CUF-ordföranden Magnus Andersson föreslår att Centern och Folkpartiet slås ihop "till ett stort liberalt parti". Det är en intressant tanke. Men den är feltänkt.
För det första är varken Folkpartiet eller Centern liberala partier. Det finns stänk av liberalism i bägge partier, men de drunknar i ett klassiskt socialdemokratiskt fördelningspolitiskt hav. För det andra finns det inget som säger att de goda idéerna i C och FP skulle segra i en sådan sammanslagning. Det kan lika gärna bli radikalfeminism (något båda partierna står upp för), moralism och monopolkramande för hela slanten. Några få korta exempel:
Centerpartiet vill: "Genom sin politik göra individer medvetna om genusfrågor. Det är viktigt att genusperspektiv genomsyrar barnomsorgen och skolan samt att man jobbar medvetet med genusperspektivet på mödravårdscentraler."
Är detta liberalism? Nej.
Folkpartiet anser att: "Prostitution kan aldrig accepteras i vårt samhälle. Människor som prostituerar sig måste få hjälp till vård. Den som köper sex av en annan människa ska straffas."
Är detta liberalism? Nej.
Centerpartiet vill: "Behålla Systembolaget som statligt monopol."
Är detta liberalism? Nej.
Det ska i rättvisans namn sägas att det finns gott om liberala förslag i dessa partier också. Men räcker de för att kalla partierna liberala? Jag tycker inte det.
För det tredje är det ett gigantiskt praktiskt projekt som kommer ta stora resurser i anspråk. Många starka viljor från två olika partitraditioner ska alltså samsas och, om man får tro Magnus Andersson, även moderater ska ansluta. Problemet är att det är svårt att se vad som utmärker Centern och Folkpartiet i dag. Vi har fyra väldigt lika allianspartier. Inte ens Moderaterna, som åtminstone var skatteradikaler förr om åren, eller Kristdemokraterna, som var öppet homofoba, vågar stå ut längre utan försöker trängas i ett geggigt mittfält tillsammans med centerpartister och folkpartister.
Det är sant att det behövs ett liberalt parti i Sverige. Men svaret är knappast att slå samman två partier som inte ens är liberala.
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Upp till kamp för ett rättvist klimat!
Många nya märkliga begrepp har uppstått sedan klimatalarmismen blev ny officiell religion i Sverige och västvärlden. Vi ska "rädda klimatet" (håller någon på att stjäla det?) och inte bara vara streetsmart utan även "klimatsmart". Vi ska dessutom, allra helst, klimatkompensera för varje rap och fis vi släpper ur oss.
Under Almedalsveckan görs ett upprop för "klimaträttvisa". Äntligen, tänker jag. Hur länge har inte vi som bor i Norden missgynnats av klimatet? Långa, envisa vintrar och korta regniga somrar. Nej, det är bannemej dags för lite rättvisa! Ge oss längre och varmare somrar, skicka snön och kylan till södra Europa. Låt dem få testa på vårt klimat i några decennier - för rättvisans skull.
Någonstans anar jag att det inte är riktigt detta som avses med "klimaträttvisa". Men begreppet är ju så flummigt att det bara inte går att undvika att driva med det...
Under Almedalsveckan görs ett upprop för "klimaträttvisa". Äntligen, tänker jag. Hur länge har inte vi som bor i Norden missgynnats av klimatet? Långa, envisa vintrar och korta regniga somrar. Nej, det är bannemej dags för lite rättvisa! Ge oss längre och varmare somrar, skicka snön och kylan till södra Europa. Låt dem få testa på vårt klimat i några decennier - för rättvisans skull.
Någonstans anar jag att det inte är riktigt detta som avses med "klimaträttvisa". Men begreppet är ju så flummigt att det bara inte går att undvika att driva med det...
TV-tips
SVT2 repriserar i kväll klockan 18 den första delen av sex av den BBC-producerade serien Det vilda Kina (Wild China).
Serien har kritiserats för att vara helt okritisk och snarast glorifierande gentemot Kina. Jag ser inga direkta bekymmer i detta eftersom det rör sig om ett naturprogram och inte en skildring av den politiska situationen i landet.
Det vilda Kina är en fröjd för både ögon och öron och ett måste för alla som intresserar sig för Kinas vackra natur och rika djurliv. Bernard Hills trygga stämma guidar tittaren.
Wild China finns både på DVD och Blu-ray.
Serien har kritiserats för att vara helt okritisk och snarast glorifierande gentemot Kina. Jag ser inga direkta bekymmer i detta eftersom det rör sig om ett naturprogram och inte en skildring av den politiska situationen i landet.
Det vilda Kina är en fröjd för både ögon och öron och ett måste för alla som intresserar sig för Kinas vackra natur och rika djurliv. Bernard Hills trygga stämma guidar tittaren.
Wild China finns både på DVD och Blu-ray.söndag 28 juni 2009
Sexmoralismen på väg till Danmark
Även Danmark kan vara på väg att få en sexköpslag. Ett flertal oppositionspartier i Danmark, däribland Socialdemokraterna, kräver ett förbud mot sexköp.
Det radikalfeministiska eländet skulle alltså vid ett maktskifte kunna bli verklighet även i vårt södra grannland. Och vi vet hur det brukar gå med sådana lagar när de väl har införts. De kritiska rösterna tystnar och plötsligt är alla så gulligt överens. Inget alliansparti i Sverige vill i dag avskaffa den misslyckade, moralistiska och kvinnofientliga sexköpslagen - trots invändningar innan lagen infördes.
Det är bara att beklaga Danmarks sexarbetare om lagen blir verklighet. Era åsikter är väl, i vanlig ordning, inte av intresse. I radikalfeministernas värld går maktteorier före mänskliga rättigheter.
Läs även Hanna Wagenius inlägg i ämnet.
Det radikalfeministiska eländet skulle alltså vid ett maktskifte kunna bli verklighet även i vårt södra grannland. Och vi vet hur det brukar gå med sådana lagar när de väl har införts. De kritiska rösterna tystnar och plötsligt är alla så gulligt överens. Inget alliansparti i Sverige vill i dag avskaffa den misslyckade, moralistiska och kvinnofientliga sexköpslagen - trots invändningar innan lagen infördes.
Det är bara att beklaga Danmarks sexarbetare om lagen blir verklighet. Era åsikter är väl, i vanlig ordning, inte av intresse. I radikalfeministernas värld går maktteorier före mänskliga rättigheter.
Läs även Hanna Wagenius inlägg i ämnet.
Kampen mot nätcensuren
Internetcensuren sprider sig över världen. I vissa länder är det värre än i andra. I Kina har vissa fått nog. Enligt Financial Times lades följande meddelande upp på kinesiska bloggar och forum nyligen:
Jag var i Beijing under FRA-kalabaliken i fjol och hade svårt att följa med i bloggosfären eftersom Blogger var spärrat. Det gick utmärkt att blogga, men jag kunde inte läsa min eller någon annans blogg. Nu vill de kinesiska myndigheterna trappa upp kampen mot ett fritt Internet genom att installera mjukvara på datorna som håller kollen, kallad Green Dam/Youth Escort. Det låter väldigt oroväckande. Men kommer detta att lyckas?
Kina har flest Internetanvändare i världen, och de blir ständigt fler, och även om de jag har sett på Internetkaféer mest verkar sitta och spela och chatta, är det uppenbart att viljan att få använda Internet efter egen vilja finns även här. Allt fler får dessutom uppkoppling i sina egna hem, vilket ytterligare kan stärka kravet på ett fredat privatliv online. Omvärlden kan inte bestämma åt den kinesiska ledningen. Men internationella storföretag som Dell, Microsoft, Google och HP kan protestera och vägra att tillhandahålla tekniken. Hur långt det räcker är en annan femma eftersom kinesiska företag ständigt utvecklar egen teknologi på en rad områden. Målet för den kinesiska ledningen är att alla datorer ska ha inbyggd Green Dam. Att tvinga myndigheter och skolor att installera programmet är en baggis. Den stora utmaningen, och det verkligt stora hotet, är att regimen även strävar efter att varenda liten privatägd laptop ska ha programmet förinstallerat. Det ska helt enkelt inte gå att slippa. I vanlig ordning kommer den vetgirige att hitta vägar runt mjukvarans vakande öga. Men den stora massan kommer inte att göra det.
Precis som Hax påpekar, finns en risk i att västerländska politiker i stället för att kritisera Kina och andra länder, börjar kopiera deras metoder. Även politiker i väst nämligen har intresse av att hålla koll på vad du och jag gör på nätet. Hadopi och IPRED är ingen slump. Skillnaden är att medan nätcensuren i länder som Kina och Iran först handlade om att trycka ned oppositionella åsikter och i väst främst handlat om "kampen mot barnporr", kan vi i slutändan vandra hand i hand och få ett statligt övervakat Internet. Där och då spelar det faktiskt mindre roll om de första regleringarna var av ett ädelt motiv eller inte.
Att strida för ett fritt Internet i Kina, Iran och andra Internetfientliga länder är viktigt. Men först och främst måste vi se till att hålla rent hus här hemma!
"Hello, internet censorship institutions of the Chinese government. We are the anonymous netizens. We hereby decide that from July 1 2009, we will start a full-scale global attack on all censorship systems you control."
Jag var i Beijing under FRA-kalabaliken i fjol och hade svårt att följa med i bloggosfären eftersom Blogger var spärrat. Det gick utmärkt att blogga, men jag kunde inte läsa min eller någon annans blogg. Nu vill de kinesiska myndigheterna trappa upp kampen mot ett fritt Internet genom att installera mjukvara på datorna som håller kollen, kallad Green Dam/Youth Escort. Det låter väldigt oroväckande. Men kommer detta att lyckas?
Kina har flest Internetanvändare i världen, och de blir ständigt fler, och även om de jag har sett på Internetkaféer mest verkar sitta och spela och chatta, är det uppenbart att viljan att få använda Internet efter egen vilja finns även här. Allt fler får dessutom uppkoppling i sina egna hem, vilket ytterligare kan stärka kravet på ett fredat privatliv online. Omvärlden kan inte bestämma åt den kinesiska ledningen. Men internationella storföretag som Dell, Microsoft, Google och HP kan protestera och vägra att tillhandahålla tekniken. Hur långt det räcker är en annan femma eftersom kinesiska företag ständigt utvecklar egen teknologi på en rad områden. Målet för den kinesiska ledningen är att alla datorer ska ha inbyggd Green Dam. Att tvinga myndigheter och skolor att installera programmet är en baggis. Den stora utmaningen, och det verkligt stora hotet, är att regimen även strävar efter att varenda liten privatägd laptop ska ha programmet förinstallerat. Det ska helt enkelt inte gå att slippa. I vanlig ordning kommer den vetgirige att hitta vägar runt mjukvarans vakande öga. Men den stora massan kommer inte att göra det.
Precis som Hax påpekar, finns en risk i att västerländska politiker i stället för att kritisera Kina och andra länder, börjar kopiera deras metoder. Även politiker i väst nämligen har intresse av att hålla koll på vad du och jag gör på nätet. Hadopi och IPRED är ingen slump. Skillnaden är att medan nätcensuren i länder som Kina och Iran först handlade om att trycka ned oppositionella åsikter och i väst främst handlat om "kampen mot barnporr", kan vi i slutändan vandra hand i hand och få ett statligt övervakat Internet. Där och då spelar det faktiskt mindre roll om de första regleringarna var av ett ädelt motiv eller inte.
Att strida för ett fritt Internet i Kina, Iran och andra Internetfientliga länder är viktigt. Men först och främst måste vi se till att hålla rent hus här hemma!
lördag 27 juni 2009
En splittrad kristdemokrati
Vi brukar veta ungefär var vi har Kristdemokraterna, vad de står för. Det är inte lika lätt längre.
Partiets toppnamn i Europaparlamentsvalrörelsen, Ella Bohlin, drev tre frågor: förbud mot snus, lägre införselkvoter av alkohol och export av den svenska sexköpslagen till övriga EU. Förbud och moralism, alltså. Kristdemokraterna är givetvis för sexköpslagen och har tidigare föreslagit att det ska vara förbjudet att titta på barnpornografi på nätet (hur nu en sådan lag ska kunna fungera). På det alkoholpolitiska området är partiet nästan lika galet som nykterhetsorganisationerna.
