket på Kuba och tycka att ryska revolutionen var en framgång för de mänskliga rättigheterna. Tycker man så är man bara lite radikal men man har samma tillgång till debattprogram och morgonsoffor som vilken intetsägande folkpartist som helst. Samtidigt ifrågasätts om sverigedemokrater ska få publicera debattartiklar.

De knäppaste av de knäppa samlas i Svensk-koreanska föreningen. I mars deltog föreningen i Nordiskt Koreaseminarium, ett slags Mecka för avgrundsvänstern och sannolikt ett ypperligt tillfälle att diskutera den (väldigt speciella) nordkoreanska demokratin. Deltog gjorde vänföreningar och kommunistiska partier från både Sverige och flera grannländer samt folk från nordkoreanska ambassaden.

Seminariet anordnades av Kommunistiska Partiet (tidigare Kpml(r)), ett parti till vilket bland andra folkkäre Sven Wollter hör. Ni vet han som är självaste Tomten i Sveriges Radio inför julen.

Lite illamående blir man allt.

Veckan som gick #22

# Nordkorea firar landsfadern. Tanken var att Nordkorea skulle få upp en satellit i omloppsbana för att fira den store ledaren, regimens grundare och avlidne statschef Kim Il Sung. Uppskjutningen slutade dock, som så mycket annat i det slutna landet, i fiasko. I dag, den 15 april, firar dock landet hundraårsdagen av Kim Il Sungs födelse med att visa upp en ny missil. För första gången framträdde Kim Jong Un och talade till folket. Man kan anta att folket hellre skulle ha velat se den nye ledaren presentera hur framtida svältkatastrofer ska undvikas. Nu har man dels kastat runt sex miljarder kronor bokstavligt i sjön, dels missat chansen att få matbistånd från USA.

# Titanic 100 år. Den 15 april 1912 sjönk Titanic i den kalla Nordatlanten. Nästan 1 500 människor omkom i katastrofen, som har uppmärksammats i hela världen men framför allt på de orter som är kopplade till fartyget på något sätt. En hel värld chockades av katastrofen, men positiva förändringar kom trots allt ur tragedin. Motvilligt gick rederierna med på att förse sina fartyg med fler livbåtar, alla passagerarfartyg försågs med telegrafister dygnet runt och en ispatrull som spanar efter isberg bildades. Titanic lade grunden till modern sjösäkerhetslagstiftning.

# Eurokrisen fortsätter. Det stora räddningspaketet till Grekland stoppade tills vidare krigsrubrikerna i medierna. Nu skulle en tid av lugn följa. Men problemen har ingalunda blivit mindre. I Grekland är läget riktigt illa. Arbetslösheten ligger på 21 procent och många unga förbereder sig på att emigrera. Både Spanien och Italien har betydande problem. Att inte låtsas om en kris genom att helt enkelt sluta prata om den kommer inte att avhjälpa problemen.

En rökt allians?

Det mesta i svensk politik kretsar numera kring Socialdemokraterna gradvisa återhämtning efter raset under Håkan Juholts ledning. Och om Alliansens brist på idéer och visioner. Det börjar att spridas en känsla av att folk vill ha något nytt. Det är den känslan som är det största hotet mot Alliansen 2014.

Regeringen fortsätter att påminna väljarna om att Sverige minsann har klarat krisen betydligt bättre än de flesta andra länder. Vilket stämmer. Men det betyder inte att väljarna kommer att känna särskilt stor tacksamhet när de går till valurnorna 2014. Sveriges ekonomi var bra även när Göran Persson förlorade valet 2006. Han uttryckte bitterhet över att inte få förvalta detta under ännu en mandatperiod. Kanske tyckte han också att väljarna var otacksamma.

Folkets val är inte alltid logiskt eller rationellt. Om känslan att regeringen är trött och har fått slut på idéer sprider sig, spelar det inte så stor roll hur bra balans i statens finanser Anders Borg kan skryta med. Alliansregeringen kommer att ryka ändå. Om ett av de borgerliga partierna faller ur blir förlusten ännu tydligare.

Själv är jag urless på både Reinfeldt och hans regering. Sänkta skatter och en och annan avreglering har solkats ned av att Reinfeldts manskap ägnat stor kraft åt att bygga ut övervakningsstaten. Här finns emellertid inte mycket hopp heller hos oppositionen.

Den idéfattighet som präglar regeringen just nu är symptomatisk för Reinfeldt som politiker. Han vill egentligen inte så mycket med makten annat än att behålla den. Han har öppet tagit avstånd från blotta tanken på att ha visioner. Partiet och politiken ska förnyas, men ingen kan få något grepp om varför eller vad förnyelsen ska leda till mer konkret. Begreppet saknar betydelse.

Regeringen Reinfeldt har en hel att frukta när det vankas val igen. Under den tid som återstår borde regeringen gnugga geniknölarna (de få den har) och försöka återta det politiska initiativet med konkreta lösningar på existerande problem. Det mesta tyder på att den lär få svårt med detta.

Titanic 100 år: från tragedi till jippo

Lagom till hundraårsminnet av Titanickatastrofen öppnar ett stort permanent museum i Belfast, staden där Titanic byggdes. Förhoppningsvis kan detta bli ett värdigt monument över vår tids mest omtalade fartygskatastrof.

Bland många Titanicentusiaster slår annars det stora intresset ibland över, vilket inte sällan resulterar i smaklöshet. En flashig MTV-konsert - är det så vi brukar minnas en tragedi? Ett annat exempel är den resa som entusiaster gör till platsen där Titanic sjönk i Nordatlanten - många iklädda tidstypiska kläder. Även detta blir ett slags spektakel. Föreställ er något liknande för nästan vilken annan olycka som helst och vi skulle rynka på näsan.