På partiets riksting är det, åtminstone på ytan, annat ljud i skällan. Göran Hägglund tar strid för Svenssonlivet, mot kulturelitens förakt för det vanliga och hederliga. "Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern." Det är det nog väldigt få som har påstått. Svenssonlivet är knappast utmanat - det är snarare avvikelserna från detta liv som det fortfarande ses ned på.
Om det nu är vanliga Svenssons som Kristdemokraterna fiskar efter, får de allt se över sin moralistiska förbudsmentalitet en aning. Kristdemokraterna kombinerar nämligen valfrihet inom familjepolitiken med förbud och pekpinnar på de flesta andra områden. Det är svårt att få ihop allt detta till en sammansatt bild av partiet. Vilken fot står partiet på? Vad vill egentligen Kristdemokraterna?
Göran Hägglunds mission har varit att göra partiet mer allmänborgerligt. Partiet har sina kristna kärnväljare, men de räcker inte för att ge ett lyft i opinionen. I stället ska KD locka väljare från de övriga borgerliga partierna genom att gå mot mitten. Det låter kanske rimligt i teorin, men i praktiken har det misslyckats. Kristdemokraterna är i dag en ännu mer marginell kraft inom alliansen än de var inför valet 2006. Som en anhängare av raka rör i politiken tycker jag att det vore bättre om partiet inte fegade utan i stället stod upp för sina moralkonservativa värderingar fullt ut. Att försöka sig på någon sorts mjukislinje och linda in moralismen i vackert omslagspapper är bara fånigt.
Partiets toppnamn i Europaparlamentsvalrörelsen, Ella Bohlin, drev tre frågor: förbud mot snus, lägre införselkvoter av alkohol och export av den svenska sexköpslagen till övriga EU. Förbud och moralism, alltså. Kristdemokraterna är givetvis för sexköpslagen och har tidigare föreslagit att det ska vara förbjudet att titta på barnpornografi på nätet (hur nu en sådan lag ska kunna fungera). På det alkoholpolitiska området är partiet nästan lika galet som nykterhetsorganisationerna.
På partiets riksting är det, åtminstone på ytan, annat ljud i skällan. Göran Hägglund tar strid för Svenssonlivet, mot kulturelitens förakt för det vanliga och hederliga. "Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern." Det är det nog väldigt få som har påstått. Svenssonlivet är knappast utmanat - det är snarare avvikelserna från detta liv som det fortfarande ses ned på.
Om det nu är vanliga Svenssons som Kristdemokraterna fiskar efter, får de allt se över sin moralistiska förbudsmentalitet en aning. Kristdemokraterna kombinerar nämligen valfrihet inom familjepolitiken med förbud och pekpinnar på de flesta andra områden. Det är svårt att få ihop allt detta till en sammansatt bild av partiet. Vilken fot står partiet på? Vad vill egentligen Kristdemokraterna?
Göran Hägglunds mission har varit att göra partiet mer allmänborgerligt. Partiet har sina kristna kärnväljare, men de räcker inte för att ge ett lyft i opinionen. I stället ska KD locka väljare från de övriga borgerliga partierna genom att gå mot mitten. Det låter kanske rimligt i teorin, men i praktiken har det misslyckats. Kristdemokraterna är i dag en ännu mer marginell kraft inom alliansen än de var inför valet 2006. Som en anhängare av raka rör i politiken tycker jag att det vore bättre om partiet inte fegade utan i stället stod upp för sina moralkonservativa värderingar fullt ut. Att försöka sig på någon sorts mjukislinje och linda in moralismen i vackert omslagspapper är bara fånigt.
fredag 26 juni 2009
50 år senare
I dag är det 50 år sedan Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson och bärgade Sveriges hittills enda världsmästarbälte i tungviktsboxning. SVT sänder i kväll matchen som Sveriges Radio vägrade sända när det begav sig.
För mig handlar boxning numera mest om nostalgi och härliga minnen, särskilt med min far. Nätterna med direktsända galor från Las Vegas finns för evigt inetsade i hjärnbarken. Ofta brukade jag sova genom förmatcherna och min far brukade väcka mig med orden "nu är de på väg upp till ringen!". Sömndrucken vinglade jag ut från mitt rum till vardagsrummet, som var dukat med kaffe och mackor. Klockan brukade vara runt tre på morgonen. Minnena är många. Drabbningarna i supermellanvikt mellan Nigel Benn och Chris Eubank. Returmatchen mellan Evander Holyfield och Riddick Bowe som fick avbrytas när en glidflygare flög in över arenan och krockade med ringen (och Riddick Bowes fru). När Holyfield skrällvann mot Mike Tyson med att dels slå ned honom i sjätte ronden (något som inte hade hänt sedan Buster Douglas slog ut Tyson i Tokyo) och sedan gav Tyson så mycket stryk i tionde ronden att domaren tvangs bryta matchen tidigt i den elfte. Och så Lennox Lewis, en av de riktigt stora (se knocken med stort K 1:15 in i detta klipp).
Skandalerna, returmatcherna, Michael Buffer, Don King... Boxningens värld är speciell. Och Ingo var en del av den långt innan jag tog del av den via TV.
Reglerna har mildrats, men proffsboxning är i praktiken fortfarande förbjuden i Sverige. Det är ett otroligt hyckleri och förmynderi. Argumenten är de gamla vanliga. "Det är farligt". "Det är misshandel". Egentligen handlar det, i vanligt ordning, om rent tyckande. Man måste tydligen personligen gilla en sport för att den ska vara tillåten för andra att utöva.
Boxning är och förblir the noble art of self defence. Även om det känns som om det var bättre förr...
torsdag 25 juni 2009
När du får oväntat besök
Klockan är 23.15. Jag försöker sova och inser att mörkläggningsgardinerna än så länge har förlorat kampen mot det eländiga sommarljuset utanför mitt fönster.
Jag börjar få bilder av Al Pacino från filmen Insomnia i huvudet när något plötsligt hörs, klart och tydligt, utanför för mitt delvis öppna fönster på femte våningen. "SA, SS - heil!!" Hm, den där rösten känner jag igen, hinner jag tänka innan den fortsätter. "Die Grosse Zeit is jetzt angebrochen. Deutschland ist nun erwacht." Ja, det är Adolf Hitler. Men vad gör hans stämma utanför mitt fönster kvart över elva en onsdagskväll?
Det var det här talet som spelades upp. Klart och tydligt utifrån gatan. Jag vet inte av vem eller hur. Och när det korta talet var över, blev det tyst igen.
Till slut lyckades jag faktiskt somna.
Jag börjar få bilder av Al Pacino från filmen Insomnia i huvudet när något plötsligt hörs, klart och tydligt, utanför för mitt delvis öppna fönster på femte våningen. "SA, SS - heil!!" Hm, den där rösten känner jag igen, hinner jag tänka innan den fortsätter. "Die Grosse Zeit is jetzt angebrochen. Deutschland ist nun erwacht." Ja, det är Adolf Hitler. Men vad gör hans stämma utanför mitt fönster kvart över elva en onsdagskväll?
Det var det här talet som spelades upp. Klart och tydligt utifrån gatan. Jag vet inte av vem eller hur. Och när det korta talet var över, blev det tyst igen.
Till slut lyckades jag faktiskt somna.
onsdag 24 juni 2009
Yrkesförmån?
Den svenska polisens prioriteringar blir allt märkligare. Vi har mord, brutala misshandelsfall, omfattande ekonomisk brottslighet och föräldrar som vanvårdar sina barn. Samtidigt anser polisen att "kampen mot sexköp" är så viktig att två konstaplar kastar kläderna på en massagesalong för att se om de erbjuds något extra. Ovanlig utredningsmetod, var det ja...
Brottsprovokation är inte tillåten i Sverige, däremot bevisprovokation. Och det var det poliserna sysslade med när de klädde av sig nakna och tillät massösen (eller massören...?) att erbjuda ett handjobb på ett antal massageställen.
Detta visar hur absurd den svenska sexköpslagen är i praktiken. Det är OK att massera hela kroppen utom könsorganet. Varför? Varför får man inte massera där det är som allra skönast? Jo. Sexköp handlar om utnyttjande, säger kristdemokraten. Som om köparen per definition skulle utnyttja säljaren (applicera det på alla andra affärsöverenskommelse). Sexköp handlar om mannens makt över kvinnan, säger feministen. Som om det plötsligt, ur tomma intet, uppstår ett maktförhållande när massösen flyttar handen från insidan av låret till könsorganet på kunden. Sexköp handlar om en affärsöverenskommelse, säger jag.
Vi ska egentligen inte alls skälla på polisen i första hand. De är satta att beivra de brott som riksdagen anser är brott, däribland köp av sexuella tjänster. Vi kunde önska att de nedprioriterade det, men vi kan inte begära att polisen ska skita i det. Det är framför allt de moralistiska pappskallarna i riksdagen som är värda förakt för sitt översitteri mot medborgarna.
Brottsprovokation är inte tillåten i Sverige, däremot bevisprovokation. Och det var det poliserna sysslade med när de klädde av sig nakna och tillät massösen (eller massören...?) att erbjuda ett handjobb på ett antal massageställen.
Detta visar hur absurd den svenska sexköpslagen är i praktiken. Det är OK att massera hela kroppen utom könsorganet. Varför? Varför får man inte massera där det är som allra skönast? Jo. Sexköp handlar om utnyttjande, säger kristdemokraten. Som om köparen per definition skulle utnyttja säljaren (applicera det på alla andra affärsöverenskommelse). Sexköp handlar om mannens makt över kvinnan, säger feministen. Som om det plötsligt, ur tomma intet, uppstår ett maktförhållande när massösen flyttar handen från insidan av låret till könsorganet på kunden. Sexköp handlar om en affärsöverenskommelse, säger jag.
Vi ska egentligen inte alls skälla på polisen i första hand. De är satta att beivra de brott som riksdagen anser är brott, däribland köp av sexuella tjänster. Vi kunde önska att de nedprioriterade det, men vi kan inte begära att polisen ska skita i det. Det är framför allt de moralistiska pappskallarna i riksdagen som är värda förakt för sitt översitteri mot medborgarna.
tisdag 23 juni 2009
Skrällar i valet 2010
Piratpartiet kan komma in i riksdagen 2010. I alla fall om man ska tro den senaste mätningen från Aftonbladet/United Minds (vad har de med detta att göra? Vilka har gjort undersökningen, egentligen?) där de får nästan fyra procent. Dessutom har oppositionen ett klart övertag, vilket var ett tag sedan vi såg.
Det finns faktiskt en möjlighet att Piratpartiet skräller och tar sig in i riksdagen. Förutsatt att integritetsfrågorna hålls levande i ytterligare ett år. Jag förhåller mig fortsatt skeptisk till att det blir verklighet, men större saker har väl hänt. Svenskar är förvisso konservativa när det gäller val av parti till riksdagen och vi kan vänta oss många centerpartister, moderater och andra som röstade pirat i valet till Europaparlamentet stödja sina egna partier i riksdagsvalet. Piratpartiet behöver således locka nya väljare för att ta mandat 2010. Och sedan är frågan vad som sker om de kommer in. Ska de förhandla med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt? En röst på Piratpartiet kan således betyda allt från en röst på Kristdemokraterna till Vänsterpartiet, allt från radikalfeminism till kristdemokratisk homofobi. Det gäller att släppa alla frihetsfrågor utom en då.
Även Sverigedemokraterna går bra i senaste mätningen. 4,7 procent låter dock som en överskattning. Det skulle förvåna mig mycket om partiet klättrar över tre procent i nästa riksdagsval. De får delvis kämpa med Piratpartiet om rösterna.
Carl Melin, opinionschef på United Minds förklarar mätningens resultat till Aftonbladet: "Det är borgerligheten som tappar till Piratpartiet. Det är unga, ganska välutbildade, ganska liberala och kaxiga män som attraheras av dem."
Kaxiga? Hur mäter man väljarnas kaxighet...?