Någonstans längs vägen glöms det bort att Titanic var en enorm tragedi som ödelade tusentals liv. Många kvinnor blev änkor och förlorade därmed också sin enda försörjning. Redan fattiga blev av med det lilla de ägde. Ett exempel på hur hårt och orättfärdigt katastrofen kunde slå var behandlingen av musikernas anhöriga. Eftersom de var uthyrda av det som egentligen kan liknas vid ett dåtida bemanningsföretag tvangs de köpa egna biljetter för att få arbeta ombord. Deras kläder tillhörde arbetsgivaren. Samtliga musiker omkom och fadern till en av dem, violinisten Jock Hume, fick ett brev från sin sons arbetsgivare om att betala för de kläder som sonen tagit med sig i döden.

Tiden läker alla sår, brukar det heta. I fallet med stora katastrofer som berör hela samhällen, i Titanics fall en hel värld, behövs en viss tidsrymd innan vi kan tala om dem utan ett alltför påtagligt obehag. I fallet med Förintelsen, en tragedi så stor att den är oöverblickbar, är 65 år inte nog. Titanic blev emellertid ett populärkulturellt fenomen över en natt och finns i dag som metafor i alla tänkbara sammanhang. Ja, även inom porren.

Katastrofen föll efter två världskrig i viss glömska i det allmänna medvetandet, men sedan vraket upptäcktes 1985 har intresset bara ökat. Och katastrofen har blivit ett jippo, tyvärr påhejat av många som kallar sig Titanicentusiaster (inte sällan amerikaner som inte vet var anständighetens gräns ska dras). Jag kan förstå om många överlevande teg livet ut om sina upplevelser.

Tusentals föremål från vraket har bärgats och deras öde har varit osäkert. Nu, lagom till hundraårsdagen, auktioneras 5 500 föremål ut i sin helhet till priset av drygt 1,2 miljarder kronor. Det är bara att hoppas på en seriös köpare.

Titanic 100 år: undergången

Hon kallades osänkbar i pressen, även om varvet som byggde henne aldrig tog ordet i sin mun. Hennes plats i historien borde vara som ett stort fiasko. I stället har Titanic fått ett sagans skimmer över sig och alla kan ställa sig frågan: vad skulle jag ha gjort om jag varit ombord? Skulle jag ha varit den som räddade mig själv eller hjälpte andra?

Titanics jungfruresa höll på att få ett abrupt slut redan i Southamptons hamn när New York, ett mycket mindre fartyg som drabbats av kolstrejken och låg upplagt, bröts loss och drogs ut mot Titanics akter. Kollisionen undveks i sista stund men sågs av vissa som ett förebud, av andra som ett tecken på hur stor och svårmanövrerad Titanic var.

Titanic var egentligen amerikanskägt då rederiet ingick i J.P. Morgan-konsortiet IMM. Men fartyget betraktades som brittiskt och besättningen var brittisk. Förlisningen var därför ett hårt slag för det brittiska självförtroendet. Därför blev behovet av hjältar - och syndabockar - genast stort.

Kapten Smith, den rutinerade sjöman som låtit sitt fartyg gå för full fart rakt in i ett stort område med is utan att sätta ut extra utkikar, klandrades aldrig särskilt i sjöförhören som följde på katastrofen. I media blev han snabbt en hjälte av den enkla anledningen att han gick under med sitt fartyg. Men det var i realiteten mycket Smith kunde klandras för. Han bar huvudansvaret för olyckan, även om den var en perfekt storm av olyckliga omständigheter.

Nedan tar vi en titt på en rad påståenden som brukar sägas ligga bakom olyckan och det faktum att den fick så fruktansvärda konsekvenser.

"Fartyget gick för full maskin och missade viktiga isvarningar"
I efterhand har en särskild varning om is kommit att beskrivas som ödesdiger. Den kom från Mesaba och nådde Titanics Marconirum efter 21.30 på kvällen. Vid den tiden var förstetelegrafisten Jack Phillips fullt upptagen med att sända passagerarmeddelanden (vilket var telegrafens främsta användningsområde då) som blivit liggande sedan telegrafen strejkat under dagen. Meddelandet togs emot men överlämnades aldrig till bryggan.

Även om den kanske viktigaste isvarningen aldrig nådde befälet på bryggan var det inte obekant för vare sig kaptenen eller styrmännen att de kunde stöta på is under resan. 1912 hade ovanligt många isberg siktats och längre söderut än vanligt. Kapten Smith lade också kursen något längre söderut än brukligt.

Det finns ett vittnesmål från en förstaklasspassagerare om att rederiets styrelseordförande Bruce Ismay ska ha pressat kaptenen om att höja farten för att komma fram till New York kvällen före utsatt tid (men nej, Jan Guillou, något hastighetsrekord var Titanic aldrig i stånd att slå - därtill var hon alldeles för långsam). Detta förnekade Ismay bestämt i sjöförhören. Men faktum är att farten höjdes under olyckssöndagen och få skulle förneka att Titanic gick alldeles för fort.

Spelade det någon roll?
Hopsatta visade isvarningarna på ett stort isfält föröver om Titanic. Ändå höjdes farten. Andrestyrman Charles Lightoller hävdar i sin biografi att Phillips, som inte överlevde natten, under natten berättat för honom om isvarningen som blev kvar. Lightoller påstår att farten hade sänkts om befälet bara informerats om den. Det är dock lätt att skylla på någon som inte kan försvara sig. Befälet litade sannolikt på att eventuella isberg skulle upptäckas i tid och att det stora nya fartyget skulle hinna gira undan sådana faror. Det kan bara beskrivas som övermod. Och farten på 22 knop under rådande omständigheter måste anses närmast kriminell.

"De två utkikarna i mastkorgen saknade kikare"
Vart kikarna tagit vägen var ett mysterium. I efterhand har framkommit att de sannolikt fanns ombord - men att ingen visste om det. Detta på grund av en förändring i befälsordningen i sista stund då kapten Smith begärde att få Henry Wilde som överstyrman eftersom denne hade erfarenhet av stora fartyg efter sin tid på systerfartyget Olympic. David Blair lämnades kvar i Southampton och ersattes av Charles Lightoller. I förvirringen glömdes bort att kikarna fanns inlåsta i Blairs hytt. Befälet på bryggan hade emellertid tillgång till kikare - som de uppenbarligen inte ville låna ut.

Spelade det någon roll?
I sjöförhören blev frågan om de bortslarvade kikarna en het potatis. Överlevande befäl som Lightoller, som lojalt försvarade sin arbetsgivare, hävdade envist att frånvaron av kikare inte hade haft någon betydelse eftersom männen ändå "inte tittade i dem hela tiden". Huruvida tillgång till kikare hade hjälpt Frederick Fleet att upptäcka isberget lite tidigare och om detta i sin tur hade varit nog för att fartyget skulle gå fritt går inte att säga. Det förblir en av historiens olösta frågor.

"Livbåtsplatser för endast hälften"
Det brittiska handelsdepartementet föreskrev att ett fartyg av Titanics storlek måste ha livbåtsplatser för 962 människor. Emellertid gav samma bestämmelser henne tillstånd att ta 3 547 personer. Detta vansinne berodde på föråldrade regler från 1894 som baserades på kubikfoten, inte antalet ombordvarande människor. Då fanns inga fartyg över 10 000 ton. Titanic var nästan fem gånger tyngre.

Enligt originalritningarna fanns plats för 64 livbåtar. Detta minskades stegvis ned till 16. White Star beslöt dock att addera 4 hopfällbara båtar vilket gav totalt 1 178 platser. Generöst nog överskred alltså rederiet bestämmelsernas minimikrav med 216 platser. Och natten i fråga var Titanic på grund av lågsäsong långt ifrån fullsatt med endast 2 200 människor ombord. Katastrofen hade således kunnat bli ännu värre.

Spelade det någon roll?
Om man betänker att den första livbåten firades en dryg timme efter kollisionen, att det under lång tid var svårt att övertyga folk att lämna fartyget och att de sista båtarna inte ens hann firas innan havet sköljde iväg dem från båtdäcket, går det att fråga sig hur det skulle ha varit möjligt att få iväg 64 eller ens 32 livbåtar under den tid som fanns att tillgå.

Evakueringen hade kanske blivit annorlunda om befälet vetat att livsbåtsplatser fanns till samtliga ombord, men om detta kan vi bara spekulera. Klart är att det tog tid att varsko passagerarna, att förvirring rådde om hur allvarligt läget var (även, om man ska tro Lightoller, bland det högre befälet) och att det tog tid nästan en och en halv timme att få iväg 18 livbåtar. Fler livbåtsplatser hade sannolikt räddat fler men knappast alla. I efterhand är det lätt att fråga sig varför inga försök gjordes att bygga flottar som åtminstone några människor kunde flyta på - vi måste minnas att havet var som en spegel - men med den bristfälliga organisation som fanns blir dessa idéer otänkbara.

"Räddningsoperationen brast"
Titanic stötte emot isberget 23.40. Den första nödsignalen sändes 00.15 och tio minuter senare svarade Carpathia att de var på väg i full fart men att det kunde ta fyra timmar. Först 00.45, över en timme efter kollisionen, firades den första livbåten. Den gick iväg med 28 ombord. Nästan 40 platser lämnades tomma. Något man måste ha i åtanke när man kritiserar senfärdigheten i räddningsarbetet är hur svårt det var att få folk att stiga i de första båtarna när fartyget fortfarande föreföll stabilt och säkert. Livbåtarna fylldes mycket riktigt mot slutet.

1912 fanns inga allmänna larmsystem som kunde varsko passagerare i hela fartyget att något var på tok. I stället skickades personal ut att knacka på hytter och försöka förmå passagerna att överge dem för ett kyligt båtdäck. Detta tog tid. I tredje klass fanns dessutom många som inte talade engelska och endast ett litet fåtal tolkar fanns att tillgå. Fartyget blev en förvirrande labyrint för många, även om vissa tredjeklasspassagerare eskorterades upp av stewardar.

Befälets hopp stod till en räddande ängel någonstans där ute på Nordatlanten. Kapten Smith instruerade besättningsmän att ro mot ett ljus i horisonten, lämna av passagerare och komma tillbaka. Men väl i livbåten var få intresserade av något annat än att själva överleva. Och ljuset tycktes heller inte komma närmare.

Spelade det någon roll?
Det går att hävda att kapten Smith endast gjorde det alla kaptener på den tiden gjorde och att han till skillnad från alla andra hade extrem otur den där natten. Det argumentet faller dock lite när man ser på hur Smith agerade även efter kollisionen. Organisationen brast, information nådde inte fram eller var motstridig. Det blev ingen organiserad evakuering av Titanic, bara ett alltmer stegrande kaos, ett kaos som drabbade tredje klass extra hårt eftersom deras väg till livbåtarna var längst.

Smith agerade inte som man kan förvänta sig att en kapten ska i krislägen. Månne drabbades han av en mental kollaps. Drivande i räddningsarbetet blev i stället styrmännen, däribland Murdoch (som kämpade till slutet) och Lightoller (som överlevde natten stående på en upp- och nedvänd livbåt).

"Californian kom inte till undsättning"
Förutom Bruce Ismay var det en annan man som utsågs till syndabock av pressen: Kapten Stanley Lord på fartyget Californian. Han förde befäl över ett litet fartyg som stannat för natten omgivet av is. Telegrafisten sov och kunde därför inte ta emot några nödmeddelanden. Men en maskinist ombord, Ernest Gill, sade sig ha sett nödraketer som rimligen bara kan ha kommit från Titanic. Han sade sig inte ha fått något gehör hos Lord för att vidta åtgärder.

Gill fick bra betalt för sin historia i pressen och kan mycket väl ha hittat på eller åtminstone kryddat sin berättelse för att ge en säljande historia. Men i pressens ögon var Stanley Lord den perfekte syndabocken. Lord fick sedermera sparken från sitt jobb då han blivit en medial belastning. Han slogs förgäves för upprättelse till sin död 1962.