Det finns faktiskt en möjlighet att Piratpartiet skräller och tar sig in i riksdagen. Förutsatt att integritetsfrågorna hålls levande i ytterligare ett år. Jag förhåller mig fortsatt skeptisk till att det blir verklighet, men större saker har väl hänt. Svenskar är förvisso konservativa när det gäller val av parti till riksdagen och vi kan vänta oss många centerpartister, moderater och andra som röstade pirat i valet till Europaparlamentet stödja sina egna partier i riksdagsvalet. Piratpartiet behöver således locka nya väljare för att ta mandat 2010. Och sedan är frågan vad som sker om de kommer in. Ska de förhandla med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt? En röst på Piratpartiet kan således betyda allt från en röst på Kristdemokraterna till Vänsterpartiet, allt från radikalfeminism till kristdemokratisk homofobi. Det gäller att släppa alla frihetsfrågor utom en då.
Även Sverigedemokraterna går bra i senaste mätningen. 4,7 procent låter dock som en överskattning. Det skulle förvåna mig mycket om partiet klättrar över tre procent i nästa riksdagsval. De får delvis kämpa med Piratpartiet om rösterna.
Carl Melin, opinionschef på United Minds förklarar mätningens resultat till Aftonbladet: "Det är borgerligheten som tappar till Piratpartiet. Det är unga, ganska välutbildade, ganska liberala och kaxiga män som attraheras av dem."
Kaxiga? Hur mäter man väljarnas kaxighet...?
亲爱的
我漂亮的文君，
我也很好。谢谢。
谢谢你的邮件。
好，曲子很美俪，谢谢！
我会写一点中文。 我的词典很有用！^_^
你星期六在家里休息 还是 公司工作? 你明天打算做什么?
你喜欢我发给你的那小一部电影吗?
我想你!
你的 Hans
我也很好。谢谢。
谢谢你的邮件。
好，曲子很美俪，谢谢！
我会写一点中文。 我的词典很有用！^_^
你星期六在家里休息 还是 公司工作? 你明天打算做什么?
你喜欢我发给你的那小一部电影吗?
我想你!
你的 Hans
söndag 21 juni 2009
Med Barbapapa som statsminister
PJ Anders Linder skrev bra om borgerlighetens kapitulation i traditionella frihetsfrågor den 14 juni. Han följer upp det i dag med anledning av att det som tidigare var traditionellt borgerliga ståndpunkter - i korthet individens frihet för individens egen skull - nu klassas som "piratpartism".
Tyvärr har PJ Anders Linder helt rätt. Reinfeldt pratar inte om frihet för frihetens skull. Perspektivet är alltid statens, politikerns. Skattesänkningar motiveras med att de får människor att arbeta mer vilket i sin tur ger mer klirr i statskassan. Inte för att det är moraliskt rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar. Detta blev tydligt i partiledardebatten i SVT före EU-valet. Blocken stod på varsin sida och pratade skattepolitik. Den enda som reagerade mot beskrivningen att alliansregeringen "sprätte ut" skattepengar på skattesänkningar var Maud Olofsson. Hon frågade upprört: "Vems pengar är det vi pratar om , egentligen?!" Ja, just det. Medborgarnas.
De nya moderaternas avideologisering är både upprörande och farlig, särskilt som den lett till det enda som betyder något i politikens värld: framgång i opinionen. Detta riskerar att avideologisera hela borgerligheten. Det lönar sig inte längre att prata idéer, värderingar och ideologi. Skatter ska inte sänkas för att människor har rätt att få behålla mer av sina inkomster utan för att det passar in i arbetslinjen. Till och med avvecklade statliga monopol ska behållas under viss statlig kontroll. Fackets makt på arbetsmarknaden ska säkras. "Den svenska modellen" i EU tryggas. Reinfeldts moderater är helt enkelt livrädda för att väljarna ska kunna ana ens ett litet uns av ideologi i något av regeringens ställningstaganden.
Valet 2006 var historiskt, som varje borgerlig valseger i Sverige är. Denna gång lyckades dock fyra borgerliga partier ta över makten i en högkonjunktur med goda möjligheter att verkligen genomföra betydande förändringar. Nu fanns chansen att, samtidigt som en skadskjuten socialdemokrati slickade sina sår och funderade över framtiden, ta över problemformuleringarna och driva på för ett borgerligt värderingsskifte. Inget av detta har skett.
Statsminister Reinfeldts och partisekreterare Schlingsmanns paroll har varit att möta och lösa människors problem i vardagen. Till detta har man emellertid ingen egen analys, ingen ideologisk grund att stå på. Vad vi har fått se är i stället en stor politisk Barbapapa som omformar budskap och mångåriga politiska idéer för att vinna politiska poänger och göra sig tillräckligt lealös för att ingen socialdemokrat någonsin ska kunna koppla ett grenlås på honom. Effektivt i opinionen, onekligen. Men följden blir att ingen vet vart detta land är på väg. Med en slingrande Barbapapa vid ratten kan det bära åt vilket håll som helst. Det borde göra alla med ett eget tänkande och visioner om framtiden nervösa.
Frågan är om det någonsin har funnits ett lämpligare tillfälle att känna politisk apati än just nu.
Reinfeldt med sina statsråd.
Tyvärr har PJ Anders Linder helt rätt. Reinfeldt pratar inte om frihet för frihetens skull. Perspektivet är alltid statens, politikerns. Skattesänkningar motiveras med att de får människor att arbeta mer vilket i sin tur ger mer klirr i statskassan. Inte för att det är moraliskt rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar. Detta blev tydligt i partiledardebatten i SVT före EU-valet. Blocken stod på varsin sida och pratade skattepolitik. Den enda som reagerade mot beskrivningen att alliansregeringen "sprätte ut" skattepengar på skattesänkningar var Maud Olofsson. Hon frågade upprört: "Vems pengar är det vi pratar om , egentligen?!" Ja, just det. Medborgarnas.
De nya moderaternas avideologisering är både upprörande och farlig, särskilt som den lett till det enda som betyder något i politikens värld: framgång i opinionen. Detta riskerar att avideologisera hela borgerligheten. Det lönar sig inte längre att prata idéer, värderingar och ideologi. Skatter ska inte sänkas för att människor har rätt att få behålla mer av sina inkomster utan för att det passar in i arbetslinjen. Till och med avvecklade statliga monopol ska behållas under viss statlig kontroll. Fackets makt på arbetsmarknaden ska säkras. "Den svenska modellen" i EU tryggas. Reinfeldts moderater är helt enkelt livrädda för att väljarna ska kunna ana ens ett litet uns av ideologi i något av regeringens ställningstaganden.
Valet 2006 var historiskt, som varje borgerlig valseger i Sverige är. Denna gång lyckades dock fyra borgerliga partier ta över makten i en högkonjunktur med goda möjligheter att verkligen genomföra betydande förändringar. Nu fanns chansen att, samtidigt som en skadskjuten socialdemokrati slickade sina sår och funderade över framtiden, ta över problemformuleringarna och driva på för ett borgerligt värderingsskifte. Inget av detta har skett.
Statsminister Reinfeldts och partisekreterare Schlingsmanns paroll har varit att möta och lösa människors problem i vardagen. Till detta har man emellertid ingen egen analys, ingen ideologisk grund att stå på. Vad vi har fått se är i stället en stor politisk Barbapapa som omformar budskap och mångåriga politiska idéer för att vinna politiska poänger och göra sig tillräckligt lealös för att ingen socialdemokrat någonsin ska kunna koppla ett grenlås på honom. Effektivt i opinionen, onekligen. Men följden blir att ingen vet vart detta land är på väg. Med en slingrande Barbapapa vid ratten kan det bära åt vilket håll som helst. Det borde göra alla med ett eget tänkande och visioner om framtiden nervösa.
Frågan är om det någonsin har funnits ett lämpligare tillfälle att känna politisk apati än just nu.
Reinfeldt med sina statsråd.Vad händer i Iran?
Jag ska inte ge mig på någon djupare analys av läget i Iran just nu, helt enkelt eftersom jag saknar djupare kunskaper om landet och dess historia. Men det är svårt att inte känna viss eufori när man ser hundratusentals människor marscherar på gatorna för sin frihet. Presidentkandidaten Mir Hossein Moussavi är ingen liberal, men det spelar mindre roll. Studenterna på Himmelska fridens torg våren 1989 krävde inte ens regeringens avgång. De ville ha reformer. Demokratiska reformer. Precis samma sak kräver demonstranterna i Teheran.
Oavsett vilket valresultat som är det legitima bör vi uppmuntra och stödja demonstranterna. Kampen för grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och informationsfrihet, ska vi stå upp för varje dag, alltid.
Informationen från Teherans gator är knapphändig. Demonstranter har mötts av tårgas och vattenkanoner. Det talas om allt från några få till hundratals döda. Skulle det sistnämnda stämma betyder det att regimen har bestämt sig för att försöka kväsa demonstrationerna med våld. I värsta fall skulle vi kunna få se en massaker som liknar den i Beijing den 4 juni 1989. Nu talas det dock om att endast mindre grupper om några tusen fortfarande demonstrerar, vilket kan betyda att protesterna är på väg att upplösas.
Iranierna har visat sitt mod och demonstrerat sin vilja till förändring.
Oavsett vilket valresultat som är det legitima bör vi uppmuntra och stödja demonstranterna. Kampen för grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och informationsfrihet, ska vi stå upp för varje dag, alltid.
Informationen från Teherans gator är knapphändig. Demonstranter har mötts av tårgas och vattenkanoner. Det talas om allt från några få till hundratals döda. Skulle det sistnämnda stämma betyder det att regimen har bestämt sig för att försöka kväsa demonstrationerna med våld. I värsta fall skulle vi kunna få se en massaker som liknar den i Beijing den 4 juni 1989. Nu talas det dock om att endast mindre grupper om några tusen fortfarande demonstrerar, vilket kan betyda att protesterna är på väg att upplösas.
Iranierna har visat sitt mod och demonstrerat sin vilja till förändring.
fredag 19 juni 2009
Konst som suger
Konstfack hamnade i blåsväder när Anna Odell spelade psyksjuk och NUG ställde ut en film på en vandaliserad tunnelbanevagn.
På norska Kunstfag vill de inte vara sämre. Eller vad sägs om en polkagrisliknande dildo för barn? Tanken är att väcka diskussion om sexualiseringen av barn, säger konstnären själv.
Förfärligt, säger säkert vissa. Vågat, säger jag. Ecpat skickar säkert ut ett pressmeddelande inom kort...
På norska Kunstfag vill de inte vara sämre. Eller vad sägs om en polkagrisliknande dildo för barn? Tanken är att väcka diskussion om sexualiseringen av barn, säger konstnären själv.
Förfärligt, säger säkert vissa. Vågat, säger jag. Ecpat skickar säkert ut ett pressmeddelande inom kort...
torsdag 18 juni 2009
Hitler som ekonomisk förebild
"Adolf Hitler lät bygga motorvägar och det vände den tyska ekonomin. Men några fick det sämre."
Kristdemokraten Karl-Göran Välivaara vet inte bättre än att använda Hitlers ekonomiska politik som exempel för sin sak. Att påstå att han för den sakens skull "hyllar Hitler" är förstås fånigt. Men att över huvud taget använda sig av myten nr 1, nämligen Hitlers förlovade motorvägsbyggen som en upprustning av tysk ekonomi, är faktiskt lika dumt.
För det första påbörjades byggandet av Autobahn redan innan Hitler kom till makten, planerna utarbetades tidigare. Det är anmärkningsvärt att den nationalsocialistiska myten fortfarande står sig. För det andra var dessa byggen inget annat än gigantiska sysselsättningsskapande projekt. De pressade ned arbetslösheten, javisst, men de gav (som en ekonom från den tiden har uttryckt det) "inte en enda bulle i kaféfönstret". Allt finansierades med ökad inflation, vilket Hitlers ekonomiminister Hjalmar Schacht påpekade för Führern. Och ersattes av Hermann Göring 1937. Hitler ville köra på med både byggen och upprustning och brydde sig inte om konsekvenserna. Inom kort skulle ju Tyskland ändå i princip försörjas av slavarbetare.
"Några få" som fick det sämre var naturligtvis judarna. Och de var, sett till hela befolkningen, faktiskt "några få". De flesta tyskar gynnades nämligen av det rasistiska systemet, vilket lär ha påverkat opinionen i positiv riktning före kriget. Så länge du inte var jude eller aktiv kommunist hade du hyggliga möjligheter att leva ett tämligen bra liv i 30-talets Hitlertyskland. Den paranoia som exempelvis präglade Stalins stat fanns inte på samma sätt i det nazistiska Tyskland.
Nåväl. Allt detta betyder förstås att Välivaaras uttalande inte var särskilt klyftigt åt något håll...
Arbetarpartiets ledare gräver som en riktig arbetare.Värna friheten på nätet till varje pris
"Att stater som i andra sammanhang saknar yttrandefrihet också censurerar internet är inte särskilt förvånande. Desto mer förvånande, och oroande, är det att västliga demokratier överväger att blockera information på nätet. Först ut i Sverige med att kräva webbcensur är skivbranschens organisation IFPI. IFPI skickar ut brev till internetleverantörer och begär att de blockerar internetanvändarnas tillgång till fildelningssajter."
Karl Sigfrid och Victor Möller skriver bra i Aftonbladet om hotet mot tillgängligheten på internet. Det stavas webbcensur och handlar om så mycket mer än bara hotet mot fildelningssajter. IFPI och Antipiratbyrån gör sitt bästa för att flytta fram sina positioner på nätfrihetens bekostnad. Låt oss slå fast en sak: Internet ska vara fritt. Vi ska inte tillåta censur, filtreringar eller blockeringar på nätet. Inte ens av barnpornografi. Sådant material ska hanteras av polisen och den ansvarige bakom övergreppen spåras (och vi måste skilja mellan att titta på materialet och att faktiskt göra sig skyldig till övergreppen i fråga).
Internet ska inte vara någon moraliskt reglerad zon där bara det som anses "lämpligt" och "icke stötande" tillåts. För det första riskerar en sådan moralisk upprensning, som förefaller populär hos många politiker, att öka kravet på en liknande aktion även utanför den virtuella världen. Näst på tur skulle tidningar och TV stå. För det andra tenderar det att handla om ytterst svårdefinierade begrepp. Vad som anses "olämpligt" och "stötande" varierar från person till person och således även från makthavare till makthavare, från lagstiftare till lagstiftare. Utfallet kan bli livsfarligt.
I Sverige är vi vana vid att slippa censur. Vi får skriva att Reinfeldt är en jävla idiot, driva med kungen på bästa sändningstid i TV och göra det mesta så länge vi inte hetsar mot vissa grupper eller ägnar oss åt direkt förtal. Vi är också vana vid att slippa självcensur. FRA-lagen kan komma att ändra på det sistnämnda och om vi inte protesterar högljutt kan vi komma att få en omfattande nätcensur även i Sverige framöver. Sådan censur kan lätt spridas till andra medier.
Vi har tagit vår yttrandefrihet och frihet på nätet för given. Vi måste sluta med det nu. Innan vi hinner säga "integritetsskydd" kan friheten vara förlorad. Och då är den förbaskat svår att få tillbaka. Ur den aspekten är Piratpartiets framgångar mycket viktiga och positiva. Jag må ha synpunkter på partiet som helhet, men när det gäller integritetsfrågor på nätet är piraterna jätteviktiga i debatten. Engagemanget främst bland unga går inte att ta miste på och det gör mig faktiskt lite hoppfull om framtiden. Många verkar faktiskt bry sig.
Vi har sett så mycket skit klubbas igenom i riksdagen utan att det har väckt någon ilska hos massorna så det är bannemej på tiden att vi säger att nog är nog. Vi borde göra det betydligt oftare.
onsdag 17 juni 2009
Korkade människa
"Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer.Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???"
Via Hax blir jag varse att centerpartisten Annika Qarlsson gjort bort sig riktigt rejält genom att dra en parallell mellan att många unga män röstade på Piratpartiet och att många unga män (sic) våldtar unga kvinnor. Således är Piratpartiets väljare våldtäktsmän. Jag får samma tanke i huvudet som en av dem som kommenterat på hennes blogg: var hon nykter när hon skrev detta?
Att döma av bloggkommentarerna är det många fler som har reagerat mot Qarlssons utspel. Hur kom Annika Qarlsson in i riksdagen? undrar säkert vissa. Nå, hon är i rätt "gott" sällskap...
Qarlsson har publicerat en ursäkt, eller en halv sådan. "Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig." Efter att ha läst detta väntar jag mig att hon ska förklara att hon nu "ska se över sina rutiner". Det brukar ju låta så. I stället skriver hon: "Det jag efterlyser är alla mäns engagemang att även nå samma höjder var gång en ung kvinnas integritet kränks som får konsekvenser för resten av hennes liv."
Visst, våldtäkter är förfärliga. Precis som misshandelsfall är förfärliga. Men vi måste skilja på enstaka fall av våld mellan enskilda medborgare och statliga övergrepp på hela befolkningen. Den distinktionen kan tydligen inte Annika Qarlsson göra, kanske för att hon själv är del av den riksdag som för ett år sedan beslöt att begå övergrepp mot medborgarnas integritet i god demokratisk ordning.
Vad ska vi män göra (som om vi män är skyldiga som grupp för att vissa enskilda individer beter sig som svin)? Demonstrera mot våldtäkter? En demonstration kräver i mitt tycke att det finns någon sorts motståndare, någon som tycker annorlunda. Jag har därför aldrig riktigt förstått poängen i att demonstrera mot våldtäkter eller våld i allmänhet. Var finns Föräldraföreningen för våldtäkter som vi ska argumentera mot? Det är en polisiär fråga och en fråga för lagstiftaren. Vi kan gärna diskutera sexualbrottslagstiftning, bring it on, men kom inte och påstå att vi som är män har något slags kollektivt ansvar för att vissa kvinnor har blivit våldtagna. Den sortens kollektiva skuldbeläggande betackar jag mig för.
tisdag 16 juni 2009
Verkningslösa IPRED
Internettrafiken gick ned kraftigt efter att IPRED-lagen trätt i kraft. Antipiratbyrån jublade. Lagstiftningsverktyget bet.
Nu är den på väg upp igen, enligt uppgift till samma nivåer som i september förra året. Före lagen. Om fildelningen redan är på väg tillbaka till liknande nivåer som förr, fick IPRED faktiskt till och med lägre effekt än många väntat.
Men man får väl ändå ge Antipiratbyråns Henrik Pontén cred för att han vågade dyka upp på Dreamhack, som kycklingen i ett rävgryt...
Nu är den på väg upp igen, enligt uppgift till samma nivåer som i september förra året. Före lagen. Om fildelningen redan är på väg tillbaka till liknande nivåer som förr, fick IPRED faktiskt till och med lägre effekt än många väntat.
Men man får väl ändå ge Antipiratbyråns Henrik Pontén cred för att han vågade dyka upp på Dreamhack, som kycklingen i ett rävgryt...
söndag 14 juni 2009
Vad vill piraterna i riksdagen?
Mätningar har visat att bara ungefär fyra av tio av Piratpartiets väljare i Europaparlamentsvalet skulle rösta på dem till riksdagsvalet. Ändå skuttar partiet upp till 4,2 procent i en ny Sifomätning.
Det är sannolikt en direkt effekt av framgången i EU-valet och ska således tas med en nypa salt. Det är en betydligt tuffare uppgift att komma in i riksdagen än att ta mandat i Europaparlamentet, vilket inte minst Junilistan fick erfara när de totalfloppade i valet 2006 efter succén två år tidigare. Positivt för Piratpartiet är att det bara är ett år mellan EU-valet och riksdagsvalet denna gång. Känslan av att de är ett framgångsparti kan hålla i sig.
Vi måste dock komma ihåg att det rör sig om två helt olika sorters val. Till Europaparlamentet skickar vi människor som ska göra skillnad i enskilda frågor. Partiet är inte lika viktigt. Till riksdagen röstar vi på partierna i första hand. Inte minst FRA-frågan visade hur hårt partipiskan viner inom de etablerade partierna. En enda riksdagsledamot stod pall. En regering med knapp riksdagsmajoritet är beroende av att alla följer den officiella linjen.
Piratpartiet är mot denna bakgrund ett stort frågetecken inför riksdagsvalet. Partiet vill inte inordna sig på vänster-höger-skalan och därmed heller inte ta ställning för eller mot något av blocken. Det är ett stort problem i ett land med en sådan cementerad blockpolitik som Sverige. Piraterna har lockat folk från både höger och vänster, men vill inte en liberal eller socialistisk väljare veta om det parti de röstar på kommer att samarbeta med Lars Ohly eller Göran Hägglund? Jag vet att piraterna inte vill kalla sig ett enfrågeparti, men innan Piratpartiet har skaffat sig en bredare uppfattning om i vilken riktning de vill driva samhällsutvecklingen i stort är det omöjligt för mig som frihetligt sinnad att stödja dem. Jag hoppas att vi kommer att få fler klara besked innan valet 2010.
Det är sannolikt en direkt effekt av framgången i EU-valet och ska således tas med en nypa salt. Det är en betydligt tuffare uppgift att komma in i riksdagen än att ta mandat i Europaparlamentet, vilket inte minst Junilistan fick erfara när de totalfloppade i valet 2006 efter succén två år tidigare. Positivt för Piratpartiet är att det bara är ett år mellan EU-valet och riksdagsvalet denna gång. Känslan av att de är ett framgångsparti kan hålla i sig.
Vi måste dock komma ihåg att det rör sig om två helt olika sorters val. Till Europaparlamentet skickar vi människor som ska göra skillnad i enskilda frågor. Partiet är inte lika viktigt. Till riksdagen röstar vi på partierna i första hand. Inte minst FRA-frågan visade hur hårt partipiskan viner inom de etablerade partierna. En enda riksdagsledamot stod pall. En regering med knapp riksdagsmajoritet är beroende av att alla följer den officiella linjen.
Piratpartiet är mot denna bakgrund ett stort frågetecken inför riksdagsvalet. Partiet vill inte inordna sig på vänster-höger-skalan och därmed heller inte ta ställning för eller mot något av blocken. Det är ett stort problem i ett land med en sådan cementerad blockpolitik som Sverige. Piraterna har lockat folk från både höger och vänster, men vill inte en liberal eller socialistisk väljare veta om det parti de röstar på kommer att samarbeta med Lars Ohly eller Göran Hägglund? Jag vet att piraterna inte vill kalla sig ett enfrågeparti, men innan Piratpartiet har skaffat sig en bredare uppfattning om i vilken riktning de vill driva samhällsutvecklingen i stort är det omöjligt för mig som frihetligt sinnad att stödja dem. Jag hoppas att vi kommer att få fler klara besked innan valet 2010.
lördag 13 juni 2009
Quinnor här och där
"Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat."
Den danska debattören och forskaren Hanne Nabintu Herland har orsakat rabalder med sitt uttalande. Särskilt ilskna är förmodligen, i vanlig ordning, vänsterfeministerna. Hon menar att norska kvinnor ställer för höga krav på mannen men inte på sig själva. Vi kan för enkelhetens skull låta denna betraktelse gälla även Sverige.
Tyvärr är hennes slutsats av denna tanke, som skulle kunna leda till en intressant diskussion, att samhället är på väg bort från kristna värderingar (vilket då skulle vara eneativt). Det stämmer att familjebildningsmönstret har ändrats. Sverige är ett skilsmässoland och kärnfamiljen finns förvisso kvar men utmanas ständigt av nya familjekonstellationer. Det är positivt att människor själva väljer hur de vill forma sina egna familjer. Men vakansen för kristendomens fördömande mot avvikelser fylls i allt snabbare takt av stats- och radikalfeministerna. Medan kyrkan mest fördömer och förfäras, stiftar stats- och radikalfeministerna lag. Det personliga blir politiskt. Familjelivet är en politisk angelägenhet enligt jämställdhetsideologin. Ingrepp i privatlivet legitimeras med ett högre mål: "jämställdhet". Det är för vårt eget bästa, vilket vi förväntas inse när lagstiftning och politiska pekpinnar redan påtvingats oss.
Sverige håller alltså på att förvandlas från ett intolerant kristet samhälle till ett intolerant feministiskt samhälle. Traditionella könsroller föraktas och bekämpas som något genuint ont. Barnuppfostran måste ske enligt jämställdhetsideologins regler, vilket betyder träning i genustänkande på såväl dagis som grundskolor. Nya generationer ska fostras i radikalfeministisk maktteori. Det brukas från vänsterfeministiskt håll hävdas att könsrollerna begränsar oss som individer och att det därför är för barnens bästa att föräldarna har en jämlik fördelning i hemmet och bedriver en genuscertifierad uppfostran. Jag brukar fråga hur jag har begränsats som människa av att ha vuxit upp i ett borgerligt hem med traditionella könsroller, men får aldrig några svar. Det blir bara ren spekulation.