Spelade det någon roll?
Det vi vet är att Titanics givna position på katastrofnatten inte stämmer överens med vrakets. Den verkliga positionen placerar Titanic längre ifrån Californian än tidigare trott. Även en ny undersökning som blev klar 1992 fastslog att de raketer som sågs från Californian måste ha varit Titanics. Men Lord gavs inte någon entydig skuld för att så många omkom. Det är oklart om han hade hunnit fram i tid för att rädda någon. Det går dock att med fog hävda att Lord åtminstone borde ha kunnat väcka telegrafisten och göra ett försök att nå haveristen.

Slutord
Trots alla katastrofer och tragedier under 1900-talet har en enskild fartygskatastrof vid seklets början levt vidare medan dussintals andra fallit i glömska. Titanic kommer alltid att finnas i vår begreppsvärld, i vårt medvetande, i vår kultur. Hon har således blivit osänkbar på riktigt.

Läs även: Titanic 100 år: myterna

De så kallade experterna...

Sportexperter är ett intressant släkte. De presenteras som allvetande i TV och tidningar, men när de ska tippa en segrare i en match går det oftast på tok. Ändå återkommer de år efter år och är lika mycket "expert" som tidigare. Kan de inte bara erkänna att ett tips i en fotbolls- eller hockeymatch i mångt och mycket är en gissning?

Mikael Renberg tippade att Luleå skulle vinna SM-guld i hockey. De åkte ut i första rundan (1-4 mot AIK). Nu har Renberg tippat Skellefteå i finalen mot Brynäs. Gävlelaget leder med 2-0 i matcher så långt.

Blickar vi mot andra sidan Atlanten är det samma sak. I år har i stort sett alla "experter" tippat att Philadelphia Flyers kommer få stryk av Pittsburgh Penguins i första slutspelsrundan. "Pittsburgh är helt enkelt för bra", sade några av NHL.com:s experter. 4-1 i matcher till pingvinerna, sade vissa. Trots att Flyers vunnit fyra av sex möten i grundserien.

Efter nattens match leder Philadelphia med 2-0 i matcher. Och nu väntar två raka hemmamatcher för Flyers. Det är inte över än, men erkänn en viss uppförsbacke efter två raka hemmaförluster för Pittsburgh (detsamma gäller för övrigt Vancouver som förlorat två raka på hemmais).

Men vänta bara. Nästa år kommer experterna minsann att pricka rätt. Då är de tillbaka och ska frälsa oss med sin visdom.

Fiaskolandet

Det skulle bli en hyllning till landsfadern Kim Il Sung. Men det slutade, som så ofta när Nordkorea försöker sig på något, i fiasko. Den långdistansraket som enligt regimen skulle skicka upp en satellit i omlopp, slutade i småbitar i havet. Allt inför världens ögon.

För ovanlighetens skull tillät Nordkorea omvärlden att besöka landet och ställa frågor. Runt 200 utländska journalister hade bjudits in, vilket gör det hela ännu mer genant för lillführern Kim Jong Un.

Den misslyckade uppskjutningen, som är ett dyrt projekt i ett land där befolkningen svälter, drar ett löjets skimmer över regimen. Nordkorea är ett tragiskt misslyckande - på så många sätt.

Utan idéer

Intrycket att regeringen är trött och initiativlös förstärks av den innehållslösa vårbudget som strax ska läggas.

Regeringen nöjer sig i princip med att konstatera att Sveriges ekonomi är bättre än många krisande länders ute i Europa. Visst, vi är mitt emellan två riksdagsval. Krutet kommer att sparas till 2014. Men givet hur idéfattigt Alliansens valmanifest var inför förra valet hyser jag små förhoppningar om en plötslig idémässig väckelse hos de fyra borgerliga partierna. Det vi ser nu är nog, i stort sett, det vi får även om två år.

Regeringen har inga åtgärder att vidta för att råda bot på den höga ungdomsarbetslösheten. Den presenterar inga förslag till lösningar för att underlätta för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden. I sak är det således små skillnader mellan den sittande regeringen och tidigare socialdemokratiska regeringar.

Samma problem kvarstår - och ingen har någon lösning på dem.

Nyhet(s)torka?

Socialdemokraternas återhämtning i opinionen får stort utrymme i medierna just nu. Stefan Löfven "gör allt rätt", hävdar vissa. Ja, hittills har det varit en framgångsrik strategi att inte ta ställning några frågor över huvud taget eller alls synas. Det verkar fungera.

Men minns fantasisiffrorna under Mona Sahlins första år. Minns avståndet till Alliansen på 19,4 procent och allt snack om att Alliansen var rökt. Nu är avståndet enligt de flesta mätningar runt sju procent, tillräckligt för att det ska kunna vända på några veckor. Och det är två och ett halvt år kvar till nästa val. Eftersom väljarna svarar på förtroendefrågor trots att ingen vet vad Löfven tycker i sakfrågorna, är opinionsmätningarna irrelevanta.

Men får vi tro Lena Mellin är det bara Anders Borg som står mellan Alliansen och undergången.

Titanic 100 år: myterna

Det har nog undgått få att det i dagarna är 100 år sedan Atlantångaren Titanic sjönk. Detta uppmärksammas på många olika sätt. En sedan länge planerad minneskryssning med några av världens mest hängivna entusiaster är på väg till vrakplatsen och ett stort permanent museum har öppnats i Belfast.

Även i städerna som har olika anknytning till Titanic (hon byggdes i Belfast, avgick från Southampton, stannade till i Cherbourg och Cobh och de omkomna som inte begravdes i havet fördes till Halifax) kommer undergången att högtidlighållas. Samtidigt fortsätter utställningar med föremål från Titanics vrak samt från omkomna och överlevande att turnera världen runt.

I dag för 100 år sedan lämnade White Star Lines nya fartyg, tillika världens då största på 46 000 ton, Southampton på den engelska sydkusten på sin jungfruresa till New York. Fyra dagar senare stötte hon emot ett isberg och blev världens första teknikkatastrof med nära 1 500 döda, varav 89 svenskar.

Redan innan de överlevande anlänt till New York med räddningsfartyget Carpathia började mytbildningen. Mycket av det som påstods då har levt kvar till våra dagar, upprepats i filmer och böcker och blivit till sanningar.

En populär myt är musikerna som spelade Närmare Gud till Dig fram till slutet - trots att det finns bra vittnesmål som säger att de lagt ifrån sig sina instrument och flytt akterut åtminstone en halvtimme innan fartyget gick under. Om det spelades musik alldeles mot slutet borde fler överlevande vittnen som befann sig i den direkta närheten ha sett eller hört något. Men det spelar kanske mindre roll - huvudsaken var väl att de spelade. Behovet av hjältar efter den obegripliga tragedin var stort.


En annan fantasifull myt är kaptenen som räddade ett litet barn till en livbåt - trots att ingen vet vilket detta lilla barn skulle ha varit. Och besättningsmannen, ofta utpekad som förstestyrman Murdoch, som skjuter sig - trots att det saknas tillförlitliga vittnesmål om en sådan händelse (däremot sköts det i luften vid några tillfällen). Den perfekte företrädaren för den stoiske mannen som accepterat sitt öde är annars Benjamin Guggenheim med betjänt. Enigt sägnen bytte de om till sina bästa kläder med motiveringen att de ville dö som gentlemän. Scenen var för bra för att ignorera, även i James Camerons film från 1997.

Intresset har varit massivt ända sedan vraket hittades 1985. Historien fortsätter att fascinera därför att den har alla ingredienser som krävs av en fängslande berättelse: hjältar, skurkar, förebud, tragiska människoöden och föreställningen om ett gudomligt straff för mänskligt övermod.

Fartyget i sig var ett tvärsnitt av samhället. Med fanns fattiga emigranter som bar allt de ägde i sina koffertar men också några av världens rikaste människor, kapten E.J. Smith som gjorde en förmodad sista resa innan pensionen, rederiets styrelseordförande Bruce Ismay samt fartygets konstruktör Thomas Andrews. Alla som på något sätt skulle kunna anses vara ansvariga för det som senare inträffade fanns med ombord. Det var som om Gud Fader själv ställde dem alla inför en prövning.

Modell av första klass salong. © Hans Engnell

Mitt eget förhållande till händelsen är kluvet. Jag var i unga år fanatiskt intresserad av allt som hade med Titanic att göra. Sju långa år ägnades åt en tre meter lång modell - ett monumentalbygge in till sista niten. Jag köpte böcker, läste sjöförklaringarna, besökte de historiska platserna i Southampton (för övrigt en väldigt mysig stad väl värd ett besök även om du inte är ett dugg intresserad av fartyg) och i ett skåp hemma finns både replikaporslin, bestick från första klass matsal på systerfartyget Olympic samt kol från Titanics vrak.

Då allt som rör Titanic blivit intimt förknippat med personliga förluster har intresset klingat av med åren. Emellertid kan en bild av fartyget, av flera skäl, fortfarande en känslomässig påverkan på mig. Titanic har blivit en del av vår västerländska kultur och det går inte riktigt att undslippa henne.

Jag återkommer med en bloggpost om själva förlisningen på lördag.

© Ken Marschall

Slutbud på Saab

I dag ska slutbuden på Saabs konkursbo lämnas. Evighetsresan, som började med stoppad tillverkning för ganska precis ett år sedan fortsatte med eviga turer kring finansiering och slutade i konkurs innan den nya resan med konkursförvaltarna började, är därmed på väg mot sitt slut.

Bland intressenterna finns kinesiska Youngman och indiska Mahindra. Oavsett vem som vinner dragkampen om spillrorna efter den tidigare så stolta biltillverkaren kommer de att ha en lång och kostsam uppförsbacke framför sig. Saabs varumärke är kört i botten och de nya modellerna 9-5 och 9-4X ägs av GM och kommer aldrig mer att tillverkas.

Återstår gamla 9-3, som kommer att behöva ett rejält ansiktslyft för att kunna säljas, samt plattformen för nya 9-3, en modell som beräknas kunna tas i produktion om ungefär två år.

Om den som tar över konkursboet avser att tillverka Saabbilar igen kommer det att behövas en tjock plånbok och ett stort tålamod.

Den israeliska kinkigheten

Günter Grass har fått inreseförbud i Israel efter dikten "Was gesagt werden muß", i vilken han kritiserar Israels Iranpolitik, i Süddeutsche Zeitung. Det dröjde inte länge innan Grass anklagades för att vara antisemit.

Israelerna beter sig därmed lika kinkigt som Kina gjorde efter att Liú Xiǎobō fått Nobels fredspris. Det känns tyvärr väldigt förutsägbart. Israel och dess vänner har vant sig vid att använda antisemitkortet så fort det yppas ett kritiskt ord om den judiska statens politik. Att vägra någon inresa på grund av en dikt är dock att ta galenskapen ett steg längre.

Den som bär på uppfattningen att Israel är en demokrati bland alla andra borde tänka om.

Veckan som gick #21

# Naiv fredsplan. Fredsplanen i Syrien är dömd att misslyckas, enligt den fria syriska armén. Regimen kräver skriftliga garantier från oppositionen innan den upphör med slakten av civila. Våldet har inte upphört eller ens minskat sedan Kofi Annan lagt fram en fredsplan för att få stopp på dödandet. Tvärtom har regimens armé fortsatt att bombardera städer i jakten på oppositionella.

En regim som den syriska kan bara bemötas på ett sätt: med våld.

# Hemliga domstolar i Danmark. Sedan den 11 september 2001 har rättsstaten i alla världens demokratiska länder varit under angrepp. Värst är det i USA, där gränsen mellan polis och militär alltmer suddas ut och militären ges utökade befogenheter. Och i Danmark har det inrättats hemliga domstolar i terrormål. Det är en otroligt oroande utveckling och värst av allt är allmänhetens ointresse för vår demokrati så grundläggande frågor som rättssäkerheten. Vi som känner ett engagemang och ser hotet måste jobba hårt för att få upp frågorna på den politiska agendan.