Jag har inget emot att människor uppfostrar sina barn till lydiga jämställdhetsivrare, delar på allt i hushållet och har sex enligt ett jämlikhetsschema. Men fördöm inte de som inte delar detta ideal. Alla ser nämligen inte nyttan i denna sorts jämlikhetsfanatism. Jag tror att vissa av oss snarare söker trygghet i könsroller och inte alls begränsas av dem.
Eftersom Sverige från vänsterfeministiskt håll utpekas som föregångslandet, landet där kvinnor har befriats eller är på väg att befrias från de traditionella könsrollernas bojor, måste resten av världen klassas som efterbliven. Tyvärr avspeglas det i attityden till män som faktiskt hittat sitt livs kärlek i Thailand eller närliggande länder och inte alls är ute efter en städerska eller uppasserska. Att hitta kärleken utomlands, i synnerhet i Asien, blir lite skumt. Det blir ett slags kärlekskolonialism där den starke vite mannen belägrar den fattiga, desperata thailändskan och tvingar henne till ett liv i köket och tvättstugan. Ingen har frågat hur thailändskan ser på det hela. Och om nu två vuxna människor skulle överens om rollfördelningen i ett förhållande, vad är problemet?
"Once you go Asian, you never go Caucasian", säger Blogge. Som Asienfrälst har jag inga invändningar mot detta. Eller annorlunda uttryckt: Once you go Asian, there is no turning back. Men det har i slutändan väldigt lite med matlagning att göra...
Klassiker.
fredag 12 juni 2009
Att förstå det utstuderat djävulska
"Varför är du så besatt av Columbine?"
En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.
Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds, kvävs av dieselångor eller skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.
Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.
Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.
Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.
Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.
Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.
En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.
Att förstå är inte alltid lätt.
En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.
Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds, kvävs av dieselångor eller skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.
Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.
Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.
Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.
Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.
Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.
En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.
Att förstå är inte alltid lätt.Sköt ert
Det ska öppnas en strippklubb "mitt i den öländska idyllen" (Aftonbladets ordval). Ägaren anser att Öland har det mesta - utom en strippklubb. Därför tar han och öppnar en. Problem? Borde inte vara det. Men kommunchefen kallar det "fruktansvärt lågt" och "ett fattigdomsbevis" (!).
Ska vi gissa att det dröjer några dagar eller veckor innan det börjar demonstreras utanför klubben? Innan feminister förlorar fattningen? Innan ägaren trakasseras?
Det toleranta Sverige...
Ska vi gissa att det dröjer några dagar eller veckor innan det börjar demonstreras utanför klubben? Innan feminister förlorar fattningen? Innan ägaren trakasseras?
Det toleranta Sverige...
torsdag 11 juni 2009
Alf Svensson är så välkommen
Jag har aldrig röstat på Kristdemokraterna. Jag kommer heller aldrig att göra det. Men jag är likafullt glad att Alf Svensson kommer att sitta i Europaparlamentet.
Den gamle KD-ledaren kryssade sig förbi förstanamnet Ella Bohlin med buller och bång. Svensson var placerad på nionde plats, troligen för att locka lite extra röster till partiet som sådant. Men det var aldrig tanken att han skulle slå ut "framtidsnamnet" Ella Bohlin.
Bohlin står för allt jag föraktar hos Kristdemokraterna: sexofobi, förbudsmentalitet och statens klapp på medborgarnas huvuden samt klimatalarmism. All skit på en gång, typ. Hennes hjärtefrågor var att minska införselkvoterna för alkohol, propagera för Wijkmansk klimatalarmism i Bryssel samt påtvinga övriga EU den misslyckade svenska sexköpslagen. Nu slipper vi åtminstone reta upp oss på detta vanvett framöver. Det sitter nog med dårar i parlamentet ändå. Alf Svensson må vara kristdemokrat, med allt vad det innebär, men han har åtminstone inte haft någon hög svansföring i dessa frågor. Svenssons intresse handlar mer om traditionella EU-frågor och unionens framtid, vilket känns lite mer ofarligt.
Inkryssandet av Alf Svensson och Anna Maria Corazza Bildt visar att även i detta val, precis som förra gången, var det möjligt för väljarna att ha en egen uppfattning och inte slaviskt följa partiernas listor. Samtidigt ska påpekas att det rör sig om två ynka namn som kryssar sig förbi och in i parlamentet. Överlag har partiledningarna fått precis som de har velat. Extra lär det svida för KD, som ville ha in en ung person men får en föredetting. Partiet har tidigare spottat på sina egna väljare genom att vägra Lennart Sacrédeus tillträde på EU-valslistan. På sätt och viss fick partiet nu sitt rättmätiga straff... Och vi slipper Ella Bohlin i parlamentet. Hon, som har "gråtit och varit skitarg", ska nu ta en "time out", vilket inte betyder så mycket eftersom det ändå är semestertider.
Den gamle KD-ledaren kryssade sig förbi förstanamnet Ella Bohlin med buller och bång. Svensson var placerad på nionde plats, troligen för att locka lite extra röster till partiet som sådant. Men det var aldrig tanken att han skulle slå ut "framtidsnamnet" Ella Bohlin.
Bohlin står för allt jag föraktar hos Kristdemokraterna: sexofobi, förbudsmentalitet och statens klapp på medborgarnas huvuden samt klimatalarmism. All skit på en gång, typ. Hennes hjärtefrågor var att minska införselkvoterna för alkohol, propagera för Wijkmansk klimatalarmism i Bryssel samt påtvinga övriga EU den misslyckade svenska sexköpslagen. Nu slipper vi åtminstone reta upp oss på detta vanvett framöver. Det sitter nog med dårar i parlamentet ändå. Alf Svensson må vara kristdemokrat, med allt vad det innebär, men han har åtminstone inte haft någon hög svansföring i dessa frågor. Svenssons intresse handlar mer om traditionella EU-frågor och unionens framtid, vilket känns lite mer ofarligt.
Inkryssandet av Alf Svensson och Anna Maria Corazza Bildt visar att även i detta val, precis som förra gången, var det möjligt för väljarna att ha en egen uppfattning och inte slaviskt följa partiernas listor. Samtidigt ska påpekas att det rör sig om två ynka namn som kryssar sig förbi och in i parlamentet. Överlag har partiledningarna fått precis som de har velat. Extra lär det svida för KD, som ville ha in en ung person men får en föredetting. Partiet har tidigare spottat på sina egna väljare genom att vägra Lennart Sacrédeus tillträde på EU-valslistan. På sätt och viss fick partiet nu sitt rättmätiga straff... Och vi slipper Ella Bohlin i parlamentet. Hon, som har "gråtit och varit skitarg", ska nu ta en "time out", vilket inte betyder så mycket eftersom det ändå är semestertider.
onsdag 10 juni 2009
Ohly får intern kritik
Det mullrar i de vänsterpartistiska leden efter den stora tillbakagången i Europavalet. Det finns fortfarande stöd för Lars Ohly i partiet och många anser att partiet har gjort en bra valrörelse och att förklaringen till nederlaget beror mycket på Jonas Sjöstedts frånvaro samt att Piratpartiet har stulit en del röster. Men det finns också ett 30-tal kritiska röster som vill ha bort Ohly och som sågar partiets valkampanj totalt, visar Politikerbloggens rundfrågning.
Utdrag nedan (inklusive särskrivningar):
Vilken är din förklaring till att partiet backar?
- En svag valrörelse och mediaskugga.
- Partiets halstarriga fasthållande vid utträdeskravet.
- Vi är fortfarande lite väl mycket ett testuggande gnällparti som inte vill träda fram, samarbeta och ta ansvar.
- Låsta positioner när det gäller EU, vi är med i EU gör något vettigt i stället!
- Vårt valmaterial hade inget riktigt budskap. Vad säger en affisch: rösta eu-kritiskt, rösta på vänsterpartiet. Det är inget budskap.
- Enligt SVT har vi förlorat de unga vilket är mycket tråkigt och den frågan måste diskuteras rejält. Om det är något parti som förstår vikten av integritet så är det vänsterpartiet.
Har du förtroende för Lars Ohly som partiledare?
- Nja. Jag ser helst en ny och fräsch kraft.
- Som lokal politiker jobbar vi häcken av oss med de små resurser vi har, men det hjälper inte när det inte fungerar centralt.
- Det kanske är dags att byta partiledare.
- Jag har ej stort förtroende för Lars Ohly.
- Personligen så är jag helt övertygad om att med Gudrun som ledare hade vi plockat flera platser i Bryssel!
- Jag har förtroende för Lars Ohly som partiledare, men ha borde kanske lära sig lite av vår tidigare partiledare Gudrun Schyman. Vara lite mer karismatisk.
- Lars Ohly är körd, hans kommunist bakgrund och Nacka svammel gör att han borde bytas ut, NU! (Helst tidigare)
Det verkar som att Lars Ohly får gå på kurs hos Schyman om vissa vänsterpartister får bestämma...
Utdrag nedan (inklusive särskrivningar):
Vilken är din förklaring till att partiet backar?
- En svag valrörelse och mediaskugga.
- Partiets halstarriga fasthållande vid utträdeskravet.
- Vi är fortfarande lite väl mycket ett testuggande gnällparti som inte vill träda fram, samarbeta och ta ansvar.
- Låsta positioner när det gäller EU, vi är med i EU gör något vettigt i stället!
- Vårt valmaterial hade inget riktigt budskap. Vad säger en affisch: rösta eu-kritiskt, rösta på vänsterpartiet. Det är inget budskap.
- Enligt SVT har vi förlorat de unga vilket är mycket tråkigt och den frågan måste diskuteras rejält. Om det är något parti som förstår vikten av integritet så är det vänsterpartiet.
Har du förtroende för Lars Ohly som partiledare?
- Nja. Jag ser helst en ny och fräsch kraft.
- Som lokal politiker jobbar vi häcken av oss med de små resurser vi har, men det hjälper inte när det inte fungerar centralt.
- Det kanske är dags att byta partiledare.
- Jag har ej stort förtroende för Lars Ohly.
- Personligen så är jag helt övertygad om att med Gudrun som ledare hade vi plockat flera platser i Bryssel!
- Jag har förtroende för Lars Ohly som partiledare, men ha borde kanske lära sig lite av vår tidigare partiledare Gudrun Schyman. Vara lite mer karismatisk.
- Lars Ohly är körd, hans kommunist bakgrund och Nacka svammel gör att han borde bytas ut, NU! (Helst tidigare)
Det verkar som att Lars Ohly får gå på kurs hos Schyman om vissa vänsterpartister får bestämma...
tisdag 9 juni 2009
I morgon Asien
"Kriget mot terrorismen har snabbat upp västvärldens krympande betydelse. Terrornojan har gjort att det tar 18 dagar i snitt för en egyptisk affärsman att få visum till USA, om det över huvud taget går. Till Kina tar det en dag."
Ola Wong om hur "kriget mot terrorismen" skadar västvärldens utveckling - och hjälper Asien framåt.
Filmcensuren försvinner?
Den före detta generaldirektören för den svenska filmcensuren (fint kallad Statens biografbyrå) Gunnel Arrbäck, ville avskaffa sin egen myndighet. Hon lyckades inte. Men nu tycks vuxencensuren äntligen vara på väg bort.
En utredning föreslår att Statens biografbyrå avskaffas. Det är inte en dag för tidigt. I praktiken har den svenska filmcensuren gjort mycket lite väsen av sig de senaste 10-15 åren. I praktiken kommer vi därför knappast att märka någon skillnad. Men staten ska inte bedriva censur, principiellt är avskaffandet av denna tramsmyndighet därför viktigt. De enda som lär ha några invändningar är förmodligen en och annan kristdemokrat.
En utredning föreslår att Statens biografbyrå avskaffas. Det är inte en dag för tidigt. I praktiken har den svenska filmcensuren gjort mycket lite väsen av sig de senaste 10-15 åren. I praktiken kommer vi därför knappast att märka någon skillnad. Men staten ska inte bedriva censur, principiellt är avskaffandet av denna tramsmyndighet därför viktigt. De enda som lär ha några invändningar är förmodligen en och annan kristdemokrat.