# Antidemokrater. Åter igen har ett politiskt möte störts av "engagerade medborgare". Denna gång var det Nationaldemokraternas yttrandefrihet som drabbades. Jag har alls inget till övers för deras politik, det behöver väl knappast påpekas, men just därför är det viktigt att stödja deras rätt att yttra sina åsikter. Vissa har dock uppenbart svårt att hålla sig till demokratins spelregler och det gör mig lika förbannad varje gång.

Antiterrorkampen urgröper rättssamhället

Att vi har fått en ny värld efter terrorattackerna den 11 september 2001, och efterföljande attacker i London och Madrid, är tydligt. Alla som står upp för rättsstatens principer är på defensiven. Det är de reaktionära krafterna som har medvind.

USA går före. De åtgärder som vidtas på andra sidan Atlanten har emellertid smitteffekt även på oss i Europa. EU tenderar att följa i Amerikas fotspår och Sverige vill alltid vara bäst i klassen i unionen. Därför är det av yttersta vikt att vi följer vilka lagförslag som läggs och drivs igenom i USA - förr eller senare kommer även vi ställas inför dem.

I Danmark har det inrättats hemliga domstolar i terrormål, ett flagrant avsteg från en av rättssamhällets grundpelare. I USA håller gränsen mellan polis och militär alltmer på att suddas ut i takt med att militären ges utökade befogenheter. Det är en livsfarlig utveckling.

Jag är uppriktigt oroad. Detta är en utveckling som urgröper rättssamhället och hotar själva demokratin. Och det som oroar mig mest oroad är allmänhetens svala intresse för dessa frågor. Utan ett folkligt motstånd finns det egentligen inga gränser för vilka galenskaper som politiker både i Sverige och andra länder kan driva igenom. Allt som behövs i Sverige är ju som bekant ett direktiv från EU.

Dumhet kidnappar hjärnan

Citypolisens Lennart Karlsson, som inte sällan syns i TV och som jag själv hört på konferenser om Stockholmspolisens arbete mot narkotikan, verkar tro att den restriktiva politiken på området är hotad. Av svenska politiker. Jag vet inte vilka han avser ty det är endast ett fåtal svenska politiker som vågar yttra sig kritiskt och härleda de stigande dödstalen bland missbrukare till den svenska politiken.

Karlsson pratar om "avsaknad av respekt för den enskilde (miss)brukaren" (ordet brukare finns inte i polisens vokabulär) bland alla som vill avkriminalisera eller legalisera narkotika. Det är precis tvärtom. Det är den restriktiva narkotikapolitikens konsekvenser som en avkriminalisering avser att lösa. Det är sant att det inte finns någon mirakellösning, men det politiker kan göra är att åtminstone skapa spelregler vars syfte inte är att skada människor.

"Narkotika kidnappar hjärnan", säger Karlsson. Den fria viljan påverkas och den som använder droger gör inte ett fritt val, hävdas det. Därför behövs en nolltoleranspolitik. Problemet är att denna syn utgår från idé om det narkotikafria samhället, som om kampen stod mellan ett samhälle med droger och ett utan. Låt oss då fastslå följande: Sverige har kanske världens strängaste narkotikalagstiftning men vi är likafullt självförsörjande på cannabis.

Argumentationen är välbekant, men varför inte använda den på allt missbruk? Kidnappar inte alkoholen också hjärnan? Har spelmissbrukaren en fri vilja att fortsätta spela? Vad säger Karlsson om matmissbrukarens egen vilja att fortsätta äta? Karlsson är inte intresserad av missbruk som fenomen. Han fokuserar bara på "knarket", som vore vissa droger väsensskilda från allt annat som kan missbrukas. Det är fel.

Det är min övertygelse att missbruk och beroende, för övrigt två olika saker, fungerar på i stort sett samma sätt oavsett vad det är som missbrukas. Missbruk och beroende är ett synnerligen utforskat område, det saknas således inte studier för den som är intresserad (läs gärna Jim Orford men också det stora Project MATCH om matchning vid missbruksbehandling).

Jag känner till matmissbrukare vars beteende stämmer väldigt väl överens med hur en alkoholist beter sig men där det är mer socialt accepterat och där det därför är lättare att vara lite mer gränslös. Även på jobbet. Sexmissbrukare mår inte bättre än den som vars haschbruk börjat gå ut över den sociala tillvaron. Lennart Karlsson vill förmodligen inte reglera tillgången till sex.

Det finns inget som är så enkelt som att utgå från sina egna erfarenheter och sedan fälla tvärsäkra omdömen om ett fenomen. Det är föga förvånande att poliser, och narkotikapoliser i synnerhet, har negativa erfarenheter av droger. De får enbart se det allra värsta. Skulle jag som socionom basera min uppfattning om utlandsfödda och svensk invandringspolitik enbart på vad jag ser i mitt dagliga arbete skulle jag bli en mycket fördomsfull person med en svartvit världsbild. Precis som Lennart Karlsson. Jag hoppas att jag genom åren kan hålla mig lite mer nyanserad än så.

Vi kan trösta oss med att Sverige är en alltmer ensam utpost när det gäller synen på narkotikamissbruk. Karlsson har vinden emot sig och förr eller senare kommer det förmodligen att hända saker även i Svedala. Men det kommer att dröja.

Antidemokratiskt

Nu har "demokraterna" slagit till igen och överröstat ett politiskt möte, denna gång ett nationaldemokratiskt sådant.

Vissa har uppenbart svårt att hålla sig till demokratins spelregler enligt vilka alla, oavsett åsikt, ska ha rätt att göra sin röst hörd. Att ta sig rätten att störa andras politiska möten, det vill säga hävda att ens egen åsikt är mer värd än andras, är att sätta sig över dessa spelregler. Och då är man faktiskt i praktiken inte demokrat.