Hålla masken
Det första offret i krig är sanningen. Det gäller i högsta grad även inom politiken.
Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan, numera mer känd som Bagdad-Baylan efter en synnerligen underhållande och verklighetsfrånvänd drapa på Newsmill, menar att resultatet i Europavalet är ett underkännande av Moderaternas politik. "Klarar man inte jobben klarar man inte Sveriges ekonomi och det har väljarna insett", säger Baylan. Det är en minst sagt märklig tolkning. EU-valet handlar inte om inrikespolitik. Moderaterna straffades inte för sina eventuella brister på det arbetsmarknadspolitiska området (det eventuella straffet kommer i sådana fall 2010) utan för att det leder en regering som, trots statsministerns löften, jagar en hel ungdomsgeneration. Moderaterna har tappat de unga väljarna. Karl Sigfrid manar partiet att dra lärdom av sina misstag genom att tillsätta en arbetsgrupp för att ompröva partiets hållning i internetfrågor och i den processen ta hjälp av expertis utifrån. Sigfrid är ett ljus i det moderata mörkret, men hans vädjan lär med största sannolikhet mötas med en fnysning från partiledaren.
Bagdad-Baylan har ingen som helst anledning att vara kaxig. Sedan när är 25 procent ett bra socialdemokratiskt valresultat? Socialdemokraterna "stoppade fallet", som Mona Sahlin uttryckte det. Detta var gott nog. Om detta är socialdemokratins måttliga målsättning inför ett val, kan Alliansen känna sig rätt lugn inför nästa år.
De enda som öppet erkände sina nederlag direkt på valkvällen var Junilistans Sören Wibe, som personligen tog på sig ansvaret, och Vänsterpartiets Lars Ohly, som menade att partiet gjort en riktigt dålig valrörelse och fått ett riktigt dåligt valresultat. Nu ska de vända på varje sten. Den ärligheten tror jag uppskattas av partiets väljare. Ett misslyckande ska, som bekant, kallas ett misslyckande. Moderata och socialdemokratiska väljare får dock inget sådant erkännande av sina partiledningar. Både Reinfeldt och Sahlin säger sig vara nöjda med att ha nått "uppsatta mål". Allt handlar om att inte förlora ansikte, att visa sig stark inför nästa års fight. Jag tror emellertid att alla väljare faktiskt uppskattar lite ärlighet ibland.
Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan, numera mer känd som Bagdad-Baylan efter en synnerligen underhållande och verklighetsfrånvänd drapa på Newsmill, menar att resultatet i Europavalet är ett underkännande av Moderaternas politik. "Klarar man inte jobben klarar man inte Sveriges ekonomi och det har väljarna insett", säger Baylan. Det är en minst sagt märklig tolkning. EU-valet handlar inte om inrikespolitik. Moderaterna straffades inte för sina eventuella brister på det arbetsmarknadspolitiska området (det eventuella straffet kommer i sådana fall 2010) utan för att det leder en regering som, trots statsministerns löften, jagar en hel ungdomsgeneration. Moderaterna har tappat de unga väljarna. Karl Sigfrid manar partiet att dra lärdom av sina misstag genom att tillsätta en arbetsgrupp för att ompröva partiets hållning i internetfrågor och i den processen ta hjälp av expertis utifrån. Sigfrid är ett ljus i det moderata mörkret, men hans vädjan lär med största sannolikhet mötas med en fnysning från partiledaren.
Bagdad-Baylan har ingen som helst anledning att vara kaxig. Sedan när är 25 procent ett bra socialdemokratiskt valresultat? Socialdemokraterna "stoppade fallet", som Mona Sahlin uttryckte det. Detta var gott nog. Om detta är socialdemokratins måttliga målsättning inför ett val, kan Alliansen känna sig rätt lugn inför nästa år.
De enda som öppet erkände sina nederlag direkt på valkvällen var Junilistans Sören Wibe, som personligen tog på sig ansvaret, och Vänsterpartiets Lars Ohly, som menade att partiet gjort en riktigt dålig valrörelse och fått ett riktigt dåligt valresultat. Nu ska de vända på varje sten. Den ärligheten tror jag uppskattas av partiets väljare. Ett misslyckande ska, som bekant, kallas ett misslyckande. Moderata och socialdemokratiska väljare får dock inget sådant erkännande av sina partiledningar. Både Reinfeldt och Sahlin säger sig vara nöjda med att ha nått "uppsatta mål". Allt handlar om att inte förlora ansikte, att visa sig stark inför nästa års fight. Jag tror emellertid att alla väljare faktiskt uppskattar lite ärlighet ibland.
måndag 8 juni 2009
The man with the plan
"Hade partiet agerat så som jag och Annie förespråkade redan tidigt i FRA-debatten och om vi därtill hade haft tre kvinnor i toppen är jag övertygad om att vi hade legat mellan 10-15 % nu."
Fredrick Federley analyserar ödmjukt Centerpartiets valresultat.
söndag 7 juni 2009
Tankar om valet
Valresultatet från Europaparlamentsvalet 2009 är i det närmaste klart. Mätningarna som gav Piratpartiet mellan 6 och 8 procent visade sig stämma. Partiet hamnar på runt 7 procent och tar ett mandat. Junilistan spurtade rejält de sista dagarna men åker ändå ur.
Det finns vissa positiva aspekter. Moderaterna rasade ihop fullständigt under valspurten och hamnar under 20 procent med sina 18,7. Fredrik Reinfeldt var, som vanligt, samlad och såg positivt på resultatet eftersom Moderaterna behåller sina fyra mandat. Ett tag låg partiet på 15,9 procent men klättrade sakta men säkert under kvällen. Socialdemokraterna gör ännu ett dåligt Europaval och får under 25 procent, men Mona Sahlin är så nöjd så nöjd. Det är förstås fånigt att varken Sahlin eller Reinfeldt vågar stå upp och erkänna den besvikelse de båda känner inombords. Vänsterpartiet rasar med över 7 procent, vilket är en god nyhet vilken dag som helst. Partiet saknade utan tvekan Jonas Sjöstedt.
Och så Piratpartiet, förstås. Över 7 procent är imponerande och jag gratulerar gärna piraterna till denna framgång. Det är en nödvändig knäpp på näsan för de etablerade partierna, inte minst Alliansen. Troligt är att även Miljöpartiet har integritetsfrågorna att tacka för en del av sin framgång i detta val. För vänsterväljare som har betraktat Piratpartiet som "borgerligt" kan MP ha upplevts som ett bra alternativ.
Negativt är att Kristdemokraterna behåller sitt mandat. Vem som får det mandatet får vi veta på onsdag, men i värsta fall blir det Ella Bohlin.
Bland övriga partier hittar vi Sverigedemokraterna som får 3,3 procent. Det är en tredubbling jämfört med 2004. Fi-ttorna får 2,2 procent, de flesta av partiets väljare bestämde sig alldeles vid slutet och kanske bidrog Benny Andersson till att mobilisera feministerna.
Valdeltagandet ökade i Sverige och ser ut att sluta på runt 44 procent jämfört med knappa 38 för fem år sedan. Mediebevakningen har varit mer intensiv än 2004. Integritetsfrågorna har lockat fler unga att rösta, vilket är mycket Piratpartiets förtjänst. Men i EU som helhet går valdeltagandet ned, vilket är en tydlig signal till avståndet mellan EU-elit och folk. Margot Wallström såg, med all rätt, lite nedslagen ut. EU:s charmoffensiv har inte hjälpt.
Erika Bjerström fällde en intressant kommentar. Vi skulle, menade hon, se ned på exempelvis Afrikanska unionen om mindre än hälften av unionens befolkningar stod bakom de politiska representanterna. Men när det gäller EU låtsas vi inte riktigt om att unionens företrädare i parlamentet faktiskt inte ens har hälften av Europas väljare bakom sig.
Frågan är var gränsen går för när valets framröstade representanter över huvud taget inte är legitimt valda?
Det finns vissa positiva aspekter. Moderaterna rasade ihop fullständigt under valspurten och hamnar under 20 procent med sina 18,7. Fredrik Reinfeldt var, som vanligt, samlad och såg positivt på resultatet eftersom Moderaterna behåller sina fyra mandat. Ett tag låg partiet på 15,9 procent men klättrade sakta men säkert under kvällen. Socialdemokraterna gör ännu ett dåligt Europaval och får under 25 procent, men Mona Sahlin är så nöjd så nöjd. Det är förstås fånigt att varken Sahlin eller Reinfeldt vågar stå upp och erkänna den besvikelse de båda känner inombords. Vänsterpartiet rasar med över 7 procent, vilket är en god nyhet vilken dag som helst. Partiet saknade utan tvekan Jonas Sjöstedt.
Och så Piratpartiet, förstås. Över 7 procent är imponerande och jag gratulerar gärna piraterna till denna framgång. Det är en nödvändig knäpp på näsan för de etablerade partierna, inte minst Alliansen. Troligt är att även Miljöpartiet har integritetsfrågorna att tacka för en del av sin framgång i detta val. För vänsterväljare som har betraktat Piratpartiet som "borgerligt" kan MP ha upplevts som ett bra alternativ.
Negativt är att Kristdemokraterna behåller sitt mandat. Vem som får det mandatet får vi veta på onsdag, men i värsta fall blir det Ella Bohlin.
Bland övriga partier hittar vi Sverigedemokraterna som får 3,3 procent. Det är en tredubbling jämfört med 2004. Fi-ttorna får 2,2 procent, de flesta av partiets väljare bestämde sig alldeles vid slutet och kanske bidrog Benny Andersson till att mobilisera feministerna.
Valdeltagandet ökade i Sverige och ser ut att sluta på runt 44 procent jämfört med knappa 38 för fem år sedan. Mediebevakningen har varit mer intensiv än 2004. Integritetsfrågorna har lockat fler unga att rösta, vilket är mycket Piratpartiets förtjänst. Men i EU som helhet går valdeltagandet ned, vilket är en tydlig signal till avståndet mellan EU-elit och folk. Margot Wallström såg, med all rätt, lite nedslagen ut. EU:s charmoffensiv har inte hjälpt.
Erika Bjerström fällde en intressant kommentar. Vi skulle, menade hon, se ned på exempelvis Afrikanska unionen om mindre än hälften av unionens befolkningar stod bakom de politiska representanterna. Men när det gäller EU låtsas vi inte riktigt om att unionens företrädare i parlamentet faktiskt inte ens har hälften av Europas väljare bakom sig.
Frågan är var gränsen går för när valets framröstade representanter över huvud taget inte är legitimt valda?
I dag är sofflocket extra skönt
Det är slutspurt i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. "Rösta på mig, få en polkagris!" skriker Ella Bohlin. "Rösta på mig, jag är gammal som fan!" hojtar Marit Paulsen. Morgontidningarna är fulla av uppmaningar till oss att rösta. Fredrik Reinfeldt påminner. Mona Sahlin säger att just din rösta kan "avgöra valet". Det är en rätt tragisk föreställning.
Visst, man kan rösta på Christofer Fjellner. Men han representerar ett parti som jag absolut inte vill stödja. Man kan rösta på Piratpartiet. Men då får du å ena sidan en eller två vettiga personer som röstar rätt i integritetsfrågor men som å den andra röstar precis hur som helst i alla andra frågor. EU beslutar om betydligt mer än bara fildelning och datalagringdirektiv.
Vi röstar alltså fram 18 svenskar till Europaparlamentet. Där får de samsas med 718 andra från 26 andra länder. Det är som om vi skulle rösta in 8 ledamöter i riksdagen och låta 341 komma någon annanstans i från. Så stort är Sveriges bidrag till parlamentet. Men enskilda ledamöter kan ju påverka, invänder vissa. Det är sant. Enskilda ledamöter kan göra mer i Europaparlamentet än i riksdagen, där partipiskan är hård och där det i praktiken är partierna och inte ledamöterna som har makten. Men. Om man är liberal är det ytterst svårt att se vilka positiva åtgärder som har drivits igenom under de senaste fem åren. Det handlar ju trots allt om resultat, inte om vad som kan göras i teorin. De senaste åren har handlat om skademinimering, om att dra i nödbromsen och förhandla bort det värsta i redan dåliga förslag. Någonstans där längs vägen tappar jag intresset. Varför ska jag lägga min röst på något dylikt?
Jag trodde på EU. Jag tycker fortfarande att idén som sådan är god. Men EU har utvecklats till något annat än det jag en gång stödde. Vi var många som trodde att EU skulle påverka Sverige i en frihetlig riktning, att de grundläggande friheterna var på allvar. Verkligheten har sett annorlunda ut. De flesta positiva förändringar vi har sett har faktiskt beslutats om i den svenska riksdagen och då är det rimligare att makten behålls i Sverige.
Den europeiska unionen borde handla om samarbete i ett fåtal stora gränsöverskridande frågor och inte att lägga sig i sådant som de nationella parlamenten kan sköta själva. Egentligen är dock utvecklingen helt logisk. Politik expanderar alltid. Politiker begränsar sig inte gärna. De vill ha mer makt, fler ansvarsområden. De vill kort sagt känna sig behövda. Det är ett synnerligen mänskligt krav. Men inte gärna något jag vill stödja med mina skattepengar.
Svenska politiker vet att många svenskar vill ha ett mer begränsat EU och det märks i varje valrörelse. "Smalare men vassare" upprepar Centerpartiet i varje val. Politikerna är trots detta med och driver "svenska" hållningar i en rad olika frågor och bidrar till att EU utvecklas till en stat över alla medlemsstater. Kristdemokraterna vill inte att EU lägger sig i svensk alkoholpolitik, den borde Sverige få bestämma över själv. Kan man tycka. Men de vill mer än gärna påtvinga övriga EU den svenska sexköpslagen. Klåfingrigheten blir inte mindre bara för att 27 länder samsas. Skillnaden är att den drabbar 500 miljoner européer i stället för bara ett enskilt land. Att EU är korrupt, odemokratiskt och mest handlar om en elits egna förmåner har jag skrivit om tidigare.
Så nej. Mitt förtroende för EU och Europaparlamentet är noll. Och har man inget förtroende för någon kandidat eller systemet i sig ska man heller inte rösta. Det är varken en plikt eller skyldighet att lägga en lapp i en låda vart femte år. Gör det om du brinner för EU eller tror att din röst gör någon skillnad. Själv tänker jag avnjuta dagen med en kopp te och en god bok.
"Det är val till Europaparlamentet. Vad tycker du om det?"
Visst, man kan rösta på Christofer Fjellner. Men han representerar ett parti som jag absolut inte vill stödja. Man kan rösta på Piratpartiet. Men då får du å ena sidan en eller två vettiga personer som röstar rätt i integritetsfrågor men som å den andra röstar precis hur som helst i alla andra frågor. EU beslutar om betydligt mer än bara fildelning och datalagringdirektiv.
Vi röstar alltså fram 18 svenskar till Europaparlamentet. Där får de samsas med 718 andra från 26 andra länder. Det är som om vi skulle rösta in 8 ledamöter i riksdagen och låta 341 komma någon annanstans i från. Så stort är Sveriges bidrag till parlamentet. Men enskilda ledamöter kan ju påverka, invänder vissa. Det är sant. Enskilda ledamöter kan göra mer i Europaparlamentet än i riksdagen, där partipiskan är hård och där det i praktiken är partierna och inte ledamöterna som har makten. Men. Om man är liberal är det ytterst svårt att se vilka positiva åtgärder som har drivits igenom under de senaste fem åren. Det handlar ju trots allt om resultat, inte om vad som kan göras i teorin. De senaste åren har handlat om skademinimering, om att dra i nödbromsen och förhandla bort det värsta i redan dåliga förslag. Någonstans där längs vägen tappar jag intresset. Varför ska jag lägga min röst på något dylikt?
Jag trodde på EU. Jag tycker fortfarande att idén som sådan är god. Men EU har utvecklats till något annat än det jag en gång stödde. Vi var många som trodde att EU skulle påverka Sverige i en frihetlig riktning, att de grundläggande friheterna var på allvar. Verkligheten har sett annorlunda ut. De flesta positiva förändringar vi har sett har faktiskt beslutats om i den svenska riksdagen och då är det rimligare att makten behålls i Sverige.
Den europeiska unionen borde handla om samarbete i ett fåtal stora gränsöverskridande frågor och inte att lägga sig i sådant som de nationella parlamenten kan sköta själva. Egentligen är dock utvecklingen helt logisk. Politik expanderar alltid. Politiker begränsar sig inte gärna. De vill ha mer makt, fler ansvarsområden. De vill kort sagt känna sig behövda. Det är ett synnerligen mänskligt krav. Men inte gärna något jag vill stödja med mina skattepengar.
Svenska politiker vet att många svenskar vill ha ett mer begränsat EU och det märks i varje valrörelse. "Smalare men vassare" upprepar Centerpartiet i varje val. Politikerna är trots detta med och driver "svenska" hållningar i en rad olika frågor och bidrar till att EU utvecklas till en stat över alla medlemsstater. Kristdemokraterna vill inte att EU lägger sig i svensk alkoholpolitik, den borde Sverige få bestämma över själv. Kan man tycka. Men de vill mer än gärna påtvinga övriga EU den svenska sexköpslagen. Klåfingrigheten blir inte mindre bara för att 27 länder samsas. Skillnaden är att den drabbar 500 miljoner européer i stället för bara ett enskilt land. Att EU är korrupt, odemokratiskt och mest handlar om en elits egna förmåner har jag skrivit om tidigare.
Så nej. Mitt förtroende för EU och Europaparlamentet är noll. Och har man inget förtroende för någon kandidat eller systemet i sig ska man heller inte rösta. Det är varken en plikt eller skyldighet att lägga en lapp i en låda vart femte år. Gör det om du brinner för EU eller tror att din röst gör någon skillnad. Själv tänker jag avnjuta dagen med en kopp te och en god bok.
"Det är val till Europaparlamentet. Vad tycker du om det?"lördag 6 juni 2009
Tekniken går framåt
Speltekniken går onekligen framåt. Kanske heter framtiden Natal, där det inte längre rör sig om en rörelsekänslig kontroll utan där du är själva kontrollen.
Se mer på spelbloggen.
Se mer på spelbloggen.
torsdag 4 juni 2009
20 år sedan skammens dag
Jag minns mina förväntningar inför mitt första besök i Kina 2005. Jag ville besöka landet men var samtidigt lite skeptisk till hur väl mottagen jag skulle bli som turist. Fördomarna låg noga paketerade i resväskan. Uppfattningen jag hade var att det på något sätt skulle märkas och kännas att det var en diktatur jag besökte, som om det på något sätt skulle ligga i luften. Synas på människorna. Det var naturligtvis trams. Jag möttes av en glad och nyfiken befolkning och en fantastisk huvudstad. Vakter överallt, javisst, men aldrig särskilt långt till ett leende om jag gick fram och förvirrat pekade på en karta. Kina är emellertid en diktatur och den som vill provocera och göra sin röst hörd, kan råka riktigt illa ut.
Det är i dag 20-årsminnet av det som blivit känt som massakern på Himmelska fridens torg. De kinesiska myndigheterna tar inga risker. De har blockerat YouTube, Flickr, Twitter, sökmotorer och en rad bloggtjänster, inklusive Blogger. Utländska mediers sändningar avbryts när Tian'anmen kommer på tal – såvida det inte handlar om gulliga semesterbilder av torget. Denna omfattande censur skulle kunna vittna om dåligt självförtroende och överdriven rädsla hos ledningen. Tror de att sanningen om händelser för 20 år sedan skulle orsaka en folklig storm så att partiets makt hotas? Det vore osannolikt. Inte ens de modiga studenterna och Beijingborna våren 1989 krävde att partiet skulle kastas ut från maktens boning utan ville ha ökade mänskliga rättigheter i form av yttrande- och mötesfrihet. De möttes av automatgevär och stridsvagnar. Det som ett tag såg ut att kunna bli en vacker fest för demokrati slutade i ett blodbad.
Som sinofil smärtar det att dels titta på Kinas blodiga 1900-talshistoria, dels se hur kommunistpartiet i dag hanterar sitt blodbefläckade förflutna i vår närtid. Den avskyvärda massakern på civila natten mellan den 3 och 4 juni 1989 är en gräslig historia. Det var natten då många fick upp ögonen för hur brutal den kinesiska regimen kan vara om den pressas, hur lite människoliv betyder när makten hotas.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton kräver att den kinesiska ledningen ska erkänna sitt ansvar för händelserna den 3-4 juni 1989, namnge de döda (som beräknas vara betydligt fler än de officiella siffrorna anger) och släppa de som fortfarande sitter fängslade för sin delaktighet (eller påstådda delaktighet) i demonstrationerna. Det är ett bra och tydligt ställningstagande från USA. Men det kommer att falla för döva öron. Den kinesiska ledningen har redan visat precis hur den avser att hantera denna minnesdag: med kontroll, kontroll och mer kontroll. Himmelska fridens torg är fullt av vakter och poliser, både uniformerade och civila. Inte ens enmansprotester tillåts. Personer som väntas protestera bevakas eller skjutsas ut ur Beijing.
Ledningen vill eliminera datumet ur historieböckerna och till stor del tycks de ha lyckats. Kunskapen bland dagens kineser är begränsad och de som vet vill inte gärna prata om det. Självcensur är också en sorts seger för det styrande partiet. Kommunistpartiets linje sedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer inleddes har varit att genom ekonomisk utveckling mota missnöje i grind. Det har fungerat väl. Kineser är i dag allt mer upptagna av att berika sig själva ekonomiskt, att få ett gott medelklassliv. Ungdomar tycks politiskt ointresserade eller apatiska. Partiet har fått härska i fred.
Det brukar sägas att demokratiska reformer är oundvikliga, att demokrati kommer som ett brev på posten om bara ekonomiska liberaliseringar först görs och befolkningens välstånd växer. Kina kan bli beviset för att det inte alls behöver förhålla sig så. Mitt under en global ekonomisk kris kastas storögda blickar från västvärldens demokratier mot en skickligt styrd kapitalistisk kommandoekonomi i Kina. I takt med att Kinas inflytande i världen ökar och västvärldens beroende av den kinesiska ledningen växer, minskar också viljan att kritisera kommunistpartiets maktherravälde.
Jag tror och hoppas på en demokratisk utveckling. Det måste man ju göra. Men jag befarar att vi måste ha ett väldigt långt tidsperspektiv för att kunna mäta relevanta demokratiska reformer. Skillnaden mellan Kina och exempelvis Kuba och Nordkorea är att i de två sistnämnda länderna kan ett ledarbyte betyda en enorm skillnad. När Fidel Castro lämnade över till brodern Raúl genomfördes genast vissa reformer, trots att Fidel fortfarande är i livet. Mer lär komma, men det lär dröja innan reformer på Kuba hotar regimens maktställning.
När Nordkoreas Kim Jong-Il slutligen kastar in handduken och överlämnar tronen till någon av sina söner, är det inte alls säkert att status quo kommer att upprätthållas. En enväldig härskare i den slutna stalinistiska regimen har chansen att genomföra genomgripande förändringar – utan att för den sakens skull smutskasta Den Store Ledaren eller partiet. Även om enskilda män utan tvivel haft väldigt stort inflytande på förändringar i Kina, är det svårare att se detta hända i dagens ledning. Vem ska ta steget och släppa på partiets kontroll? Och hur ska det motiveras? Rädslan för att en öppen söm ska leda till att hela kostymen rämnar är uppenbar. Regimens mål är att bli en ekonomisk supermakt och i den agendan ingår inte demokratiska reformer. De skulle tvärtom kunna anses lägga hinder i vägen för fortsatt expansion.
Det förekommer protester i Kina. Men det är ofta lokala protester mot de lokala politikerna, inte sällan efter anklagelser om korruption. Sådant går att hantera för centralregeringen. Huvuden kan rulla på lokal nivå utan att partiets ställning hotas. Men vem vågar i dag sätta sig upp mot partiet i Beijing?
Inget varar för evigt, ej heller kommunistpartiets makt i Kina. Det är dock svårt att föreställa sig något annat just nu. Det är på många sätt en dyster dag.