Ett ynkligt försvar

Maria Abrahamsson, en av alla moderater som röstade ja till datalagringsdirektivet, försvarar sitt agerande på följande välbekanta sätt:

Svenska folket har röstat in Sverige i EU. Villkoren för medlemskapet var kända från början. Ett sådant villkor är att medlemsstaterna lojalt ska implementera de direktiv som beslutas gemensamt inom EU, och detta vare sig de gillar besluten eller inte. Utan denna tuffa förpliktelse skulle EU-samarbetet braka ihop på nolltid.

Många ledamöter har använt "hade inget val"-argumentet och hänvisat till att Sverige måste följa de beslut som gemensamt fattats inom EU. Ändå har Sverige tagit strid för ett undantag på det alkoholpolitiska området och få behålla detaljhandelsmonopolet. Det var tydligen värt att slåss för. Sverige kämpar också envetet för att få snuset tillåtet i hela unionen. Det är tydligen också värt att slåss för. Men inte svenska folkets rätt till ett privatliv. Det är skamligt.

Abrahamssons argumentation är ynklig. Dessutom leder den ofelbart till en brännande fråga: var går gränsen? Vi vet inte vilka beslut som framtidens EU - ett allt mer odemokratiskt, icke-transparent och maktfullkomligt EU - kommer att fatta. Finns det över huvud taget något beslut som en svensk riksdag inte skulle rösta igenom? Maria Abrahamssons inställning gör mig inte det minsta trygg.

Läs även: HAX, Computer Sweden, Lakes länksamling

Landet o-lagom

" Hur kan ett land som varje år envisas med hundratusen omgångar av Melodifestivalen fortfarande få för sig att det skulle vara lagom?" Kristin Lundells krönika i Svenska Dagbladet får mig att fundera.

Ett talande "bevis" för att Sverige verkligen är landet lagom, där alla ska ligga i mittfilen, kan man få om man gör en kvantitativ studie om valfritt ämne, plitar ihop en enkät med ett ojämnt antal svarsalterantiv eller graderingar och sedan ber folk besvara den. De flesta kommer att kryssa i mitten. Jag minns en enkätundersökning under studietiden där några av de svarande, i brist på ett tydligt lagomalternativ i mitten, hade valt att sätta sitt kryss mellan svarsrutorna - då hamnade det nämligen precis i mitten. Gud vad nöjd han eller hon måste ha känt sig efteråt.

Det finns rosaskimrande, nästan rörande bilder av Sverige i andra länder. Särskilt amerikaner tycks ha en uppfattning om Sverige som ett slags "paradise lost", det lilla orörda landet långt upp i norr. "Ni har ingen brottslighet, va?" är inte en helt ovanlig fråga. Och den som inte vet något om Sverige vet i alla fall att vi har världens bästa välfärd. Visserligen till priset av att staten plundrar våra lönekonton, men den delen glöms ofta bort.

Svenska politiker odlar själva myten, både utomlands och här hemma. Reinfeldt ser Sverige som Föregångslandet (hör ni stråkmusiken i bakgrunden?). Socialdemokraterna visste inte vad de skulle ta till för paroll när de genomfört sin politik i princip ostört i flera decennier så de valde "Stolt men inte nöjd". Alliansen har byggt vidare på samma utgångspunkt. Folkhemmet står här, det är färdigbyggt. Det enda som behöver göras under överskådlig tid är att byta ut en och annan Ikeamöbel och kanske tapetsera om lite. Grunden står dock fast. Sverige behöver inte utvecklas mer. Det är en bekväm hållning ty då behövs inga visioner om framtiden.

För mig är Sverige inte alls det där landet lagom. Att svenskar är flata, konflikträdda och extremt lydiga och när de väl engagerar sig i något gör det i helt irrelevanta ting (den största protesten de senaste åren gällde ett träd utanför TV-huset i Stockholm) har inte med "lagom" att göra. Det är något annat.

När en grupp människor i valfri tidning får frågan om vad de tycker är typiskt svenskt svarar alltid någon jantelagen. Jag undrar om det verkligen stämmer i dag 2012. I dag när alla kan skaffa en iPhone eftersom man inte behöver några pengar för att skriva upp sig på ett två års abonnemang med månatlig avgift. Eller när alla, verkligen alla, åker till Thailand och steker fläsket. Och när alla har sin bostad som utställningsobjekt för att visa på sin status. Bostadsrätt = hög status. Bostadsrätt i Stockholmsvitt = mycket hög status (i synnerhet i innerstan). Hyresrätt = låg status. Hyresrätt i Stockholmsvitt och parkett = acceptabelt. Kanske är bostadshetsen ett Stockholmsfenomen. I så fall lär det sprida sig.

Jantelagen har ersatts av en egocentrerad jakt på självförverkligande och status. Majoriteten av alla kommersiella TV-kanaler, ja SVT slipper inte heller undan, ägnar sändningstid åt denna jakt. Jag tror inte att vi är så missunnsamma längre, inte generellt sett. Däremot är vi mer angelägna än någonsin tidigare om att synas och höras mer än grannen och kollegan. Detta är inget jag tycker är fel. Det är åtminstone betydligt bättre än att vara missunnsam. Men någonstans kan jag ändå bli oerhört less på den enorma självcentreringen.

Det finns fler sätt att upptäcka att vi inte är lagom. Vi behöver inte rabbla upp många lagar för att inse att Sverige är ganska extremt i vissa avseenden. Ta det här med sex. Här är Sverige, numera tillsammans med Breivikland, verkligen Europas utpost. Här likställs sexhandel med exploatering och våld. Sexköpare patologiseras. Ungdomars sexliv misstänkliggörs och kriminaliseras. Och allt detta i ett av världens mest sekulära länder.

Även när det gäller kampen mot narkotikan har Sverige valt en mer extrem väg än andra länder. Här är det straffbart att ha spår av droger i blod eller urin. Nya effektiva metoder att spåra droger i kroppen kommer att trappa upp kampen ytterligare på alla brukare och missbrukare. För att markera hur hårt samhället vill slå ned på allt som har med illegala droger att göra (men länge leve alkoholen) ger grova narkotikabrott ofta betydligt längre straff än mord.

Därtill vill politikerna bestämt vara med och besluta om vem som är hemma med dina barn och hur länge. Heliga jämställdhetsmål sätts upp och befolkningen förväntas följa dem - såsom på företaget som i privatlivet. Maria Sveland må beklaga sig över att hennes feminism inte delas av alla, men statsfeminismen är i allra högsta grad levande i riksdag och på departement. Och det är där makten finns, inte bland bloggande antifeminister.

På övervakningsområdet är Sverige jämförbart med andra västländer. Problemet med lagar som FRA, DLD, ACTA och så vidare är att vi svenskar, till skillnad från fransmän eller greker, litar på våra politiker och tror att de lagar som stiftas trots allt, någonstans, är till för vårt eget bästa. Vem kan tro att en trevlig och förtroendeingivande pojke som Fredrik Reinfeldt skulle ha en svart agenda? Det, tillsammans med en feghets- eller konsensuskultur bland våra folkvalda, får konsekvensen att politikerna kan klubba igenom lite vad som helst utan något större motstånd.

Lägg därtill alla dumheter som EU "tvingar" Sverige att implementera och som svenska förtroendevalda plötsligt står helt maktlösa inför när de ska avgöras i riksdagen. Eftersom det så sällan bjuds upp till kamp i riksdagen blir vi helt utelämnade åt att den goda sidan segrar när lagar snickras ihop. Och så är det ju som bekant väldigt sällan. Hur många riktigt bra lagar som har stiftats de senaste fem åren kan du räkna upp?

Sverige är inte lagom. Jag vet inte om det någonsin har varit det.

Domstolar moraliserar över ungas sexualitet

Förre justititeministern Thomas Bodström och RFSU:s Åsa Regnér kritiserar i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur svenska domstolar dömer i fall där en person som är något över 15 haft sex med en person som är något under 15 år.

I dylika fall, där två jämngamla personer har frivilligt sex men där de bara råkar ligga på olika sidor om den magiska 15-årsgränsen, ska straff inte utdömas enligt en undantagsregel i 2005 års sexualbrottslag. Ändå sker det gång på gång. Den lag som skulle skydda unga från övergrepp har i stället kommit att användas för att kontrollera och begränsa deras sexliv och i realiteten också moralisera över det. På grund av dess konsekvenser kan vi kalla det en händerna på täcket-lag.

Vi har sett ett flertal fall där den äldre personen har dömts för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande trots att de sexuella handlingarna varit ömsesidigt frivilliga. För några veckor sedan berättade TV4Nyheterna om en 19-årig kille som haft oralsex med sin 13-åriga flickvän, något som avslöjats när tjejens pappa läst hennes dagbok och anmält killen. 19-åringen dömdes för sexuellt utnyttjande av barn.

För den enskilde får detta naturligtvis stora konsekvenser. En sexualbrottsdom är inget man bara skakar av sig, i synnerhet inte i tider när allt fler arbetsgivare begär utdrag ur belastningsregistret. Han kan ju försöka förklara för valfri arbetsgivare att det inte var så farligt. Sedan kan man givetvis med fog fråga sig vad en 19-åring ska med en 13-åring att skaffa, men det är en annan diskussion. Poängen här är att frivilligt sex förvandlas till ett övergrepp i domstolens, och därmed allmänhetens, ögon.

Men någonstans måste väl gränsen dras? Inte kan väl vem som helst gå omkring och ha sex med 13-åringar? Nej, i synnerhet inte om det är tvång eller hot inblandat. Det är just sådana fall som lagen ska skydda unga (och alla andra också för den delen) från. Men gränsfallen där tonåringar har sex med andra tonåringar under frivilliga former ska inte hamna på rättvisans bord. De borde ha bättre saker för sig än att lägga sig i ungdomars val av sexpartner. 15-årsgränsen måste tillåtas vara böjbar.

Att Bodström och RFSU reagerar är förstås positivt och att Bodström konstaterar att det har "smugit in sig ett slags moraliserande om att unga inte ska ha sex" är klarsynt. Men inom Alliansen är frågor som rör sexuell frihet och bestämmanderätt stendöda. Det är därför osannolikt att vi får någon reaktion från borgerligt håll.

Kanske behövs ett regimskifte innan dessa frågor kan få gehör. Om det nu räcker. Ty i ett land där ungdomssex kriminaliseras, där teckningar kallas barnpornografi och där moralismen är ledordet hos lagstiftaren finns ganska litet hopp om någon snar ändring.

Utsläppsfanatism

Miljöpartiet vill ha ett utsläppstak som fungerar lite likt utgiftstaket och sätter gränser för hur mycket koldioxid Sverige får släppa ut. De vill ha en blocköverskridande överenskommelse om ett klimatpolitiskt ramverk.

Det är inte svårt att förstå vartåt detta skulle barka. Miljöpartiet vill skruva åt tumskruvarna ytterligare - en klimatlag som ska tvinga alla regeringar oavsett färg att underordna sig klimatideologin.

Den globala uppvärmningen är en global angelägenhet och kan inte lösas av lilla Sverige, som står för promilledelar av planetens utsläpp. Det brukar sägas att någon måste gå före och visst är det så. Och jag ser gärna en satsning på energibesparande teknik och åtgärder. Vi slösar fortfarande alldeles för mycket med det vi har. Men den extrema fokuseringen på just fossila utsläpp måste upphöra.

Våra utmaningar framöver är större än så. Hur Miljöpartiets tillväxtskepsis (hur många gånger har vi inte hört dem säga att tillväxten nått sin gräns?) ska kunna förenas med ny teknik och minskad fattigdom världen över är en gåta. Efter utsläppstak kommer säkert tilläxttak.