Se gärna den skakande dokumentären om massakern som sändes nyligen i Dokument utifrån.
Den 4 juni 2009 på Himmelska fridens torg kommer att passera lugnt(bilden togs 2007).
Uppmaning att inte rösta
Folkrörelsen Nej till EU uppmanar väljarna att inte rösta. Att de har ett vänsterperspektiv på sitt EU-motstånd må vara hänt. Det är ändå upplyftande att äntligen se denna ståndpunkt komma till tals efter alla föreläsningar från politiker, journalister och andra om hur viiiiktigt det är att gå och rösta.
När jag berättar för människor att jag inte ska rösta alls blir de ofta lite förskräckta. Men... så kan man väl inte göra? Man måste ju ta ställning! Ja, det är precis vad jag har gjort. Mot EU. Mot en korrupt elit. Mot en union som glidit bort från de grundvärden åtminstone jag trodde att den europeiska gemenskapen handlade om. Detta vill jag helt enkelt inte legitimera. Att rösta bara för att rösta är värdelöst och rent hyckleri. En röst ska läggas på något man tror på, inte av plikt eller skyldighet.
Jag slås av hur lite människor faktiskt kan om EU. De vet inget om EU:s huvudinstitutioner, maktfördelningen mellan dem eller hur besluten egentligen fattas. Ändå går de och röstar. Vad tror de att de röstar på? Många hade lika gärna kunnat skicka katten att rösta. För populistiska och maktsugna politiker är de ett lätt byte. Dessa politiker kan få dem att tro att EU kan göra saker som egentligen ligger på nationell beslutandenivå, som att motarbeta ungdomsarbetslösheten i Sverige. Det är lite som att en riksdagskandidat skulle gå till val på att förändra sjukvårdssystemet i Spanien. Det vore säkert en framgångssaga i nästa val.
När jag berättar för människor att jag inte ska rösta alls blir de ofta lite förskräckta. Men... så kan man väl inte göra? Man måste ju ta ställning! Ja, det är precis vad jag har gjort. Mot EU. Mot en korrupt elit. Mot en union som glidit bort från de grundvärden åtminstone jag trodde att den europeiska gemenskapen handlade om. Detta vill jag helt enkelt inte legitimera. Att rösta bara för att rösta är värdelöst och rent hyckleri. En röst ska läggas på något man tror på, inte av plikt eller skyldighet.
Jag slås av hur lite människor faktiskt kan om EU. De vet inget om EU:s huvudinstitutioner, maktfördelningen mellan dem eller hur besluten egentligen fattas. Ändå går de och röstar. Vad tror de att de röstar på? Många hade lika gärna kunnat skicka katten att rösta. För populistiska och maktsugna politiker är de ett lätt byte. Dessa politiker kan få dem att tro att EU kan göra saker som egentligen ligger på nationell beslutandenivå, som att motarbeta ungdomsarbetslösheten i Sverige. Det är lite som att en riksdagskandidat skulle gå till val på att förändra sjukvårdssystemet i Spanien. Det vore säkert en framgångssaga i nästa val.
onsdag 3 juni 2009
Hjälte
Att bjuda in fel gäst i en TV-studio är kanske inte den bästa idén. Men det är fantastiskt roligt. Den stackars mannen (han lär ha varit där i ett helt annat ärende) som helt oväntat ombads uttala sig om tvisten mellan datorvarumärket Apple och musikvarumärket Apple fick nog sitt livs överraskning. Att han gör det bästa av situationen i stället för att rakt upp och ned erkänna att de plockat in fel kille i studion gör honom till lite av en hjälte.
Och nu lite politikerförakt
Att Europaparlamentarikerna är synnerligen välbetalda är ingen nyhet. Men få verkar vilja förändra detta. Det är klart att de måste få extra resetillägg bara för att det är så jobbigt att resa. Och 40 000 i månaden för att kunna handla lite kontorsvaror. Sådant är ju dyrt, titta på Svanströms bara.
Vad kan man göra i stället? Jo, visa sig givmild! Det har blivit allt mer populärt att skänka bort en del av sin höga lön om man är Europaparlamentariker. I alla fall bland svenskar. Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson säger att hon skänker till miljörörelser och kvinnojourer. Kristdemokraternas Ella Bohlin säger att hon kommer att sänka pengar till Ecpat om hon kommer in i parlamentet. Och Junilistans Sören Wibe vill bara ta ut en riksdagsledamots lön och skänka resten till "svenska staten" (har han Statens bankgiro, tro?).
I stället för att driva att de perverst höga ersättningarna, som alla skattebetalare givetvis får stå för, sänks till rimligare nivåer ska alltså politikerna tävla i vem som kan skänka bort pengar till bäst ändamål. "Rösta på mig, för jag skänker pengar till utsatta barn". Det är så att man kan ramla av stolen.
Har avståndet mellan politiker och medborgare någonsin varit större än nu?
Vad kan man göra i stället? Jo, visa sig givmild! Det har blivit allt mer populärt att skänka bort en del av sin höga lön om man är Europaparlamentariker. I alla fall bland svenskar. Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson säger att hon skänker till miljörörelser och kvinnojourer. Kristdemokraternas Ella Bohlin säger att hon kommer att sänka pengar till Ecpat om hon kommer in i parlamentet. Och Junilistans Sören Wibe vill bara ta ut en riksdagsledamots lön och skänka resten till "svenska staten" (har han Statens bankgiro, tro?).
I stället för att driva att de perverst höga ersättningarna, som alla skattebetalare givetvis får stå för, sänks till rimligare nivåer ska alltså politikerna tävla i vem som kan skänka bort pengar till bäst ändamål. "Rösta på mig, för jag skänker pengar till utsatta barn". Det är så att man kan ramla av stolen.
Har avståndet mellan politiker och medborgare någonsin varit större än nu?
Piratpartiet-bashing
Aftonbladet ägnar sig så här i valrörelsens slutskede åt riktigt rejäl bashing av Piratpartiet. Lena Melin skriver att det är "PR-genier" som ligger bakom Piratpartiets idé att endast driva ett fåtal frågor. Jo, precis som att Per Schlingmann är "PR-geniet" som gjort Nya Moderaterna till en succé (fråga de som arbetar inom partiet om de är fullt lika överväldigade av herr Schlingmann...). Som om det vore något dåligt i sig att inte vara som alla andra partier.
I en artikel klandras Piratpartiet för att det ännu inte har valt vilken grupp det vill sitta i om det får ett mandat i Europaparlamentet. I en annan sågas Piratpartiets fokus på enbart ett fåtal frågor utifrån den höga lönen, som om parlamentarikerna borde få betalt för varje fråga de engagerar sig i. Kvällstidningsblaskan berättar att förstanamnet på partiets lista, Christian Engström, tidigare har arbetar för Folkpartiet. Och konstaterar: "Men framför allt är han rik". Vad är det för jävla kommentar?! Skulle de skriva likadant om Marita Ulvskog, som lär ha ansenliga tillgångar efter att ha varit försörjd av Partiet i många år. Eller om Maria Corazza Bildt?
I en artikel klandras Piratpartiet för att det ännu inte har valt vilken grupp det vill sitta i om det får ett mandat i Europaparlamentet. I en annan sågas Piratpartiets fokus på enbart ett fåtal frågor utifrån den höga lönen, som om parlamentarikerna borde få betalt för varje fråga de engagerar sig i. Kvällstidningsblaskan berättar att förstanamnet på partiets lista, Christian Engström, tidigare har arbetar för Folkpartiet. Och konstaterar: "Men framför allt är han rik". Vad är det för jävla kommentar?! Skulle de skriva likadant om Marita Ulvskog, som lär ha ansenliga tillgångar efter att ha varit försörjd av Partiet i många år. Eller om Maria Corazza Bildt?
tisdag 2 juni 2009
Batongliberaler
Johan Ingerö tycker att de notoriska brottslingarna Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) borde låsas in för gott. Han får föga förvånande många ryggdunkningar för denna manliga approach på brottsligheten.
Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.
"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.
Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:
Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.
Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.
En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).
Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.
Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.
Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelser
har en positiv effekt på de som sitter inspärrade.
Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.
"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.
"Förr brukade jag tänka att om någon skulle röra mina ungar så skulle jag jaga dem med svärden. Men när det verkligen hände kände jag inte alls så. För oss är hämnd och vedergällning actionfilm, inte vår verklighet."
Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:
Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.
Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.
En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).
Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.
Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.
Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelserhar en positiv effekt på de som sitter inspärrade.
Sluta gnälla
Till skillnad från många andra liberaler är jag lite mer tveksam till Piratpartiet. Ja, vad fan, jag är ju tveksam till alla partier, egentligen. Partiväsendet är ett otyg. Jag tycker att Piratpartiet lyfter väldigt viktiga frågor. De jagar på de etablerade partierna, som irrar runt som förvirrade illrar just nu och fortfarande inte har fattat varför människor tänker rösta lila.
Piratpartiet kommer inte att släppas in i TV-studion när slutdebatten ska hållas. Förstanamnet på partiets lista, Christian Engström, är förstås inte nöjd med det. Det är naturligt, självklart vill han vara med i debatten. Men motiveringen är inte tillräcklig. Det fanns ingen anledning att ha med Junilistan i slutdebatten för fem år sedan. Partiet låg rätt lågt i mätningarna och skulle med lite tur kunna få ett mandat. Att de slog till med över 14 procent hade ingen, ingen, räknat med.
Mätningar svänger hit och dit och särskilt osäkra är de inför Europaparlamentsvalen.
Piratpartiet kan komma att få allt mellan 0 och 2 mandat, om vi ska tro opinionsinstituten. Ska SVT fatta policybeslut utifrån de senaste opinionsmätningarna? Det är inte rimligt. Betydligt rimligare är att bjuda in de partier som redan är representerade. En sådan gränsdragning blir glasklar och inte öppen för tolkning från vecka till vecka. Annars skulle SVT oundvikligen öppna upp för kritik från såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna och andra småpartier som likt Piratpartiet saknar representation i parlamentet.
Sedan är förstås frågan vad Piratpartiet skulle ha att tillföra i en allmänpolitisk diskussion om EU. I integritetsfrågor är de överlägsna de andra partierna, men när det gäller utrikespolitik? Jordbrukspolitik? Arbetsmarknadslagstiftning? "Jobbkrisen"? "Klimatkrisen"? Christian Engström skulle mest få stå tyst hela kvällen, alternativt strö ut personliga åsikter som skrämmer bort potentiella piratväljare. Det ligger nog i Piratpartiets intresse att inte utsätta sig för det.
"Vid förra valet hade det varit relevant att ha med Junilistan, i år är det relevant att ha med oss."
Piratpartiet kommer inte att släppas in i TV-studion när slutdebatten ska hållas. Förstanamnet på partiets lista, Christian Engström, är förstås inte nöjd med det. Det är naturligt, självklart vill han vara med i debatten. Men motiveringen är inte tillräcklig. Det fanns ingen anledning att ha med Junilistan i slutdebatten för fem år sedan. Partiet låg rätt lågt i mätningarna och skulle med lite tur kunna få ett mandat. Att de slog till med över 14 procent hade ingen, ingen, räknat med.
Mätningar svänger hit och dit och särskilt osäkra är de inför Europaparlamentsvalen.
Piratpartiet kan komma att få allt mellan 0 och 2 mandat, om vi ska tro opinionsinstituten. Ska SVT fatta policybeslut utifrån de senaste opinionsmätningarna? Det är inte rimligt. Betydligt rimligare är att bjuda in de partier som redan är representerade. En sådan gränsdragning blir glasklar och inte öppen för tolkning från vecka till vecka. Annars skulle SVT oundvikligen öppna upp för kritik från såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna och andra småpartier som likt Piratpartiet saknar representation i parlamentet.
Sedan är förstås frågan vad Piratpartiet skulle ha att tillföra i en allmänpolitisk diskussion om EU. I integritetsfrågor är de överlägsna de andra partierna, men när det gäller utrikespolitik? Jordbrukspolitik? Arbetsmarknadslagstiftning? "Jobbkrisen"? "Klimatkrisen"? Christian Engström skulle mest få stå tyst hela kvällen, alternativt strö ut personliga åsikter som skrämmer bort potentiella piratväljare. Det ligger nog i Piratpartiets intresse att inte utsätta sig för det.